Min vän, svensken

Jag trodde faktiskt aldrig att det skulle hända, men jag tog just, för första gången i min sissådär sexåriga facebooklevnad, bort en vän. Precis som gemena facebookanvändare har jag drösvis med "vänner", där graden av bekantskap självfallet varierar från flyktiga ödeskorsningar till det såtaste av själsfrändeskap. En brokig skara tycken, smaker, intelligenskvoter, bakgrunder, åskådningar, utbildningar, yrkeskårer och intressen, således.
 Jag respekterar oliktänkande, så länge det handlar om just tänkande, och då det inte gör det har jag hela tiden sett det som klokare att sprida humanism, försöka vidga vyer och i den mån det går försöka hjälpa till att plocka bort politiska skygglappar, än att blockera, rensa bort och blunda för trångsyntheten.
Det gör jag fortfarande, men jag orkade fan inte mer.
Och det känns som ett personligt nederlag. För jag vill ju inte ge upp, aldrig, inte vika mig för hopplösheten; jag vill hålla fast vid hoppet att kunna upplysa och montera ner åsikter som grundar sig på tanklöshet, lättja, rädsla och felaktigheter. Jag känner mig därför feg nu. För egentligen ska jag ju kämpa, krampaktigt hålla fast vid hoppet. Och det har ju funkat, även med den här "vännen", då jag med saklighet alltid kunnat bemöta de av hens, eller hens andra vänners, åsikter som jag ansett felaktiga, tendensiösa eller rent korkade, och därmed i slutändan alltid lyckats hitta någon slags respektabel konsensus. Det har oftast gått att föra ett civiliserat och (till slut) sakligt samtal med hen, helt enkelt. Eller så har jag hållit mig i skinnet och förbigått med tystnat, då jag känt att tillfället varit sådant att den tanklösa kommentaren eller enfaldiga åsikten bara skulle naglas fast ännu mer envist till enfalden om jag skulle gå i polemik. I de fallen har jag i stället lagt mitt hopp till att hen, i vår fortsatta facebookvänskap, skulle kunna släppa enfalden successivt genom att få ta del av mina statustankar. Jag vill faktiskt vara vän med hen, hellre än att släppa hoppet.
Så ja, jag är besviken på mig själv, för hoppet är ju det sista som dör. 
(Eller, ja, uppenbarligen är hoppet det näst sista som dör. Ännu lite längre hänger ironin och cynismen kvar.)

Men nu höll det alltså inte längre.



Här är Facebookstatusen och den påföljande kommentarstråden som fick mig att tappa fattningen, släppa sakligheten och i stället fläka ut mig i ironi och cynism. 
Det är kanske knappast en oerhört graverande samling åsikter och kommentarer om man jämför med gängse Avpixlat-troll, men det blev alltjämt droppen som fick min bägare att rinna över och irritationen att sippra ner i facebooks springor, hela vägen till ett klick på "ta bort vän". 

Eftersom jag nu alltså inte längre är facebookvän med statusens upphovsperson så kan jag inte längre kommentera i tråden. Då några klumpar ilska emellertid alltjämt klänger sig kvar i hörnen av mitt sinne så dristar jag mig till att besvara de sista kommentarerna här.

❦

Karaktärerna:
Statuspostaren (röd)
Kommentator 1 (grön)
Kommentator 2 (gul)
Kommentator 3 (blå)
Håkan Kjellgren (jag)
Kommentator 4 (lila)

Katarina Mazetti (författare och krönikör; endast omnämnd).
Åsa Linderborg (journalist, kulturchef på Aftonbladet; endast omnämnd)

Här bryr jag mig alltså inte om att göra en egen tolkning av Mazetti-citatet (för ja, kommentator 1 hade uppenbarligen antingen koll eller förmågan och sinnesnärvaron att kopiera texten och klistra in den i Googles sökruta), bemöta Statuspostarens uppfattning att Åsa Linderborg är "öppen antisemit" (What? Jag måste ha missat när hon kom ut, och är faktiskt lite chockad att hon i sådant fall får jobba kvar på Aftonbladet… oj, förlåt, nu blev jag sarkastisk igen.), Kommentator 3:s dito (med tre (3!) utropstecken!!! Då måste det ju vara sant) eller den i det här sammanhanget något falska klangen i hens, verkar det som, anklagande uppfattning att vänsterpolitiken generaliserar (!) in folk i olika grupper och värderar dem olika.
Nej, jag valde att fokusera mig på insinuationen att Katarina Mazetti och Åsa Linderborg ljugit oss rakt upp i ansiktet om att de utsatts för hat och hot. Och här håller jag alltjämt fattningen och ställer en fråga utan att gå sarkasmbananer.

"Kan du bevisa motsatsen Håkan?".

Jepp, nu kommer sarkasmfloden från mig. Här har det alltså kastats ut ogrundade anklagelser att Katarina Mazetti och Åsa Linderborg medvetet är lögnare av stora mått och därtill antisemiter. Och det är alltså upp till mig, alternativt Mazetti och/eller Linderborg, att bevisa motsatsen? Det är en väldigt märklig syn på hur den lekmannajuridiska strukturen i vår lilla debatt här (och juridik och bevisbörda i allmänhet) funkar, i synnerhet då hen två rader senare tycker att de är upp till rättsväsendet att fastställa huruvida det rör sig om hot de blivit utsatta för eller inte.
Att det sedan är "olika vad man uppfattar som hot" håller jag med om. Eller i alla fall att det finns fall där uppfattningen kan variera, medan det i andra fall föreligger ytters få tvivel. Här verkar Statuspostaren dock ha lite svårt att lyssna på sig själv.
Jag valde att inte kommentera den inlänkade Nyheter24-artikeln om Sebbe Staxx, då jag inte fann den relevant för den del av debatten jag gett mig in i. Att jag sedan länkade till en annan artikel om Sebbe Staxx, en i en av de tidningar jag själv jobbar med, var egentligen också irrelevant i sakfrågan. Det var en reaktion mot den översittarton med vilken Kommentator 1 beskrattar beskrivningen av Sebbe Staxx som "gangstarappare" (eller "gangster rappare"). Mest bara för att påtala att ja, om någon i Musiksverige med rätta kan tillges det epitetet så är det nog fanimej Sebbe Staxx. (Någon värdering för eller emot denne Staxx kriminella förehavanden, ska påpekas, gör jag emellertid alltså inte).
(Artikeln om Sebbe Staxx, i Tidningen Årsta/Enskede, som jag länkar till i kommentaren ovan finns HÄR.)

"Har man blivit hotad får man bevisa det". 

Ja, i en polisutredning är det en bevisbörda man nog villigt får ta och kånka fram om man vill komma någonstans. I en subjektiv krönika eller en dito debattartikel eller ledarstick? Eh, tja det skulle kanske inte skada, men det är verkligen inget måste. I den rollen tycker jag man ska kunna lita på att läsarna, även då de gör en tillbörligt kritisk läsning, i sin tur litar på att det skribenten skriver är sant. 

Fast våra Statuspostare fortsätter att alltså tjata om Linderborgs (och, antar jag, Mazettis) bevisbörda… (Lex Obamas Födelseattest, anyone?). Man är alltså "bra dum om man går på [Linderborgs] trick". Ojdå, ja jag är nog riktigt jävla blåst då. Eller så har jag bara lusläst mitt ex av "Den stora journalistiska vänsterkonspirationen" alldeles för dåligt…
Undrar för resten om hen gjort några ansatser att förmedla sina anklagelser till Linderborg och Mazetti på annat sätt än i kommentarstråden ovan (vilken ju i det syftes får anses vara en tämligen ofruktsam strategi). För om man nu köper det bisarra kravet på dem att motbevisa anklagelserna, så vore det väl i alla fall logiskt att de finge veta att anklagelserna finns?

Vidare ber jag här, i ett slag av dåligt samvete, om ursäkt för min raljanta ton och min sarkasm. I saklighetens namn tar jag dessutom tillfället i akt att påtala att jag håller med Statuspostaren i ett fall då jag ju faktiskt gör det (om än kanske inte med samma argument eller historia eller slutsatser). Nämligen i det att det journalistiken tappat i förtroende och sammantaget i någon mån därför misslyckats i sitt uppdrag. Den subtila hinten i att jag exemplifierar detta misslyckande med att gemene man inte har en susning om hur journalistik faktiskt funkar tycks emellertid gå Statuspostaren förbi. För ja, hen är en av dem som inte tycks veta skillnaden "mellan en krönika, en artikel, en notis, en insändare, ett debattinlägg och ett reportage" (Här borde jag kanske även ha lagt till ännu fler exempel, som "en ledare", "ett blogginlägg", en "redaktionell kommentar"… eller "en tv-tablå". Men jag var för irriterad för att fingrarna skulle hinna hänga med hjärnan).
 

"Etablerad press är livrädd för alternativ media idag annars hade man inte så offensivt bedrivit kampanj mot dem."

Det vill jag knappast påstå att etablerad press är. Möjligtvis är den påtagligt orolig över hur "alternativ media" saknar det kunnande, de regler och och de erfarenheter som den "etablerade" presskåren har, hur den därför ofta brister i upprätthållandet av verkshöjden i det begrepp, "journalistik", som de helt sonika har kidnappat. Och att den, då den brister, därför drar med sig även den "etablerade pressen" i skiten. Och detta påpekar vi måhända ibland, men någon offensivt bedriven kampanj är det verkligen inte (eller så har jag återigen läst "Den stora journalistiska vänsterkonspirationen" lite dåligt). Annars tycker jag, liksom säkerligen de flesta representanter för etablerad press (eller "journalister" som vi, fortfarande, gärna vill kalla oss), att den snabba framväxten av alternativa media sker på både gott och ont, för såväl journalistiken som för samhället. Den är användbar och behjälplig i den journalistiska processen, och den bidrar till en breddad mångfald av vinklar och perspektiv. Men den står även för en urlakning och ett misstänkliggörande av den majoritet av journalistkåren som jobbar seriöst, och kan sätta ödesdigra käppar i denna kårs viktiga hjul. Både på gott och ont, alltså. Men det lämnar jag därhän här. (Har emellertid skrivit mer om det, exempelvis HÄR).

"Det pågår ett polariserat krig på nätet och etablerad media ligger under."

Ja, kanske är det så, och det är bara att beklaga. Att etablerad media ligger under torde i sådant fall bero på att etablerad media aldrig bett om att få vara med i något polariserat krig. Just polariseringen är nämligen liksom lite mot den etablerade (=riktiga) journalistikens grund, där nyanser och mångfald – ja, saklighet – hör till våra viktigaste vapen, då den verklighet vi tagit på oss att rapportera om faktiskt ytterst sällan är så enkel som svart eller vit. Dessa vapen är därför verkningslösa i det där polariserade kriget. I verkligheten, utanför det polariserade nätkriget, får vi emellertid hoppas att etablerad media fortfarande är en maktfaktor.
Jag har i citatet ovan annars lite svårt att avgöra om just det faktum att kriget är "polariserat" är något positivt eller negativt i Statuspostarens ögon. Om det är det sistnämnda kan jag bara hosta och ge hen en spegel.

"Får man gissa på en judehatande palestinier?"

Hejsan! Välkommen in i matchen, Kommentator 4! …som uppenbarligen missat att de det korrekta svaret på Statuspostarens fråga kom redan i trådens första kommentar. Ett inte sällan skådat fenomen i dylika facebooktrådar. Jag tycker det är helt okej att flika in en kommentar till ursprungsposten i en kommentarstråd som kommit på villovägar, men här tycks det snarare vara så att Kommentator 4 helt missat att tråden ens finns. Ett oskyldigt misstag, som (oavsett kommentarens innehåll) kanske kan ge ett mindre klokt intryck eller vara ett tecken på en något mindre facebook-savy användare, men det bör så klart inte likställas med att kommentatorn är korkad. Det brydde jag mig emellertid inte om i min irritation, utan skalade prompt loss ett smärre plantage sarkasmbananer över kommentaren. Men det var egentligen mest över det faktiska innehållet i kommentaren (vilket, i min mening, var påtagligt idiotiskt) och inte över det oskyldiga misstaget att brista i kommentarstrådsetikett. Dock var det så klart ett raljerande och lite lågt tilltag, menmen…
 

"Håkan det är ett klart antisemitiskt uttalande från Mazetti."

Åhå! Ett faktum, alltså? Tja, huruvida uttalandet är antisemitiskt eller inte kan man väl tycka vad man vill om – men just då uppfattningen gällande uttalandets eventuella antisemitism alltså kan variera påtagligt känns det emellertid ganska uppenbart att den är allt annat än "klar".
Min uppfattning är exempelvis, vilket jag antydde i mina ironiska kommentarer, att Katarina Mazetti inte är antisemit (well, duh!). Snarare är jag ganska övertygad om att hon med sin fras om Auschwitz och Betlehem (vilken man möjligtvis kan tycka är lite oförsiktigt formulerad, i synnerhet där den står så här, utdragen i sin ensamhet) vill påpeka hur synd det är att det finns vissa israeliska makter som utövar ett (generaliserande) förtryck över en annan folkgrupp, dessutom bakom en hycklarsköld av förintelseminnande offerskap, och därmed besudlar både det judiska folket och den ofantliga och avskyvärda tragiken i judarnas öde under andra världskriget (och all annan antisemitism de utstått i alla tider). Allt annat än antisemitiskt, således. Men jaja, det är bara min tolkning…

"Palestinier har inte mycket övers för judar så ironisering funkar inte där.
Hamas har tex som uttalat mål att utrota staten Israel och alla judar."

Nej, ironiseringen funkade uppenbarligen inte. Ironin i PS:et efter min rant, "allt ÄR faktiskt svart eller vitt…" etc, swischade ju i alla fall Statuspostaren obemärkt förbi. Eller, tja i alla fall tankegången bakom ironin, det vill säga min fasta övertygelse att allt faktiskt inte är svart eller vitt, att alla inte kan/ska/bör dras över samma kam – att man således inte kan hävda generellt att palestinier inte har "mycket övers för judar" [sic]*,  och att det är därtill är fullständigt jävla befängt att stödja denna idiotiska generalisering med vad Hamas har för uttalat mål!
"Uttalat", för resten? Nu ska jag villigt erkänna att jag inte är oklanderligt påläst på Hamas har sagt och inte sagt, men jag känner att ett ifrågasättande av detta påstående borde vara på sin plats. Visst, någon i Hamas, kanske rent av en hel gruppering inom Hamas, har alldeles säkert uttalat något dylikt någon gång – men hela Hamas, officiellt (vilket väl är det som antyds)? Really?
Alla över en kam och det där var det ja… igen… (Här skulle jag kunna raljera över att det ju emellertid är klart att Statuspostaren inte vet hur en kam bör hanteras, med tanke på hens frisyr, med det vore irrelevant och lågt och en billig humorpoäng.)
Jomentjena.

"Det är inte bara Åsa Linderborg som färgas tydligt av sin ideologi utan även andra journalister.
Som när man ska skriva något om tex avpixlat.
Då måste man skriva rasistiska avpixlat, främlingsfientliga avpixlat.
Det är en tydligt subjektiv bedömning som en rapporterande journalist inte ska ha."

Ja, det är helt korrekt – en rapporterande journalist ska inte göra subjektiva bedömningar. Att man måste skriva "rasistiska Avpixlat" eller "främlingsfientliga Avpixlat" är således emellertid en helt galen uppfattning. Man bör nog – som rapporterande journalist – snarare akta sig för att skriva det på detta vis. Och det tror jag att de flesta är noga med att göra. Själv skulle jag inte göra det. Jag skulle utan att blinka kunna skriva något i stil med "sajten Avpixlat, som anklagats för att bereda plats för rasistiska åsikter…", ity detta, till skillnad från den eventuellt subjektiva formuleringen "rasistiska Avpixlat", är ett faktum.**
Men, ska jag erkänna, det är bra att du, kära Statusuppdaterare, här poängterar att detta är regler som rör rapporterande journalister (eller som vi ibland kallar dem, "reportrar"). För där besparar du mig mödan att återigen sätta fingret på en avgörande brist i din syn på journalister, nämligen det faktum att Åsa Linderborg inte (främst) är en rapporterande journalist, utan kulturredaktör, ja rentav kulturchef. Och som sådan är hon anställd för att låta det hon skriver inte bara färgas tydligt av sin ideologi utan även för att vara subjektiv. Ja, det var det där mellan skillnaderna mellan alla de olika roller som finns i en tidning och inom journalistiken. Jag kan åter bara beklaga att gemene svenne är så dåligt insatt i detta, då det ju uppenbarligen är något som så ofta skapar åsikter, och där får vi i journalistkåren väl ta på oss att vi – men även skolväsendet då, i rättvisans namn – misslyckats kapitalt med att undervisa om detta…

"Det är inte alls konstigt att journalister ligger så långt ner i förtroendebarometern.
De har själva satt sig i situationen.
Således totalt självförvållat."

Tja, det ligger det väl således något i. Till viss del. Så om man ser "journalister" generiskt, som en enhet, så har den enheten möjligtvis "satt sig i situationen". Men – påpekade jag för resten att det oftast är korkat att generalisera? – det finns många journalister i det här landet. De allra flesta har nog kämpat med näbbar och klor mot att hamna i där nere i barometerns djup. Så totalt självförvållat är det kanske inte ändå…

"Du själv Håkan upplever jag försvarar Lindeborg mazetti hamas med flera med ironi. Står du dessa ideologisk nära?"

…oooooch här ramlar vi så plötsligt in i en veritabel orgie av generalisering och argumentativa felslut.
För det första måste jag tacka dig, kära Statuspostare, för att du poängterar att detta är något du subjektivt upplever, till skillnad från ett oomkullrunkeligt faktum (vilket annars tycks vara rådande hållning i din argumentation). Kudos.
För det andra: Tjosan! Här likställer vi inte bara Linderborg med Mazetti utan även Lindeborg och Mazetti med Hamas. Varihelajävlahelvete, kära Statuspostare, kom Hamas in i det här?! (Förutom då att du redan i kommentaren innan, lika grundlöst idiotiskt, lagt kopplingskedjan Mazetti–palestinier–Hamas). Ja, jag känner att jag inte ens behöver gå in närmare på hur vansinnig meningen ovan är i sin ihopklumpning.
För det tredje: Jag försvarar inte Lindeborg och/eller Mazetti alls. Eller i alla fall inte deras åsikter. Eller det kanske jag gör, men det är ovidkommande här. Det jag försvarar är deras rätt att uttrycka sina subjektiva åsikter, även i tryckt media där det är det de anställts/kontrakterats att göra, samt att slippa ogrundade anklagelser och trångsynta generaliseringar. Hamas försvarar jag definitivt inte, i synnerhet inte våldshandlingar som utförs i deras namn. Står jag dessa (Lindeborg, Mazetti, Hamas) ideologiskt nära? För det första är det omöjligt att besvara, eftersom frågan rör tre helt olika personer/grupper (eller 4+ om man räknar med "med flera", vilka jag inte riktigt har någon som helst susning om vilka, eller hur många, de är i sammanhanget) som säkerligen har påtagliga ideologiska skillnader sinsemellan. För det andra är min ideologiska ståndpunkt i det här sammanhanget fullständigt irrelevant, förutom i det att jag står för humanism, yttrandefrihet och saklighet.

"Antirasister kastar sten, dödshotar, slåss med poliser mm. Är du säker på att du gav en objektiv rapportering av antirasister Håkan?
Många journalister brukar försköna deras demonstrationer eller motaktioner."

Och, hejsvejs, här fortsätter generaliseringskalaset! Det finns mycket riktigt antirasister som kastar sten, dödshotar och slåss med poliser. Men de är sannolikt en väldigt liten del av antirasisterna – ja, även om man med "antirasister" har (som du tycks, kära Statuspostare) den svartvita/trångsynta/generaliserade bilden av dreadlockiga pseudohippies med palestinasjal. Det är tyvärr de som hörs och syns mest, men en liten del icke desto mindre, alltmedan majoriteten av antirasisterna med säkerhet är fredliga och konsekventa med sitt fredliga budskap.

Är jag säkert på att jag gav en objektiv rapportering av antirasister?
Jepp.
Jag är alltid noga med att vara så objektiv det bara är möjligt, i synnerhet i de fall det vore lätt för tidningsläsare som du, kära Statuspostare, att anklaga mig för motsatsen. Och det är jag säker på att de allra flesta reportrar också är (märk väl att jag alltså här menar reportrar, inte kulturredaktörer, krönikörer, ledarskribenter etc.). Att reportar (om det nu är det du menar med "många journalister" ovan) skulle försköna deras demonstrationer eller motaktionär är således ett konstigt påstående.
Här tror jag att du helt enkelt läser det du vill läsa snarare än det som står. (Men att det förhåller sig sålunda är nog ganska uppenbart – att hävda att Statuspostaren läser tidningen som Fan läser Bibeln vore en förolämpning mot Fans Bibelläsningsfärdigheter.)
Vidare vill jag poängtera att jag, då jag i kommentarstråden pratade om antirasister, inte åsyftade den snäva palestinasjalsinsvepta bilden av dylika, utan det bredare, bokstavliga begreppet: folk som uttalat är mot rasism. (Ser du, kära Statuspostare, dig alltså inte som en av dessa? Det skulle således, i synnerhet i din svartvita världssyn, innebära att du i stället erkänner dig till rasisterna? Det vore, måste jag medge, en ovanligt uppfriskande ärlighet i debatter av det här slaget).
Det roliga är att jag, när jag berättade om de hotfulla läsarreaktioner jag fått, hade en artikel i åtanke framför andra, en artikel som renderade ett gäng mindre trevliga mejl bland annat från det yttersta toppskiktet i det "parti" som på den tiden gick under namnet NSF, Nationalsocialistisk Front. Det var en – objektivt rapporterande, om jag nu måste påpeka det – artikel om ett projekt mot främlingsfientlighet och rasism i min dåvarande hemort, ett projekt som satts igång av ortens kommunjurist, vilket således var den "antirasist" som intervjuades. En skintorr byråkrat, milsvidder från palestinasjalar och så långt man kan komma från stenkastning, dödshot och slagsmål med polisen. Menmen…

❦

Som slutsats kan jag nu sammanfatta min irritation över den här kommentarstråden under en facebookstatus med hur starkt jag ogillar trångsynthet och hur personerna i tråden alltsomoftast tänker helt svartvitt och dömer personer därefter: Alla journalister är X (och alla X hatar Israel/judar och hyllar palestiner), alla palestinier är Y (och Y är Hamas), alla Israeler är Z, alla antirasister ä Å.
Bra, då vet vi. 

Har ni för resten märkt att kommentatorerna i tråden knappt lyfter fram några såna dära, vahetere, rgument för sina åsikter och påståenden? Men visst, de är tämligen tajta och åsiktssynkade och vet var de har varandra. Och i predikningarna inför kören behöver man så klart inte argumentera för något som alla ändå håller med om.


För faktum är att majoriteten av kommentatorerna i tråden är eller har varit verksamma i ett och samma politiska parti. Statuspostaren hade en framstående roll som lokalpolitiker i partiet, men lämnade det för några år sedan då hen tyckte att partiets politik var för oseriös. Det spekulerades vid tillfället att Sverigedemokraterna (nej, det är alltså inte Sverigedemokraterna jag pratar om) skulle bli nästa partipolitiska tillflyktsort, men om detta vet jag inget, varför jag låter bli att lägga några slantar i den spekulationen. Även Kommentator 3 är aktiv fritids-/lokalpolitiker och har (/haft) nämndeuppdrag samt varit riksdagskandidat. Också Kommentator 4 (lila) är/har varit aktiv inom partiet, och jag tror att detsamma gäller Kommentator 1 (men det kan jag inte svära på, varför jag låter det vara osagt. Partisympatierna hos Kommentator 2 vet jag inget alls om, så jag nöjer mig med att konstatera att hen har en förbluffande insikt i hur fredligt och fint det var i Konungariket Juda för 3000 år sedan, innan palestinierna kom och sabbade alltihopa).


Deras partipolitiska förehavanden är måhända irrelevanta här, och jag ska definitivt inte gå i fällan och själv göra den svartvita generaliseringsfadäs jag själv anklagar mina meningsmotståndare för här. Jag känner även andra människor som både sympatiserar med och är verksamma inom detta parti, människor som är vettiga och inte alls så här (i min subjektiva mening) trångsynta. Och jag har ingen partipolitisk agenda vare sig för eller emot partiet. 

Men, oavsett vilket parti det rör sig om – deras politiska engagemang var nog ändå en bidragande faktor till att jag tappade mitt cool och därpå även plockade bort Statuspostaren från min fb-vänlista. För här rör det sig alltså inte om nån gammal perifer klasskamrat som är ovan att tänka kritiskt och som nån gång postar ogenomtänkta åsikter – nej, här handlar det om aktiva, i vissa fall förtroendevalda och till makten visade, politiker. 


Och låt oss leka med tanken att det faktiskt är så, att verkligheten är svartvit; att det inte bara är en slump att kommentatorerna ovan råkar vara partipolitiska fränder, utan även att det är relevant vilket parti de har gemensamt; att vi tolkar den här kommentarstråden som en partipolitisk tendens och att alla i detta parti de facto delar de värderingar som visas ovan. Ja, då är inte det faktum att Sverigedemokraterna valts in i riksdagen och alltjämt tycks vinna mark det som skrämmer mig mest – nej, då är det det faktum att ett parti som uppenbarligen på samma sätt som Sverigedemokraterna låter sin värdegrund präglas av humanismblindhet och svartvit trångsynthet lyckats lura sig hela vägen till regiringsposition i vårt lilla land.


Men så hoppas jag alltså att det inte förhåller sig.

Ja, lite hopp har jag kanske tydligen kvar, trots allt…

- - - 

* Att jag endast vid detta ställe påtalar en språklig felaktighet i textavsnitt jag citerar med et [sic] betyder inte att det är den enda förekomsten av en dylik. Jag lät helt enkelt bli att göra det fler gånger, då det här blogginlägget är överlångt som det är och skulle bli helt nedsållat med [sic]-markeringar om jag skulle använda det konsekvent. Vid ett ställe i de bifogade facebookkommentarerna har jag i ett eget inlägg kommenterat [inte sic]. Detta mest för att påpeka att ordet "gangstarappare" skrivs just så, och inte "gangster rappare" som Kommentator 1 skrivit. Detta var så klart en taskigt raljant poängtering från min sida, och jag får väl ursäkta den med att jag var inne i en irriterad sarkasm-zone. Jag misstänker dock att det finns en möjlighet att denna markering ändå gick över Kommentator 1:s huvud, varpå ingen skada torde ha åsamkats. Huruvida dåligt skriven svenska i allmänhet, och särskrivningsbenägenhet i synnerhet, är tecken på låg bildning (eller rent av intelligens) låter jag vara osagt, men det bidrar i alla fall till att det blir svårare att ta språkbrukaren på allvar och respektera hen. Detsamma gäller oförmågan att understödja sina åsikter med fakta och/eller utvecklande resonemang.

 ** Jag har, efter det att jag först publicerade det här blogginlägget, haft ögonen lite extra öppna efter förekomster av omnämnande av Avpixlat i media. Och jo, jag måste revidera min ståndpunkt lite – vår kära Statuspostare har nämligen rätt (-ish): Det händer faktiskt då och då att Avpixlat omnämns som "der rasistiska sajten A" eller dylikt. (Det är dock alltjämt långt ifrån ett måste att omnämna den sålunda).
Har alltså journalisterna i dessa fall begått misstaget att gå över rapporteringsgränsen till det alltför subjektiva? Egentligen inte. Jag har nämligen nu kikat lite närmare på Avpixlat (något som jag tidigare gjort mitt bästa för att slippa). Och då sajten förvisso aldrig omnämner sig som "rasistisk" eller "främlingsfientlig" så skriver den såhär i sitt "Om Avpixlat"-avsnitt:

Avpixlat levererar obekväma sanningar och åsikter om svensk invandrings- och migrationspolitik och den bakomliggande kulturrelativism som styr de politiska besluten och journalisternas pennor. Här berättar vi historien om det mångkulturella samhället som blev det mångkriminella samhället, hur integration förvandlades till segregation och hur det som påstods skulle vara närande för Sverige tvärtom kom att bli tärande. Hos oss kommer du att kunna ta del av fakta och analys kring sådana samhällsnedbrytande företeelser som islamisering, kulturradikalism, nationalmasochism och svenskfientlighet, skenliberalism och genus-, kvoterings- och queervansinne.

Och att detta, kära vänner, är tillräckligt för att ge sajten epititet "främlingsfientlig" eller rentav "rasistisk", det är inte subjektivitet – det är det så kallade sunda förnuftet och humanismens slutsats. Den slutsatsen kan du ifrågasätta hur mycket du vill (antagligen för att du i sådant fall vägrar att inse att du själv kan/bör bära de nämnda osmickrande epiteten) – journalistiken kommer likt förbannat stå bakom den med hela sin tyngd, välutrustad med argumentet att det som "Avpixlat [enligt utsagon ovan] leverer obekväma sanningar om" i många fall är rent jävla hittepå (vilket kan bevisas utan några större journalistiska ansträngningar), och att det hittats på med syftet att rättfärdiga en fientlig ståndpunkt gentemot främlingar.
Sådetså.