Sagan om Den lilla ambulansen

Det var en gång en liten ambulans som hämtade upp en akut sjuk patient.
Patienten kom på så vis till sjukhus där hens liv räddades.
Efter ett tags vistelse på sjukhuset beslutades att Patientens liv inte längre var hotat och att hen därför inte längre kunde bo kvar på sjukhuset (även om Patienten ville det; hen kände sig tryggare där, även om hen ju där hemma skulle få återförenas med sina två mysiga katter).
Nu sade Sjukhuset att reglerna var sådana att eftersom det var Den lilla ambulansen som tog Patienten till sjukhuset så låg det nu på Den lilla ambulansens ansvar att se till att Patienten kom hem igen.

Den lilla ambulansen blev orolig. Den hade varken tid eller råd att ombesörja patientens hemtransport.

För att göra saker och ting än värre för Den lilla ambulansen hade det nu inte fallit sig bättre än att när Den lilla ambulansen först hämtade upp den akut dödssjuka Patienten så fanns där en slug liten råtta som smög sig in i Den lilla ambulansens kupé och fick snålskjuts utan att någon märkte det. Råttan hade nämligen fått nog av att leva i Patientens hus, där det ju också bodde två katter, vars rovlystnad ständigt försatte Råttans liv i fara. Väl framme vid sjukhuset hade Råttan smugit ur Den lilla ambulansen kupé och hittat ett varmt och mysigt hörn av akutmottagningen där den nu slagit sig till ro.
Men efter ett par dagar var det en ST-läkare som såg Råttan och började skrika i högan sky (för hen var jätterädd för råttor)! Tack och lov kom en rådig sjuksköterska snabbt till undsättning och lyckades med en tillbörligt steriliserad sopborste fösa ut råttan från sjukhuset.

Eftersom både ST-läkaren och sjuksköterskan var väldigt samvetsgranna yrkespersoner såg de per omgående till att anmäla incidenten till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, enligt Lex Julia.
Såväl sjukhusledningen som HSAN såg väldigt allvarligt på det inträffade – det går ju inte för sig att ha en råtta boende på ett sjukhus. Där ska det ju vara rent och snyggt och tryggt! De såg därför till att utreda ärendet grundligt, och efter att med förstoringsglas ha granskat upptagningarna från akutmottagningens övervakningskamera kunde de fastställa att det minsann var från Den lilla ambulansen som råttan hade slunkit in!
Den lilla ambulansen ålades omgående ordentliga böter för förseelsen.

Det blev nu riktigt bistra dagar för Den lilla ambulansen, som till och med var tvungen att sälja sin plånbok, billigt, för att ha råd att betala böterna. Dessutom gav Sjukhusledningen den en ful prick i protokollet. Inte roligt!
"Näe, det här går inte längre", snyftade Den lilla ambulansen men gaskade snart upp sig, även om den fortfarande var lite arglessen. "Jag skiter i det här! Jag blir en Uber-taxi i stället. De andra dödssjuka stackarna som jag hade kunnat plocka upp får ta sig till sjukhuset bäst de vill hädanefter!"
Sagt och gjort! Den lilla ambulansen sadlade om och bytte namn till Den lilla taxin.
Det var lite svårt att få verksamheten på hjul till en början (den dör fula pricken fanns ju fortfarande kvar i protokollet, och den gjorde kunderna lite misstänksamma) men till slut började affärerna ta sig.

Och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.
(Förutom de akut dödssjuka stackarna, som i stället dog olyckliga i alla sina, få kvarvarande, dagar, när de antingen mötte sitt öde hemma eller i en överfull tunnelbanevagn då de desperat försökte ta sig till akutmottagningen på egen hand).

Slutet gott, allting gott (eller, för de dödssjuka stackarna; ont. Väldigt ont)!

____


Om jag har förstått det hela rätt (rätta mig gärna om jag har fel; det hela är ju lite klöddigt!) så är det ungefär så här det av EU införda så kallade transportörsansvaret, som innebär att flygbolag tvingas betala resekostnaderna tillbaka för flyktingar som inte får asyl, fungerar.
Känns det rätt?

Eller borde EU slopa, eller göra lättnader i, transportörsansvaret, helt/permanent eller delvis, och på så vis möjliggöra en räddande luftbro för syriska flyktingar?

Och om det smyger med någon "råtta"? Då kan väl "Sjukhuset" ta hand om den så gott det kan, genom att sopa ut den eller, varför inte, ge den ett tryggt hem i någon vrå där den inte behöver utgöra något hot för Sjukhusets sterilitet? (Om de ger den ett ordentligt bad kan den kanske rent av få vistas var som helst i Sjukhuset utan att utgöra någon fara?)
Det borde det väl klara utan att skuldbelägga Den lilla ambulansen, så länge Den lilla ambulansen gör vad den kan för att hålla råttorna borta?

(PS: Observera att "Råttan" i sagan endast har en allegorisk funktion inom just sagans ramar och inte på något, mer svepande allmänt, sätt ska ses som en metafor för flyktingar, "illegala" eller andra, i allmänhet.)
  
 

Let's get Syrious – pojken, spridningen och sakligheten

Så har det då hänt igen. En gripande bild har fullföljt sitt journalistiska uppdrag och fått en hel värld att förfasas, och en del av denna värld att kanske få upp ögonen för hemskheter som den kanske tidigare inte känt till.
Gott så.
För visst är läget i Syrien (fortfarande!) ett riktigt helvete. Och visst är bilden på den lilla syriska flyktingpojken som påträffats vandrandes ensam genom öknen oerhört stark, och därmed effektfullt talande för just det där helvetet.

Bilden, från UNHCR-medarbetarn Andrew Harpers twitter:
"Here 4 year old Marwan, who was temporarily separated
from his family, is assisted by UNHCR staff to cross #Jordan". 

(källa)

Och självfallet dröjde det inte länge innan bilden på den ensamma flyktingpojken antände den där gamla effektiva löpelden och snart dök upp i vart och vartannat facebook- och twitter-flöde. Och diverse nyhetskanaler var så klart inte sena att låta bildens styrka hjälpa den egna nyhetsförmedlingen från Syrien. (Eller, tja, den blev väl alltsomoftast egentligen en nyhet i sig. En bild säger ju som bekant mer än tusen sakliga rapporter).


Nu råkade det ju emellertid bara vara ett litet problem…

  ❦

Det här med saklighet har blivit lite av en käpphäst som stundom skrittar in i den här bloggmanegen – för det är beklagligt att behjärtansvärda ämnen och viktiga reflektioner och insikter stundom (riskerar att) smulas sönder av att dess förespråkare, i ivern att åstadkomma det där genomslaget, den där virala spridningen, tappar balansen och (medvetet eller omedvetet) faller från sin saklighetslina.  
Och det sociala mediesamhällets kollektiva omtänksamhet och vilja att förmedla densamma med delningsklickets blixtsnabbhet agerar ju inte direkt skyddsnät, ommansäger…

Nu ska jag definitivt inte vara den första stenkastaren i det här fallet, då jag säkert också stundom är lite väl snabb på avklickarfingret och sprider vidare någon uppseendeväckande artikel innan jag hunnit vara tillbörligt källkritisk (eller sedan jag per omgående insett att jag i min fejsboksidentitet inte har någon rimlig chans att ens försöka hinna vara det).
Så även om bättre källkritik (eller i alla fall ett instinktivt ifrågasättande) så klart vore önskvärt även bland gemene fejsbokare så måste vi/jag nog ha lite överseende där.

Det är värre när etablerade och respekterade nythetskanaler, säkert uppeldade av lika mycket genuin reporterglöd som av klickhets, trillar dit och hux flux ge mer bränsle till löpelden.


Som i exemplet Marwan. Som alltså inte alls var så ensam som såväl mången twittrare och fejsbokare som en och annan nyhetsförmedlare ville göra gällande.
Bland andra Washington Post-bloggaren Loveday Morris påpekar noga att det alltjämt rör sig om en oerhört beklämmande och hjärtskärande situation som är väldigt viktig att belysa.
Men det kan liksom bli sorgligt (och farligt) när någon förvanskar/beskär bilden av verkligheten för att skapa effekt och ge den bättre genomslagskraft – varpå risken blir överhängande att omtanken i stället skjuter sig i foten.

Här bör betonas att UNHCR-medarbetaren Andrew Harper, som ursprungligen twittrade bilden, (rimligtvis) aldrig hade för avsikt att förvanska verkligheten eller förleda någon med fotot, vilket är både lätt att ta reda på och tydligt i det att han aldrig hävdat att pojken var "ensam" och då han postat betydligt fler bilder från samma tillfälle vilka visar ett betydligt större perspektiv.
Misstolkningen att pojken var ensam lyckades den första retweetaren eller någon/några retweetare därefter, säkerligen med alldeles på egen hand. Bilden (ja, betraktarens mentala dito snarare än den faktiska, alltså) av att pojken flytt ensam genom öknen var helt enkelt mycket bättre, rent dramaturgiskt, än verkligheten – så det var ju bara att ta den tolkningen och kuta med den!

  ❦

I just det här fallet kanske inte risken är jättestor att klargörandet om bildens sammanhang får folk att  ifrågasätta rapporterna om hemskheterna i Syrien (tack vare exempelvis Morris betoning att belysa sammanhanget, men kanske mest för att läget i Syrien är hyfsat välkänt redan) – men trovärdigheten i bilden har dessvärre ändå blivit skadad.


Ett betydligt mer tragiskt exempel på hur en "felaktig" bild snabbt kan ledsaga en hemsk berättelse som en skottspoele över den socialmediala världen är emellertid storyn om den 8-åriga yemenitiska flickan som för ett drygt halvår sedan dog efter sin bröllopsnatt (och de sexuella övergrepp som natten innebar).
En skribent illustrerade (måhända av okunnighet) denna hemska händelse (och företeelsen barngifte) bland annat med en bild föreställande en palestinsk bröllopsprocession med en hel radda småflickor tillsammans med varsin betydligt äldre manlig kavaljer, detta under förespeglingen att flickorna var brudar (vilket de alltså inte var). Bilden blev snabbt viral, och människor i-världen över förfasades över den (snarare än över det faktum att en 8-årig flicka dött under sin bröllopsnatt?) och delade loss i sina flöden.
(Och ja, jag var en av dem.)

Det dröjde, så klart, inte många timmar innan bilden blev uppmärksammad av någon bättre insatt, som påpekade att flickorna på bilden inte var brudar utan brudnäbbar (bland annat rapporterade SR:s rättmätigt högaktade Mellanösternkorre Cecilia Uddén om felaktigheten morgonen därpå) – varpå alla de som nyss förfasats prompt förkastade bilden – och, i fejsboksflödets strida ström, med den hela företeelsen barngifte…

Till historien hör också att den här bilden (och/eller bilder ur samma fotoserie)
både förr och senare använts som anti-palestinsk/anti-muslimsk propaganda
under (den alltså felaktiga) förespeglingen att den föreställer just flickbrudar.
(Att det skulle vara rätt att, som de verkar av bilden, låta småflickor vara
brudnäbbar på detta vis, var och en i sällskap med betydligt äldre
kavaljerer, bör självfallet också ifrågasättas å det skarpaste – men det
är, i saklighetens namn, en annan, om än relaterad, fråga…).

(källa).

…vilken emellertid alltjämt är en oerhört skrämmande verklighet. Och den 8-åriga flickan alltjämt död.

…alltmedan i-världsmänniskan återigen kan sova lugnt i vetskapen att hen inte bara har ett berömvärt världssamvete och en stor omtänksamhet gentemot sina medmänniskor på andra sidan jorden, utan även en skarpsynt kritisk förmåga att se igenom en bluffbild (även om den verklighet bilden är tagen ur alltjämt råkar vara smärtsamt sann).
  

  ❖