Muttiplikationstabellen (på tal om fittan)

Hejsvejs!
Eller som Anna-Lena Brundin skulle säga… om hon vore man: Kuken på er!


Det är mycket fittsnack nu. Eller, njae, det är ju egentligen ytterst lite fittsnack – men i alla fall en liten gnutta mer än det ingenting som hittills tycks ha varit så gott som rådande. Och det är bra. Även om det – som jag hoppas vi kan komma fram till – fortfarande skulle kunna vara betydligt bättre.
Exempelvis har det framkommit rön om hur vanligt det, trots den relativa tystnaden, är med förlossningsskador. Vilket i sin tur har fått några röster att höras och texter att spridas.
Exempelvis har Blixas blogginlägg om ”den tabubelagda fittan och om hur fittskador normaliseras”, dykt upp i mina sociala meidieflöden några gånger i dag, och en vän frågade på fejsboken hur vi män ser på det som Blixa beskriver.
Vilket jag såklart, som man och därtill en som har tvångsmässigt svårt att lämna en fråga obesvarad, kände mig dristad att ta tag i…

Och det är ett väldigt intressant och viktigt inlägg Blixa har skrivit.
Men jag har lite svårt att få riktigt grepp om vad det är hon vill komma åt för problem.
Det jag ändå främst tolkar som problemet är den ton med vilken kvinnor möts av från vården (huvudsakligen barnmorskor?) och att det pratas för dåligt om det här (Well, duh! Luskade jag ut det helt själv ifrån titeln på hennes blogginlägg?)
För det måste väl vara tonen snarare än ordvalet, det där när vården säger att de där förlossningsskadorna är ”helt normala”?
Kanske är jag lite snett ute i min (!) läsning, men det blir liksom lite konstigt när jag, hos Blixa, tycker mig höra en ganska anklagande ton, ett ironiserande som tycks antyda att det inte alls är normaaaaalt att "hälften av alla fittbärare som föder vaginalt får bestående skador efteråt". Hmm – visst, det är en definitionsfråga… men, jo, om hälften av alla som det handlar om drabbas så skulle jag hävda att det, per definition, är i alla fall hyfsat jävla normalt. (Och, jo, vi får väl därtill anta att så många som hundra procent av alla som föder vaginalt är "fittbärare").

Problemet är väl att det "normalt" som förmedlas från vården har en ton av "…så det är inget du behöver bry ditt söta lilla huvud om. Seså, move along." Eller?


Tyvärr känner jag att Blixas egen ton (som jag alltså läser som lite halvkränkt ironiserande) för bort den viktiga problematiken en gnutta från sakligheten. Och från hur det här är ett jämställdhetsproblem (om det nu är det).
För kruxet kan väl inte vara det svårfrånkomliga faktum att de här fittproblemen bara drabbar kvinnor (vilket man nästan får en känsla att Blixas smått anklagande ton vill få det till (återigen: mina högst subjektiva läsning))?
Det må vara förbannat orättvist, men det är knappast, i grunden, partiarkatets fel.
Nej, vi män drabbas av allt att döma inte ens i närheten av lika mycket fysiskt helvete med våra underliv som kvinnor gör, och det har, återigen av det där alltet att döma, att göra med att det i så stor utsträckning handlar om just problem till följd av barnafödsel – vilket, är jag ledsen (eller, rent egoistiskt; glad), är något som vi män inte behöver dras med, eftersom vi just här har den sista, kanske enda, riktigt påtagliga skillnaden mellan könen, vilken vi ju snällt får acceptera, hur mycket jämställdhetsivrande feminister vi, kvinnor som män, än är/vill vara.
(De enda personliga erfarenheter jag har av dessa frågor ligger så långt tillbaka i tiden att jag inte har några som helst minnesbilder av dem, ja redan vid min allra första början faktiskt: jag föddes med kejsarsnitt, detta på grund av att mitt storasyskon tydligen gjort kaoz med min ömma moders möjlighet att på någotsånär säkert sätt föda mig annorledes).

Nåja, nu var inte min mening här egentligen att recensera eller nagelfara Blixas viktiga blogginlägg. Tror jag…
Så om vi ska diskutera det här utifrån frågan om ”jämställd vård” får vi väl först snarare se om det är någon skillnad på hur problemen bemöts och behandlas, både rent medicinskt och kontextuellt/diskussionsmässigt. Här har jag ytterst lite att gå på, eftersom A: Jo, det pratas ju inte särskilt mycket om det här, så jag vet inte särskilt mycket annat än vad jag själv erfarit, och B: Jag har själv inte erfarit särskilt mycket, eller särskilt allvarligt, i fråga om fysiska/medicinska problem med mina mansdelar. Men de få besvär och frågetecken som har förekommit såpass att jag tagit upp dem med min läkare har samtliga, även om de besvarat, fått rum under det lilla paraply som är ”det är helt norma(aaa)lt”. Så där tror jag inte det direkt är någon större skillnad*.

Papaya. För att… varför inte… (källa)

Men hur är det om vi ser till ett större sammanhang? Uppenbarligen pratas det inte så mycket om de här frågorna kvinnor emellan eller kvinnor och män emellan (Eller? Min bekantskapskrets är kanske inte den mest representativa, och förlossningsskador är så klart inte ett lika vanligt förekommande ämne i våra samtal som, säg, lägenhetsköp eller nya säsongen av ”House of Cards”, men jag känner inte att det är något som undviks eller känns tabu-obekvämt när relevansen dyker upp. Vilket den trots allt gör då och då. Nåja…).
Men hur mycket snackar vi dudes med varandra om våra fysiska tillkortako…(”öhh, du menar väl ’till-långa-kommanden’? Höhö…”) när det är periodpaus i hockeyn eller vid pissrännan på krogen eller i korvkön på monstertruck-showen (eller i vilka sammanhang vi nu är sådär härligt manliga)?
Jaja, det finns massa snubbar (eller i alla fall några få som gör väsen av sig) som, säkerligen på grund av alldeles för lite eller alldeles för mycket självsäkerhet på den penila fronten, snackar kuken hit och kuken dit och titta på mig, jag gör helikoptern! Det där kan vi lämna till den del av könskultursdiskussionen som redan stötts och blötts (no pun intended) hyfsat mycket redan. För nu handlade det ju om mer medicinska aspekter, eller hur?
Så hmm… tja, jag har förvisso som sagt insett att de intellektuella kretsar** jag rör mig i kanske inte är de bästa representanterna för det där ”manligt” som det snackas så mycket om, men jag vill ändå hävda att nej, våra åkommor, frågor och orosmoln rörande våra underliv är inget som dryftas vare sig särdeles frekvent eller bekvämt. Så där är det nog inte heller någon större skillnad…  

Men det ännu större sammanhanget då? Den samhällsstora, kulturella – ja, i mångt och mycket det massmediala – kontexten?
Tja, här kan vi nog säkert höra, det vill säga inte höra, hur de kvinnliga problemen ekar ganska påtagligt med sin frånvaro.
Inte för att de manliga egentligen gör vansinnigt mycket väsen av sig – jaa… Kjell-Olof Feldt och Bert Karlsson dyker upp nån gång ibland för att, tillsammans med massa novembermustascher, för att berätta om hur stort och jobbigt problem prostatacancer är, och testikelcancer är jättevanligt och yadayadayada (även om man (!) ytterst sällan/aldrig nås om info om vikten av att kolla kulorna eller någon vartannatårskallelse till pappografi… eller testografi, som det väl rimligtvis torde heta… om det nu fanns). Och jo, vi drabbas reflexmässigt av citronansikte när någon på film får en spark mellan benen, och visst var det ju sååå roligt med rubrikerna härom året när han den där ruskigt nytiga*** snubben i Modern Talking hade brutit kuken! Ah, good times…
Men i övrigt? Inte så där jättemassa utrymme för manliga könsstympningar, egentligen. 

  ❦

Så. Visst var det här en härlig massa dravel bara för att komma fram till att det – ur ett rent man/kvinna-perspektiv – inte råder så vidare värst stora skillnader i hur vi kontextualiserar och diskuterar fysiska/medicinska problem och konstigheter med våra respektive manliga och kvinnliga kön (eller kanske snarare inte gör detsamma)?
Njaefastväntalitenu!!!
Grejen är ju att vi redan tidigt här konstaterade att de skador och problem kvinnor drabbas av, till avgörande grad till följd av havande och förlossning, vida överskuggar de könsknas män lider av. Således borde snacket om kvinnornas lidande vara i överskuggande proportion (även om nu snacket om männens problem nu alltså inte är särskilt öronbedövande). Och det är det ju knappast.

Jag tror att vi ganska lugnt kan konstatera att det över lag hålls alldeles för tyst, på grund av tabu eller whathaveyou, om det här frågorna, både vad gäller kvinnors och mäns problem. Vi måste helt enkelt bli bättre på att prata om det (eller, om nu inte formen redan var upptagen av ett annat viktigt (och inte helt orelaterat) ämne: #prataomdet).
Och då kvinnornas är ack så mycket vanligare förekommande så förtjänar de, rent krasst matematiskt, betydligt större utrymme i diskussionen 

Dessutom har vi inte berört de kanske viktigaste aspekterna…

  ❦

För sen har vi ju det rent tekniska, eller vad man ska kalla det. Det som händer där i vården, på sjukhusen och i forskningslabben…
Och där tycks det läggas skrämmande dåligt med resurser på att både undvika och rehabilitera (och, som sagt, diskutera) förlossningsskador. (En länk och En annan länk).

Är detta då en jämställdhetsfråga? Och, i sådant fall, en fråga om bristande jämställdhet? Om vi alltså ser till det faktum att hundra procent av förlossningsskadorna drabbar kvinnor och att det är ett ämne som får alldeles för lite resurser, i synnerhet om man (måhända krasst relativt) ser till hur många som drabbas av problemen, så blir svaren Ja och Ja.
Och om man kokar ner jämställdhetsproblematiken här till en ren fitta vs kuk-fråga? Får männen (på grund av en patriarkal/fallocentrisk världsordning och dess snoppvevande lobbyister eller på grund av något annat) oproportionerligt mycket mer resurser för sina könsproblem?

Tja, låt oss fundera på det med en gammal hederligt follow-the-money…
Eller, okej, nu ska jag erkänna att jag inte orkar följa några faktiska stålars här (vaffan, det här är ett blogginlägg (måhända alldeles för långt, men…) ingen jävla avhandling!). Men om jag skulle dra till med en exemplifierane gissning… Nej, nu har jag alltså inte tagit reda på hur många dollars som lagts i forskningen bakom utvecklingen av Viagra, men om jag till någon bättre insatt skulle ställa frågan huruvida den summan är rimlig i proportion till vad som läggs på forskning om och vård av förlossningsskador så är jag är ändå ganska säker på att svaret skulle bli ett alldeles för tydligt Nej.
Och då snackar vi alltså inte om någon hypersvår fysisk skada å det manliga könet (hur jobbigt nu impotens säkert än är) utan om den manliga ”rättigheten” att få knulla (eller i alla fall ha stånd). Vilket väl ändå är ett problem som (och ni får ursäkta om jag trampar på några slaka snoppar här) borde skämmas om det hade stake (okejrå, pun lite intended) att på allvar jämföra sig med förlossningsskador. Eller?

  ❦

…vilket så för oss in (förlåt) på nästa (och, i alla fall min sista) jämställdhetsaspekt i det här sammanget – nämligen vad det har att göra med sexliv på lika villkor. För förlossningsskadorna är alltså inte bara skador, oftast svåra, i sig – de för dessutom ofta med sig ett, för att använda Blixas ord, ”rätt rejält  handikappat sexliv”. (Eller, om en så vill, ett rejält hinder för den kvinnliga rättigheten att få knulla).
Och om vi, i jämställdhetens namn, sätter vårt smala hopp till att ett sexliv (ur det heterosexuella perspektiv jag för enkelhetens skull håller mig till här) trots allt är något som med ömsesidig njutning och känsloutbyte delas mellan två människor – och till att män faktiskt bryr sig om kvinnors väl – så torde problemen med förlossningsskador vara något som inte bara ligger i kvinnornas (även om det så klart är de som lider oändligt mycket mest av dem) men även i männens intresse att få bukt med.


Eller, för att uttrycka det lite mer koncist (varför i heblete jag nu inte lyckades med det från början!?):
A; Prata mer om förlossningsskador och välmående fittor, och
B; Put your money where your mouth is!

  ❖

* Ja, jag berör här alltså bara de skillnader jag förmodar mellan män och kvinnor, och
går alltså inte in på hur de här frågorna aktualiseras annat än i den (vita) hetero-
dikotomi som är den enda kontext jag känner mig tillräckligt bevandrad i för att tala om.

** Ja, nu menar jag inte att mina bekantskapskretsar är särdeles intellektuella,
bara begreppet "kretsar" ur ett intellektuellt perspektiv. Typ.  
*** Ordförklaring för icke-karlskroniter.

"…öh, vadåmenaråm, byta om från kill- till tjejkläder dåellörrr?"

Gymnasieskolan Södra latin i Stockholm har skapat ett "könsneutralt" omklädningsrum utöver de som redan finns för henne och honom.
Vilket, så klart, skapar rubriker. Och reaktioner.
Vi skriver om det. Aftonbladet skriver om det. DN skriver om det.
Och Kreti fattar inte. Pleti fattar inte. Blondinbella fattar inte. Svenne Banan fattar inte. Den här koncist kommenterande muntergöken fattar inte:

Och, jag ska vara ärlig, jag fattar inte heller.


…men jag tror det är just det som är grejen; det kan kanske te sig motsägelsefullt och tankekullerbyttigt, men just det faktum att vi "vanliga" människor, vi som inte har några större problem att instinktivt veta vilket omklädningsrum vi ska till, inte fattar – även om vi skulle vilja – visar att det här nog trots allt fyller ett faktiskt behov (alltså ett utöver någon hypotetisk "PK-trams"-kvot som en massa toleransutmanade tomtar så klart genast började bjäbba om).
Vi kan helt enkelt inte sätta oss in i den situation som dessa "annorlunda" människor, som exempelvis transpersoner, lever i – och just därför behövs det fristäder (eller, om man så vill, omklädningsrum) från våra normer.

Klöddigt? Jo jag vet. Särskilt, kan jag tänka mig, för hen som har svårt att tänka i annat än svart och vitt. Och verkligen för hen som har svårt att köpa att verkligheten (den som fanns långt innan vi fick för oss att etikettera den med "svart" och "vitt" och sånt, och som alltjämt finns, oavsett hur vi etiketterar den) ibland rentav kan vara helt jävla motsägelsefull (och därmed svår att förstå). 
Men ingen har sagt att det här är ett enkelt ämne…

❦

  
Jag fattar exempelvis inte hur den här idén med det könsneutrala omklädningsrummet ska kunna fortleva utan att stöta på patrull. Jag kan måla upp otäcka scenaria då hela grejen backlashar som fan och det könsneutrala omklädningsrummet blir en skottglugg i stället för en fristad för dem som vill använda det.
Men mitt oförstående här grundas på min egen bild av en gymnasieskola, en bild grundad på mina egna minnen, från min tid på Hedenhösgymnasiet. Och där fanns ju inga transpersoner! Ellervaffan, det gjorde det säkert, men det hade vi "vanliga", av hormonförvirring inskränkta, honor och hanar ingen aning om, ity det ordet var för oss främmande (och det är ju först när något har ett namn/ord som det finns. Fråga Gud). Hade det mitt i den världsbilden dykt upp ett könsneutralt omklädningsrum från ingenstans så skulle det nog inte höjas månget förvånat ögonbryn om ombytet för dess första gäst visade sig utgöras av en liksäck av moderiktigt homofobsnitt.

Sedan min gymnasietid på 1800-talet (det vill säga 1900-talet) har det hänt väldigt mycket i den allmänna toleransens utveckling. Uppenbarligen. Och på Södra latin finns det inte bara transpersoner utan även en atmosfär där dessa respekteras – och ges utrymme.
Det är ju faktiskt alldeles fantastiskt glädjande!


Här har alltså Södra latin fattat något som ack så många, både äldre och "visare", kategoriskt vägrar att fatta: Att förlika sig med det faktum att det finns saker man inte förstår, ja kanske inte ens kan förstå, är nog ett viktigt steg i att respektera andra människor och alla olikheter dem/oss emellan. 
Det är faktiskt okej att inte förstå – men det betyder inte att oförstånd är okej. (Beklagar om jag åsamkar någon lite semantisk huvudbry här. Svälj ett par motsägelser och vila dig en stund så ska du se att det går över!) Nej, när vi inte förstår, eller inte ens kan förstå, då är det så ruskigt mycket mer produktivt, gott och medmänskligt att bemöta det där obegripliga – så länge det inte är något som kommer någon annan till skada – med respekt i stället för att fortsätta dunka huvet i väggen och avfärda det som fel.

…och i den respektens namn ser jag verkligen ingen anledning att Blondinbella-ryta så länge de som känner sig säkra i sin konventionellt man/kvinna-indelade omklädningsrumsdistinktioner har tydligt utmärkta ställen där de kan byta om bland könsfränder, eller för den delen möjligheten att klä sig i hur jävla mycket rosa eller blått som helst för att klargöra vad hen har mellan bena.

Saklighet, saklighet, saklighet. Och lite naket.

Ingen vinner på en osaklig debatt.
Därför blir jag irriterad i största allmänhet när någon argumenterar med irrelevanta fakta eller med påtagligt tillskruvade argument, och i ännu större synnerhet när en diskussionssida som har alla rationella fakta och humanistiska grunder på sin sida i kampen mot en sjuk omvärld skruvar till sina argument för att de bättre ska passa den grundläggande ståndpunkten.
Och det var därför jag härom veckan lackade lite när det på fejsboken cirkulerade en bild som skulle illustrera hur olika män och kvinnor porträtteras på tidningen Cafés förstasidor. Mycket riktigt var männen avbildade som starka, säkra och påklädda, alltmedan kvinnorna var, minst sagt, lättklädda, upptuttade och utmanande (för att inte säga att de var runkfoder för hormonstinna tonårsgossar).
Och reaktionen och spridningen var därför tillbörligt förfasad.
Vad cirkulationen emellertid glömde att påpeka var att det skilde sissådär ett decennium (minst) mellan den halva av framsidorna som föreställde män (de var relativt nya) och den halva föreställande unga kvinnor …som idag pressar medelålder (om än envist) och lagt utvikningskarriären på hyllan för länge sen.
Inte helt sakligt, alltså. Om något, så illustrerade bilden snarare hur långt Café faktiskt kommit på vägen ifrån sin hormonstinna ungdom till att bli en seriös journalistisk produkt, främst riktad till vuxna män. (Huruvida man i ett jämställt samhälle behöver en dylik produkt/riktning är en annan fråga).

Det som skaver är så klart att "the good guys" tar till dåliga knep. Helt i onödan. Risken är helt enkelt stor att någon som, till skillnad från mig, står på andra sidan debattnätet (vad nu det är för en idiot) genomskådar osakligheten och stenhårt smashar in den bollen trots att den goda sidan hade alla förutsättningar att plocka hem poängen.
Vad jag försöker säga är helt enkelt, om jag får byta bildspråk lite här – ja, om man har pickadollen laddad med prima ammo och hanen spänd (tjoho, vilken manlig metaforik! Först sport, nu vapen!) så är det liksom dumt att rikta den mot den egna foten.
För man behöver ju inte fila till argument för att passa åsikten "män och kvinnor porträtteras på väldigt olika sätt i tidningar och det är dumt." Verkligheten bjussar så gladeligen på dem ändå, helt oförvanskade.
Eller som en vän kommenterade mitt ifrågasättande inpass om den osakliga Caféframsidesjämförelsen, typ något i stil med så här: "Okej att just de här ettorna är från olika perioder i tidningen Cafés utveckling, jämförelsen är ändå adekvat, för hyllan i den senaste tidningskiosk jag besökte brinner fortfarande färskt i mitt minne och den speglades ändå ganska väl av den här bilden."

Jo, så är det ju.


"…elleeeeeer?" …frågade jag mig när jag idag blev stående framför tidningshyllan i en Sjuelva-butik som jag antar är ganska generiskt representativ för dagens magasinmånglare.

Hmmm. Visst kan man störa sig lite på hur uppdelade maggorna är mot en manlig respektive kvinnlig läsarkrets (eller vad sägs om magasinet Kvinna? Jag antar i alla fall att det är kvinnor som är target market där) och att de kvinnor som pryder merparten av framsidorna är vad världssamfundet ofta vill kalla "snygga". Och att dessa snygga kvinnor är kändisar och/eller modeller samt sminkade, tillpiffade och säkert påtaglig shoppade (men – och jag vill inte rasera några illusioner här – det är framsidesfarbröderna också). Men just dessa faktorer känns som en betydligt vidare jämställdhetsdiskussion än "kvinnor framställs som porriga sexobjekt och män som hårda maktfaktorer – titta bara på de här Café-ettorna!". Och, innan ni hugger – okej, varannan ruta på Taylor Swifts gula klänning på Elle-ettan är transparent (men det känns faktiskt betydligt mer "mode" än "porr") och Kim Kardashian sitter kanske lite sexigt (?) på Cosmo-ettan (men det är liksom det hon gör. Det enda hon gör. Hela hennes claim to fame. Vara sexig. Och känd. That's it).
Nej, den förstasidesperson som är överlägset mest utmanande och sexobjektifierad här är människan på Vogue-ettan. En man. Med stencool uppsyn, förvisso, men tjofaderittan-slurp en sån hunkelihunk! Med en väloljad/-vadad bringa över ett till perfektion utmejslat sexpack. Och tittar man extra noga ser man att denna godbit även har oknäppt gylf och bjussar på en rejäl pubisbukett. Jomen.

Näe, jag tror faktiskt att tidningshyllorna inte alls var särskilt välrepresenterade av den där Café-bilden. Kanske finns alltjämt en och annan sunkig tidningskiosk som är lite dåliga på att hålla porrisarna gömda från gemene magasinköpare (finns det ens porrtidningar längre?), men jag tror nog faktiskt att den där Caféframsidesjämförande bilden, helt förklarligt, kan ha förvanskat även det färskaste av Pressbyråminnen för att passa in i den virala upprördhet som ju sprungit ur samma värdegrund som den man själv står i.

❦

 
Nåja. Jag vill hur som helst hävda, optimistjävel som jag är, att framsidorna (och även tidningsinsidorna) blivit betydligt bättre på att framställa både män och kvinnor som människor under det senaste tiotalet år. Men därmed inte sagt att allt är well and good på tidningshyllan i gamla jämställda Sweden.
Knappast.
Ett (sakligare) exempel på detta från ytterligare några veckor av fejsbokscirkulation tillbaka är jämförelsen mellan förstasidorna av syskontidningarna (eller "makar-tidningarna", bör det väl vara om man ska vara korrekt) Mama och Papa. Tidningar om moderskap respektive faderskap, alltså (antar jag). Kändismammorna på Mamas ettor, avbildade skrattande glada tillsammans med sina barn (ja ni vet, de där små prylarna som de facto berättigar dem mama-epitetet) medan fäderna var hårda, coola, stint blickande in i kameran i sin ensamhet – alltså utan en tillstymmelse till bevis på att deras yngel lyckats simma i mål och på så sätt givit männen deras rätt att pryda ettan på den aktuella publikationen.
Allt i ett och samma nu. Ingen anledning till felvinklande tidsresor.
(Och det är bara en droppe i ett otäckt hav. Ett hav som exempelvis Genusfotografen navigerar med bravur, för den som är nyfiken på en liten seglats i osmaklighetens farvatten).

Och även om Café lämnat sina hormonstinna tonår bakom sig och skaffat en seriösare framtoning så tycks det fortfarande rycka till även i den redaktionsbaguetten ibland varpå bildvalet faller ner i gamla hjulspår, som min vän och kollega, skribören och kloka jämställdhetsmedivraren Jennische, påbloggade häromsistens. Inte lika flagrant som på den gamla onda tiden, men likväl – även Café kan sandpappra(/slipa/fila/raspa/hyvla?) vidare på sitt genustänk.


Sen har vi, som sagt, det betydligt bredare perspektivet på hela tjosan. Skönhetsideal, indelning i manliga och kvinnliga kundgrupper, bildmanipulering, porr, modeindustrin (don't get me started on modeindustrin!)…
Men utan saklighet får vi nog aldrig det perspektivet att titta på en, för alla, behaglig bild.
 

Hjälp! Hyllar eller hatar vi Café idag??

Den finns en bild som idag har delats flitigt i mitt fejsboksflöde. Av vänner vars kritiska förmåga och tankar om jämställdhets/-likhet jag respekterar, imponeras av och hoppas jag också lyckas stå upp för.

Den här bilden:



Bilden är tagen från facebooksidan Viktigt Meddelande till Allmänheten,  en kampanj mot könsdiskriminerande reklam startad av Sveriges Kvinnolobby – en satsning som gör en hedervärd insats för att visa hur idiotiskt objektifierande porträtteringen av kvinnor ofta är i vår omgivning, och hur vansinnigt olika män och kvinnor presenteras och representeras.

Och visst är bilden tydlig. Mycket tydligt!

Men en tydlig bild av vad, egentligen?
Visst finns det en tydlig skillnad mellan den övre halva Café-ettor och den undre… men jag är faktiskt väldigt osäker på vilken poängen är med att tydliggöra denna skillnad.
Av många kommentarer att döma tycks poängen vara att visa den idiotiska inställningen att "ska kvinnor vara på ettan får de bannemig vara halvnakna. Gubbarna får däremot gärna ha kläder på sig."

Men – och det är ett inte alls oansenligt litet men – man får faktiskt ändå ge Café cred för att de frångick "lättklädda brudar på ettan"-konceptet till "Vänta lite! Vi är ju en magga för män och bör därför kanske ha män på ettan och va lite seriösa i stället"-konceptet.
Att de förut hade halvnakna brudar på ettan/i tidningen kan man så klart tycka vad man vill om, men ur det perspektivet – att vi snackar imperfekt – är det inte alls samma jämställdhetsclash mellan kläder på respektive av i bilden. 
Då är det i stället en clash mellan "före" och "efter". De övre ettorna är helt enkelt nyare nummer, de undre äldre. (Det är nog faktiskt flera år mellan övre och undre halvan – de övre vill jag i samtliga fall minnas mig ha skådat i tidningshyllan under de senaste månaderna, emedan de undre, i alla fall i flera fall, är lastgamla – Emma slutade ju exempelvis heta Sjöberg i efternamn för åratal sen, och senast "Drömhus-Therese", Papi Raul och systrarna Graf (i egenskap av lättklädda tuttblondiner, alltså) var i ropet var väl nån gång… tja, fan minns… förra årtusendet?).

 
Hade det varit "varannan damernas" i bilden ovan, och ettorna var från samma tidsspann, ja då hade det varit en annan grej, men jag ser den främst som en bild av Cafés uppsträckning. Visst kan man se det som en allmän kommentar till skillnaden i hur män och kvinnor presenteras på magasinsettor, men då är det nästan lite taskigt att låta Café ta smällen – de har ju i alla fall försökt (och, vill jag hävda, lyckats avsevärt) att bättra sig…

Kort sagt. Jag ser framsteg i bilden, inte cementerad idioti. Det har ju gått ganska bra för Cafés "nya" koncept (väl?). Så bra att den tidigare tämligen liknande (till förstasidorna i alla fall) tonårspojkshormonstinna avisan Slitz till och med försökte apa efter. Typ två nummer med karlar på ettan hann de med, sen gick de i konken. De förlorade väl då helt enkelt den usp som Café gett dem i present när de bytte stil… men tack och lov har den uspen försvagats såpass att den inte längre är lukrativ.
Som sagt, det går faktiskt framåt…

❦

Eller…?
Hjälp mig här.
Jag är nämligen väldigt förbryllad: Är det jag som är urbota korkad i att påpekat allt det här – något som är fullständigt uppenbart – eller har jag faktiskt sett något som andra råkat missa…?

Det är som när någon irriterat säger "Fan! Varför är det man letar efter alltid på det sista stället man kollar??!"
I det fallet brukar jag (trots att jag så klart vet att frågan är retorisk) börja svara "För att det vore…" – sen avbryter jag mig själv innan jag hinner avsluta med "…korkat att fortsätta leta när man väl hittat det man letat efter" – bara för att jag, helt seriöst, inte har någon aning om huruvida den som ställde den retoriska frågan varit ironisk eller faktiskt gjort ett (ganska mänskligt, antar jag) feltänk.
(Visst, om man har låt oss säga tre, och bara tre, bestämda ställen att leta efter något försvunnet på så kan man så klart hävda att det tredje stället man kollar på är det "sista". Men hur ofta är det egentligen så?)
Det är liksom som om det saknas nån synaps i min skalle, den som skulle vara till för att avläsa den eventuella ironin i de där fallen. (Eller i alla fall för att lyckas avgöra om den ironi som avlästs existerar eller inte).

Av erfarenhet får jag nog anta att det är jag som är korkad och alla andra som är smarta. Men det känns ändå som att ingen riktigt delar min tolkning…
Samtidigt har jag svårt att tro att så många kommentatorer brustit så påtagligt i sin kritiska betraktelse av bilden.
Men kanske är det så ändå. Det är ju lätt hänt, ja helt försvarbart, förklarligt och mänskligt. För när en syrlig kommentar (i ord eller bild) smashas in från någon i det lag vi hejar på, då är det lätt att ställa sig upp och applådera. Och kanske inte se att smasharen faktiskt gjorde något litet fel.

Det är helt enkelt viktigt (vilket jag tidigare påpekat både en och ett par gånger) att även vara kritisk, ja kanske ännu mera kritisk, gentemot sina meningsfränder – inte nödvändigtvis för att slå ner ståndpunkten/argumentet i fråga, utan för oklanderlighetens skull; för att se till att ståndpunkterna verkligen har på fötterna, att argumenten är rätta för att de är rätta och inte bara för att de enligt ett svartvitt antagonismmönster är motsatsen till de argument som är fel.
 

❦

PK-ängslig som jag är så måste jag så klart få klarhet i det här – hur är det nu: Hatar vi eller hyllar vi Café idag??
HILFE!!!°!1!§!


Om den som knåpade ihop bilden gjorde det med syftet att visa hur dumma Café är som har en så tydlig skillnad i på vilka sätt kvinnor respektive män porträtteras, ja då är det faktiskt en ganska oärlig och skev bild. Visst, Café förtjänar säkert en liten känga för gamla synder, och det finns säkert även aspekter att kritisera i deras nuvarande uppenbarelse. 
Men är det det alltså det vi vill med den här bilden?
Om syftet emellertid faktiskt är att visa hur Café tagit sitt förnuft till fånga och verkligen hittat framgången i att inte objektifiera kvinnor i halvnakna poser (i alla inte fall på förstasidorna… huruvida de fortsatt kastar kläderna inne i tidningen vet jag faktiskt föga om) – Bra jobbat! Jag tackar och bockar – och beklagar att cirka varenda jävel missförstått poängen totalt.

Om det är så – att jag här lyft fram aspekter som de flesta andra har missat – ja då får jag be så hemskt mycket om ursäkt för att jag förstört/dödat debatten med massa saklighet. (Jag har den dumma ovanan att göra det ibland, och dessutom framstå som en dryg jävla besserwisserröv i samma veva).
För den här debatten får, i det stora sammanhanget, verkligen inte dö! Trots att Café bättrat sig och Slitz är ute ur bilden så är objektifieringen av kvinnor alltjämt ett jätteproblem som måste bekämpas!

Så jag hoppas verkligen att det är jag som är dum (en konstig sak att hoppas, jag vet, men ändå) och att syftet med bilden inte var att svartmåla Café.
För om det var det så är det väldigt synd. För då har Viktigt Meddelande till Allmänheten/Sveriges Kvinnolobby här tagit en genväg till en lättköpt socialmedialviralt gångbar poäng, en poäng som dessvärre har sprickor – och när de sprickorna uppdagas är det lätt att hela rasket rämnar; att det lilla felsteget får hela den viktiga vandringen att trilla i diket – att en hel kamp full med viktiga, klarsynta och adekvata argument plötsligt, orättvist men likväl, kan diskrediteras. 
Liksom typ klokt, klokt, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, brist – POW! – Backlashbonanza!
Det är därför självkritik är så oerhört viktigt i debatten, om man nu tycker sig stå för något väldigt viktigt.

Eller så är det bara synd att jag var dum nog att påtala bristerna…
Som sagt – förlåt.

Ti-hi. Tjoho! Tjofaderittanjävlahoppsanhejsan!!

Okej, jag är ute på jävligt tunn is här, jag vet. Ännu ett sånt här lite ifrågasättande avsteg från min trygga plats vid toleranspulpeten och jag kommer vakna med ett vitt kränkt manshuvud från pk-maffian i sängen.
Äsch, jag vågar väl ändårå, förankrad i övertygelsen att det är minst lika viktigt att skärskåda tankarna och argumenten hos sig själv och sina meningsfränder som det är att kicka in de vidöppna dörrar som är idioterna på andra sidan intellektnätet.

Nåja, jag tycker alltså att jämställdhet och möjligheten för individen att förverkliga sitt varande utan godtyckligt normativa begränsningar är cirka det viktigaste som finns att propagera och jobba för.

Men är inte Birgitta Stenberg lite väl snarstucken här?

För det första:
Att det finns större fel att belysa betyder inte att det är fel att belysa ett litet. Benbrott och nageltrång, liksom. Och Sveriges prinsessa (förvisso som sådan bara en andrafiol som ingen direkt någonsin krävt något av…förrän nu då, tydligen) ska väl så klart spegla någon samtidskorrekt grad av självständighet.
Men vi snackar om en prinsessa här.
Från ett kungahus. I en "konstitutionell monarki".
…'kej.
Och Maddox värsta sätt att underkasta sig ett inarbetat orättvist system är alltså att hon säger "ti-hi"?

Träd/skog.
Nageltrång/Benbrott. Visst, de kan nog smärta rätt jävla jobbigt båda två, men för bövelen, fly mig ett lass gips, stat!

För det andra:
Kan man inte läsa in något annat i detta "ti-hi"?
Jag blev smått chockad över hur trevligt jag ändå tyckte att meddelandet från Madde och proto-Prins Chris var. (Nej, jag menar inte med detta att jag tindrade med ögonen och genast började författa ett brev till Skattemyndigheten med en fråga om det finns möjlighet för mig att betala mer skatt så att apanaget kan bli lite mer ordentligt tilltaget – jag menar att jag inte trodde att jag skulle
tycka det var så trevligt som jag nu tyckte. Ungefär som "Oj, jag trodde faktiskt att min kaskadspya efter att ha ätit den där bajspajen skulle täcka liiite mer av väggen").
Ja, jag tyckte tillochmed att det där lilla "tihi":et var lite rart. Och nej, inte "rart" som tyckt av en gubbslemmig patriarkatlakej (jag tyckte det var något rart även över den välartikulerade Prins Chris' uppenbarelse) eller tyckt av en god undersåte i Konungariket Swärje, utan "rart" som tyckt av en medmänniska.
För det var liksom något rart i deras obekväma osäkerhet. Osäkerheten i att pliktskyldigt berätta om vad som (förhoppningsvis) är en av de mest privat känslosamma händelserna/besluten i deras liv. Detta i ett überofficiellt uttalande utan att för den delen, med ord eller känslospråk, få förneka att meddelandet verkligen handlade om en av de mest privat känslosamma händelserna/besluten i deras liv.
Är det verkligen omöjligt att läsa in något djupare i Maddes "ti-hi" än att det, som Birgitta Stenberg vill få det till, var ett uttryck för "ett behov att behaga som alla svenska kvinnor lider av"? Nej, då menar jag alltså verkligeh inte att det var "ett spontant uttryck för förälskelse" – det övertygades jag lika lite som Birgitta Stenberg att det var – utan att just den krystade påklistrigheten i fnisset faktiskt kan ha haft någon annan, mer intellektuell dimension. 


Kan vi verkligen inte ge Madde såpass mycket credd som att tänka oss att hon kanske själv hade vissa självkritiska funderingar såväl kring innehållet i det manus hon och proto-Prins Chris läste upp och hela situationen som kring det där lilla "ti-hi"-et? Ja, även, "ti-hi":et? Nej, jag tror inte att just det var väl överlagt eller inskrivet på telepromptern – men det var ju alltså inte så vidarevärst spontant, trots allt. Det lades måhända tillrätta i sista stund, men tillrätta icke desto mindre.

Jag menar nu inte att Sessan* är redo att skriva en postmodern avhandling om metaintellektuell tankediskursanalys (eller att hon ens skulle kunna börja försöka begripa sig på vad jag just skrev) – men osäkerheten i fnisset var i mina öron inte främst ett tecken på "kvinnlig undergivenhet" utan på en gnutta självreflektion. Som om fnisset liksom såg sig själv oroligt i spegeln just som den första trevande luftmolekylen av t-ljudet i "ti-hi":et skulle fly iväg mellan Maddes tungspets och kritvita tandrad.
För även om det kanske finns fog att dela Stenbergs uppfattning om Madde att hon "verkar fnissa helt omedvetet" har jag en känsla av att fnisset just i detta fall inte var helt omedvetet. Att "ti-hi":et på någon nivå – en måhända flyktig och föga genomtänkt nivå, men ändå – innehöll ett ifrågasättande av sig själv, av sammanhanget det uppstod i och hela jävla tjottabalongen.

Men nejnej, att fnissa lite obekvämt om man är kvinna är ett tecken på underkastelse (män som är osäkra och fnissar obekvämt, som vill behaga, har väl inte ens någon ursäkt, antar jag… de är bara jävla losers). Ja det är ett tecken på att man som kvinnor är patriarkatoffer som "förväntas låta positiva hela tiden." Som tillexempel när man producerat ett tillkännagivande till svenska folket/sina undersåtar för att berätta att MAN HAR FACKING FÖRLOVAT SIG! ATT VARA POSITIV I DET LÄGET!! BAH!!!1§!1

…ojoj, nu gick jag lite bananas där. Sorry. För egentligen håller jag i mångt och mycket med Birgitta Stenerg – men inte med den säkerhet med vilken hon "vet" varför Madde avslutade sin förlovningsfilm med ett "ti-hi".
Att i Maddes osäkerhet bara lägga en kvinnas underkastelse tycker jag är att förringa henne, något man inte bör göra bara för att hon råkar vara prinsessa. Om det nu, medvetet eller omedvetet, fanns någon sådan förevändning…
Fnisset här, och hennes – och Chris' – obekämhet, skulle jag hävda har betydligt mer, ja typ allt, med hennes roll som kunglighet än som kvinna att göra. 


Jag faller verkligen inte in i kören när "Sverige jublar" över Maddes "ti-hi". Och jag håller med Birgitta Stenberg om att det förlägna fnisset i mångt och mycket är ett tecken på att könsmaktsordningen i vårt land har en bra bit kvar innan vi kan börja prata om (det absoluta!) tillståndet "jämställt" – ja, jag vill påstå att jag och Stenberg här står med våra argumentationer i samma värdegrund.
Men att få det till att Maddes avslutning på tillkännagivandeklippet är "talande för svenska kvinnors undergivenhet"? Nej, det tänker jag inte skriva under på utan att i alla fall få ha denna drapa till blogginlägg som fotnot.

Nåväl, döm själva.

Dagens lilla "ti-hi" har redan blivit en kunglig klassiker av "det sa bara klick"-rang. Kanske kan vi i detta upphöjande att fnisset rycka iväg det från under de förtryckarstarka gubbslemmets tummar?

[…]**

❦

*Att jag i texten ovan använder mig av omskrivningar av Madeleine som kan tyckas nedvärderande, i stället för att använda hennes riktiga namn, bör i min enkla mening inte läsas som ett gubbigt klapp-påhuvet-patroniserande av henne som människa eller kvinna. Men väl av det märkliga monarkisystem som hon inte kan hjälpa att hon är född in i. 
** (Ja, det vore alldeles för jävla uppenbart att avsluta den här texten med ett "ti-hi").

Därför tycker jag att "hen" är ett alldeles fantastiskt bra ord

För att det är en kortare och enklare, ja en utomordentlig, ersättare för "vederbörande" och/eller "hon/han"/"han/hon".

That's it.





Det är alltså ett ord för något som tidigare inte haft något riktigt bra ord i svenska språket. Ett pronomen för en "någon", för ett subjekt som är grammatiskt men inte faktiskt specifikt.
Det har alltså en påtaglig semantisk relevans, men behöver faktiskt inte ha ett dyft med kön och/eller genus att göra annat än i rent semantiska avseenden.

Dessutom är ordet väldigt finurligt uppbyggt med såväl båda könens "h_n" som neutraliteten hos "den".
Briljant!


Så jag kan mycket väl tänka mig att använda mig av "hen". Eftersom ordet förnämligt fyller en funktion. Precis som "han" och "hon" gör. Varför jag har för avsikt att fortsätta använda mig även av dem.

Om användandet av "hen" sedan skulle slå ordentlig rot och i samma veva påverka vårt språkbruk och därmed vår verklighetsuppfattning till att göra vår omgivning mer jämställd så vore det ju bara toppen!
Men jag tror man ska akta sig för att banka in "hen" i huvet på folk. Den feministiska hammaren behövs till viktigare byggen. Och även om man ser uppkomsten av ordet som ett feministiskt påfund, med all dess viktiga avsikt, så tror jag att man gör jämställdhetssträvan en otjänst om man väljer att använda "hen" som något annat än just ett rent semantiskt verktyg. Det blir nog lätt en backlash, eftersom det då nog hos många (kanske de flesta) svenssonska språkbrukare – ja även bland dem som låter sina ideologier emigrera för att komma så långt iväg från rabiata antifeminister som möjligt – dyker upp en liten Per Ström på axeln som viskar i ens öra att det hela är trams.
(Likställde jag just Per Ström med en liten djävul? Tja…)

För "hen" är inte trams. Det är ett ord som betyder.

(Att "hen" på engelska betyder höna, vilket ju är föga könsneutralt, får ses som en parentes i sammanhanget, ett sammanträffande som ju inte alls är svenskans problem, en höna som vi inte behöver göra av vår fjäder utan lugnt kan låta komma efter ägget… eller nåt.)


Eller kort sagt: Om någon vill använda "hen" i stället för "han/hon"/"hon/han"/"vederbörande" så tycker jag att hen ska få göra det.

Med väldiga hälsenor
– Semantiksmurfen

PS. Har i skrivandet av detta inlägg insätt att vi behöver ett ordentligt ord för "och/eller". Seså! Fixa det! (Men ha i beaktande att ordet "ocker" redan finns. Och att "Elch" betyder älg på tyska). ds

Feminism, humanism, ekvivafaaan??!

…eller "Den märkligt osjälvklara självklarheten"


"Kvinnor kan-mässan är bara statuerandet av ett mindervärdeskompl…"
SMÅCK!
Och där fick jag en smäll på käften. Tämligen rättvist.
Det var 1996 och Kvinnor kan-mässa i Karlskrona. Jag var 19 år och full och använde mig av ord som "statuerande" på helt fel sätt, men jag hade (som jag ju hoppas att jag alltid har) goda intentioner. För det jag egentligen menade var ju att "Det är bra att feminismen och Kvinnor kan-mässan finns, de är oerhört viktiga, men det är förjävla synd att de ska behöva finnas" eller kanske typ "så länge det behövs Kvinnor kan-mässor så är vi tyvärr inte jämställda".
Det var den andra smäll på käften jag någonsin fått. Den första var också från en kvinna/tjej (och den var helt oförtjänt, faktiskt). Jorå, kvinnor kan.

Att jag hamnade i den där käftsmällssituationen berodde på just det faktum att kvinnor kan. På att det är självklart att kvinnor kan. Eller i alla fall att de kan precis lika mycket eller lika lite och lika olika som män. Det var liksom den självklarheten som fick mig att uttrycka mig så där dumt. För att jag inte ville eller kunde förstå den värld där ett skevt könsorättvist maktutövande gör att det ska behövas en mässa, eller för den delen en feminism, för att visa att Kvinnor Kan. Det är ju självklart att kvinnor kan. Det var för mig, just då, ungefär som att det skulle behöva anordnas en Vatten är vått-mässa.

Problemet är bara det att ingen någonsin ens behöver reflektera över att vatten är vått, medan jämställdheten inte bara behöver reflektion utan även debatt, diskussion, mässor, kamp. Fortfarande.

Jag hade i samma veva just sett den fantastiska "Town Bloody Hall", där den stackars gubbtjyven Norman Mailer blir tuggad sönder och samman av framstående feminister som Jill Johnston, Germaine Greer och Jaqueline Ceballos . Och för att vara monster i sammanhanget krävs inte att han gör särskilt mycket mer än att vara man. Och Norman Mailer. Han uttrycker sig, vill jag minnas, i stridens hetta ganska klumpigt ibland (men har knappast andra sätt än klumpiga att ta till), men verkar faktiskt ändå ha någon slags jämställdhetens självklarhet för ögonen. Vilket nog inte var så lätt mot ett gäng vässade feminister anno 1979 (heller).

Jag tror, och hoppas, att de flesta feminster liksom jag idag kan le åt hur (ur vårt 2011-perspektiv) nästan löjeväxkande debatten i "Town Blood Hall" stundom blir, och hur kvinnorna i panelen ibland nästan verkar vägra lyssna på vad Gubbslem Mailer har att säga (samtidigt som debatten fortfarande till stora delar är viktig och stundom självfallet lyfter fram massa nyttiga sanningar som tyvärr är rådande än idag). Men just då, vid det skedet i kvinnokampen, var den allt annat än en travesti. Den var jävligt viktig, och feminismen var nog tvungen att agera som den gjorde för att det skulle hända något, för att vi sedermera skulle kunna ta oss till där vi är idag.
För vi har kommit en bra bit sedan dess, och en jävligt bra bit på den feministiska jämställdhetskampen i sin helhet. Men vi är inte framme vid målet, och därför är det lite risky att påtala hur "långt vi har kommit", eftersom detta lätt kan missuppfattas som ett frikort att nöjt luta sig tillbaka. Men vi är inte framme förrän vi är framme – jämställdhet är inte något som går att gradera, det är en absolut, precis som att ett glas inte kan vara lite tomt eller ett flygplan inte kan stå annat än helt stilla. Så även om vi nog exempelvis stundom kan vara lite stolta över att Sverige är förhållandevis bra på jämställdhet så är det lite galet att köra med formuleringar som att "Sverige är mer jämställt än" Saudiarabien eller Danmark eller Surinam eller Nånstansvarsomhelst.
För Sverige, som helhet, är inte jämställt. Sådeså.

Och på vissa plan verkar vi inte ha kommit särskilt långt alls.
Nu käbblas det åter om det där. Om vem som får vara och inte får vara feminist, och vad en feminist ska göra och inte göra och hur. Om kvinnor som gnäller över att männens vilja att vara med i jämställdheten bara omöjliggör den. Om män som gnäller för att de inte får vara med.
I den post-prataomdet:liga twittebatten har man lyft fram massa exempel på, och debatt om, hur kvinnan ofta har offerrollen i den sexuella gråzonsproblematik som stundom leder till sexuellt våld och utnyttjande. Och huruvida det innebär att männen således per automatik är gärningsmän.
(Jepp, utifrån ett samtal om att allt inte är svartvitt i den sexuella miljön, att det finns svårhanterliga gråzoner, tycks vi gång efter annan hamna i diskussioner och synsätt som är så svartvita att man kan spela schack på dem. Grattis, det mänskliga intellektet!)

Och vips hette det plötsligt att de värsta svinen är de män som kallar sig feminister. Nähäpp, då kunde man inte kalla sig det längre. För att man är man.
Det bör kanske poängteras att i mitt twitterfeed var det inte "rabiata" feminister som oftast drog den slutsatsen, det var män. Det verkade plötsligt, lite hårdraget tolkat, finnas en uppfattning att alla män som kallar sig feminister gör det enkom för att få knulla med (kvinnliga) feminister. (Emedan jag inte skulle ha något emot att få göra just det måste jag nog fastställa att om så hade varit fallet med mig så skulle facit vara att denna strategi funkar riktigt, riktigt…riktigt dåligt. Jag skulle nog ha bättre liggchans om jag gick all-in med mansgrisjetongerna…).
Jag kan köpa att de värsta svinen är de män som kallar sig feminister men som sedan inte har någon som helst förmåga att leva som de lär och i själva verket beter sig som riktiga praktexempel på sexistiska gubbslem.
Men att därifrån dra fram generaliseringskammen och svinförklara alla manliga feminister? Näväntalitenu!

Utifrån den generaliserande idiotin grodde den betydligt mindre idiotiska frågan "nähä, men vad fan ska vi kalla oss då? Vi män som faktiskt vill ha jämställdhet? Eller vi kanske inte ens finns?" Så där kom tanken att skapa ett nytt begrepp för jämställdhetsivrare, ett annat än "feminist", ett ord som även skulle kunna innefatta de jämställdhetsvilliga männen (om nu några sådana finns??!). En idé som tänkts och föreslagits tidigare. "Ekvalist" kanske? Eller "ekvivalist"? Kanske "femanist"?
Oscar Sundell skriver klokt om det, Hanna Fridén twittrar klokt om det som replik till Oscar Sundell, Ivar Arpi skriver klokt om det, Rebecka Ahlberg skriver klokt om det, Anna Svensson skriver klokt om det. Och många andra skriver om det, vissa klokt.
Och de har, vill jag påstå, precis samma jämställdhet för ögonen, och är egentligen helt överens (även om de här och var går i polemik med varandra). Men med lite olika infallsvinklar på det hela så verkar det plötsligt som att alla vill käbbla emot varandra, över begrepp eller inte begrepp, över vem som är vad och vem som får vara vad och vem som ska göra vad.

De flesta feminister utesluter givetvis inte män som vill vara med och kämpa för jämlikhet. Men vissa tycks tyvärr göra det. Den förenklade världssynen, det svartvita felslutet, som skapar och utgår från ett vi-mot-dem-tänk, det finns givetvis även här och var bland feminister. Hos dem som tänker att om du inte är med oss så är du med gubbslemmet. Och ännu värre, de som tänker att om du inte är med oss så är du med gubbslemmet och du kan inte vara med oss för du är man, ergo gubbslem.
Det känns väldigt föråldrat, men det är dessvärre inte alls något som helt lämnats i det förgångnas löjlighetssoptunna. Kom ihåg, "de värsta svinen är de män som kallar sig feminister…"

* * *

I grunden är jämställdet jävlig enkel. Och det är för att den i grunden är så jävla enkel som det blir så satans komplicerat.
Jämställdhet är liksom en grundläggande självklarhet. Ett kategoriskt imperativ. Ett axiom. Den är människors lika värde och rättighet att behandlas lika och rättvist – omutbar, oomkullrunkelig, oförstörbar. Men lik förbannat mutas den sönder, runkas omkull, förstörs, gång på gång på gång på gång. What the fuck, liksom?!
Det är ju det vi kämpar för, eller hur? Att jämställdheten ska vara en självklarhet inte bara i sin egen självklarhet utan även i praktiken, i verkligheten såsom verkligheten påverkar våra existenser?

Faktum är att de där försöken att skapa begrepp för vår jämställdhetssträvan nog ofta, stick i stäv med sina intentioner, tyvärr kan råka bromsa den. Just för att jämställdhet är något som i sin essens ju ska vara en förbannad självklarhet. Men en ism är ju alltsomoftast en tro, ett ställningstagande, en övertygelse att ställa mot andra, avvikande övertygelser – inte en självklarhet, ett axiom, ett naturligt förekommande och oförstörbart faktum? Kanske är den här begreppsvärden ett vapen som den orättmätiga makten använder för att underkasta självklarheten och rättvisan? Kanske skulle en allsmäktig "torrorist" kunna få oss att omedvetet betvivla vattens våthet?

Men begreppet feminism finns och måste finnas.
Det är ett olyckligt Moment 22: Feminismen måste finnas om jämställdheten ska kunna uppnås, men så länge den behövs är jämställdheten inte uppnådd. Feminismen finns för att det i medmänsklighetens grund och botten är en självklarhet att den inte ska behöva finnas. Kvinnor måste slå ur underläge, men genom att slå befästs det att det finns ett underläge att slå ur.
Eller, om man vill uttrycka sig jävligt fel och klumpigt och fullständigt fåpåkäftenvärt, feminismen är "statuerandet av ett mindervärdeskomplex".

* * *

Just den där feministen som slog mig på käften den där gången kunde inte riktigt ta till sig det jag sedermera sa (och visst, jag gjorde det givetvis inte enkelt för henne att göra det med mitt tonårsberusat klumpiga ordval av bland annat "mindervärdeskomplex" som utgångspunkt). Men efter smockan var jag nog lite mer saklig och försökte förtydliga mig. Mina argument sprätte emellertid ur hennes händer som en inoljad åltvål. Jag vill inte på något sätt påstå att hon var obstinat eller rabiat (eller något annat ord som gubbslem gärna använder för att försöka förminska feminister). Hon var, liksom jag, något berusad. Men hon var kanske lite väl svartvit i sitt tänkande är jag rädd: när jag önskade att feminismen kunde slippa behöva finnas såg hon det som att jag önskade att feminismen inte fanns. För jag var ju man (trodde hon väl, eftersom jag inte var kvinna; i själva verket var jag inte alls någon man, jag var en full 19-åring med goda intentioner).

Det finns nog tyvärr (ett fåtal) feminister som fastnat ännu mer i det svartvita tänket än så (precis som många män eller "vanliga" kvinnor gör), och därmed gör feminismen en otjänst, genom att lägga fokus på kampen i stället för dess mål, på en kamp mot män i stället för för jämställdhet. "Feminister" som, precis som många män, hellre använder strid än diplomati för att de egentligen inte vill ha fred. Som använder feminismen (inte uttalat, såklart, och med största sannolikhet inte ens medvetet) som ett, ja faktiskt, könsmaktsmedel, ett maktmedel de inte vill bli av med och som gör att de inte vill se ett slut på feminismen om detta slut så skulle komma tillstånd genom ett faktiskt fastställande av total jämställdhet och rättvisa. Lite som poliser som skapar brott, brandmän som anlägger bränder, bilmekaniker som petar sönder motorer, läkare som skapar sjukdomar, journalister som ställer till med nyhetsvärda händelser (alla dessa exempel helt hypotetiska) – bara för att få behålla sina jobb.
Kort sagt, jag tror att det finns feminister (och snälla, snälla, nu åsyftar jag några ytterst få, så ta inte åt er bara för att ni kallar er feminister!) som har feminismen som en identitet som de inte vill bli av med, som är rädda för att tappa den makt som kommer med ismen om ismen plötsligt skulle upphöra att behövas.

Men den behövs alltjämt.
Oftast är den feminisiska kniven viktig att skrapa med, att flika in, att skära med, att hugga med, att vrida om och/eller kötta på utabahelvete med. Man behöver nog alltid ha den beredd vid sin sida. Men ibland (och jag kan inte nog betona att "ibland" är just ibland, några fåtal tillfällen, långt ifrån alltid) måste man nog stoppa undan den och bara rusa på som om könsmaktsordningen inte finns, att ta jämställdheten för den självklarhet den är (bakom den där sexistiska strukturen som dessvärre dikterar verkligheten i praktiken).
Och om man i dessa tillfällen börjar vifta med feministkniven i stället är risken stor att man i stället befäster könsmaktsordningen och därmed åsamkar hela kampen ett bakslag. Det behöver man inte vara Susan Faludi för att begripa.

Ibland, när man är nedtryckt under sin sköld, under motståndarens vikt, måste man kämpa för kampens skull, för att ta sig loss och kunna kämpa vidare mot målet. Men ibland, och i allt större utsträckning, tror jag att man i stället måste välja att rusa på och inte bara stå och veva.
Att ta roffa åt sig jämställdhet som den självklarhet den är/bör vara.
Att, som Rättviseförmedlingen, inte bara säga Kvinnor Kan utan påvisa denna självklarhet genom att lyfta fram drösvis med exempel som verkligheten kan använda sig av för att bättre låta jämställdhetens potential nagla sig fast i praktiken.
Att som journalist (och egentligen som vilken yrkesperson eller vanlig människa som helst; jag tar journalist som exempel för att det råkar vara det jag själv är) ha jämställdheten inte som en påminnande post-it-lapp på datormonitorn utan som en automatik i tangentbordsfingertopparna, i muskelminnet, i ryggmärgen, oskiljaktigt ihoptvinnad med humanismen.
Att helt enkelt inte främst se könet utan att se människan. Ecce Homo, fathermuckers!

Återigen: Feminismen är oerhört viktig, men det är synd att den ska behöva finnas.
Och den får inte bli ett självändamål, en strid för stridens skull – den måste vara ett verktyg för att nå rättvisan, för att bygga en jämställdhet, en humanism eller vadfanvivillkalladet, det där bygget som egentligen borde finnas där i all sin självklarhet, som huset du växte upp i, som byggnaden där du gick i skolan.

Och det är viktigt att inte tappa bort jämställdhetens självklarhet genom att bara hitta på nya ord för den och nöja sig med det, eller för den delen genom att hänga upp sig på att någon, med goda intentioner, vill hitta på nya ord. Varken de nya orden eller käbblet om dem blir särskilt konstruktiva.
Rebecka Ahlberg sätter (även om hon kanske lite väl kategoriskt tilldelar "ekvivalismen" en förenklad trångsynthet) fingret på en viktig punkt i den avslutande ingången i sin krönika:

Där feminismen strävar efter ett jämställt samhälle, är ekvivalismen bara oförstående för varför vi ännu inte är där. Och hur ska man någonsin kunna inkludera folk om man inte vet varför de var exkluderade från början?

Vi måste veta var och hur den där självklarheten slarvades bort (eller gömdes) och hur könsmaktens exkluderingar ser ut för att kunna veta hur jämställdhetens självklarhet ska kunna återupprättas i praktiken.
Och det där oförståendet hon talar om är på något sätt precis det oförståendet jag hade när jag var 19 år och full och mitt bland massa mer eller mindre humanistiska feminister. Det vill säga om man i ordet "oförstående" lägger det här: ett oförstånd inte gällande kvinnokampen utan gällande det faktum att en idiotisk maktstruktur gör att kvinnokampen ska behöva utkämpas, ett oförstående rörande att världen är så skev i sin värdering av människor när människors lika värde i grund och botten är så jävla sjävlklart. Inte ett "oförstående" som ignorans, historielöshet, dumhet, ondska, sexism eller trångsynthet utan som en frustration, en frustration över att verkligheten, samhället, maktordningen, praktiken inte är med på noterna, på det faktum att jämställdhet är en självklar mänsklig rättighet.
Vi vill så gärna sätta ner foten, säga "Så, nu är vi jämställda! Basta! Nu vänder vi blad och går vidare!"
Jag tror det är den frustrationen Oscar Sundell känner när han föreslår ett nytt ord som inte exkluderar män som vill ha jämställdhet och som kanske vill ha med mansfrågor i kontexten.
Men behövs ett begrepp som "ekvalist" eller "ekvivalist" för att komplementera eller ersätta "feminist"? Njae, jag tror knappast det. Men jag ställer mig självfallet bakom den frustrerade jämställdhetssträvan som jag tror fick Oscar Sundell att föreslå nyordsbildningen.
Behöver man begränsa vilka frågor som bör eller inte bör innefattas i begreppet "feminism"?
Tja, visst finns det nog en poäng med att inte packa in så mycket i begreppet att det blir luddigt och obrukbart. Feminismen behöver vara stark och konkret. Men att säga att exempelvis mansfrågor inte får vara med i den feministiska kontexten? Då blir den ju exkluderande? Och då behövs ju uppenbarligen ett nytt begrepp? Eller?
Jag tror att det är viktigare att fokusera på varför feminismen finns än på vad den får och inte får innehålla. Att inte tappa blicken på målet, på det där ni vet, jämställdhet. Och ismen för att komma dit? Kalla den vafan ni vill…

Feminismen är emellertid alltjämt det avgörande verktyget för att bygga jämställdheten, men det måste väl till syvende och sist vara bygget som är det viktiga, inte verktyget? Visst kan det väl vara roligt att sitta och hamra lite på måfå, men poängen med hammaren är att bygga något, att slå in spikar (och ibland dra ur spikar som hamnat snett) – inte att bara banka och göra oljud. För det funkar ett gäng trummor mycket bättre.

* * *

Nej, tyvärr är inte jämställdhetsbygget riktigt färdigt för inflyttning än. Det inte så enkelt som att hitta på ett nytt begrepp eller sätta ner foten och deklamera att vi hädanefter är jämställda. Hur mycket vi än vill att feminismen inte längre ska behövas och hur lite vi än kan förstå hur verklighetens praktik kan vara så genomsyrad av ojämställdhet så är vi inte där än, där vid den där punkten då vi de facto är jämställda på alla sätt och vis. Där där vi kan hänga upp hammaren på sin krok i det färdigbyggda huset.

Genusklockan är helt enkelt
inte riktigt sju över sex än…

* * *

Det är ett patriarkalt system, ett starkemannens maktmissbruk, som skapat den orättvisa värderingen av människor utifrån deras kön.
Och det är patriarkatet som alltjämt ser till att det där 22-momentet jag nämnde ovan bibehålls, det där som gör att tjejer alltjämt måste höja sina röster för att höras. Det är i de flesta fall säkert inte någon medveten eller ondskefull mansagenda som ligger bakom, men det finns alldeles säkert en manlig apati som gör att status quo bibehålls.
Så om den där jämställdheten ska kunna bli en självklarhet även i praktiken så kanske det krävs att alla som ska omfattas av jämställdheten kämpar för den. Det krävs kanske mer än att feministerna kämpar på, det krävs kanske inte bara att tjejerna höjer sina röster utan att killarna fanimig tar och lyssnar. Kanske måste även män vara feminister (eller ekvalister eller jämställdister eller våttävvörrr), inte främst för att de är män, utan för att de är människor? Det är ju liksom alla, män och kvinnor, som ska vara jämställda, inte bara kvinnorna eller männen eller feministerna eller gubbslemmen. Det är ju det som jämställdheten är, och det faller ju på sin egen orimlighet att bara vissa skulle vara med i jämställdheten.
Det känns löjligt att säga det, ja smått predikantpatetiskt i all sin självklarhet, men den där jämställdheten – den är inte ett kvinnorna-mot-männen, inte ett vi-mot-dem eller ett de-mot-oss. Den är inte ens ett vi mot oss. Den är vi. Punkt.
Därmed inte sagt att feminismen som begrepp har spelat ut sin roll. Det har den verkligen inte, inte på något sätt. Kvinnokampen behövs – men inte mot männen utan för jämställdheten.

För det måste väl ändå vara just den där jämställdheten, den där självklara mänskliga rättigheten som vi vill nå, eller hur?
Det är ju den vi kämpar för, om vi nu vill kalla oss feminister, humaniser, femanister, ekvalister, ekvivalister, ekvilibrister, bristerister eller ekvivafansomhelst.

* * *

Jag kallar mig främst "mig själv", sen "människa", sen "humanist". Det sistnämnda för jag har läst en massa humaniora på universitetet. Men mest för att jag helst ser en person som en människa, en individ, före ett kön, en sexuell läggning, en religiös övertygelse, en härkomst, en hudfärg, ett intresse, en förmögenhet, en familj, en kultur, ett yrke, en politisk färg, en ism…
Och jag kallar mig gärna "feminist". Om det gör mig till en hycklare eller till ett svin bara för att jag råkar vara man, so be it. Jo, "man" måste jag väl sedermera också kalla mig där nånstans i identifikationsröran. För jag har en snopp. Men den har jag inte använt för att skriva det här blogginlägget (det skulle ha varit alldeles för otympligt).