Och just då ringer en av mina gamla arbetsgivare, som uppenbarligen satt i exakt samma tankar.
Så, eftersom jag just då funderade över att reprisera ett gammalt blogginlägg om hela tjotaballongen så ser jag samtalet som ett tecken att visst ska jag reprisa det. Närmare bestämt inlägget nedan, som är en XL-version av den krönika jag skrev i Stockholm City.
(Kan för övrigt flika in att de flesta som påpekar Winberg-parallellen för mig gör det med konstaterandet "Det var så här du skulle ha gjort, Håkan". Om det kan jag bara säga "…eh…ja-ja.")
Nåväl. Det gamla blogginlägget.
Read it and weep:
----------
Den eftertraktade (?) och (i alla fall lite) omtalade papperslappen.”Tjena! Håkan Kjellgren, Sydöstran”, presenterade jag mig, tog i hand och fortsatte: ”Hur skulle Kronprinsessan reagera om en journalist, som jag, skulle säga ’du’ till Kronprinsessan?” Kronprinsessan var nere i Karlskrona för att besöka Blekinge Tekniska Högskola, där hon var inskriven på en kurs, och jag var ditskickad av min redaktion för att intervjua. Någon vecka tidigare hade Peter Jihde hamnat i blåsväder sedan han duat kungen, så jag tyckte väl det var lika bra att klarlägga förutsättningarna för samtalet med Kronprinsessan…
”Jo, det skulle väl vara okej,” svarade Kronprinsessan, artigt och glatt men något förbryllat.
Jaha, så blev man plötsligt du-och-tjena med Kronprinsessan. Victoria. Vickan. The Vickster.
Men även om vi hade ett trevligt och kamratligt samtal, kronprinsessan och jag, och Tarras efteråt sa till mig att det var trevligt med en journalist som för en gångs skull ställde intelligenta och sakliga frågor till Kronprinsessan, så trodde jag aldrig riktigt att mina och Victorias vägar någonsin åter skulle korsas.Så det var med viss förvåning jag härom dagen – några år senare och numera verksam som journalist i den Kungliga Hufvudstaden – sent på kvällen kom hem och på hallmattan hittade ett makalöst stiligt kuvert, med gyllene ornament och kungen och drottningen leendes mot mig från två oklanderligt påklistrade frimärken.
Jag sprättade med sedvanlig brutalitet upp kuvertet med lillfingret och plockade upp vad som visade sig vara ett om möjligt ännu mer makalöst stiligt inbjudningskort. ”H.K.H. Kronprinsessan Victoria och Herr Daniel Westling inbjuder Herr Håkan Kjellgren till middag med dans på Drottningholms Slott torsdagen den 17 juni 2010 kl. 19.30”.
Hoppla!
Tanke nummer 1: Någon driver med mig. Men vem skulle ha resurserna (och orken) att genomföra en så här intrikat bluff? Och varför? Bara att trycka upp ett exemplar av denna försändelse, på förnämligaste papper, måste ju kosta en smärre förmögenhet. Så om det var en polare som försökte skoja med mig så skulle vederbörande bannemej förtjäna medalj. (Och säkerligen också gjort sig skyldig till urkundsförfalskning, ja kanske till och med högmålsbrott). Så nej, inbjudan var nog äkta ändå.
Tanke nummer 2, 3, 4, 5 och 6: Vad fasen ska jag där och göra? Har inte Kronprinsessan fler vänner än att hon måste så långt ut i sin bekantskapskrets tassemarker som till en journalist hon träffade för några år sedan bara för att fylla stolarna på sin bröllopsfest? Eller bjuder de in någon helt vanlig kreti-och-pleti-snubbe på måfå bara för att mixa klientelet lite, kanske för att Daniel ska få ha någon annan ”man av folket” att leka med? Eller är det så att jag får rycka in som akutdejt till stackars Madde? Tänka sig – Vickan och Dannes närmaste vänner, resten av kungafamiljen, kanske ett gäng tronarvingar från Europas alla hörn – och så lilla jag, en enkel undersåte (ja, jag skulle i sammanhanget nästan kunna säga mig vara en ur pöbeln).
Jag konstaterade att nej, de måste ha gjort något fel – någonstans i Stockholm sitter en av bröllopsparets närmaste vänner, en stackare vid namn Håkan Kjellgren, och undrar med gråten i halsen varför han inte fått sin inbjudan.
Jag var emellertid ändå tvungen att ställa mig frågan: om jag nu faktiskt är inbjuden – hur ska jag göra?
Det mesta talade faktiskt för att jag skulle tacka nej. Först och främst skulle jag ju inte passa in (det vill säga att jag säkert skulle göra bort mig kapitalt, nervöskräkas på kungen eller spilla vin i någon prinsessas dekolletage eller inte veta vilken gaffel som är till entrérätten och vilken som är till för att klia sig i näsan). Sedan skulle det ju krångla till det ganska ordentligt för min yrkesroll och trovärdighet som journalist om jag skulle frottera mig på privat basis med landets mest mediabevakade familj. Men visst slogs jag av tanken att jag i min hand hade en gyllene biljett med ett stort ”W” på (inte ”W” som i ”Wonka”, utan ”W” som i ”Wallraff”). Dessutom vore det ju ruskigt kaxigt att helt sonika tacka nej till den kanske mest eftertraktade fest någon svensk i min generation någonsin skulle vilja gå på. Med svepskälet att jag, typ, har tvättstugan den kvällen eller nått…
Och jag skulle nog behöva låna pengar för att ens ha råd att hyra en smoking (för jag känner inga möss eller småfåglar kapabla att sy upp en åt mig).
Nä, det skulle inte funka.
Men. Det enda argumentet för att tacka ja vägde trots allt betydligt tyngre än alla motargument sammantagna, och det ekade högljutt för min inre hörsel: Hur ofta blir man egentligen bjuden på privat prinsessbröllopsfest hemma hos Kungen och Silvia?!
Men kunde jag med gott samvete bara låta det bero för att sedan glida upp till Drottningholms slott med min inbjudan den 17 juni och låtsas som ingenting? Alls icke! Så jag slog en pling till hovet, blev kopplad till den kvinna som ansvarat för utskicket av inbjudningarna och förklarade att jo, det är en väldig ära att ha blivit inbjuden och givetvis vill jag gärna gå på festen, men jag undrar mest hur det kommer sig att jag blivit bjuden…
”Tja, jag har bara fått namn och adresser och skickat ut inbjudningarna” sa damen, och bekräftade att det verkligen var min adress hon hade på listan framför sig. ”Men du är alltså vän med Daniel Westling?”
”Nej,” svarade jag, ”men jag har träffat Kronprinsessan en gång…”
Jag fick förklara omständigheterna under vilka jag för några år sedan träffade Victoria, varpå damen sa att ”Jaha, jag får väl ta och kolla upp det här med Kronprinsessan och se hur det ligger till…”
Hon fick mitt telefonnummer och sa att hon skulle återkomma. Gott så.
Sedan krävdes det ju inte många google-sniff från min journalistnäsa för att luska ut hur det egentligen ligger till; att det minsann finns en gym-kollega till Daniel Westling som heter… ja, nu ska jag ju inte röja namnet på en oskyldig stackare som inte kan hjälpa att hovet klantat till det – men ni fattar.
Jag kan givetvis bara garva åt hela den här historien (även om jag nu går miste om en gratis finmiddag som jag bespetsat mina fattiga smaklökar på). För det var ju bara ett enkelt missförstånd, den mänskliga faktorns skojfriska halkningsförmåga. Att den nu råkade halka rakt på en Håkan Kjellgren som faktiskt träffat Kronprinsessan (ja, och till och med alltså blivit ”du” med henne) är bara ett lustigt sammanträffande. Och att Kronprinsessan och jag är jämnåriga och båda dessutom studerat vid Yale (och BTH) är bara extra märklighetsgrädde på sammanträffandemoset.
Det som i sammanhanget emellertid är väldigt märkligt, ja snudd på skandalöst och troligtvis hyfsat penibelt för hovet, är att de antagligen fått Säpo att finkamma varje litet hår på varje liten journalist som kommer ens i närheten av sommarens kungliga bröllopsyra – men samtidigt har de, av misstag, bjudit in en murvel till sitt heligaste, till den säkert privataste och maffigaste av alla privata och maffiga fester kungen och drottningen någonsin ställer till med. En journalist som dessutom jobbat på båda kvällstidningarna, och alltjämt har tentakler långt in i deras respektive redaktioner. Joråsattööö…
Någon bröllopsfest på Drottningholm blir det nog inte för min del. För jo, min inbjudan var ju ett misstag. Och inte gråter jag för det. Jag är faktiskt nästan lättad över att slippa (för jag hade ju trots allt varit tvungen att gå om nu inbjudan verkligen varit till mig, eller hur?). Jag har inte lust att gå på en fest som jag inte egentligen är inbjuden till, och det räcker nog med en Håkan Kjellgren på middagen (om min namne nu någonsin fått sin inbjudan?). Det blir så lätt missförstånd med fler… Men visst hade det varit trevligt att få hänga i den kungliga glansen med Vickan och Danne. Kanske kan vi ta en fika nån gång i stället? Så Victoria och Daniel (Kronprinsessparet alltså, för tydlighetens skull) – ni är givetvis hjärtligt välkomna hem till mig på Hammarbyhöjden på ett glas eller en kopp, någon gång när jag väl fått ordning i min röriga lya!I går var sista dagen att OSA till bröllopsfesten på Drottningholm den 17 juni. Jag kommer tyvärr inte kunna närvara (för jag har ju tvättstugan den kvällen). Men jag hoppas att Håkan Kjellgren ändå får det trevligt där.
Nåja, (här får ni får ursäkta den ack så uttjatade öppet-mål-referensen, men den är oundviklig) vad är väl en bal på slottet…?
– Håkan Kjellgren (journalisten)
