I går eftermiddag, 16:15, skulle jag flyga från Bromma till Ronneby.
I Ronneby hade det snöat lite.
Ett tidigare plan på samma sträcka hade på förmiddagen därför fått gå ner i Växjö i stället, och där skeppat över resenärerna till en buss. Detta hade skapat lite förseningar i det senare flygschemat.
När jag checkade in (i tid, 15:45) fick jag beskedet att ny avgång var 18:45.
Vid 17-snåret kollade jag Blekingeflygs facebook och meddelades att ny tid var 19:10.
Vid 19-snåret kom det upp på tavlan att planet ska gå 19:30, och 19:15 anmodades vi mycket att riktigt att gå till gaten. 19:30 stod vi emellertid alltjämt och köade vid gaten, och något påsläpp hade inte påbörjats; en assistansbehövande resenär, som ju skulle få boarda först, hade nämligen inte dykt upp i tid (hen hade ju bara haft tre timmar och en kvart extra på sig att ta sig dit).
19:40 fick vi så börja boarda. Vilket rimligtvis skulle innebära take-off 19:55. Tja, låt säga 19:58 då, eftersom planet fortfarande hade en handfull tomma säten och därför hade några väntande resenärer på nästa plan till Ronneby (ordinarie avgångsdid nån gång vid 18-snåret, ny avgångstid 21:45) hade kunnat få bokas om till detta plan och besparats lite väntan. Så det skulle ju rimligtvis kanske ta ett par extra minuter att få på dem.
20:10 meddelade piloten att några av de, som enigt önskemål, ombokats till planet, och därmed fått sina bagage ombordpackade, inte dykt upp. Därför var de ombokisar som hade dykt upp tvungna att gå ut och peka ut sina bagage, så att man kunde sålla ut de väskor som tillhörde the no-shows (så att dessa väskor inte skulle hamna i Ronneby i onödan). Ja, det vill säga så fort bagagehanterarna ämnade upp; exakt var de var eller hur länge de skulle dröja var lite oklart, eftersom de på grund av alla förseningar var lite all over the place.
20:17 kommer bagagehanterarna, väskor pekas ut och så är allt i sin ordning.
20:29: Take-off.
Kliver ur planet på Kallinge flygplats i Ronneby klockan 21:21. Fyra timmar och elva minuter försenad.
❦
När ni läste ovanstående stycke så hörde ni säkert min allra mest irriterade stämma för ert inre öra och föreställde mig gnälla ur mig djupt frustande suckar i pauserna.
Men nej, hela poängen med att jag berättar detta är för att påpeka att jag inte alls är, eller var, irriterad eller gnällig över själva förseningen.
För vad skulle det ha tjänat till?
Jag var beredd på att det skulle bli förseningar, jag hade tak över huvudet, tillgång till mat och toaletter, och med mig hade jag både laptop, ipad, smartphone och ett par böcker att fördriva tiden med. Med ruljangsen i vänthallen behövde man dessutom inte vänta länge på att få någon stans att sitta, trots att det var fullt med folk. Så mig rådde det ingen nöd på, och jag tog till och med tillfället i akt att sluta ögonen och halvsova/lucid dreaming-powernappa lite.
Nej, mig var det då alls ingen synd om.
Och det var det garanterat inte heller om merparten av alla andra väntande, som var där med exakt samma förutsättningar som jag (give or take en någon Apple-produkt eller bok).
Visst, om man ska med ett anslutande färdmedel och riskerar missa detta på sin destination, eller om ett helt julfirande hänger på att man kommer fram när man ska – då kan det vara befogat att bli nervös och irriterad och kanske tappa coolet. Eller om man har en kylväska med en transplantationsnjure eller något med sig som måste fram illa kvickt.
Men så lär inte ha varit fallet för mer än någon enstaka väntare bland oss. Och väntande släktåvänner/upphämtare på destinationen skulle garanterat förlåta förseningen med no hard feelings och ett "jaja, det är inget att göra åt."
Så det värsta förseningen innebar, i realiteten: Lite tid förflöt. Man blev kanske lite uttråkad.
Men.
…om uttråkning var en nyhet så är det konstigt att tidningarna inte är hundra gånger tjockare än de är.
Och grejen är den, att om ett nyhetsteam hade dykt upp i vänthallen igår för att enkäta några stackars väntare i snökaoset så skulle de inte behöva vänta länga för att få ihop en hel drös utsatta stackare (gnällspön) att begråta kamera och/eller anteckningsblock.
För jävlar vad synd det är om svenskar som måste vänta lite! Typ syndast-om av alla i hela vääärlden! Uttråkning blir till ilska som blir till självömkan som blir till detärfanskandalattdetfårgåtillsåhär som blir till jagskafanstämmadejävlarna!
Några resenärer lyckades så klart, som jag, ta tillfället med ro. Men vänthallen bubblade unisont med den där irritationen. Och den blev ju knappast lugnare vad kvällen led.
Däremot gjorde självfallet den gemensamma oron att det inte blev några ytterligare förseningar. Haha, jag skojade bara – det är klart det inte var så; senast en resenärs tappade lugn resulterade i något konstruktivt eller positivt, över huvud taget, var…hmm…eh… Nej, precis. Jag kan inte ens komma på någon putslustig liknelse. Tack vare resenärers myckna ocoolma föder förseningar snarare nya.
Och jag kan sätta en peng på att det var det tappade lugnet hos den där assistansbehövande resenären (eller, sannolikt, hos den som hade ansvaret att assistera hen fram till denna punkt) som låg till grund för den förseningen. Och de där ombokisarna som inte dök upp? En ännu större peng kan jag sätta på att de plötsligt gett upp, dragit hem, utan sitt bagage, muttrande "det får de fan ta hand om åt oss och se till att vi får hem det, för allt det här är fan deras fel…muttermutter… homogaysuella invandrare är de säkert också de jävlarna…."
Ja, visst är det fint med lite snöfall, med julstämning och medmänniskors juliga välviljatill alla och envar…
Jag är varken religiös eller alkoholist eller anonym, men kan till alla mina medmänniskor, i synnerhet när de är på resande fot, rekommendera följande kloka bön:
Gud [Allah/Oden/Zeus/Flygande spaghettimonster/Rosa enhörning/Sakernas tillstånd], ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
❦
Så nu sitter jag här i Lyckeby, hemma hos päronen, där jag kan lukta på blommorna och har det lugnt och skönt. I morgon åker vi ner till syrran och hennes familj i Lund för att fira julen där. Om inte ett plötsligt snöoväder eller någon annan dryg omständighet sätter stopp, vill säga.
Och om så sker… Ja, boo-jävla-hoo för mig då.
GOD JUL PÅ ER!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar