Sorgen.

Prinsessan Lilian (H.K.H, alltså) var invandrare. Och djupt älskad av Hela svenska folket.
Jomen.
Därför kan vi, i all rimlighet, få läsa sånt här:

(Bild fejsbokslånad, med förhoppning om retroaktiv tillåtelse, av Ylva.)

Nu ska jag här inte uppehålla mig så mycket vid det faktum att Johan T i artikeln om Lilians begravning  – av blodtörst eller lättnad över att tantens plågor nu är över? – värderar händelsen med ordet "äntligen". Kanske det hade missuppfattats något mindre (lustigt) om meningen avslutats med ett "igen" eller omskrivits med något i stil med "får prinsessan äntligen återförenats med sin…".
Men det skulle å andra sidan ge texten ett (om möjligt?) ännu mer glimrande klyschlöjes skimmer, därtill kryddat med någon pseudoreligiös uppfattning om ett liv efter detta – och (så klart!) Johan T:s professionella inblick i detsamma.

Nej, det jag fastnar mest i i artikeln är nedryckaren (vilken, det vet jag ju som redigerare, faktiskt kanske inte Jo-T kan anklagas för trots allt).
För visst är det ju så – att "Ingen har berört oss så som Lilian"…?
 
Nä, så är det så klart. Ingen! Hon var älskad av en hel nation! Jepp. Av Alla! 
Precis som Monica Bonde "konstaterade" i P1 dagen efter Lilian (eller "Lillis", som vi brukade kalla henne, vi som stod henne nära, dvs ALLA!!, även om vi inte stod henne tillräckligt nära för att få säga "du" till henne…) trippat hädan: Sorgen är ofattbart stor hos hela svenska folket, som älskade henne djupt. 

Damnit! Känner att jag borde ha stannat hemma från jobbet den dagen, dels för att bearbeta min sorg, dels av respekt till denna människa, som jag alltså älskade djupt, och till alla mina medsvenskars likaledes oerhörda sorg.

❦

Okej. Jag vill och tänker nu absolut inte förringa Lilians (Lillis) liv på något sätt, det var säkert/uppenbarligen tämligen anmärkningsvärt och precis lika viktigt som vemsomhelsts, och det sorgliga i frånfället precis lika respektvärdigt (som när vilken gravt alzheimersdrabbad 137-årig tant som helst går bort).

(Och jaja, jag vet att hon "bara" var 97. Min överdrift där var inte av respektlöshet gentemot Lillis, utan riktad mot (dem som påeldar) överdriften i hennes betydelse för Alla oss som älskade henne djupt.)

…men serifuckingjävlaöst?!!

 
Om jag kastar en koll på min bekantskapskrets, låt oss begränsa den till de typ tusen närmaste (av vilka en ganska förkrossande majoritet är tämligen svennebleka), så vetefan om jag kommer hitta mer än möjligtvis ett par stycken som (på något mer känslomässigt plan än möjligtvis ett journalistprofessionellt dito) reagerade på nyheten om Lillis frånfälle med mer än "Jaha. Sermanpå. Jaja…". Många andra av dem utbrast säkert med "Va? Levde hon fortfarande? Jag trodde hon dog för flera år sedan!". Ytterligare några mötte nog händelsen med "Lilian-vem?" medan ett par säkert ännu inte har någon aning vare sig vem Prinsessan Lilian var eller att hon dött.
Jag ska erkänna att jag själv inte har/hade mer än en ganska rudimentär kunskap av Lillis liv och leverne. Och då är jag ändå ruskigt allmänbildad.   

❦

Visst, det finns få saker som är så renodlat kapitalistiska/tidningsekonomiskt försvarbara som kvällstidningarnas publiceringsval (pressetiken lämnar jag därhän just här; väljer alltså i stället att konstatera att om kvällstidningar väljer att fokusera på en händelse så finns det med största säkerhet en (ekonomisk) anledning att göra det).
Så – det finns tydligen en hel del tidningsköpare i stugorna som bryr sig väldigt mycket om, ja kanske rentav de facto sörjer oerhört, sessans hädanfärd.
Så självfallet ska jag inte förringa eller bespotta känslorna hos de som faktiskt älskade Prinsessan Lilian djupt, vare sig dessa råkar tillhöra familjen Bernadotte eller Svensson eller Bonde eller Farzhaneh.
Sorg är sorg och smaken är ju som bekant som baken, och vill man låta sig bäst smaka genom att slicka konungadito så får man väl göra det…
Och dessa läsare ska (kan/får/bör?) man väl också skriva för…

…14.30 Paneldebatt om summeringen av Prinsessan Lilians begravning.
15.25 Dokument bakifrån: Så berördes svenska folket av
Paneldebatten om summeringen av Prinsessan Lilians begravning.
16.10 EXTRA: Utdrag granskning – om de politiska följderna
av hur svenska folket berördes av Paneldebatten om…
 
(Även denna bild fejsbokslånad, med förhoppning om retroaktiv tillåtelse, denna gång av Anna.)

Nej, det som är skrämmande här är att Johan T och Monica Bonde tycks tro att det de konstaterar om svenska folket faktiskt är helt sant, med en nationalgeneralisering utifrån sitt promilleperspektiv. 

❦

Extra falskt klingar nyheterna om Prinsessan Lilians död och begravning (och slutsatserna om nyheternas vikt) när de i mitt informationsflöde kilas fast mellan inslag som Jonas Hassen Khemiris text till Bästa Beatrice Ask och Johannes Anyurus text om att resa sig upp från knä.

Får sorgen över sessan bortgång plats mellan huggen av rädsla och oro hos den svensk som råkar ha en lite annan hudnyans än andra svenskar och därför fungerar som en supermagnet på polisernas (vissa (många?) polisers, ska förtydligas) misstänksamhet.

Glömmer hen med mörkt hår och (av svensson) svåruttalat efternamn bort oron att snappas upp av Reva-poliser eller hamna i vägen för någon kärlekshandikappad blekfis med mer eller mindre uttalade SD-sympatier bara för att tunnelbanefärden sker för att hinna i tid till tv-sändningen av H.K.H. Prinsessan Lilians begravning?

Bryr sig över huvud taget de som måste lägga all sin energi på att streta i motvinden från samhällsstruktur och fördomar att en gammal sjuk tant, som råkade ha blivit prinsessa, har dött?

Jag misstänker att de som delar Jonas och Johannes erfarenheter inte inbegrips i det Alla som Jo-T och Monica Bonde blurrar om, precis som de hos många svennar – i grävmaskiner, sjuksalar, polisbilar, konferensrum och maktsäten – inte inbegrips i begreppet "svenska folket."

Vad säger det om vårt land, vårt samhälle och vårt medialandskap att detta är en befolkningsdefinition som vi väljer att förmedla och låta fortleva?

Det borde så klart inte behöva påtalas, men uppenbarligen behövs det, så: Surprise – de är det svenska folket, de också! De är Vi. Vi är Vi.
(Vilka Ni är har jag emellertid faktiskt lite svårt att greppa ibland…)

❦

 
Allt det här är så klart (så vitt jag vet) inte på något sätt den av Alla djupt älskade och sorgligt äntligen framlidna H.K.H. Prinsessan Lilians fel. 
Men kanske har många andra av oss ett ansvar att begrunda.

 

Ti-hi. Tjoho! Tjofaderittanjävlahoppsanhejsan!!

Okej, jag är ute på jävligt tunn is här, jag vet. Ännu ett sånt här lite ifrågasättande avsteg från min trygga plats vid toleranspulpeten och jag kommer vakna med ett vitt kränkt manshuvud från pk-maffian i sängen.
Äsch, jag vågar väl ändårå, förankrad i övertygelsen att det är minst lika viktigt att skärskåda tankarna och argumenten hos sig själv och sina meningsfränder som det är att kicka in de vidöppna dörrar som är idioterna på andra sidan intellektnätet.

Nåja, jag tycker alltså att jämställdhet och möjligheten för individen att förverkliga sitt varande utan godtyckligt normativa begränsningar är cirka det viktigaste som finns att propagera och jobba för.

Men är inte Birgitta Stenberg lite väl snarstucken här?

För det första:
Att det finns större fel att belysa betyder inte att det är fel att belysa ett litet. Benbrott och nageltrång, liksom. Och Sveriges prinsessa (förvisso som sådan bara en andrafiol som ingen direkt någonsin krävt något av…förrän nu då, tydligen) ska väl så klart spegla någon samtidskorrekt grad av självständighet.
Men vi snackar om en prinsessa här.
Från ett kungahus. I en "konstitutionell monarki".
…'kej.
Och Maddox värsta sätt att underkasta sig ett inarbetat orättvist system är alltså att hon säger "ti-hi"?

Träd/skog.
Nageltrång/Benbrott. Visst, de kan nog smärta rätt jävla jobbigt båda två, men för bövelen, fly mig ett lass gips, stat!

För det andra:
Kan man inte läsa in något annat i detta "ti-hi"?
Jag blev smått chockad över hur trevligt jag ändå tyckte att meddelandet från Madde och proto-Prins Chris var. (Nej, jag menar inte med detta att jag tindrade med ögonen och genast började författa ett brev till Skattemyndigheten med en fråga om det finns möjlighet för mig att betala mer skatt så att apanaget kan bli lite mer ordentligt tilltaget – jag menar att jag inte trodde att jag skulle
tycka det var så trevligt som jag nu tyckte. Ungefär som "Oj, jag trodde faktiskt att min kaskadspya efter att ha ätit den där bajspajen skulle täcka liiite mer av väggen").
Ja, jag tyckte tillochmed att det där lilla "tihi":et var lite rart. Och nej, inte "rart" som tyckt av en gubbslemmig patriarkatlakej (jag tyckte det var något rart även över den välartikulerade Prins Chris' uppenbarelse) eller tyckt av en god undersåte i Konungariket Swärje, utan "rart" som tyckt av en medmänniska.
För det var liksom något rart i deras obekväma osäkerhet. Osäkerheten i att pliktskyldigt berätta om vad som (förhoppningsvis) är en av de mest privat känslosamma händelserna/besluten i deras liv. Detta i ett überofficiellt uttalande utan att för den delen, med ord eller känslospråk, få förneka att meddelandet verkligen handlade om en av de mest privat känslosamma händelserna/besluten i deras liv.
Är det verkligen omöjligt att läsa in något djupare i Maddes "ti-hi" än att det, som Birgitta Stenberg vill få det till, var ett uttryck för "ett behov att behaga som alla svenska kvinnor lider av"? Nej, då menar jag alltså verkligeh inte att det var "ett spontant uttryck för förälskelse" – det övertygades jag lika lite som Birgitta Stenberg att det var – utan att just den krystade påklistrigheten i fnisset faktiskt kan ha haft någon annan, mer intellektuell dimension. 


Kan vi verkligen inte ge Madde såpass mycket credd som att tänka oss att hon kanske själv hade vissa självkritiska funderingar såväl kring innehållet i det manus hon och proto-Prins Chris läste upp och hela situationen som kring det där lilla "ti-hi"-et? Ja, även, "ti-hi":et? Nej, jag tror inte att just det var väl överlagt eller inskrivet på telepromptern – men det var ju alltså inte så vidarevärst spontant, trots allt. Det lades måhända tillrätta i sista stund, men tillrätta icke desto mindre.

Jag menar nu inte att Sessan* är redo att skriva en postmodern avhandling om metaintellektuell tankediskursanalys (eller att hon ens skulle kunna börja försöka begripa sig på vad jag just skrev) – men osäkerheten i fnisset var i mina öron inte främst ett tecken på "kvinnlig undergivenhet" utan på en gnutta självreflektion. Som om fnisset liksom såg sig själv oroligt i spegeln just som den första trevande luftmolekylen av t-ljudet i "ti-hi":et skulle fly iväg mellan Maddes tungspets och kritvita tandrad.
För även om det kanske finns fog att dela Stenbergs uppfattning om Madde att hon "verkar fnissa helt omedvetet" har jag en känsla av att fnisset just i detta fall inte var helt omedvetet. Att "ti-hi":et på någon nivå – en måhända flyktig och föga genomtänkt nivå, men ändå – innehöll ett ifrågasättande av sig själv, av sammanhanget det uppstod i och hela jävla tjottabalongen.

Men nejnej, att fnissa lite obekvämt om man är kvinna är ett tecken på underkastelse (män som är osäkra och fnissar obekvämt, som vill behaga, har väl inte ens någon ursäkt, antar jag… de är bara jävla losers). Ja det är ett tecken på att man som kvinnor är patriarkatoffer som "förväntas låta positiva hela tiden." Som tillexempel när man producerat ett tillkännagivande till svenska folket/sina undersåtar för att berätta att MAN HAR FACKING FÖRLOVAT SIG! ATT VARA POSITIV I DET LÄGET!! BAH!!!1§!1

…ojoj, nu gick jag lite bananas där. Sorry. För egentligen håller jag i mångt och mycket med Birgitta Stenerg – men inte med den säkerhet med vilken hon "vet" varför Madde avslutade sin förlovningsfilm med ett "ti-hi".
Att i Maddes osäkerhet bara lägga en kvinnas underkastelse tycker jag är att förringa henne, något man inte bör göra bara för att hon råkar vara prinsessa. Om det nu, medvetet eller omedvetet, fanns någon sådan förevändning…
Fnisset här, och hennes – och Chris' – obekämhet, skulle jag hävda har betydligt mer, ja typ allt, med hennes roll som kunglighet än som kvinna att göra. 


Jag faller verkligen inte in i kören när "Sverige jublar" över Maddes "ti-hi". Och jag håller med Birgitta Stenberg om att det förlägna fnisset i mångt och mycket är ett tecken på att könsmaktsordningen i vårt land har en bra bit kvar innan vi kan börja prata om (det absoluta!) tillståndet "jämställt" – ja, jag vill påstå att jag och Stenberg här står med våra argumentationer i samma värdegrund.
Men att få det till att Maddes avslutning på tillkännagivandeklippet är "talande för svenska kvinnors undergivenhet"? Nej, det tänker jag inte skriva under på utan att i alla fall få ha denna drapa till blogginlägg som fotnot.

Nåväl, döm själva.

Dagens lilla "ti-hi" har redan blivit en kunglig klassiker av "det sa bara klick"-rang. Kanske kan vi i detta upphöjande att fnisset rycka iväg det från under de förtryckarstarka gubbslemmets tummar?

[…]**

❦

*Att jag i texten ovan använder mig av omskrivningar av Madeleine som kan tyckas nedvärderande, i stället för att använda hennes riktiga namn, bör i min enkla mening inte läsas som ett gubbigt klapp-påhuvet-patroniserande av henne som människa eller kvinna. Men väl av det märkliga monarkisystem som hon inte kan hjälpa att hon är född in i. 
** (Ja, det vore alldeles för jävla uppenbart att avsluta den här texten med ett "ti-hi").