Spott och spe och Spotify

Den brittiske musikern NJ White skrev en klok och ögonöppnande Facebook-anteckning om hur försvinnande lite artister och upphovsmän får från Spotify och hur sjukt orättvis inkomstfördelningen alltjämt är. Jag hade tänkt kommentera inlägget redan på Facebook, men tankarna, kruxen och infallsvinklarna var så många att det fick bli ett blogginlägg i stället.


Ett problem i den här monumentala orättvisan är att det var "skivbranschen" (först och främst skivbolagsjättarna) som fick förhandla om Spotifys legitimitet, exempelvis i frågor om graden av ersättning som artister och upphovsmän skulle få. Men skivbolagen kan skita fullständigt i vad artisterna och musikens upphovsmän får – det kunde de inte riktigt göra förr, då de faktiskt var tvungna att producera och sälja skivor för att kapa omsättning.
Nu behöver de inte det, eller snarare sagt: de säljer inte skivor, i alla fall inte på när i samma avgörande utsträckning som förr. Man behöver exempelvis inget skivbolag i ryggen för att få finnas på Spotify, och i en konstnärsvärld där tekniken och distributionsformerna sprungit ifrån storföretagen och där DIY blir allt mer rådande blir storbolagen mer och mer överflödiga.

Men trots det fanns deras tyngd kvar när det blev dags för Spotify att deala sig från upphovsrättsligt kvasilegitim spridningstjänst till gigantisk, acceptabel maktfaktor.

Så för att kompensera sin överflödighet, och det rikligt, lyckade bolagen i stället bli delägare, profitörer, i den spridningsform som nyss hade hotat deras blotta existens. Och Spotify kände väl kanske att ja, det är ju inte mer än rätt att de får en del av kakan nu när vi kommit här och norpat deras levebröd. Kanske i tron att det skulle gynna artisterna och upphovsmännen.

Problemet är bara att det inte var med bolagen som dealen skulle göras, eftersom det inte längre var enkom bolagen som stod för att leverera produkten.
Men produkten – musiken – fortsatte komma i alla fall. Som musik och konst har en tendens att göra. Eftersom konsten i sig inte har något med kapitalen, och kapitalet nog gärna ser till att ha så lite med konsten att göra som möjligt.


Så samtidigt som skivbolagen har kvar sin makt och fortsätter håva in stålar så blir det ännu svårare för artister att nå framgång via skivbolagsjättarna. Bolagen inser nämligen att artisterna lika gärna kan göra ALLT jobb själva, och i sin vilja att nå ut med sin konst kommer artisterna sedan distribuera sin musik – via exempelvis Spotify – med eller (troligtvis) utan bolagens hjälp.

Då skivbolagsjättarna tidigare tog en groteskt stor del av den kaka konsumenterna betalade för sina skivor, och dom upphovsmännen fick skamligt lite av, har det nu således blivit så skruvat att artister finansierar sina skapelser själva, gör hela jobbet, och sedan laddar upp sina alster på Spotify, där folk lyssnar på den och Spotifys ägare (bland annat då de gamla skivbolagsdinosaurierna) cashar in, utan att ha lyft ett finger. Det blir i princip så att där Skivbolagen tidigare roffade åt sig en stor del av pengarna på pengarnas väg till artisterna/upphovsmännen ger nu artisterna rent av pengar till skivbolagen, utan att få något tillbaka.

Spotify, det som från början var (och, möjligtvis något motsägelsefullt, alltjämt är) en del av den utveckling som tillät konsten att röra sig från storkapitalen hjälper nu de överflödiga jättebolagsvärlden, och därmed hela den orättvisa fördelningsstrukturen, att finnas kvar i stället för att rasera dem. Spotify ger artisterna möjlighet att nå ut utan att behöva blanda in bolagen, men bolagen krattar ändå in slantarna.
Spotify tvingar tyvärr således artisterna och upphovsmännen att bita sig själv i svansen.


Well done, kapitalismen! Än en gång har du lyckats gynna dem med pengarna och Spotta på dem som gör jobbet.