Döden, döden, döden.

Men solen knackade ju, bultade, på mitt fönster. Den sa att jag skulle gå ut, ner till parken. Där skulle jag sitta, med en tamedkaffe och försommarvärmas; mina vänner fick vara hur döda de ville - här skulle livsbejakas!
Osagt och gjort.
Parken fick det bli, liggsitande på vinterslitet gräs, skjortuppknäppt och solglasögnad. Ta det lugnt, finnas till, med en god bok i knät.
Fjärilen i min hjärna, av Anders Paulrud.
Jomenjippi. Hur dum får man bli? Livsbejakande var det ja. En bok om döden, om döendet. Skriven rakt in i döden.

Anders blev den andra av mina kollegor som förvandlades till en minnesstund på redaktionen. Eller kollega och kollega... jo, han var ju alltjämt anställd på Aftonbladet, men han hade nog redan börjat dö när jag började där.
Och jag kan inte säga att jag kände honom. Hade pratats vid ett par gånger. Jag hade intervjuat honom. Och gemensamheterna var där. Han hade ju också varit på Sydöstran innan han kom till Bladet. Och Karlskrona var hans bakgrund, hans grund, precis som min.
För mig var den då något stort och mörkt som stod där hotfullt, precis bakom knuten till mitt förföutna. För honom låg den långt borta, som ett tröstande dagsljus som växte värmande längs horisonten.
Men samma ändå.
"Mina fötter känner varje sten, varje skreva i berget", förklarade Anders för mig en gång när jag talade med honom och frågade honom hur hans relation till Karlskrona, i synnerhet till Saltö, var nuförtiden.
Och just så är det ju.
Samma ändå. Bergknallarna ligger där nu även för mig, längre bort nu, växer i dagsljusets solvärme, tröstande, hemma.

Johan blev nummer fyra. Han förvandlades till en minnesstund i går. Han hade ingen chans att förutse sin död, han hade ingen möjlighet att skriva en bok om den. Där fanns ingen fjäril. Där fanns egntligen ingen död. Där fanns bara liv, lycka. Döden bara dök upp, i andra körbanan, bara så där, och tog allt.

Donald på Sydöstran var den första. Precis som hos Anders såg vi den komma, cancern. Även om det gick hastigt från det att den först visade sitt fula tryne tills det att den ätit upp honom helt. Men som med Johan, som med Anders, känns hans liv fortfarande som den verkliga självklarheten, döden som det overkliga skämtet. Det är väl nästan alltid så, misstänker jag. Det är så de lever vidare.
Precis som med Igge; det skulle kännas mer naturligt att kliva in på Aftonbladets redaktion och höra hans skrockande, ett kärleksfullt hånskratt riktat mot Oisín efter en Bajjen-strut i ett derby, än det gör att konstatera att det aldrig mer kommer att inträffa (ja, inte Bajjen-strutarna, alltså. De får vi kanske hoppas återkommer).
Igge, nummer tre. Hans död kom också från ingenstans. En chef kallade in oss på ett möte, tårar tryckte ut hennes meddelande i ett darrande djupt andetag, en sväljning. Ett konstaterande. Tre ord.
Han hade bara dött, en natt. I sömnen får man hoppas, men det vet man väl aldrig. Men vi säger så.

Sen är det klart; de är givetvis inga nummer. Att räkna upp dödsfall som från en lista ska inte göra dem lättare.
Jag stod egentligen inte någon av dem väldigt nära, men de var alla väldigt verkliga.
Och döden så verkligt overklig, så overkligt verklig.
Och minnena är alltjämt lika verkliga som om de när som helst skulle kunna upprepas, levande, i verkligheten. Ja nästan ännu verkligare, just eftersom de nu inte kan göra det.
Anders, som jag egentligen aldrig kände face to face, och som i mitt minne nu bara är ord, samtalade och skrivna. Bufflige Donald. Lite buttre Igge.
Och skämtande, öppna Johan. Johan, det var ju för tusan bara några dagar sedan.
De är bara minnen nu. Verkliga minnen.
Liksom Jonas, med sin lite tystlåtna närhet.

När jag igår fick budet om att Johan hade förolyckats var det bara tre dagar efter att jag insett att Jonas var borta. Några ord på Facebook skrev ett oroligt frågetecken i mina tankar. Ytterligare några, och insikten steg som en ondskefull värme i min kropp. Jonas var död. Ytterligare ord. Insikten steg. Han hade tagit sitt liv.
Hans bekantskap var inte arbetets, det var, tja, livets. Jag hade känt honom sedan högstadiet, Jonas i parallellklassen. Och även om han sedan inte fanns i min innersta krets av vänner så var det ändå alltid i samma sfär. Fortfarande en vän, så långt senare, ett halvt liv senare. I Jonas fall aldrig mer än ett drygt halvt liv senare.
Men ingen minnesstund på någon redaktion. I stället minnen delade bland vänner.
Så många vänner vi delade. Som stod honom närmre än jag, och som jag kanske sörjer med mer än jag sörjer med mig själv. Och musiken. Som gjorde att vi sprang på varandra då och då, i jobbet eller i min fritid. Alltid trevligt. En så schysst och fin kille, om än med något lite dystert tillbakadraget i kanterna. Eller det är kanske en efterkonstruktion. Men kanske var han en väldigt ensam människa, trots så många fina vänner. Antagligen, tydligen. Eller så kanske jag bara läser in mig själv för att försöka förstå.
För det kom ju ändå som en chock. Det gör det nog alltid.
Man kan bli arg. Över att han valde själv. Men till sist är det just det han gjorde. Valde själv. Man kan bli arg, men ilskan vittrar bort, som den måste.
Även om man inte förstår.
Till slut finns bara förlåtelse.

Jag känner mig nästan ovärdig att sörja Jonas och Johan, eftersom så många kände dem så mycket bättre, stod dem så mycket närmare. Att det på något vis är egoistiskt av mig att känna hur musklerna kring mina ögon drar ihop sig i djupa suckar när jag gräver mig igenom de laviner av kondoleanser som rasar utför deras Facebook-sidor. När jag talar om dem med gemensamma vänner.
Men man får väl vara egoistisk i sorg. Genom att vi alla får vara det, så kan vi sörja tillsammans, och läka, om än sakta.

Det kan kanske trösta att Johans liv var lyckligt ändå, tills det i ett slag plötsligt tog slut. Kan döden på samma sätt trösta oss i att det som tog slut för Jonas uppenbarligen var ett lidande? Kanske, men det är alldeles för svårt.
Tar någon av de tröstningarna bort tragiken, sorgen? Självklart inte.
Eller att Donald, 63, och Anders, 56, hade hunnit leva och uträtta i alla fall såpass mycket att de inte skulle "dö unga"? Föga.
Jonas var årsbarn med mig, 77:a.
Johan fyllde 35 i torsdags. Dagen innan.

Donalds död har hunnit sjunka in, Anders var på något sätt insjunken redan när den hände.
Men Jonas och Johan. Samma vecka. Bara nyss. Nej.
Och det finns givetvis inga ord. Det är därför det blir så många här; de vill aldrig ta slut, eftersom de inte räcker till, de vill jaga på för att förstå, men når aldrig riktigt fram.

- - -

Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening,
döendet menar jag.
Jag försöker hitta dem i det som är nära: nattygsbordet
här intill med blyertspennorna och anteckningsboken,
några få böcker. Ett glas saft.

(ur Fjärilen i min Hjärna)

- - -

Men det kändes inte fel att läsa Anders dödsbok, där i den levande solens parkvärme. Tvärt om - Fjärilen i min hjärna hade stått där länge i bokhyllan. Jag hade undvikit den, den hade liksom inte mognat än. Men nu var den helt rätt. Dessutom lagom kort, med glest betextade sidor, inga problem att sträckläsa i en park. 131 små sidor. Mer behöver inte döden få. Det räckte.

Och det var nog faktiskt, i en både motsägelsefull och fullständigt logisk klarhet, ändå livsbejakande. Bara genom att bejaka döden kan vi bejaka livet. Det ena måste finnas för det andra. Det är nästan patetiskt i sin sanning.
Ger det oss en bättre chans att se döden komma genom att vara varse att den finns? Knappast. Gör det att vi lättare kan motstå den? Knappast.
Men det kan ge oss chansen att skapa balans, att fylla livet. Och kanske därigenom en styrka att spjärna emot. Eller i alla fall att hoppas.

Så du behövs - men förvänta dig inget tack, dödjävel!
Du har gjort den gångna veckan så oerhört dyster. Jag är trött nu. Fortfarande sorgsen. Saknar fortfarande, och kommer alltjämt göra det.
Och visst, du gör att jag i min egoism nu i alla fall vill bejaka livet, och se en ny ljus vecka an. Men jag hade hellre gjort det en aning mer aningslös, lyckligt ovetande i en vetskap att Johan och Jonas alltjämt gjorde detsamma. Att njuta av vårsolen hade jag nog klarat ändå.
Och du är kanske just nu skylten som hålls upp framför mitt ansikte. Men det är Johan och Jonas som ska ha tacken, inte du. Det är deras liv och minnena därav som får mig att bejaka livet, inte att du satte stopp för dem.
Så håll dig fan borta nu, jag behöver inte påminnas mer om dig, dödjävel. Jag behöver bli påminnd om livet. Om det liv som Johan hade, det som Jonas hade.
Och det som jag alltjämt har, eller i alla fall kanske kan få.
Nu ska livsbejakas på riktigt, bannemej!
Och saknas, och minnas.

- - -

And death shall have no dominion.
Dead mean naked they shall be one
With the man in the wind and the west moon;
When their bones are picked clean and the clean bones gone,
They shall have stars at elbow and foot;
Though they go mad they shall be sane,
Though they sink through the sea they shall rise again;
Though lovers be lost love shall not;
And death shall have no dominion.

And death shall have no dominion.
Under the windings of the sea
They lying long shall not die windily;
Twisting on racks when sinews give way,
Strapped to a wheel, yet they shall not break;
Faith in their hands shall snap in two,
And the unicorn evils run them through;
Split all ends up they shan't crack;
And death shall have no dominion. 

And death shall have no dominion.
No more may gulls cry at their ears
Or waves break loud on the seashores;
Where blew a flower may a flower no more
Lift its head to the blows of the rain;
Though they be mad and dead as nails,
Heads of the characters hammer through daisies;
Break in the sun till the sun breaks down,
And death shall have no dominion.

(Dylan Thomas, "And Death Shall Have No Dominion")

Am a gran? Aargman! Ran a mag...

Fastnade på den numera konkurrerande blaskans kultursida häromdan... de hade ett knäck om Joakim "Är det fanemej inte dags att killen får Nobelpris i litteratur snart!?!?!?" Pirinen, och hade, som sig bör, illustrerat detta med en av Herr Eminente Seriesnillet Pirinens egna kreationer. Det var en sida där han gjort anagram på sitt eget namn och sedan gjort, sedvanligt fantastiska och bisarra, teckningar som skulle illustrera nämnda anagram.

I inspirationens hetta krävdes det givetvis inte mycket för att min narcissism skulle ragga upp min ordvrängarpsykos och försöka göra sammalika med mitt eget namn (det vill säga "Håkan Kjellgren").
Det gick inte riktigt lika bra för mig.
Vilket beror på: A: Jocke Pirinen är ett geni, jag...notsomuch. B: mitt namn är inte alls lika anagramvänligt som Jockes...har liksom inte ett lika optimalt vokal-konsonant-ratio.
Fast mest "A" ("B" var nog mer en ursäkt för att slippa erkänna "A").

Men några dumheter blev det. Som:

Jag - en hel kål, n kr.

Ja, Hr Glen Kånkel!

J. kan lång herkel.

Nån hl kakelgrej. (hl=hektoliter, alltså)

Ha klen lång jerk. (okej, den där borde barnförbjudas...tror jag?)

Hell, J, en grannkåk!

L-G! Kaj! Hånken ler!

Åh, klajn klenger!

Lånehaj, kreng kl.!

H.K: enkel jålgran

Kjell hånar en K-G

J, en kg hal ål, en kr.

...ja, som ni märker ballade det ur ganska snabbt... och jag orkade just nu bara illustrera en av dem. Vilken blev ganska bra (?!?)...men då tog jag ju å andra sidan, Fröken Harry-Potter-bästsäljarinnan till hjälp åxå:

J.K. håller ankgen.

Freskande...

En kollega på nattskiftet skulle få en liten askedspresent. Han skulle visserligen inte sluta, bara byta skift, men eftersom nattskiften går om varandra på nyhetsredaktionen så hade det ju lika gärna kunnat vara att han flyttade till Australien. Eller varför inte Swaziland.
Hursomhelst satt vi å spånade om vad han skulle få, och kom in på "sista natten"-temat. En god idé var att knyta an till den gamla filmen "Sista natten med gänget". Även om det hade varit roligt, insåg vi emellertid snart att det hade varit för tidskrävande att spela in en helt ny version av filmen, med oss själva i rollerna, så vi slog fast att en rimligare variant var att göra en remake på da Vincis "Sista nattvarden". Med oss själva som lärjungar. Centralplatsen i tavlan skulle givetvis innehas av gåvans mottagare, även kallad J-R. Så J-R fick bli J-K.
Och eftersom jag är löjligt förtjust i att sitta och knåpa med saker i photoshop så tog jag med stort nöje på mig uppdraget att göra Leonardas gamla kladd lite bättre.
Så här bidde det.


Om nån skulle ha råkat ligga och sova de senaste typ två tusen åren (I'm looking your way, Amenhotep III!) och därför har koll på vare sig sista nattvarden eller Lenny da V:s återskapelse av densamma, så finns hans originalversion HÄR.

Att se deadline i vitögat - eller "ångest och snusk"

En sån där dag idag.
I alla fall blev det det på sluttampen.
Asså inte en sån där dag när verkligen allt går käpprätt åt heblette, men en sån där dag när liksom flytet blir brutet och en liten ångestnagel klöser en i ens oförstående bakhuvud. En sån där känsla av att ha blivit påkommen på bar gärning, n känsla som kryper på en utan att utan att man nödvändigtvis gjort något särskilt galet.
Den där typiska tidningsångesten som kommer på köpet när man murvlar, antar jag. För när en tidningssida börjar strula och stressen sätter in precis när deadline kommit såpass nära att man tydligt kan se dess ögonvitor ledsagas den alltid av möjligheten att man gjort något fatalt misstag. Något som läsarna kommer att garva åt - och cheferna alls inte kommer att garva åt - till morgonkaffet.
Nu blev det förhoppningsvis inte värre än den där bildramen som hamnade någon millimeter snett och inte hann rättas till, men ändå...man vet ju aldrig (och för en perfektionist som jag stör tillåmed en sån liten skitsak...för jag vet att den inte skulle behöva inträffa...jag avskyr den känsla som hakar på vetskapen att något som jag skule kunnat göra riktigt jävla bra bara blivit...okej).
Men c'est la vie...dagstidningsvärvets räddning från denna ångest är ju att det alltid är "en ny dag imorgon" och då är allting glömt (samtidigt som man visserligen fått helt nya möjligheter att klanta till det) - såvida grodan inte, i värsta/bästa fall, hamnar på nästsista sidan i Journalisten (där ni icke-murvlar nu får reda på att den gånga Sverigeveckans bästa tidningsfel hamnar). Men i det läget kan man nog lätt hitta sätt att garva åt alltihopa och inse att världen nte gick under (det måste man nog, annars pallar man aldrig med).

Jag vet emellertid inte detta med säkerhet, eftersom jag aldrig (eller kanske snarare "inte ännu") bidragit med någon egentlig groda till nästsistan. Någon gång eller två har kanske någon person i en artikel fått fel efternamn, men värre än så har jag inte lyckats klanta till det - med ett undantag:

När jag var reporter på "den lilla röda" i Karlskrona skrev jag i början av sommaren i år om den nyelektrifierade och återöppnade kustbanan som drabbats av av en rad problem bara några dagar in i den nya driften. Jag berättade i min artikel bland annat om att tågen blivit stillastående efter att det brunnit i en så kallad signalkur.
Märk väl att ordet "signalkur" stavas med ett "r" som sista bokstav, inget annat.
Vilket jag blev varse då jag gick till jobbet dagen då artikeln stod i tidningen, och på gatan stötte på en av stadens kommunalpolitiska såssar, tillika en gammal skolkamrat, som genast hade en fråga: "du, vad är en 'signalkuk' egentligen?"
Ouch.
Så det hade hela stadens socialdemokratiska tätklunga haft himla kul åt.
Ingen på tidningen hade emellertid lagt märke till fadäsen, vare sig i redigeringen av artikeln eller i morgonläsningen.
Men givmild som jag är bjussade jag givetvis kollegorna på vetskapen om denna penibla fadäs när jag traskade in till mitt kvällspass på redax.
När jag där skulle kontrollera att tabben verkligen var ett faktum insåg jag att den var "a gift that kept on giving". För stavfelet gjorde sig gällande i bästa/värsta möjliga kombination med en lycklig/olycklig avstavning. Inte nog med att ordet hamnat sist på en otillräcklig rad och fått ett bindestreck efter prefixet "signal" - det hade dessutom hamnat längst ner i en spalt.
Så den ena spalten slutade med "signal-" medan nästa började med, just det "kuk". Punkt.

Nä, denna sköning gick det givetvis inte annat än att garva åt. För den var ju rätt kul. Och det blev ju inte sämre av vetskapen att datorns rättstavningsfunktion i mitt första artikelutkast hade uppmärksammat att jag av någon anledning råkat skriva "signalkurk" - och att jag vid denna påpekan tänkt att "oj, det där hade kunnat bli lite knasigt, bäst att genast ta bort en bokstav".
Att jag sedan tog bort fel bokstav är väl bara att gratulera...och skylla alltihopa på en tämligen oskyldig redigerare.
För på Karlskrona-Pravda är inte resurserna riktigt tillräckliga för att en redigerare ska ha möjlighet att, utan en gnutta flyt, lägga märke till dylika tabbar. Tyvärr.
Och troligtvis var tabben i grunden min.
Sen skulle Farbror Freud säkert påpeka att en dylik felskrivning alls icke var någon egentlig olyckshändelse...men det är en annan femma.

Tack och lov hade kollegorna tillräcklig humor för att se det roliga i sammanhanget. Och stadens såssar likaså (jo, faktiskt)...och förhoppningsvis även övriga läsare.
Så det var ju inga problem att driva det hela vidare längs det skojiga spåret. Och exempelvis besvara min socialdemokratiska kamrats fråga med "tja, det är väl en sån där pinne som stinsen brukar vifta med" och på ett än mer ekivokt plan presentera felskrivningen med orden "sug/smaka på den här"...ja, i ordvitsandets tecken kunde man dra denna signalkuk hur långt som helst och få jättemycket ur den... (ja, ni märker själva).

Och tack och lov (i det här sammanhanget) har den lilla röda en ganska liten upplaga, så det var på sin höjd sissådär en 50 000 pers som potentiellt kunde ha fått min signalkuk i morgonkaffet (!)... men det känns ändå lite bittert att jag lyckades tajma min fina groda med den vecka då Journalisten tog sommaruppehåll...så det blev ingen nästsista. Tyvärr. För jag skulle ju faktiskt vilja delge min tabbe till fler än mina Karlskrona-kollegor och till er som, mot förmodan, läser denna blogg.

Men man kan ju göra tabbar av betydligt värre slag. Som att felaktigen dödförklara någon, eller råka felskriva ett könsord i en betydligt allvarligare och fullständigt opassande sammanhang. Och samtidigt som man inte ska ta sitt journalistvärv på ett världsomstörtande allvar (även om det är det man siktar på) så kan en artikel, eller redigeringen av densamma, påverka läsare och verkligen väcka starka känslor.
Så jag gör nog bäst i att inte påminna mig själv om att resultatet av mitt dagliga arbete numera når typ nån miljon läsare över hela landet....
Då skulle jag nog aldrig kunna somna.

Så i stället tar jag fasta på att det ju är en ny dag imorgon, och då kommer inget att strula. Då ska allt flyta på hur bra som helst och jag ska slå läsare och kollegor med häpnad med mina fantabulistiska redigeringsfärdigheter och se till att det kommer att regna både fastanställningar och stora journalistpris över mig...eller nått.

Sådeså!
Kuken på er!