*
INLEDNING
Gång på gång. Historier om män, ofta i maktpositioner, som anklagas för våldtäkt, ofredande eller någon form av förtryck av kvinnor. Assange. Strauss-Kahn. En polis.
Som alla bedyrar sin oskuld.
…så slår det mig! Att det finns en fråga som ingen tycks ställa i alla dessa fall. En väldigt grundläggande fråga:
Varför?
Närmare bestämt: Varför, om något brott nu inte begåtts, skulle kvinnorna i alla dessa fall hitta på något så allvarligt som att någon våldfört sig på dem?
Vaför?
* * *
KAPITEL 1: Därför?
Låt oss krysta fram ett par "tänkbara" svar:
1. Kvinnan i det aktuella fallet används som spelbricka i en stor konspiration. Någon mäktig person eller organisation med stora resurser och mycket att vinna på att diskreditera den mäktige mannen som anklagas, eller till och med få honom fälld, får kvinnan, troligtvis mot en ansenlig ersättning eller under hot, att anmäla att hon blivit utsatt för brottet.
2. Kvinnan är en kriminell mastermind, som kommit på att det finns stora skadeståndspengar att hämta. Och även om det inte går att bevisa brottet eller få mannen fälld så finns det en ansenlig sannolikhet att han kommer att vilja komma till en, för kvinnan väldigt ekonomiskt förmånlig, förlikning för att rädda sitt ansikte.
3. Kvinnan är sinnessjuk. Hon har av någon anledning utvecklat känslor för mannen, som inte kan besvara hennes känslor. Eller så har det funnits en sexuell relation, som kvinnan misstagit som äkta känslor, vilket det sedermera visat sig att mannen inte haft. I nederlaget utvecklas känslorna till vansinne och hat gentemot mannen, som hon får för sig har förlett och förnedrat henne, så till den grad att hon anklagar honom för ett av de värsta brott man kan tänka sig. Varpå hon sedermera går in för sin villfarelse så hårt att hon snart tror att den egna lögnen är sanningen. Hon blir helt enkelt hysterisk. Ni vet, som kvinnor lätt blir. De är ju så märkliga, de små liven…
* * *
KAPITEL 2: Eller…?
Låt oss nu analysera dessa möjliga svar lite.
Vi tar fallet Strauss-Kahn som exempel: En hotellstäderska som invandrat till USA från Guinea anklagar en av världens mäktigaste män, bossen för IMF, för att ha våldtagit henne.
Scenario 1?
En mäktig motståndare vill ha bort DSK, och tänker: "Hmmm… vi anlitar en kvinna med såpass stor skådespelartalang att hon med stor trovärdighet kan få folk att tro att DSK faktiskt våldfört sig på henne. Sedan betalar vi henne rikligt för att göra det, alternativ tvingar vi henne till det under något slags hot. Hmmm… Jag vet! Vi väljer en städerska från Guinea! Perfekt!"
…eh, njae. Det känns faktiskt inte särskilt troligt.
Scenario 2?
Det kan inte vara lätt som invandrad guineansk hotellstäderska att hanka sig fram i New York. Klart att man knåpar ihop en get rich quick scheme. "…och minsann, är det inte den där IMF-bossen som bor i ett av rummen jag just städade?Han är ju mäktig som fan och med maaaassa pengar i ryggen. Där har vi det! Jag hittar på att han våldtagit mig. Ha! Ingen kan tvivla – jag är ju en kriminell mastermind med fantastiska skådespelartalanger! Jag kommer få ett gigantiskt skadestånd och leva lycklig och rik i alla mina dar! Lätt som en plätt!"
…eh, njae. Det känns faktiskt inte heller särskilt troligt. Okej, jag vill inte på något sätt förringa guineanska hotellstäderskors intelligens, men tjosan, det är faktiskt det vi snackar om här: en städerska från Guinea, inte en Bond-skurk.
Och återigen: Varför? Det finns en aspekt här som vi inte ska glömma, och det är den oerhört krävande process det torde innebära att deltaga i ett rättsfall av den här typen – även om det skulle vara ett open and shut case (och även om det inte skulle vara ett fall som uppmärksammades länge och väl i massmedia över hela världen). Hur rimligt är det att en "vanlig människa" (som alltså inte är en kriminell mastermind) frivilligt, och på falska grunder, skulle utsätta sig för den säkerligen gigantiska mentala påfrestning en så stor apparat skulle innebära, med stora och svåra uppbrott från det normala vardagslivet – bara för möjligheten att få lite pengar och/eller uppmärksamhet?
Skulle en städerska från Guinea göra det?
För mig – en person som får smärre panikångest av exempelvis blotta tanken att behöva ringa ett formellt samtal eller behöva ha med myndigheter eller byråkrati eller juridiska eller ens affärsmässiga instanser att göra – är det väldigt svår att begripa eller tro.
Så, nähä, då återstår Scenario 3:
Ja, så måste det alltså vara; städerskan i DSK-fallet har självfallet blivit kär i DSK, och när kärleken inte besvaras så blir hon hysterisk. Precis som alla de där andra kvinnorna i alla de där andra fallen.
Vi behöver ju bara kolla på ordet "hysterisk". Det härstammar från grekiskans "hysteria", som betyder livmoder. Det är alltså något som är knutet till det kvinnliga könet – och till Alla kvinnor.
There you have it! Kvinnor är inte kloka. De hittar på massa konstigheter och är inte att lita på, i synnerhet inte när det handlar om våldtäktsanklagelser.
…alltmedan Dominique Strauss-Kahn givetvis menar att han inte alls gjort sig skyldig till något av det han anklagas för. Befängda påhopp. Komplotter.
…varpå han släpps på fri fot för en borgenssumma på fem miljoner dollar…
* * *
KAPITEL 3: De gamla grekerna
Ja, redan de gamla grekerna – ni vet, de som uppfann demokratin (för fria män) – kom alltså fram till att kvinnor av naturen kan bli hysteriska och hitta på massa osanningar av rent vansinne. Och vi lever ju i en demokrati, så det måste ju stämma…?
Nä, så är det ju givetvis inte. Trots all visdom de gamla grekerna gav oss så har vi utvecklats i alla fall lite grann sedan dess; vi lever 2011, i en tid där många människor (dock långt ifrån alla, tyvärr) inser att kvinnor har samma värde, rättigheter och skyldigheter som män, att alla människor i grunden är jämlika (och därför ska behandlas sålunda) och lika inför lagen etc, etc, mm, osv…
Men Myten om den Hysteriska Kvinnan har uppenbarligen ändå lyckats fortleva hela vägen från de gamla grekerna och in i våra jämställda (?) dagar. Ja, självfallet har kvinnor, alla kvinnor, en benägenhet att bli hysteriska! Det har vi ju sett! I "Fatal Attraction" liksom i otalet amerikanska tv-filmer om någon stackars lärare som blivit våldtäktsanklagad av en betuttad studentska med mentala problem.
* * *
KAPITEL 4: Lagens väktare
Okej, nu vet jag givetvis ingenting om sanningen i DSK-fallet. Det gör bara Strauss-Kahn själv och den guineanska städerskan.
Och jag känner att det faktiskt ändå finns en ganska stor sannolikhet att han kommer att åka dit, att brottet går att bevisa. Och även om han skulle frias så har hans karriär och makt grusats av hela historien (i alla fall i nuläget) och om han är skyldig så är i alla fall det kanske något slags straff.
Men låt oss därför i stället ta ett annat aktuellt fall, en friande dom där en polis i Stockholm åtalats för bland annat våldtäkt och andra brott av tre kvinnor.
Det heter i domen att eftersom det varit starka känslor inblandade i relationerna mellan kvinnorna och polismannen måste man vidta väldig försiktighet i sin bedömning av kvinnornas utsagor.
Ska vi tolka detta som att känslor är helt irrelevanta i rättsfall, exempelvis när det handlar om våldtäkt? Skulle det innebära att det känslomässiga lidande som ett våldtäkts- eller annat brottsoffer får genomlida är helt irrelevant i ett juridiskt sammanhang?
Nej, självklart inte – de må vara svårkonkretiserade och svåra att hantera med fullkomlig saklighet, men jag tror ingen domstol skulle vifta bort dem som helt irrelevanta.
Men det kaaan ju faktiskt vara så att de ljuger, städerskan och "polisens kvinnor"…
Problemet är att det av allt att döma har inträffat ett och annat sådant fall, där en kvinna, må det vara på grund av mentala problem eller ren illvilja, de facto har anklagat en oskyldig man för våldtäkt eller dylikt.
Men de torde väl faktiskt vara väldigt få? Så hur fan kan vi låta dem styra "våra" juridiska värderingar i den här typen av fall? Är det på grund av alla de där filmerna? Eller är vi bara korkade? Eller finns det några juridiska aspekter som gör att vi måste ta sannolikheten om oskyldig anklagelse i beaktande? Tja, kanske… men jag vet inte…
* * *
KAPITEL 5: AVSLUTNING
Men hur kan vi, uppenbarligen, rättfärdiga att ha det som utgångspunkt, till och med i rättslig saklig bedömning, att kvinnor har en allmänrådande benägenhet till hysteri, till att låta sina känslor svalla över till inbillning och felaktiga allvarliga beskyllningar?
Självklart måste man i rättsliga sammanhang åberopa det rimliga tvivlet – men finns det verkligen inget sätt att göra det utan att hela tiden sanningsförklara myten om den kvinnliga hysterin?
Det rimliga tvivlet är en viktig juridisk princip. Men det är tyvärr också en sköld som män som älskar att förtrycka kvinnor kan gömma sig bakom när jämställdheten attackerar.
Är det kanske rimligt att betvivla just rimligheten i "det rimliga tvivlet"? Bör vi i större utsträckning betvivla rimligheten i den hävdade oskulden i stället för i anklagelsen?
Återigen: Jag vet inte. Jag har tyvärr inga bra svar. Hade jag haft det hade jag allvarligt funderat på en karriär som juridikprofessor. Nej, jag kan bara ställa de frågor som dyker upp i mina tankar och hoppas att juridiken någon gång kommer att hitta bra svar – annars kommer den aldrig att komma riktigt nära rättvisan och jämställdheten i de fall där könsmaktens starka part (man eller kvinna) gör den andra parten till ett offer.
Den twittergenererade kampanjen #prataomdet var ett steg mot bättre svar – för genom att blottlägga gråzonerna tror jag att vi kan bli allt bättre, allt rättvisare när vi sedermera måste göra våra bedömningar i svart på vitt.
Tills dess kan vi väl i alla fall bli lite bättre på att ställa frågan Varför?
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar