Så nära men så långt borta… – därför behövs mångfalden i massmedia

    
Fredagskväll. Islamiska staten, IS, slår plötsligt till på flera ställen i Paris. Hundratals människor dödas eller skadas. Hela Sverige, i tv-soffor och på sociala media, hamnar i chocktillstånd. Känslorna, skräcken, sorgen svallar, Frankrikes sak är vår. Vilket är fantastiskt, mitt i fasan – när hatets mörker är som tyngst lyser kärlekens ljus som starkast.
Men var var dessa känslor dagen innan, när Beirut drabbades av snarlika terrorattacker?
Och hur välkalibrerad är egentligen den där ”närhetsprincipen” i svensk nyhetsrapportering?

⏤ ⏤ ⏤

 
Mångfald i media, ja…
Jag pratar nu inte om massmedial mångfald i betydelsen ”både 'Så ska det låta'mer och tjeckisk dockfilm, både fotbolls-VM och dokumentär om mongolsk strupsång”. Den mångfalden är så klart alltid viktig, men nu är det den gamla hederliga, pk-doftande etniska mångfalden jag åsyftar – en mångfald där representationen i svensk media speglar ett tvärsnitt befolkningen.
Vilket den ju alltså inte riktigt gör.
Idag känner vi till problemet. Och vi jobbar på det, rannsakar oss själva och våra fördomar och vidtar åtgärder för att skapa en bättre representativ mediabild. Men takten med vilken den utvecklingen går kan nog sägas ändå lämna en del att önska.

Varför är det så viktigt då?
Rapporteringen om terrordåden i Paris visar det ganska tydligt.
Ja, ni vet, de där som inträffade dagen efter de i Beirut. Många känner nu till även de ohyggliga terrordåd som ägde rum i Beirut dagen innan Paris-attackerna – men vi gör det först och främst genom att de här och var (tack och lov) lyfts fram som jämförelse med just hur rapporteringen och det sociala mediaflödet om hemskheterna i Paris.

”Närhetsprincipen”, säger ni? Paris ligger närmre Sverige än Beirut, därför har vi lättare att bry oss om det som händer där.
Det stämmer.
Närhetsprincipen är måhända ett väldigt cyniskt verktyg, men i dess cynism finns ändå en logik; vi har lättare att relatera till, och därför bry oss om, det som ligger oss nära, om det så är nära i rent fysiskt geografiska avstånd, i kulturella eller ekonomiska likheter eller i familjära släktskap. Någonstans måste en nyhetsredaktion helt enkelt välja vad den ska rapportera om, och det är meningslöst att rapportera om något som ingen bryr sig om på grund av att det, på ett eller annat sätt, är för långt borta.

Så ja, den förklaringen väger tungt. Och det är på inga sätt förvånande eller konstigt att närhetsprincipen under de senaste dagarna funkat som den gjort.

  ❦

 
Men vilka är "vi" som rapporterar, som väljer om nu verkligen "ingen bryr sig" eller om "alla" gör det? Kanske är den där "ingen" i det ena fallet inte bara någon utan rentav många.
Om vi ser det så här: Då denna ”närhet” inte bara handlar om geografiska avstånd – ja, faktum är att i en nutid av såväl informationstekniska landvinningar och global migration spelar de faktiska avstånden ju allt mindre roll – så bör vi kika ordentligt även på de andra typerna av närhet.
Släktskap och bakgrund, till exempel.
Som en kollega påtalade, i Sverige bor säkerligen fler människor med relation/rötter i Libanon än i Frankrike (ett antagande som jag alltså nu inte verifierat; det känns sannolikt, men även om det inte skulle stämma så finns det tillräckligt många svenskar med libanesiskt ursprung för att poängen alltjämt ska gälla). Så varför fungerade närhetsprincipen så annorlunda i rapporteringen om terrorattentaten i de två olika länderna? Eller fungerade den inte alls?
Jag tror att svenska redaktioner i allmänhet inte ens tänkte "närhetsprincip" vad gäller Paris-attackerna, utan bara hoppade rakt ner i det "internationella" (=västvärldsmediala) nyhetsflödet, och plötsligt riktades all vår uppmärksamhet mot Paris och alla våra sympatier till dem som där nu föll offer för terrorismens grymhet.
Men vad gäller dåden i Beirut (liksom massa andra terroristdåd) fanns inget sådant nyhetsflöde att hoppa ner i. Det blev väl någon TT-snutt eller ett par sekunder på Aktuellt, men ingen ändrade sin fb-profilbild till Libanons flagga. Facebook hade ju ingen sådan där enkel ”sympati-app” för Libanons flagga. Inte heller erbjöd Fejan någon smart ”security check” för människor i Beirut.

Närhetsprincipen, inte bara i traditionell nyhetsrapportering, utan även i sociala media, visar här den äckligaste tanden i sitt cyniska leende. Vi gråter med offren i Paris samtidigt som vi stänger gränserna för offren som kommer från Syrien – offer för samma terrorister.  Kanske är vi rentav så trångsynta att vi tror att dessa flyktingar, på grund av hudfärg eller språk (fast troligtvis bara genom att vi låtit oss tro att de bara ”är” annorlunda) är desamma som de vedervärdiga mördarna i Paris. Eller i Beirut, fast dem skiter vi i.

  ❦

 
Nej, det är inte det minsta fel att visa sitt stöd och sin medkänsla för offren i Paris genom att trycka trikoloren på sin fb-profilbild eller byta den till den slagkraftiga Peace-for-Paris-symbolen. Det visar att en är en kännande och empatisk människa, och fördömande gliringar av typen ”jaha, men x och y och z skiter du i?!?” är lika tröttsamma som de är kontraproduktiva. Omtanke är alltid bra. Punkt.
Så det är absolut inte dessa omtänksamma och av hemskheterna omskakade Facebook-användare som är felet. Men lika mycket som de blå-vit-röda avatarerna i fb-flödet vittnar om användarnas omtanke så visar de vilken kultur de lever i. Och denna kultur är trots allt inte allmänrådande i Sverige (eller i västvärlden).

Varför inte?

Jag har själv aldrig varit i vare sig Paris eller Frankrike (och för den delen ej heller i Libanon) och jag kan inte franska (som, inser jag nu, är officiellt språk även i Libanon, vid sidan av arabiska, vilket jag inte heller kan) – men jag känner ändå en betydligt större närhet till Paris än till Beirut. Vilket inte är alls konstigt, med tanke på den västvärlds-/svenne-kultur jag vuxit upp i (och lever i; på det personliga planet slets för mig exempelvis Paris-dåden väldigt nära av det faktum att jag bara tidigare på fredagen hade funderat på att om ett par veckor gå på konsert med Eagles of Death Metal, ett nöje som för 89 personer i Paris blev deras sista). Sedan århundraden har den svenska kulturen, via massmedia och undervisning och konst och mode och Voltaire och hans moster, varit sammanvävd med den franska, liksom med den (nu hyfsat amerikaniserade) västvärldskultur som är allmänrådande i såväl Stockholm och i Paris som i Berlin och London och Borås. Så det är fullt naturligt (om än kanske inte optimalt) att Paris känns mig närmare än Beirut (eller Baghdad eller Kinshasa eller vad nu huvudstaden i Långtbortistan heter).
Lika naturligt är emellertid antagandet att dessa närhetsproportioner fördelats annorlunda hos mig om min kulturella levnadskontext sett annorlunda ut – exempelvis i form av en annan representation inom media och nyhetsrapportering.

  ❦

Det här visar hur stort behovet är av ordentliga medieresurser för en bred bevakning världen över (resurser som dessvärre blir alltmer otillräckliga i traditionell media idag, samtidigt som vår befolkning blir allt mer mångfaldigad och därvidlag får ett allt större behov av kvalitativ och mångfaldigt bred nyhetsbevakning) – men ännu mera visar det vikten av en bättre mångfaldsrepresentation i svensk media: Hade representationen i svensk (och andra västländers) media utgjort ett bättre tvärsnitt av Sveriges (eller västländernas) faktiska befolkning så hade närhetsprincipen säkerligen haft ett annorlunda utslag; nu kommer den i stället med ett mått inneboende rasism där, lite hårdraget, den ytliga likheten i hudfärg (mellan den allmänna, föråldrade, bilden av en "typisk svensk" och dito av en "typisk fransman") väger tyngre än befolkningens faktiska släktskap och rötter.
Svenskar med libanesiskt ursprung, kanske alltjämt med släkt i Libanon, hade garanterat bättre koll på terrorattackerna i Beirut än vad gemene svenne hade, precis som den mer rötterna i Irak säkert hade koll på att ett 20-tal personer miste livet i olika terrorattentat i Bagdad samma dag som Paris drabbades. Helt naturligt – närhetsprincipens omtanke och intresse, lika närvarande hos nyhetskonsumenter som (därför) hos nyhetsproducenter. Men för att hitta ordentlig rapportering om dessa hemskheter vände de sig säkerligen till andra kanaler än de svenska, där de skulle behöva tränga sig igenom en tjock vägg av Paris-nyheter för att över huvud taget hitta något.

Om dessa människor därvidlag skulle kunna känna sig mer inkluderade (och att "vanliga svennar" skulle känna att dessa människor var mer inkluderade) i mediarapporteringen i det land de bor i så tror jag att medmänskligheten i vårt lilla land skulle stärkas betydligt. Kan en vit svenne få bättre medkänsla med sin libanesiska granne så slipas rasismen ner. Vi ska inte underskatta massmedias och nyhetsrapporteringens kraft i denna empatiprocess. Med en bättre mångfald i den massmediala representationen följer, tror jag, en mindre rasistisk närhetsprincip, och med den en mer öppensinnad befolkning.

  ❦

Nyhetsrapportering och nyhetsvärdering i allmänhet och närhetsprincipen i synnerhet måste innehålla ett visst mått cynism för att över huvud taget kunna fungera – men det innebär inte att media ska vika sig under cynismen. Snarare är det viktigt att massmedia håller den stången, och vet en om att den här cynismen finns och hur den beter sig så är det lättare att begränsa dess negativa effekter.
Ett viktigt sätt är, tror jag, att i den massmediala representationen ha en mångfald som stämmer över ens med allmänheten.
Det kan föra människor närmare varandra, inte bara över de segregationsklyftor som finns i Sverige idag, utan även de som finns globalt – kanske så till den grad att västvärldens fördomsfulla bild av människor i exempelvis Mellanöstern, den gamla axelryckande "Eh – those people kill each other all the time”-reaktionen, blir allt mindre gällande, såväl i västerlänningars ögon som i verkligheten.

Vem vet – en vacker dag kanske vi rentav bryr oss tillräckligt mycket om våra medmänniskor i exempelvis Afrika, för att rapportera ordentligt och i socialmediala svallvågor förfasas när hundratals liv faller offer för hänsynslös terrorism även där.

  

Let's get Syrious – pojken, spridningen och sakligheten

Så har det då hänt igen. En gripande bild har fullföljt sitt journalistiska uppdrag och fått en hel värld att förfasas, och en del av denna värld att kanske få upp ögonen för hemskheter som den kanske tidigare inte känt till.
Gott så.
För visst är läget i Syrien (fortfarande!) ett riktigt helvete. Och visst är bilden på den lilla syriska flyktingpojken som påträffats vandrandes ensam genom öknen oerhört stark, och därmed effektfullt talande för just det där helvetet.

Bilden, från UNHCR-medarbetarn Andrew Harpers twitter:
"Here 4 year old Marwan, who was temporarily separated
from his family, is assisted by UNHCR staff to cross #Jordan". 

(källa)

Och självfallet dröjde det inte länge innan bilden på den ensamma flyktingpojken antände den där gamla effektiva löpelden och snart dök upp i vart och vartannat facebook- och twitter-flöde. Och diverse nyhetskanaler var så klart inte sena att låta bildens styrka hjälpa den egna nyhetsförmedlingen från Syrien. (Eller, tja, den blev väl alltsomoftast egentligen en nyhet i sig. En bild säger ju som bekant mer än tusen sakliga rapporter).


Nu råkade det ju emellertid bara vara ett litet problem…

  ❦

Det här med saklighet har blivit lite av en käpphäst som stundom skrittar in i den här bloggmanegen – för det är beklagligt att behjärtansvärda ämnen och viktiga reflektioner och insikter stundom (riskerar att) smulas sönder av att dess förespråkare, i ivern att åstadkomma det där genomslaget, den där virala spridningen, tappar balansen och (medvetet eller omedvetet) faller från sin saklighetslina.  
Och det sociala mediesamhällets kollektiva omtänksamhet och vilja att förmedla densamma med delningsklickets blixtsnabbhet agerar ju inte direkt skyddsnät, ommansäger…

Nu ska jag definitivt inte vara den första stenkastaren i det här fallet, då jag säkert också stundom är lite väl snabb på avklickarfingret och sprider vidare någon uppseendeväckande artikel innan jag hunnit vara tillbörligt källkritisk (eller sedan jag per omgående insett att jag i min fejsboksidentitet inte har någon rimlig chans att ens försöka hinna vara det).
Så även om bättre källkritik (eller i alla fall ett instinktivt ifrågasättande) så klart vore önskvärt även bland gemene fejsbokare så måste vi/jag nog ha lite överseende där.

Det är värre när etablerade och respekterade nythetskanaler, säkert uppeldade av lika mycket genuin reporterglöd som av klickhets, trillar dit och hux flux ge mer bränsle till löpelden.


Som i exemplet Marwan. Som alltså inte alls var så ensam som såväl mången twittrare och fejsbokare som en och annan nyhetsförmedlare ville göra gällande.
Bland andra Washington Post-bloggaren Loveday Morris påpekar noga att det alltjämt rör sig om en oerhört beklämmande och hjärtskärande situation som är väldigt viktig att belysa.
Men det kan liksom bli sorgligt (och farligt) när någon förvanskar/beskär bilden av verkligheten för att skapa effekt och ge den bättre genomslagskraft – varpå risken blir överhängande att omtanken i stället skjuter sig i foten.

Här bör betonas att UNHCR-medarbetaren Andrew Harper, som ursprungligen twittrade bilden, (rimligtvis) aldrig hade för avsikt att förvanska verkligheten eller förleda någon med fotot, vilket är både lätt att ta reda på och tydligt i det att han aldrig hävdat att pojken var "ensam" och då han postat betydligt fler bilder från samma tillfälle vilka visar ett betydligt större perspektiv.
Misstolkningen att pojken var ensam lyckades den första retweetaren eller någon/några retweetare därefter, säkerligen med alldeles på egen hand. Bilden (ja, betraktarens mentala dito snarare än den faktiska, alltså) av att pojken flytt ensam genom öknen var helt enkelt mycket bättre, rent dramaturgiskt, än verkligheten – så det var ju bara att ta den tolkningen och kuta med den!

  ❦

I just det här fallet kanske inte risken är jättestor att klargörandet om bildens sammanhang får folk att  ifrågasätta rapporterna om hemskheterna i Syrien (tack vare exempelvis Morris betoning att belysa sammanhanget, men kanske mest för att läget i Syrien är hyfsat välkänt redan) – men trovärdigheten i bilden har dessvärre ändå blivit skadad.


Ett betydligt mer tragiskt exempel på hur en "felaktig" bild snabbt kan ledsaga en hemsk berättelse som en skottspoele över den socialmediala världen är emellertid storyn om den 8-åriga yemenitiska flickan som för ett drygt halvår sedan dog efter sin bröllopsnatt (och de sexuella övergrepp som natten innebar).
En skribent illustrerade (måhända av okunnighet) denna hemska händelse (och företeelsen barngifte) bland annat med en bild föreställande en palestinsk bröllopsprocession med en hel radda småflickor tillsammans med varsin betydligt äldre manlig kavaljer, detta under förespeglingen att flickorna var brudar (vilket de alltså inte var). Bilden blev snabbt viral, och människor i-världen över förfasades över den (snarare än över det faktum att en 8-årig flicka dött under sin bröllopsnatt?) och delade loss i sina flöden.
(Och ja, jag var en av dem.)

Det dröjde, så klart, inte många timmar innan bilden blev uppmärksammad av någon bättre insatt, som påpekade att flickorna på bilden inte var brudar utan brudnäbbar (bland annat rapporterade SR:s rättmätigt högaktade Mellanösternkorre Cecilia Uddén om felaktigheten morgonen därpå) – varpå alla de som nyss förfasats prompt förkastade bilden – och, i fejsboksflödets strida ström, med den hela företeelsen barngifte…

Till historien hör också att den här bilden (och/eller bilder ur samma fotoserie)
både förr och senare använts som anti-palestinsk/anti-muslimsk propaganda
under (den alltså felaktiga) förespeglingen att den föreställer just flickbrudar.
(Att det skulle vara rätt att, som de verkar av bilden, låta småflickor vara
brudnäbbar på detta vis, var och en i sällskap med betydligt äldre
kavaljerer, bör självfallet också ifrågasättas å det skarpaste – men det
är, i saklighetens namn, en annan, om än relaterad, fråga…).

(källa).

…vilken emellertid alltjämt är en oerhört skrämmande verklighet. Och den 8-åriga flickan alltjämt död.

…alltmedan i-världsmänniskan återigen kan sova lugnt i vetskapen att hen inte bara har ett berömvärt världssamvete och en stor omtänksamhet gentemot sina medmänniskor på andra sidan jorden, utan även en skarpsynt kritisk förmåga att se igenom en bluffbild (även om den verklighet bilden är tagen ur alltjämt råkar vara smärtsamt sann).
  

  ❖

Zombie-journalistiken – när "nyheterna" klickar sig själva i röven

 
Härom dagen blev det snurr nåttsåutabaheblette på Expressens sajt. Det som för tidningen nu slog delningsrekord var ett klipp som visade hur tämligen uselt SD-ledaren Jimmie Åkesson lyckades uppbära sin (hypotetiska) värdighet i en intervju med BBC-magasinet "HARDtalk" (samt, i jämförelseförlängningen, hur uselt svenska journalister lyckas med att pulverisera Åkessons kexspröda uppgifter med samma ackuratess som den brittiska kollegan).
Någon med gissningsvis savant-aktig socialmedial intelligens hade av allt att döma postat klippet på sin fejsbok eller dylikt, varpå halva Sverige prompt hakade på och delade skiten ur Jimmie Åkesson.

Vissa (av oss), som vid första anblicken av klippet tänkte att "va? Har han varit med i "HARDtalk" igen, och med samma skrattretande resultat??" för att sedan inse att vi faktiskt hade sett klippet tidigare, försökte i saklighetens namn påpeka att BBC-inslaget hade nästan tre år på nacken. Samt att klippet därför kanske inte borde behandlas som vore det en faktisk nyhet.
Men dessa små inkastade snöbollar till påpekanden försvann självfallet i den klick-lavin som rasade på med nyhetsbehagets kraft.
Trots att det alltså inte på långa vägar var någon nyhet.

Samma vecka blev det liknande delningssnurr på en Aftonbladet-notis om ett stackars tyskt par som inte lyckades fortplanta sig, eftersom de (på grund av någon religiös avskärmning från verkligheten) aldrig lärt sig de mest grundläggande blommor-och-bin-kunskaperna. En artikel som hos Aftonbladet hade nio och ett halvt (9½!!) år på nacken. Och vars story dessutom inte var ens på samma bollplan som det som i journalistiska sammanhang (precis som i alla andra sammanhang) brukar kallas "sanningen". (Vilket enkelt hade kunnat kontrolleras med ett snabbt besök på den förnämliga "urban myth"-knäckarsajten Snopes.com. Eller, för den som händelsevis inte känt till Snopes, genom ett par sekunders betänketid följd av insikten att moder natur, med sin envist fortplantningsbenägna livsvilja, nog trots allt brukar få sina köttslustiga varelser att få in rätt lem i rätt hål ganska snabbt även utan sexualundervisning).
Men "nyhetens" lyteskomik och delningsklickets enkelhet i fejsboksflödet var så klart ack så mycket snabbare och starkare än dylik, ganska rudimentär, källkritik. Och det trots att det väldigt enkelt gick att se att artikeln var såpass gammal att det där (icke-existerande) parets (dubbelt) hypotetiska resultatbarn nu skulle gå i typ trean – eftersom dess publiceringsdatum, 2004-05-19, var klart och tydligt utmärkt. Till skillnad från Expressens gamla Åkesson-klipp, som fortsatte att snurra, förespeglingsvis ny-het, utan någon som helst datering.


Jaha, och…? Big deal!? What seems to be the officer, problem?
Ja, vid en första anblick känns väl inte det här så allvarligt, det ska medges. Men det finns påtaglig anledning att borra lite djupare med blicken.

Mest uppenbart är så klart den journalistiska grundregeln för en nyhetsartikel att det den rapporterar ska vara sant. Vilket den gamla Aftonbladet-notisen alltså inte var. Vilket är allvarligt. Kanske inte för att det i just det här fallet skulle kunna få några ödesdigra konsekvenser om den togs för sann (jag kan i alla fall inte fantisera fram någon) men väl för att dess bristande sanningshalt, när den väl avslöjats (vilket så klart skedde) skadar tidningens trovärdighet. Och man ska kunna lite på det som står i/hos en tidning. Det är liksom poängen.

Men det finns problem även i att BBC-klippet med Jimmie Åkesson snabbare än en pistolskula flög fram över det socialmediala landskapet som en superhjälte med ett stort "N", som i Nyheter, på sin cape. Att Åkesson-grejen har ett par år på nacken förtar inte nödvändigtvis ens en gnutta av dess budskap (= att man bör sätta sina slantar på BBC när de ska gå en rond mot SD) eller de reaktioner det genererar hos betraktaren. Men saklighet är livsviktig i debatten, och den riskerar att
krackelera – och överskugga och förstöra relevanta argument – om man (okritiskt?) hakar på en socialmedial viralspridning och behandlar en "gammal nyhet" som de facto aktuell, när man helt enkelt (möjligtvis ovetandes) förmedlar åsikt/argument/uppgift under falska premisser.
DET ser jag som ett stort problem i sammanhanget.
Jag menar främst att de som delat Åkesson-klippet (rimligtvis) inte direkt är stora SD-fans och att deras (till någon del lite skadeglada) delning av klippet på så vis blir en del av debatten mot Åkesson och Sverigedemokraterna – och eftersom detta "debattinlägg" på så vis sker under lite falska premisser tappar den sidan av debatten i trovärdighet. Vilket så klart inte alls är så lysande om man är motståndare till SD och deras så kallade politik.
Saklighet, mina vänner, saklighet…

På samma sätt tycker man att Expressen borde se det som ett problem. De borde vara rädda om sin trovärdighet, vilken i alla fall får lite pyspunka när man sticker hål på deras rekordspridning genom att påpeka klippets ålder, att det som det bygger på alltså inte är en nyhet. Men genom att påpeka att det hela var gammal skåpmat, exempelvis genom att markera klippet med en tydlig datering, någon slags arkiv-markering eller rent av ett nytt redaktionellt påpekande om dess ålder – genom något sådant skulle man så klart riskera att förta klippets dess kvasinyhetsvärde och att den eftertraktade klickströmmen från sajten skulle avta. Och det vill man ju inte som publicist nuförtiden.

BBC-klippet med Åkesson och den gamla putslustigheten om de prokreeringshandikappade tyskarna råkade nu bli uppmärksammade zombienyheter i samma veva. Men det finns gott om andra exempel på hur lätt vi klickar loss i nyhetens behag trots att det behaget egentligen inte finns någon nyhet. Och det finns andra infallsvinklar på problematiken kring fenomenet. Vilket såklart inte har lämnats obehandlat – besök exempelvis gärna Emanuel Karlsten, som i sina radanmärkningar förtjänstfullt skriver mer om detta!

  ❦

Jaja, mer upprördhet än så var ju trots allt inte de där zombienyheterna värda hos mig; de hade grävt sig upp ur sina gravar och skapat massa ståhej, men ingen större skada skedd. Ingen fick sin hjärna uppäten den här gången. En massa fejsboksanvändare kunde få hånskratta åt Jimmie Åkesson och/eller fnissigt föreställa sig vilka sexuella eskapader ett par knullvillrådiga (om än icke-existerande) tyskar försökt sig på. That's it.
Orka gnälla liksom, konstaterade jag och vände blad…

…till nästa sida i den dagens Expressen. Ja, alltså i det där aktuella pappersexemplaret av tidningen, där det som står ju faktiskt är såna däringa, eh vahetere, nyheter. Alltså rapporter om något som hänt ganska jävla nyss, eller i alla fall om nya uppgifter och/eller infallsvinklar på gamla grejer.
Eller ja, det är ju så man tycker att det bör vara, i alla fall.
Men, blev jag varse, så är det uppenbarligen inte nödvändigtvis längre.
För jag översvallades av deja vu-vibbar när jag såg det här:



Att Batman bin Suparman nu åkt dit för ett inbrott är måhända en nyhet, liksom att hans roliga namn därför (på nytt) fått nätsnurr – men de uppgifterna hade bisatsat sig väldigt långt från Expressen-artikelns huvudsakliga nyhetsvinkel, det vill säga det faktum att Batman bin Suparman är ett lustigt namn.
Vilket alltså inte alls är någon nyhet.
Säg exempelvis hej till: ett exempel från namnets (väldigt lättgooglade) nätvända anno 2008.
Ja, Batman bin Supermans körkort har cirkulerat rätt friskt på nätet i åtskilliga år redan…

Möjligtvis nyhetsvärderade Expressen utifrån det faktum att Expressen själva ju inte tidigare hade uppmärksammat Batman bin Suparman, och att en läsare vars omvärldskunskaper enkom, endast och allena består av just Expressen således torde vara fullständigt ovetandes om namnets lustighet – och då är det väl fritt fram att köra det som en de facto nyhet, eller hur?
Hmm… njae, just den delen av läsekretsen torde i dagsläget vara ungefär lika levnadsglad som dronten, och även om den faktiskt skulle råka finnas så liknar den här vinkeln, i alla fall i någon utsträckning, de där tillfällena när en tidning/nyhetskanal snor en nyhet från en annan tidning/nyhetskanal, kör den utan att credda originalkällan och låtsas både att det är en egen nyhet och som om det regnar (möjligtvis genom att vänta ett par veckor eller rentav något halvår, i förhoppningen att de läsare som eventuellt fått sig nyheten till livs från den konkurrerande nyhetskanalen vid det här laget helt sonika glömt bort den).
Vilket är riktigt, riktigt dålig journalistik (om man nu ska kalla det det).
Och det hade ju egentligen varit snudd på groteskt enkelt för Expressen(s journalist) att i det här fallet någonstans inledningsvis påpeka att, typ, "det finns många människor här i världen med lustiga namn. Kanske har ni exempelvis sett den påtagligt nätspridda bilden av Batman bin Suparmans singaporeanska körkort? Nu har dess popularitet väckts till liv igen, sedan Batman bin Suparman häromdagen åkte dit för ett inbrott, en nyhet som fick fejsbokare världen över att gå lite bananas…". Och sen fortsätta gå loss hur mycket som helst på hur roligt den där snubbens namn är, utan att framstå mer som någon som använder en facebook-poke för första gången än som en nyhetstidning.   

  ❦

Menmen… Nåja, det här handlade alltså om en klantig inbrottstjuv som heter Batman – knappast något som kräver att man tar fram redaktionens guldvåg eller de mest finkallibrerade journalistiska verktygen. Och tack och lov tycks i alla fall inte den "nyheten" ha blivit någon klickcirkus hos Expressen. Vilket antagligen beror på att den föga hjältemodiga singaporeanska inbrottstjuvens namn och öde säkert redan hade flimrat förbi gemene nätmedborgare för länge sedan. Ja, Expressen-artikeln var ju trots allt den här gången till följd av en klickcirkus, inte dess orsak.

…vilket emellertid inte alls är någon anledning att andas ut.
Det är snarare ännu ett, något oroligt, frågetecken kring klickhetsen hos nyhetsmedia; om vi nyhetsförmedlare alltså inte bara ska ha för ögonen att våra nyheter ska generera veritabla klick-orgier, utan att det även är i klick-orgierna vi i allt större utsträckning förväntas hitta nyheterna – hur långt kan den utvecklingen gå innan nyhetsförmedlingen biter sig själv i svansen och fastnar i något slags journalistiskt orouboros-tillstånd där alla nyheter är zombie-nyheter, om zombies, av zombies, för zombies? Allt medan de riktiga viktiga händelserna lever loppan, helt ogranskade, just utanför det journalistiska synfältet…
Ja, det finns det garanterat både en och annan filur bland de politiska och ekonomiska makterna som skulle gilla. 

  ❦

Visst – detta är så klart ett väldig förenklat domedagsscenario. Självfallet kommer nyhetsmedia fortsätta att granska och hitta riktiga viktiga nyheter (och se till att det stundom kastas in nya nyheter i klickcirkusmanegen).
Men kommer blicken vara lika skärpt om ett öga i allt större utsträckning måste hållas på klickräkneverket i stället för händelsen, granskningen, ifrågasättandet och rapporterandet?
Och vad händer med den för det journalistiska uppdraget så viktiga rapporteringsmångfalden om man inte bara ska hålla ett öga på det där räkneverket utan även arbeta utifrån det och sålla bland vinklarna främst för att så enkelt som möjligt surfa på klick-lavinen? Det har Björn af Kleen nu börjat ta reda på i en artikelserie om "Klickdöden", om hur sociala media, i nedskärningarnas och besparingarnas tidevarv, riskerar utarma journalistiken i allmänhet, liksom kulturdebatten. Läs, vetja!
Vad gäller dessa frågor kan jag inte annat än konstatera att sociala media trots allt blivit en oerhört viktig del av kulturdebatten, samt tro att kulturdebatten blivit betydligt mycket större, bredare och mer vanligare förekommande på senare år tack vare sociala media.
Men det vore ju tragiskt om sociala media, såsom den kvantifieras i antalet klick, skulle få sätta agendan för kulturdebatten i stället för vice versa… Eller?
Jag tycker det är en genuint intressant fråga och utveckling.

Och jag är övertygad att sociala media faktiskt betyder oerhört mycket för nyhets- och informationsspridning och för journalistiken, som nu når ut betydligt längre, snabbare och i större mångfald än tidigare. Det är ett av de främsta skälen, kanske det främsta, för min närvaro på exempelvis facebook och twitter – där får jag oerhört mycket mer, och snabbare, nyheter, information, infallsvinklar, nyanser och tankar än jag gjorde innan dessa sociala media blev en del av mitt liv.
Men just därför, för att mängden information är så groteskt stor och spridd och snabb, är det här ett tveeggat svärd. Det är nu extra viktigt med filter som i någon professionell grad vet vad de håller på med, som ser med ett kritiskt öga på vad som händer, både i och utanför klickcirkusen. Och som ser till att gediget framarbetade nya nyheter, får chansen att beklickas, eller i alla fall nå en publik.

I en mediavärld där agendan i så stor utsträckning är skriven i facebook- och twitterfeeden och där "alla är journalister" [Obs! *host-host* – alla är INTE journalister!] blir det extra viktigt att se till att klickcirkusen inte helt lever sitt eget liv; att det finns cirkusdirektörer (etablerade nyhetskanaler) och artikeldomptörer (journalister; ordet "domptörer" klingar inte så snyggt här, jag vet, men jag är ju inne på en cirkusmetafor här, så whatever) som ser till att publiken kan begeistras, förnöjas och förfasas utan att riskera få sina huvud avbitna av ett lejon (eller en clown) som fått spelet, eller att få en styrseltappad trapetskonstnär i knät.
Därför är det alltjämt viktigt att hålla ett säkert grepp om de journalistiska principerna, oavsett om man skriver om en inbrottstjuv som heter Batman eller om tyska kopuleringsanalfabeter, eller om man intervjuar sverigedemokratiska partiledare, avslöjar vårdskandaler, rapporterar från en katastrofzon eller granskar statsfinansernas irrvägar.

Och ni som, trots allt, inte är journalister – ta gärna även ni två kritiska sekunder innan ni instinktivt delar vidare något roligt/intressant/häpnadsväckande/förfärligt/vadsomhelst i era socialmediala kanaler.

  ❖

PS. Okej, credit when credit's due: Jag måste medge att ett par av de andra lustiga namn som Expressen tog med som exempel i tillägget till Suparman-artikeln hade jag faktiskt inte sett tidigare. Vilket ju var kul för mig. Så tack för dem, Expressen! (Men förvänta er inga Stora journalistpris för det säkert idoga framgrävandet av dem.)

Den typiska invandraren

Sitter och läser Gellert Tamas tacknämligt klargörarande text i dagens DN om den strukturella rasismen som – ja – genomsyrar vårt lilla land. Väldigt läsvärd. (Seriöst, läs den!)
Han berör bland annat hur denna rasism fött den fullständigt urluftentagna uppfattningen om en inskränkt yttrandefrihet som jag tjötade av i gårdagens blogginlägg. Det som i Tamas text emellertid mest kickade igång mitt minne var redogörelsen för begreppet "invandrare", hur det så gott som alltid används i negativa sammanhang och, även när det inte gör det, alltid gör en vi-och-dem-indelning som, lika idiotiskt hittepåigt, tjångar ytterligare en häftklammer till SD-kampanjaffischen.
Och det som detta fick mig att minnas var en av de artiklar jag är mest glad att jag gjort. Inte stoltast, direkt – själva grundpremissen, ett statistiskt resultat, kan jag inte ta åt mig äran av, och själva arbetsförfarandet var ganska busenkelt – men väl glad. Det var några år sen nu, när jag jobbade på Sydöstran i Karlskrona, så detaljerna har säkert förändras en liten gnutta sedan dess, men det skulle förvåna mig om summan av dess kardemumma skiljer sig särskilt mycket idag.

Knäcket grundade sig i en undersökning som kommit fram till vem/hur den genonomsnittliga invandraren i Sverige var, och vi kom fram till att hen skulle väl säkert kunna gå att hitta i Karlskrona. Vilket vi så klart kunde, utan några större problem.
Jag hade sedan ett väldigt glatt och trevligt samtal med den 28-åriga norskan Unni. Hon berättade att hon trivdes bra i såväl Sverige som Karlskrona, och att hon aldrig känt sig som annat än varmt välkomnad i sin nya lilla hemstad – trots att hon i alla avseenden var den typiska invandraren och därtill i den sverigedemokratiska högborgen Karlskrona. Hon hade inte ens haft några problem att få jobb! (Även om hon för tillfället åtnjöt det svenskt skattefinansierade skyddsnätet och glassade omkring genom sin mammaledighet (den varmt leende lilla trevliga parasiten!).

❦

  
Nu ska jag så klart inte sammanfatta mitt minne av den där artikeln med att "det var trevligt att för en gångs skull skriva en positiv artikel om en invandrare". Det positiva var ju så klart att kanske lyckas öppna någon läsares ögon för det faktum att gemene association utifrån ordet "invandrare" allsomoftast är påtagligt uppånervänd.
Och tack och lov hade jag under min reportertid på tidningen många andra möjligheter att göra positiva nyheter (och helt vanliga jävla artiklar) även om "invandrare" av de färger och former som stämmer mer överens med den där felaktiga uppfattningen.

Är det för lite stake i Kungsholmen?

… eller "Refuserad grafisk idé #483"

Ibland dyker illustrationsidéer upp väldigt lätt.
Som när vi gör ett knäck om ett gäng Kungsholmenkids som minsannlegat i och tagit fram den första Kungsholmen-profilerade kondomen, och därtill föredömligt nog döpt den till Kungsdolmen…
…och jag genast slås av tanken att ser inte Kungsholmen, i sin kartform, lite ut som en…?

Tänkt och gjort!

❦

Sen är det ju det där med den proffesionella prydheten. Ja, alltså inte min. Eller för den delen någon av mina chefers. Men läsare kan ju vara lite känsliga, och man ska ju vara försiktig med sitt varumärke.
Så att tjånga upp en fallos på en löpsedel är något man liksom inte göra huxflux, då detta kan anses stötande. Ja, man ska till och med vara försiktig med att ens antyda något falliskt. Och vid få tillfällen är väl  att med något "antyda om något falliskt" att ta i i underkant som när man trär en kondom på det.
Eller fallos och fallos…? Nu är den här ju uppenbarligen inte så rasande ståndaktig (vilket ju dock inte var så mycket att göra åt, eftersom kartans verklighet ju här är rådande). Ja, den är snarast lite postcoital, ommansäär… (och utifrån det kan man bara, även om man inte vill, föreställa sig vad Kungsholmen just gjort med Vasastan…).
Men ni fattar…

Och man ska väl även vara lite försiktig med Kungsholmens varumärke. Förvisso hade ju kondomkidsen redan myntat namnet "Kungsdolmen", men det är nog inte vår sak att göra tanken ännu mera grafisk. För vem vill bo på ett stort manligt kön? (Obs! Retorisk fråga – svara inte !)
Typ:
"Fan, vi ses klockan fem vid roten?"
"Va, menar du Rålis?"
"Ja, det är klart…"

Ja, nu utgick jag faktiskt nästan från början att denna idé skulle ratas, så egentligen var det ju inget seriöst förslag (jag tror faktiskt inte ens att den någonsin kom så långt som till någon beslutande chef för översyn).
Men jag kunde inte låta bli att göra den ändå.

Att korrläsa ett tårtrecept

Det här är inte en text om tårtan. Men det är en text om en text om tårtan. En text om en text med lite mer korrekturfel än vad som rimligtvis bör kunna slinka igenom…

Det kan nog verka som att det du nu kommer att läsa är en riktigt petimäterbitchig besserwisserlitania över den universella bristen på kompetens, en gallsprängd fulinlaga fastnaglad med så mycket gnällspik att texten knappt går att läsa.
Men, vill jag hävda, det är det inte. Det är i alla fall verkligen inte min avsikt.
För jag vet hur det kan vara, när stressen med råge översvallar en tidsram som är så snäv att möjligheten att undvika misstag helt enkelt inte får plats. Alls. När nyhetsflödet blir en tsunami.
Och jag vet hur lätt det kan bli fel, särskilt då det absolut inte får bli det.

Så det här är definitivt ingen attack mot en viss nyhetskanal eller mot en viss skribent, eller mot en hypotetisk webbredaktör med en chefspiska dansandes över ryggen, eller mot någon stackars praktikant som satts på att textredigera en artikel om en händelse som plötsligt blivit så het att den knappt går att hålla.
Det är snarare ett försök att peka, inte med en Caligula-pekpinne på just de fel som gjorts, utan med en mjuk lekislärarhand på hur fel det kan bli.

(Sen har vi ju förvisso det faktum att den aktuella artikeln uppenbarligen uppdaterats mer än en timme efter den ursprungliga versionen, så ett visst pekpinnepet är kanske ändå befogat…)

…nåja, till saken.


När #tårtgate igår slogs upp på vid twittergavel gav jag upp mina försök att få rätsida på cirkusen redan innan jag påbörjade dem. I stället blev det mest ett skämskuddigt huvudskakande småfniss.
Men lite nyfiken blev jag ju att få höra konstnärens egen syn på saken, och den första möjlighet till detta som jag snubblade över var en artikel hos SVT:s "Kulturnyheterna". En, känner jag, pålitlig och kompetent källa för rapportering om kulturella aktualiteter.
Oftast.

Jag bör här inflika att jag, med min grava yrkesskada, måhända inte kan anses vara den typiska artikelkonsumenten. För även om jag inte har någon egentlig korrläsarexpertis så har mitt liv som tidningsredigerare begåvat/förbannat mig med en något hyperkänslig felradar, som gör att jag, vare sig jag vill eller inte, instinktivt genast spottar ett dubbelt mellanslag som vore det en stissig näbbmus och jag en hungrig rovfågel på några hundra meters höjd.
Så det blir lätt att de små korrfel som för gemene läsare blir små ojämnheter på textstigen för mig blir stora gropar, djupa skrevor som i värsta fall gör att jag fastnar och missar en möjligtvis trevlig färd mot ett möjligtvis spektakulärt mål.
Men även då man obehindrat och på välpumpade däck cyklar över de små öjämnheterna på stigen kan de få skruvar och muttrar på hojen att skumpa sig lite lösa. Även om man inte lägger direkt märke till dem, kan slarvfel (och dålig redigering) påverka en läsare negativt på ett mer eller mindre omedvetet plan.
Oftast får det inte värre konsekvenser än att man kanske i någon liten utsträckning tappar intresset för texten, tycker den är dålig eller förlorar respekten för skribenten och mediakanalen.
Men ibland riskerar det föra med sig betydligt mycket jobbigare (om än alltjämt subtila) effekter…

Om jag skulle försöka illustrera hur min felradar gjorde utslag bara jag snabbt ögnade igenom Kulturnyheternas artikel om Makode Lindes tårta…



Jag vet, som sagt, hur det kan vara. Hur lätt det är att göra slarvfel. Jag är knapppast felfri själv.
Jag minns, med viss ångest, en viss artikel jag skrev, för länge sedan, på min gamla goda reportertid. Eller, artikeln minns jag egentligen inte så mycket av, men jag minns att det var en artikel om ett allvarligt ärende och att jag hade intervjuat en invandrare som på något beklagligt sätt tvingades försöka stånga mot makten. Jag tror att hen var förtvivlat utvisningshotad, men jag minns inte säkert. Det jag, dessvärre, minns mest är att jag klantade till ingressen.

Jag hade väl i genomläsningen av ett sista utkast fått för mig att göra en liten finputsning, att byta ut något ord eller uttryck eller kasta om ordningen på ett par meningar (det är oftast vid dylika manövrar som de där retfulla slarvfelen trivs bäst). Det resulterade i att ordföljden eller någon grammatisk form av ett ord i det inledande pratminuset från personen blev fel. Och om man läste citatet högt så lät det olyckligt nog plötsligt som gammal hederlig Rinkebysvenska. Förvisso pratade invandraren inte svenne som en rinnande mellanmjölk, men det spelar mindre roll – det är ju ytterst sällan (ja, så gott som aldrig) som man som skribent återger en intervjupersons uttalande exakt ordagrannt. (I stället anpassar man språket till artikeln och stilen för att ge texten stringens (och över huvud taget göra den läslig). Exakt hur denna andemeningstrogna anpassning går till är svårt att sätta fingret på, men det är en stilistisk instinkt som varje god skribent besitter).
Men nu verkade det plötsligt som att jag lät honom snacka bruten svenska. Vilket jag ju alltså inte alls gjorde – och sannolikt hade hen inte alls brutit svenskan på det sätt som det råkade bli i texten. Det var helt enkelt ett korrfel. Som gjorde att man kunde få uppfattningen att jag inte tog invandraren på tillbörligt allvar, eller att jag rent av var lojt respektlös på gränsen till förlöjligande.
Ja, det kunde helt enkelt lätt tolkas som att jag skrattade åt den skrikande tårtan.
Och det, är jag rädd, förtog kanske, i någon mån eller hos någon läsare, allvaret i artikeln.


Om man nu kollar på korrfelen i Kulturnyheternas artikel så är de betydligt fler än den där lilla slarvtabben som jag tydligen alltjämt grämer mig över. Ja, de är säkerligen ögonstickande även för en läsare som förskonats från den redigerarsjuka jag lider av.
Nåväl, ingen skada skedd… oooom man alltså inte tar i beaktande hela det där sammanhanget, det måhända i grunden ovidkommande, men i kontexten ändå högst relevanta, faktum att Makode Linde är en person av den "typ" som den gamla gubbtjyven Ulf Nilson knappast skulle klassificera som "pursvensk".
Och där ploppar plötsligt möjligheterna fram att man, mer eller mindre omedvetet, får det till att skribenten saknar respekt för både intervjupersonen och ämnets allvar. I värsta fall finns risken att en mindre dekonstruktionsbenägen läsare i någon mån helt enkelt läser in en blattefiering av Makode Linde i texten.
Och det tror jag ju knappast var Kulturnyheternas eller Cecilia Tibergs avsikt.


Det jag vill säga är helt enkelt att språket är viktigt, och bör hanteras med både varsam och säker hand, i synnerhet när handen sitter på en journalist. Oftast är småfelen bara just det – småfel, droppar i havet, fisar i en orkan. I bästa fall kan de yngla iväg till en lyckligt lustig groda. Men ibland kan de bli hickan som får det magnifika korthuset att rasa eller den lilla tillpetningen som får läsarens tankar att sticka iväg i helt fel riktning.
Kort sagt – det är faktiskt viktigt att det blir rätt. Särskilt med tanke hur lätt det blir fel.
Ska man skriva ett tårtrecept bör man liksom se till att inte blanda ihop deciliter och liter, att inte råka halka in ett "k" i slutet av "mjöl" och att klargöra att rom inte betyder kaviar.

Att vi nu landade i en bakverksmetafor kanske blev lite förvirrande, med tanke på det tårtkalas som var upprinnelsen till hela det här blogginlägget (eller om man så vill till "den här ösregnslånga svadan av ordbajs". Eller "den här petimäterbitchiga besserwisserlitanian"). Må så vara…
Hurpass full av märkliga bismaker Makode Lindes tårta var ska jag inte gå in på. Det finns det så många andra som gjort. Med både kloka och idiotiska åsikter, i såväl finessgnistrande retorik som i korkade argumentationskatastrofer. Och, dessvärre, ibland med en jävla massa korrfel.

Murveln, trollet, feministen och begravningsentreprenören

Ett blogginlägg. Precis som så många av mina blogginlägg en mutation av en argumentation jag dristats att utveckla/inveckla i en kommentarstråd på facebook.
Den här gången låter jag emellertid bli att förädla om mina kommentarer till ett blogginlägg, utan kör hela kommentarstråden i sin helhet, med allt jag och mina kloka kollegor tillförde. (Namn på kommentatorer har emellertid förkortats eller tagits bort, eftersom de inte valt att förflytta sina ord utanför facebook och till detta blogginlägg, varför de bör få vara anonyma).

Så här kommer diskussionen, för att fler än mina facebookvänner ska kunna få ta del av den (samt för att jag på detta sätt vill arkivera mina tankar i en något mer varaktigt väv än en ena liten facebooktråd. Men mest för att jag är en självgod, narcissistisk jävel som älskar att se mina egna fantastiska (nåja) ord till allmän beskådan).

Here we go:

––––

[Den ursprungliga statusuppdateringen]
Håkan Kjellgren [jag]: Kan vi inte bara en gång för alla konstatera att (vi anser att) Per Ström är en jävla idiot, för att sedan låta den kistspiken förbli islagen och aldrig ge hans förvridna verklighetsbild svängrum igen?

E [journalist] och A [journalist] gillar detta.

––––

Jag: …för hur mycket han än, som det troll han är, spricker i solljuset, låter vi ju honom av någon anledning stå kvar, sprucken och dan, i vägen för all vett och sans och humanistisk utveckling. Jag tycker vi en gång för alla tar och blåser omkull honom, ser sprickorna rämna till en hög sprucket trolldamm, borstar undan den och går vidare.

––––

A [journalist]: Jag är med! Men hur gör vi då!?

––––

Jag: Exakt så. Per who?

––––

P [journalist]: JAAAAAAAA!

––––

J [journalist]: Det ser ju lite mindre bra ut när det är två journalister som skriver det. Just sayin.

––––

P: @J: Tre. Men varför då?

––––

A: Varför då?

––––

J: För att det låter lite som att det vore önskvärt av media att städa bort vissa åsikter bara för att man inte gillar dem.

––––

A: Hm. Ja. Kanske. Eller jag vill inte städa bort alla åsikter som inte stämmer överens med mina. Bara de allra mest idiotiska. Många människor som tänker annorlunda, som har andra politiska åsikter än vad jag har kan jag respektera och lyssna på. Men han tillhör inte en av dem. Nån måtta för det ju vara. Det finns ju vettigare personer som kan ifrågasätta olika feministiska idéer eller ståndpunkter som man kan lyssna på. Men människor som helt och hållet ifrågasätter kvinnor (som grupp) underordnade position i samhället (i förhållande till män) har jag svårt att ta på allvar.

––––

J: Jag tycker att alla har rätt att säga sin mening (så länge den inte bryter mot lagen åtminstone), annars blir det ett bra trångt debattklimat och bra många små arga "extremistgrupper" som aldrig får sina åsikter ifrågasatta. Jag tycker snarare att ju mindre efterfrågan på en viss åsikt, desto större anledning att publicera den. Och, om jag får drista mig till en märklig liknelse, om t ex Marcus Birro plötsligt skulle skriva världens bästa krönika så är det fortfarande världens bästa krönika trots att Marcus Birro har skrivit den, men Marcus Birro kommer fortfarande att vara en självupptagen dåre.

––––

A: Nej alltså det är klart att alla har rätt att säga sin mening, men det behöver ju inte betyda att alla andra ska hjälpa till att basunera ut den. Sen var väl statusuppdateringen och våra peppande kommentarer först och främst ett sätt att uttrycka hur otroligt dumma, irriterande, provocerande, idiotiska, knäppa, störiga och vidriga åsikter vi tycker att Pär Ström har... Vadå, har Pär Ström skrivit en bra krönika?

––––

Jag [efter att ha varit frånvarande i ett par timmar, nyvaken efter en mer eller mindre ofrivillig eftermiddags-/kvällslur]: Den tanken hade jag med mig när jag först skrev statusen, vilket jag alltid har när jag uttrycker mig i offentliga sammanhang (vilket detta ju är i någon mån) – men det jag försökte säga var varken att man ska kväsa oliktänkande eller för den delen att Per Ström inte får tycka vad han vill. Att jag tycker han är en idiot står jag för, som såväl humanist som kritisk tänkare (vilka är två av grundpelarna i alla fall i min journalism). Men han får tycka vad han vill och säga vad han vill. Min kritik var mot massmedia, som gång efter annan låter honom göra sin röst hörd, trots att hans åsikter redan hörts många gånger och tokigheterna i hans åsikter dekonstruerats sönder och samman. Som sagt: han har fått vara i solljuset ordentligt, trollet är sprucket. Kritiken var mot media som ger honom utrymme, inte för att låta olika sidor komma till tals utan för att skapa klös och gnäll och irritation och ilska (och därmed korkad debatt och läsar-/tittarsiffror. Och att sålla bort idioter gör vi i media hela tiden, eller hur, […]?

––––

Jag: För övrigt tycker jag i vissa fall Birro är skitbra, i andra en fullständig iddi.

––––

Jag [nu i full rant mode]: Just idag handlade ju om Ströms svar till Maria Sveland i dagens DN. Vilket redan i första meningen, där han skriver att Sveland gick till angrepp mot honom i en helsidesartikel, spricker. (I sak har han förvisso rätt; hon gick till angrepp, det var i en artikel, artikeln var på en helsida (eller egentligen två halvsidor) – men angreppet mot honom var bara en liten passus i ett sammanhang). Att han fick gå i svaromål var i det här fallet en korrekt publicistisk bedömning, eftersom Sveland hade kallat honom för extremist, vilket är ett ganska hårt och kategoriskt ord. Hon borde i stället, om hon nu var tvungen att nämna honom vid namn över huvud taget, ha skrivit att hennes personliga åsikt om Per Ström var att han är är ett pucko, samt möjligtvis pekat på ett par punkter där hans argumentation brister. Inget svar nödvändigt. Som sagt: kritiken här är mot dem som agerar megafon åt Per Ström, vilket är en annan sak än att låta honom stå och gala för fulla muggar i uttrycksfrihetens namn. Och i det här fallet var felet mest Maria Svelands. Tyvärr; det solkade en i övrigt klok och viktig text något.

––––

Jag [uppar rant-graden]: Märk väl för övrigt att jag poängterade (i en parentes, förvisso, men dess syfte var mer en understrykning) att det här var min/vår åsikt, inte en objektiv sanning (eftersom vetenskapen (ännu) inte lyckats isolera idiotgenen, än mindre bevisat att Per Ström bär på den).
De/vi som inte tycker som Per Ström har liksom inga mer sakliga argument att rikta mot honom; De/vi har sagt sitt/vårt, och han har sagt sitt – likväl väljer många att lyfta fram honom i debatten, mest bara för att kunna förminska honom och hans argument än en gång och känna sig smarta på kuppen, Dinner for Schmucks-style. Samtidigt som hans konstiga världssyn dekonstrueras gång på gång, vilket i sig är bra, riskerar det bli (blir det) en backlash, då det faktum att man plockar in honom i debatten (eller skapar en debatt kring honom) gång på gång låter påskina att hans argument och åsikter är valida, vilket de därigenom blir i alltför många mediakonsumenters omedvetna synsätt. Folk med för suddig blick för att se att trollet egentligen är helt sönderkrackelerat; de ser bara att trollet står där, mitt i vägen, och tar plats. Och drar slutsatsen att det betyder något.
Media/vi har ett publicistiskt ansvar att låta Pär Ström komma till tals då kritik riktas mot honom, eller då en diametralt motsatt polemiskt åsikts lyfts fram. Men vi har ett (minst) lika stort publicistiskt (humanistiskt) ansvar att, när han har sagt sitt och hans åsikter smulats sönder, säga "Tack Per för din syn på saken. Ska vi ringa en taxi åt dig? Här är Pererik med vädret."
Spiken är islagen i kistan. Låt den sitta.

(Och jo, jag noterar ironin i att jag här ägnar en massa utrymme åt att yla om att vi inte ska ge ge Per Ström massa utrymme, men jag utgår från att ni ser skillnaden mellan att ge utrymme åt hans åsikter och att ge utrymme till en metanivå om det debattklimat där hans åsikter ges utrymme).

––––

Jag [sansar mig något]: Ber om ursäkt för min rantighet. Här kommer en gullig kanin som plåster på såren:

(bild, källa)

––––

J [nu också lite skönt rantig]: Fast jag håller inte med. Om man automatiskt dömer ut en debattartikel för att man vet med sig att man inte gillar skribenten så är det ju inte per definition åsikten du ogillar utan skribenten, alltså guilt by association. "Den där tjommen brukar skriva idioti, alltså utgår jag ifrån att allt hen skriver är idiotiskt". Så är det ju sällan. Även om Maria Sveland, i de flesta normala människors hjärnor, är en betydligt relevantare debattör än Pär Ström betyder ju inte att inte Maria Sveland också har en del extrema åsikter och/eller att allt Pär Ström skriver är sinnessjukt.
Ett intressant exempel nyligen är diskussionen om "Kvinnor och barn först", där jag är övertygad om att debattens inriktning berodde på vem som startade debatten. Funderar man på saken så torde man bland annat ponera att det är en gammal sedvänja från 1860-talet som mer eller mindre likställer kvinnor med barn, de är hjälplösa och handfallna när skiten träffar fläkten – en synnerligen otidsenlig och rentav kvinnofientlig sjötradition i de flestas ögon, föreställer jag mig i alla fall, men om det är Pär Ström som påpekar det blir det, nästan per automatik, helt rätt och naturligt.
@A: Om man har bestämt sig för att inte bry sig om vad han skriver så får man ju aldrig veta det, eller hur? Och poängen med liknelser är ju inte att sitta med facit, utan att säga många omständliga saker på ett kortfattat sätt genom att låta läsaren fundera på dem själv.

Och nej, jag tycker inte att Pär Ström är klok, men jag tycker inte heller att man automatiskt ska avfärda debattörer bara för att man i vanliga fall inte delar deras världsbild.

––––

Jag [full-on rantgasm]: Vet inte alls var jag påstått att man automatiskt ska döma ut en debattartikel grundat på vem skribenten är – det menar jag att man definitivt INTE ska göra, oavsett om den är skriven av Pär Ström, Maria Sveland, Bengt Olsson, Marcus Birro, Alexander Bard, Astrid Lindgren, Jimmie Åkesson, Carola eller Hin Håle själv (Bengt Palmers).
Tvärt om – en relevant åsikt är en relevant åsikt, oavsett vem som har den och vad man tycker om vederbörande (eller ens om åsikten; "relevant" betyder inte nödvändigtvis bra/överensstämmande med egna åsikten). Och detsamma gäller, från andra hållet, irrelevant eller illa underbygd åsikt. Jag vill här gärna som exempel lyfta fram att jag alldeles nyss kritiserade Maria Svelands sätt att prata om extremister, trots att hon ju är den som ni säkert skulle ställa på min planhalva om debatten tvunget skulle behöva delas av med ett tennisnät.
Ett annat exempel, från andra infallsvinkeln, är då jag för inte så länge sedan (få se nu, när var det? hmmm… jo, tidigare idag!) här på facebook lyfte fram en åsikt (och till och med omnämnde den – i all min subjektiva åsikt – som "klok") från… (wait for it…*trumvirrrrrrrvellllll*…) KISSIE (!). Vilket jag så att säga (för att inte säga att hon och hennes världsbild gör mig illamående) inte, då jag borstade tänderna i morse, kunde föreställa mig skulle komma att hända.

Jag kan vidare påpeka (att jag tycker att) Per Ström exempelvis har helt rätt när han påpekar att det finns hatare även bland feminister, liksom att "guilt by association" är en idiotisk argumentationsform. Etc, med mera, osv, yadayadayada…
Och den där kvinnor-och-barn-debatten har jag inte sagt ett knyst om – och skälet till det är att jag, precis som du J, i någon mån (men långt ifrån alla månar) faktiskt håller med Per Ström & Co (i just de aspekter du lyfter fram). Skulle jag flikat in det i debatten så skulle garanterat en hel drös av åsiktare som kedjat fast sig vid baslinjen av anti-Ström-planhalvan, helt galet, anklaga mig för att vara pro-Ström.

Jag tror att vi (som vanligt) egentligen är ganska överens här, J. Det är ju faktiskt balansen jag vill åt – att, i princip, Per Ström ska få komma till tals när han har något vettigt/relevant att säga i stället för att gång efter annan plockas in i debatten bara för att det blir "bra tv" eller enkom för att man vill nöjespissa på honom för att huvuddragen i hans åsikter, ur argumentationsdekonstruktiv synvinkel, är så extrema (märk väl, jag kallar honom här inte extremist, även om jag skulle kunna) och lätta att krackelera.
Det är just det hyperpolemiserandet jag är emot; min gamla vanliga käpphäst – att människans benägenhet att se allting i svartvitt är typ roten till all världens ondska, eftersom verkligheten i själva verket är uppbyggd av nyanser, inte av svart och vitt.
Och eftersom människan har den benägenheten är det lätt hänt att en mindre nyanserad tänkare omedvetet känner tvånget att välja sida, och då – exempelvis på grund av att de håller med om att kvinnor-och-barn-först-tänket rimmar illa med feminismens utgångspunkter, eller att det finns hatare även bland feminister – sväljer ALLT Per Ström har att säga

Åter igen – min kritik här är inte mot Per Ström, utan tvärtemot mot många av hans kritiker (vilket alltså inte på något sätt betyder att jag står på Per Ströms sida; den Dubyah-argumentatoriska slutsatsen vore ett lika tragiskt som svart-vitt (och, i linje med typ allt jag argumenterar här, alldeles för vanligt förekommande) felslut). Och många av dessa kritiker står på på vad som av tennisdomaren definitivt skulle kallas för min planhalva; tyckare som jag i sak håller med fullständigt, och som jag i sak anser vara mycket kloka, men som (antagligen oftast av ilskans röttseende misstag, men i vissa fall säkert av ren spefullhet) stundom/alltför ofta drar fram Pär Ström och hans puckoismer på facebook, på twitter, i bloggar och debattartiklar bara för att pissa blod på honom/dem.

Per Ström är, med andra ord, ett för lätt offer, och som offer får han sympatier som han, i min mening, vare sig bör eller borde få. (Fan också, det gick ju att säga på ett kortare sätt, trots allt).

Att jag sedan HAR massa kritik (med argument) att rikta mot Per Ström (och, ja, jag tycker, i mitt subjektiva skrymsle, att karln är en idiot) är en helt annan grej – och den tror jag inte att någon egentligen vill att jag rantar vidare med här; jag har rantat nog, och de kritiska argumenten mot honom är många och redan ibultade tillräckligt. De behöver – som sagt – inte att jag drar ur kistspiken bara för att få banka i den igen.

––––

Jag [spolar tillbaka lite]: Hmmm… vi (jag) har här nog debatterat iväg en bra bit ifrån det du ursprungligen ifrågasatte, J; huruvida det är lämpligt att journalister, som ska vara objektiva och inte låta sin trovärdighet riskera potentiell sönderslagning från attackerande anklagelser om partiskhet, harsplar ur sig att man tycker att Pär Ström är en idiot.
Och det är ett väldigt viktigt och klokt ifrågasättande. Och ett jag kan/vill besvara med;
A: humanismen ligger till grund för journalismen, och möjliggör därför ett visst mått av subjektivitet utan att (nödvändigtvis) störa objektiviteten, så länge som man…
B: …, på humanistiska grunder, kan argumentera för det subjektiva påpekandet.
Vilket är det jag här ovan fått möjligheten att göra, tack vare J:s kloka ifrågasättande.

Så jag tackar och bockar och visar min uppskattning för de trogna Håkan-rantar-läsare som orkat hela vägen hit (samt ber återigen om ursäkt för detta rantande) genom att visa ännu en bild på en gullig kanin:

(bild, källa)

––––

Jag [pratar vid det här laget uppenbarligen bara med mig själv]: Jomen. Och hur tillbringar ni er fredagskväll?

––––

Jag [igen!]: Åh, bara en grej till, bara för att den är så bra:

De mest briljanta orden i Per Ström-debatten yppades idag på redaktionen. Jag ska inte avslöja av vem, men kan påpeka att det var av en redaktionsmedlem som inte finns på facebook.
Såhärlunda talade Zarathustra:

Inte nog med att han är en jävla idiot, han är ju så jävla ful också! Se på honom! Han ser ju för fan inte klok ut! Vilket han ju alltså inte heller är. Fast det kan kanske hända att jag tycker att han är så jävla ful bara för att han är en sån jävla idiot. Fast hade han haft bra åsikter så hade han nog ändå inte sett ut så där. Då hade han säkert haft ett coolt skägg eller nåt…

…och NU är kistspiken tillbörligt ispikad!

––––

J: Men gode gud, Håkan. Jag orkar inte läsa allt det där en fredagskväll!

– fin –

PS: Jag vill påpeka att jag egentligen inte på något sätt tycker eller tror att Bengt Palmers är Djävulen. Jag vet faktiskt inte varför jag skrev det. Han är säkert en hyvens prick, Bengt.

Alla är reportrar

Sedan sociala-media-experten Emanuel Karlsten proklamerade att "alla är journalister" och i samma veva sjösatte det postjournalistiska nyhetsnavet Ajour har diskussionen om sociala kontra "gamla vanliga" medias roll i nyhetsförmedlingen satts på sin spets.
Många (i stor utsträckning ickejournalister) har tyckt att "Alla är journalister " är en alldeles förträfflig paroll, medan många andra (så gott som uteslutande – surprise, surprise! – de-facto-journalister) har rasat över hur det inte stämmer alls.

Massa kloka, och en hel del mindre kloka, saker har sagts och skrivits i debatten, och jag tänker inte redogöra för alla dem här.
Jag vill dock peka på hur Aftonbladets Fredrik Virtanen avfärdade Emanuel Karlstens slagord med att Alla är journalister lika mycket som Alla är frisörer. Det gör jag lite för att jag när jag läste hans text tänkte att, "men hallå, det var väl inte den bästa jämförelsen – jag är inte frisör, men jag klipper mitt eget hår och det blir ju toksnyggt, så alla kanske faktiskt är frisörer??"… Lite därför, men mest för att jag sedan genom att dekonstruera min egen knasiga analys av frisörliknelsen hittade den viktiga poängen:
Ja, jag klipper mitt eget hår, och ja, jag lyckas få frippan precis som jag vill ha den (aka skitsnygg!), trots att det inte är särskilt lätt och trots att jag inte har någon som helst utbildning i hårklipperi. Men gör det mig till frisör? No-no-no… Jag skulle aldrig på dessa meriter ge mig på att starta en frisersalong eller ha några framgångar om jag sökte jobb på en (och om jag mot förmodan skulle få jobb på en skulle det nog resultera i många pengar tillbaka och säkerligen ett och annat skadeståndsanspråk).
Och samma princip gäller journalistiken – precis som att vem som helst med en sax kan klippa hår så kan vem som helst med en smartphone numera förmedla nyhetshändelser, direkt och snabbt, via twitter, facebook, flickr och andra kanaler ut till hela vida världen.
Men det gör inte vem som helst till journalist.


Kanske är det ordet "journalist" som är problemet här. Att folk inte riktigt vet vad en journalist är.
Sedan jag för fyra år sedan slutade som reporter för att bli redigerare (och sedermera även webbredaktör, samtidigt som det då och då alltjämt händer att jag fattar reporterpennan eller kameran) har jag inte sällan hört kommentarer (från ickejournalister) i stil med "så du jobbar inte som journalist längre?"
För att förtydliga här: Eh, jo, det gör jag. I allra högsta grad. Men jag är inte reporter längre. En reporter som jobbar för en tidning eller tv-kanal är en journalist, men en journalist är inte nödvändigtvis en reporter. Journalistyrket innefattar oerhört mycket mer än att "bara rapportera". Det vet alla de-facto-journalister. Och om du inte är en dylik så får du helt enkelt ta mig på mitt ord här – det ligger liksom i sakens natur att jag vet mer om mitt jobb än någon som inte jobbar med det. Deal with it. Du vet garanterat mer om ditt jobb än vad jag gör.

Eller tror du verkligen att arbetsbeskrivningen "Här! Ta ett block och en penna. Åk ut och skriv ner vad du ser och vad folk säger. Passa på att ta en bild med mobilen också när du ändå är där" kan kavlas ut till en högskoleutbildning på två år eller mer?
(Och även rapporterandet, reporterskapet, är givetvis något som kräver oerhört mycket mer yrkesskicklighet än en smartphone för att bli till journalistik, men den avhandlingen lämnar jag därhän här).


Nu har Emanuel Karlsten betydligt bättre koll på journalistyrket än de flesta, och jag tror att det blev "alla är journalister" helt enkelt för att det har bättre schvung än "alla är reportrar".
Jag hyser stor respekt för Emanuel och tycker att han alltsomoftast har väldigt intressanta tankar och kunskaper att komma med. Och jag tycker såväl Ajour-satsningen som parollen "alla är journalister" är väldigt intressant, relevant och viktig. (Och som sådan tycker jag det är en jättebra paroll – men jag tror att det är just en paroll, ett utrop som påvisar att nu är det väl revolution på gång, inte ett konstaterande som ska läsas helt bokstavligt).
Och fan, han har koll på sociala medier, Emanuel, sjukt mycket bättre än jag! Fattas bara, expert som han är.
Men, with all due respect, att sociala media och gammal vanlig media har många beröringspunkter sinsemellan och stundom överlappar varandra betyder inte att det ena kan göra anspråk på att vara den andra.
Lika lite som en frisör eller en kärnkraftsingenjör eller en kommunikatör är en journalist.
Emanuel vet vad en journalist är, men långt ifrån alla vet det. Egentligen. Ändå tar sig vem som helst friheten att annektera ordet "journalist" och i det lägga betydelser lite som det passar. Men journalist är inte en livsstil eller en hobby, det är ett yrke. Precis som sjörullsföringsområdesbefälhavare, kärnkraftsingenjör eller onkolog, yrken som gemene man sällan känner sig kunna tillskriva sina egna egenskaper.

Det är nog till stor del det som är problemet – eftersom alla kan berätta om vad de upplever, via twitter eller till en reporter och kanske till och med kan få sin läsarbild från någon händelse publicerad i Expressen, så tror alla att de vet vad journalistyrket innebär. Och sålunda att de kan ta ställning till parollen "alla är journalister", ja till och med skriva under på det (en sk "byline").
Vilket alla alltså egentligen inte kan (i alla fall inte något annat ställningstagande än ett negerande). Precis som att inte alla här och nu kan ta ställning till, och i synnerhet inte skriva under på, påståendet att "Alla människor är grumbiljärer!"*


Det blogginlägg du just nu läser triggades av ett tweet, eller faktiskt ett retweet, som dök upp i min twitterfeed i kväll. Med motiveringen "Fy fan vad bra av @mariahagglof om att 'alla är journalister'" länkade tweetet till det här blogginlägget.
Läs det gärna! Det är intressant, och jag tycker att Maria har viktiga poänger, även om jag inte håller med det helt och hållet, och det utgör utgångspunkten för mitt resonemang nedan.
Det handlar, kortfattat, om att Maria Hägglöf (som "kallar [sig] kommunikatör i nya medier") befann sig på det tunnelbanetåg som i morse fick evakueras då det brann i tunneln mellan S:t Eriksplan och Fridhemsplan, att hon twittrade om det live och tog bilder, och om att sedan massa mediakanaler snappade upp hennes tweets och sedermera toppade med hennes vittnesskildring och bilder.

I blogginlägget skriver Maria bland annat:

"Tidigare i höst inför releasen av Ajour.se, skrev Emanuel Karlsten i sin blogg att alla är journalister, ett uttalande som blev väldigt omdiskuterat. Mitt agerande under händelserna i tunnelbanan skulle kunna vara ett av bevisen för att så är fallet. Jag skulle dock vilja påstå att om journalister idag inte var så otroligt lata, om de faktiskt arbetade för att göra något annat än vad jag redan gör på plats i det drabbade tunnelbanetåget så skulle inte alla vara journalister."

Att gå i polemik med någon, i synnerhet i små 140-teckensburpar på twitter, är något jag ogärna gör. Inte för att jag är konflikträdd utan för att jag väljer mina strider och för att minsta lilla ord som inte stämmer överens med ens egen ståndpunkt på twitter genast tolkas som ett personligt påhopp och genast triggar ut kattklorna (ja, även på mig), vilket så gott som aldrig resulterar i något konstruktivt eller ens särskilt sakligt.
Men av någon anledning gjorde jag det nu ändå. Eller, tja, jag vill inte påstå att jag gick i polemik, men jag svarade i alla fall på tweetet med ett frågeaktigt påstående:
"Att dra slutsatsen 'journalister idag [är] så otroligt lata' av att ingen murvel råkade vara på tåget M råkade vara på (m twitterhuvudet förtjänstfullt på skaft men likväl råkade) känns väl dock lite svajigt?"
…väl medveten om att Maria aldrig använt ordet "slutsats" och att detta var min egen tolkning.

Och prompt kom svaret på Twitter:
"Jag har väl aldrig begärt att journalisterna själva skulle ha varit på tåget?"
Nej, det är sant.
Eller… fast… mjo, nja, jo lite…

Att journalisterna är så otroligt lata bestod ju nämligen till viss del i att

"Sedan dröjde det en halvtimme tills att jag var uppe på perrongen. På den halvtimmen vet jag fler än en nyhetsredaktion som hade hunnit skicka en reporter till Fridhemsplan för att hitta sitt egna unika ögonvittne att intervjua, spela in sitt eget unika videomaterial och ta sina egna unika bilder. Men eftersom alla nöjer sig med att använda mitt material blir mina citat och bilder omvandlat till sex stora nyhetsmediers journalistik."

Okej.
1: Att nyhetsmedierna använde Marias material beror helt enkelt på att det var bäst. Bilder tagna och ord rapporterade av någon annan när det händer, där det händer är självfallet bättre än egna ord och bilder en bit därifrån en stund senare. De lockar helt enkelt mer till läsning/tittning. De säljer bättre.
Det är nyhetsvärdering, inte lättja. Det vet varje journalist.
Jag klankar alltså inte på något vis på Maria för att hon inte tycks veta detta. För hon är ju (trumvirvellllll) – inte journalist.
För att fixa ett eget, unikt, material bättre än Marias skulle det alltså krävas att journalisterna – ja, råkade vara på plats på tåget.
2: Nej, Marias citat och bilder blev inte "omvandlat till sex stora nyhetsmediers journalistik." Till sex stora nyhetsmediers rapportering, ja, men inte till "sex stora nyhetsmediers journalistik."

Blogginlägget är en intressant skildring av hur en händelse kan gå från en helt vanlig människas tweet och/eller mobilbild snabbt kan metastasera sig upp till de "riktiga" nyhetskanalernas förstasidor (webbnyhetstoppar).
Och kanske var några av de journalister som jobbade med händelsen lite lata. Det är inte alls omöjligt. Kanske tog några av dem någon genväg eller två, för att de kunde. Säkerligen kan det ha uppfattats så när alla plötsligt hör av sig och vill ha ens ord och bilder.
Och Maria sätter en vass fingernagel i vårt journalistöga genom att visa hur näst intill patetiskt det faktisk blir när alla möjliga nyhetskanaler toppar med samma persons bild och vittnesskildring.
Men hon avslöjar samtidigt, tvärtemot sin slutsats, att hon inte är journalist. (Eller?)
För det är just "fy fan vad bra" blogginlägget inte är. I alla fall inte om man ska se det som journalistik (vilket det förvisso inte är, det är ett blogginlägg, men det argumenterar ju i någon mån ändå för att det är journalistik, så…).

För inget i blogginlägget vederlägger på något vis att "journalister idag [är] så otroligt lata". Detta ger ett visst mått av kritik i läsningen vid handen. ("Vederläggning" och "källkritik" är för övrigt sådant som vi som envisas med att kalla oss "riktiga journalister" lägger gaska stor vikt vid).

Så Maria, klappa dig själv på axeln för att du försett en hel drös nyhetsförmedlare med bra material. Det förtjänar du, det menar jag uppriktigt; som du säger – du serverade materialet på ett silverfat! Men klappa dig inte på axeln för att på något vis ha gjort journalisternas jobb, och i synnerhet inte för att ha gjort det bättre än dem.


I den bästa av världar skulle så klart alla nyhetsredaktioner ha en hel reportertrupp i standbyläge dygnet runt för den här typen av händelser och därmed snabbt vara på plats och inskaffa eget material i stället för att använda en (och samma) twittrares bilder och redogörelser.
Många tror nog att det är så, men så ser det inte ut idag. Jag förväntar mig inte att alla ska vet det – eftersom alla inte är journalister. Men vi vet det.

Sedan kan det vara en allvarlig fara i att de-facto-journalister tar genvägen att referera till en twittrare, som råkar vara på plats. Jag tror att detta är en central poäng i det Maria skriver, och det håller jag till fullo med om. Och ur det perspektivet är hennes blogginlägg (!) "fan va bra".
Men jag tror att de de-facto-journalister som i morse jobbade med tunnelbanebranden gjorde ett gott jobb, och att de inte agerade som de gjorde av lättja utan av en fullt korrekt värdering av arbetsförutsättningarna i förhållande till händelsen.
För det var trots allt (även om det är väldigt dramatiskt att vara med om en dylik händelse – i synnerhet om man som enskild individ hamnar i dess massmediala epicentrum) inte någon jättegrej. Inget terrordåd, ingen revolution, ingen katastrof, inga dödsfall. Det var många brandbilar, evakuering och ståhej, det var gnistor, det var lite eld och en hel del rök, det var förseningar i tunnelbanetrafiken under ett par timmar efteråt… that's it. Sånt händer.
Och jag tycker nog, trots att något faktafel säkert smugit sig in någon stans, att alla nyhetskanaler jag tagit del av gett en fullt tillbörlig rapportering av vad som hände i tunneln på lördagsmorgonen.

För jo, jag såg till att ta del av så många som möjligt av dem, eftersom jag ansåg att även om alla andra tidningar skrivit om det så borde vi självfallet också göra det i Vårt Kungsholmen och Vi i Vasastan. Vilket jag alltså gjorde, så fort jag blev varse händelsen. Och jag gjorde det genom att rewrite:a och, liksom många av de andra nyhetskanalerna, hitta fakta hos andra media.
Hade jag kunnat göra mer eget, unikt, material? Hade jag kunnat vara på plats, göra egna intervjuer, ta egna bilder? Hade jag kunnat ringa runt för att få kommentarer?
Absolut!
Behövde jag göra det? Hade det varit befogat?
Inte det minsta.

Var jag lat?

Det hade givetvis varit lämpligt, och yrkesmässigt tillfredsställande, om vi hade varit först och "unikast" med att rapportera om branden i tunnelbanan.
Men om sanningen ska fram – när den inträffade låg jag och sussade sött i min säng. Eftersom jag var ledig. Liksom hela min redaktion. Vi har tyvärr inte det där standby-teamet eller resurserna att ha den bevakningsgrad vi skulle önska på händelser av det här slaget (i synnerhet inte vid den här tidpunkten).
Att jag senare såg till att skriva om händelsen på våra sajter beror helt enkelt på att jag kände att vi som lokaltidning självklart bör nämna den. Och jag gjorde det trots att jag inte var i tjänst, utan använde min påtagligt obetalda fritid.
Jag önskar dessutom att jag hade upptäckt och återgivit nyheten tidigare, men efter en väldigt intensiv jobbvecka och därtill kroniska sömnsvårigheter sedan jag sprang in i den berömda väggen för fyra år sedan fick sovmorgonen lov att breda ut sig. Och, som sagt – jag är ju faktiskt inte anställd som reporter.

Jaja, den bästa av världar, och så vidare…

Men tja, visst, journalister idag är kanske otroligt lata…?

Hade jag råkat vara ombord på tåget, skulle jag då ha förlitat mig på andrahandskällor och någon annans twitter och flickr? Självfallet inte. Jag kan garantera att i sådant fall hade jag själv tagit bilderna och snabbt som ögat sett till att våra sajter hade en ordentlig rapportering långt före någon annan nyhetskanal. Och jag är ganska säker på att denna rapportering skulle ha blivit källa för de andra nyhetskanalerna snarare än bilder och ord från någon som råkar ha en hyfsad skara twitterföljare…

Nåja.


Det är nästan klyschigt att skriva det, men medialandskapet håller på att förändras, och det väldigt mycket. Vilket är oerhört intressant, men även lite skrämmande för etablerade massmedia, för oss "riktiga journalister". Förutsättningarna förändras, konkurrensen förändras, källorna förändras och läsarnas intressen förändras. Det händer grejer, helt enkelt. Och sociala media är en mäktig landskapsarkitekt i dessa förändringar, och det är tokviktigt/nödvändigt att "gammal vanlig media" tar vara på dess möjligheter i stället för att se det som ett hot.
Därför är det skitbra, i den här något sämre än den allra bästa av världar, att Alla är reportrar! Men vi ska inte förlita oss blint på dessa Alla.

För jo, Alla kan rapportera.
Ja, okej, jag kan gå med på det: Alla är reportrar. Inte nödvändigtvis bra reportrar, men visst –
Alla är reportrar!

Men Alla är inte journalister.
(Inte ens lata journalister.)

* * *

* "Grumbiljärer" är ett ord jag just hittade på, på mitt eget påhittade språk, och det betyder "människor". Utropet "Alla människor är grumbiljärer!" är således (förvisso en tautologi men likväl) ett helt korrekt påstående. Nu vet du det, och kan ta ställning till dess sanningshalt.
(Alla grumbiljärer är emellertid inte journalister).