43,5 cm på sissådär en minut.

(VARNING! Texten nedan kan innehålla spår av ironi. Och allvar.)

Det började med att jag såg en facbookstatus i mitt flöde. Den var kort, med en längd- och en tidsangivelse. Jag lät något liten föga begeistrat skrymsle av min hjärna undra i cirka 1,4 sekunder, utan resultat, och gick sedan gick vidare med mitt liv.
Sedan såg jag ännu en status av liknande karaktär, från en annan kvinnlig fejsboksvän. En vän som mig veterligen inte har någon som helst relation till, eller ens kännedom om, den vän som låg bakom den förstnämnda statusen.

Det lilla hjärnskrymslet blev något mer begeistrat.
Jag lät min facebookvänsfär ta del av min förbryllan och fick snart förklarat att det "hade något med bröstcancer att göra". Ytterligare någon kommentar lät mig veta att jag var föga ensam med mina frågetecken kring de mystiska statusuppdateringarna. 

Det svar som jag med mina socialmediala vänners hjälp kunde utröna blev något i still med detta: Facebook-användare (till synes endast kvinnor) har uppmanats att i sin statusrad skriva en längd- och en tidsangivelse. Den första skulle vara personens skonummer följt av "cm" (av någon anledning) samt den tid det vanligtvis tar för personen att fixa sitt hår.
Och denna kryptiska presentationsform tycktes alltså spridas (bland kvinnliga facebookare) i en (till synes hemlig) kedjebrevsmetastas (ursäkta ordvalet).
För att sprida kunskap om bröstcancer.

Ah, självfallet!

…och nu blev jag arg.
Vilket ju kändes lite olustigt. Jag kan ju för bövelen inte sitta här och vara förbannad på något så behjärtansvärt som att sprida kunskap om bröstcancer och dess hemska följder! En helt omotiverad ilska, jö! 

Hmm.
Jag antar att min ilska berodde på att jag inte riktigt fick ihop det hur man kan sprida förståelse genom ett uttryck som i hela sin utformning går ut på att man inte ska förstå.
Det får jag fortfarande inte.

Är det meningen att man ska bli så förbryllad att man börjar leta efter svaret med en sådan plötsligt frenesi att man när man väl hittar svaret ger halva sin lön till Cancerfonden eller börjar läsa allt på ämnet och sedan råka hitta ett botemedel mot cancer av bara farten?

Eller sitter det kanske nån tomte på Cancerfonden och räknar hur många som hakar på den där statusgrejen och sedan lyckas kränga av någon rik mecenat x antal forskningshjälpande kronor per napp?
(Nope, en snabbkoll på Cancerfondens twitter ger vid handen att det inte är de som ligger bakom facebookprylen).

Tja, kanske det finns någon pengaalstrande verksamhet kopplad till det här på, inte fan vet jag… Precis: inte fan vet jag! Jag vet ju ingenting om det här! För ingen vill ju ens förklara. (Och ingen har ännu uttryckligen bekräftat för mig att det de facto är bröstcancer awareness det hela handlar om. Man kanske inte får berätta eller bekräfta för en kille vad det handlar om, för då åker man på spö? The first rule of Cancerfightclub is: you do not talk about…). Hur ska man få kunskap om något om man inte ens får reda på att det är det man ska eller om vad?
Hur som helst hittade jag inget om facebooksstatuskampanjen i Cancerfondens egen information om hur man kan stödja den.

*     *     *

32–34 alnar på fyra minuter.

(Min jeansstorlek samt alnar, baraföratt, plus tiden det tar för mig att gå från mitt hem till tunnelbanestationen.)

DETTA FÖR ATT UPPMÄRKSAMMA OM ATT BARN SVÄLTER I AFRIKA OCH BEHÖVER BISTÅND!!
(Mä, Fattarniväl!!?!!)

Ungefär lika godtyckligt.
Eller kanske inte?
Jag borde givetvis i stället välja något i still med "350 meter på 7 minuter och 43 sekunder."
En formel som alltså är antalet cc min tokmanliga motorcykel har, följt av ett godtyckligt längdmått, följt av den tid det tar mig att montera ihop en nyköpt stereoanläggning. (Är 350 cc ens muskligt på en hoj? Och vadå "cc"? Jag har fan ingen aning. Har ju ingen MC.)
Och målet med manövern skulle, så klart, vara att sprida kunskap om prostatacancer. Eller om skäggklåda.

Ja, det är liksom där min andra sko (stlk 43,5 f.ö.) klämmer – i det att utformningen av "koden" trots allt faktiskt inte verkar vara fullständigt godtycklig. Nej, det har till synes blivit just skostorlek och hårfixtid för att ALLA VET JU ATT TJEJER (ni vet, såna som har cancerdrabbningspotentiella bröst) ÄLSKAR SKOR OCH ATT FIXA HÅRET… (för att dom e fåfänga och så, de små liven, vilket självfallet inte nån kille gör eller är)!

Jippi, grattis igen, vi har nu inte bara trivialiserat ett väldigt viktigt ämne med en jävla tramsgrej, vi har även gjort vårt bästa för att mota Jämställdhetsolle i trång hjärngrind och cementera idiotiska genusfördomar.
 
Yay! Go Humans!

*     *     *

MEN VA FAN HÅKAN! HUR KAN DU VARA SÅ HÄR CYNISK!? Klanka ner på en god sak bara för att den råkar vara lite korkad! Vet jag inte hur många kvinnor har räddats från bröstcancerns hemskheter av att massa tjejer härom året skrev färgen på sin bh i sina facebookstatusrader!??
Nej det vet jag inte. Berätta gärna.

Och berätta gärna vad det är för poäng i att sprida det hela bara bland kvinnor (via mejl? Eller någon röksignaler? Eller i något meddelande som sänds via radio i en frekvens som bara kvinnor kan höra? (För kvinnor och män har olika ljudupptagningsregister, eller hur, typ som människor och hundar?)) och på vilket sätt denna könsbundna inskränkning kan främja kunskap om bröstcancer! Eller är det bara tjejor som får delta i kampen mot bröstcancer? Vore det helt förödande för den viktiga kampen om någon med snopp/utan bröst fick ett hum om vad hela grejen handlar om eller kanske rent av, ve och fasa, skulle engagera sig mot bröstcancer?

Jo, här någonstans tycker jag nog att det hela minsann på något sätt är lite idiotiskt. På samma sätt som jag tyckte det var idiotiskt med prostatacancer-"reklamen" som häromsistens, hur ironiskt det än må ha gjorts, mellan raderna förklarade krig mot bröstcancer/kvinnor med ett taffligt "din mamma"-retoriskt budskap i stil med "den vanligaste cancerformen drabbar varje år noll kvinnor". (En förvisso ganska smartrolig idé i sig och i sin intellektuella struktur, men i praktiken bara ett platt idiotfall).

Är kampen mot bröst- respektive prostatacancer en del av en kamp mellan könen? Och är det i sådant fall bäst och mest produktivt att befästa att det är så det är? Vill vi att det ska vara det? 

Nej, sorry, flickor (och pojkar), men könen kan nog aldrig bli vare sig jämställda eller fria från cancerhotet om vi vägrar inse att vi alla först och främst är människor, oavsett om det är bröst- eller prostatacancer som vi som enskilda individer behöver oroa oss för.

*     *     *

Men visst. Det ÄR ju en god tanke. Jo, det är ju så. Jag är övertygad om att de av mina vänner som skrivit den där formeln i sin statusrad gjort det just för att de är goda människor, inte för att de är korkade – tvärt om; de är samtliga, så vitt jag känner dem, väldigt intelligenta människor.
Och vill man att det ska vara för en god sak så är det väl det (produktivt eller inte).
Så jag är här alltså inte arg på de bland mina tjejkompisar som hakat på den där grejen. Inte det minsta. Fortsätt med goda tankar för goda saker!

Nej, den svada du just nu läser är snarare ett sätt för mig att dekonstruera min känsloimpuls och därigenom utröna en förklaring till den. (En självifrågasättande strategi som jag har insett funkar väldigt bra för att komma underfund med saker och ting, för att kunna förkasta mina åsikter om de visar sig sakna rationalitet eller belägg, för att få kött på benen och underbygga mina argument och för att till och med kanske bli lite klokare och så gott det går närma mig en sanning i den mån en sådan finns; en variant inte helt obesläktad med den gamla (inte tillräckligt) beprövade disciplinen "tänka efter". Jag kan rekommendera den varmt!)

Men det gör mig ändå arg, antar jag, att grejen i sig är korkad (och dessutom sprider korken med all den kedjebrevskraft den besitter). Att den till största delen är helt godtycklig, och till den del som inte är helt godtycklig är är påtagligt jämställdhetsbromsande.

Okej, ett rosa band är ju egentligen också ganska godtyckligt och gör ju i sig inget för att bekämpa bröstcancer, lika lite som en mustasch kan förhindra prostatacancer. Men de är i alla fall kopplade till kampanjer som de facto sprider kunskap och genererar pengar till forskning. (Och BH-färgsgrejen hade ju i alla fall en viss koppling till bröst, även om den torde ha varit föga mer cancerbekämpande än skostorlek-hårfix-grejen).
Återigen; det är kanske den här statusradskedjebrevet också (men i sådant fall, hur??) – men hur fan kan varseblivningskampanjen fungera om den går ut på ickevarseblivning, eller på en varseblivning som utesluter halva mänskligheten och bara blir begriplig för dem som redan är varse? (Det är ungefär lika logiskt som att främja barns utbildning genom att illa kvickt bomma igen alla skolor, eller att i alla fall bara släppa in lärarna).

*     *     *

Herregud, Håkan, tagga ner lite nu! Ta det inte på sånt stort allvar! Det är bara en kul grej, för en god sak!
Jo, ni har rätt. Förlåt mig. Fan va skönt! Det var på tiden – vi har tagit cancer, i synnerhet bröstdito, på alldeles för stort allvar! Det kampen mot cancern behöver är en annan approach, en vi-mot-dem-fnissig cancerbekämpmning på lågstadieskolgårdshemlisnivå!

(Bröstcancer sprids för övrigt oftast genom datten, och det är lika hemskt att drabbas av bröstcancer som av killbaciller. Minst! Och det bästa sättet att skydda sig mot bröstcancer är stjärnstopp.)

Phew, jag känner genast att det blev mycket lättare att bära den oro och den sorg jag bär för dem bland mina nära och kära, de släktingar, vänner och vänners vänner som drabbats av bröstcancer – vissa av dem indirekt, andra direkt och ett par med dödlig utgång. Och jag är övertygad om att de som drabbats känner det fantastiskt mycket lättare att (över)leva nu när de kan boosta sin medicin med 39 cm på en halvtimme.
Och det är ju jättebra att ni har dragit ert strå till cancerbekämpningsstacken genom att skriva en liten facebookstatus och nu kan sova med gott samvete.

Kanske är jag lite väl cynisk. Jag tror emellertid att det alltjämt funkar bättre med "berätta helt enkelt vad det handlar om"-approachen till uppmärksamhet och kunskap än en kedjebrevsk Bollibompa-variant av en DaVinci-kod.
Nåja, en god tanke är en god tanke och ska inte låta sig bromsas av (min) cynism, men kanske kan lite dekonstruktion hjälpa den goda tanken på traven om den sker i all välmenande saklighets namn…

*     *     *

Så för att summera:

Hela den kryptiska statuskodsgrejen handlar om att sprida kunskap om bröstcancer.
Vilket den inte gör alls.
Samt möjligtvis om att, genom sin kryptiskhet, engagera.
Okej, på så vis har den ju fyllt sin funktion i det att det fick mig engagerad – att jag nu lagt några timmar (tid som jag, i synnerhet denna gravt överbelastade vecka, inte har) på ett behov av att först knäcka sko-hår-koden och att sedan försöka bena ut min egen frustration genom att försöka skapa någon slags intellektuell stringens i kommentarstrådarna under de mystiska statusuppdateringarna (samt sedermera att skriva detta ösregnslånga sammanfattande blogginlägg för att jag blev trött på att upprepa (och trassla in) mig i facebooktrådarna).
(Eller så har det i själva verket inte något alls med bröstcancer att göra, utan var bara ett tjejerna-mot-killarna-sätt att förbrylla. I sådant fall: Grattis! Mission Accomplished! (Bröstcancer alltjämt ett problem, dock.))
 
Har jag blivit mer engagerad i kampen mot bröstcancer?
Föga. (Vill dock påpeka att jag redan sedan tidigare haft en ganska påtaglig grad av engagemang, även om den givetvis kan bli högre).
Vet jag mer om bröstcancer och/eller om vad jag kan göra för att stödja kampen mot cancern nu än jag gjorde innan?
Näpp.
Har den här grejen gjort mig irriterad?
Jovars.
Kan jag trösta mina bröstcancerdrabbade nära och kära med 43,5 cm på sissådär en minut?
Hm, ytterst tveksamt. Kanske liiiite (om de har lite småsjuk humor. Jag tror emellertid de blir gladare för en kram eller om jag girerar en donation till Cancerfonden.)
Kommer jag i framtiden ha svårare att ta till mig intelligenta och viktiga poänger eller de facto klok information, om bröstcancer eller om vad fanken som helst, från någon som i sin facebookstatus berättat för mig att minsann 36 cm på 17 minuter?
Risken finns.
Vad har jag för färg på mina kalsonger idag?
Svarta.

*     *     *

Så.

Där har ni motiveringen till min omotiverade ilska.

—     —     —

PS. Cancerfonden,  Pg: 90 1986-0, Bg: 901-9514. 

(Har ni svårt att veta hur mycket ni vill skänka så kan jag föreslå att ni tar er skostorlek och multiplicerar den siffran med antalet minuter det tar er att fixa håret och sedan sätter in den summa som resultatet anger.
Fixa gärna håret ordentlig och noggrannt! Särskilt om ni har små fötter.)