Litteratur i oturen.

Jag har ett kvitto från Bokia i Karlskrona. Kvittot gäller inköpet jag gjorde av Imre Kertész "Mannen utan öde", den 10 oktober, 2002. Klockslaget på kvittot är 12:58.
Just sayin'.
(Ja, det årets nobelprisvinnare utropades ju alltså nämnda datum, i vanlig ordning på slaget klockan 13).

Men nej, någon egentlig bläckfisk eller lemur vad gäller att förutspå nobelpristagare är jag nog ändå inte.

Det där med att påpeka att det alltid blir någon okändis med ett konstigt namn börjar bli jävligt mossigt. I'm not even gonna go there. Under de senare åren har det ju faktiskt ropats upp i alla fall ett fåtal namn som jag känt till, ja någon gång faktiskt tillåme läst.
Så det är nog trots allt ingen fullständig bortkastning av hjärnceller att dryfta några namn som jag faktiskt känner till (även om det är påtagligt meningslöst; det enda jag har att vinna är ju ett ytterst ärkehypotetiskt "vad-var-det-jag-sa", yttrat till ingen).

Idag blev jag emellertid glatt varse att Nina Lekander på Expressen-kulturen har samma favoritförfattare som jag, och att hon gärna skulle överraskas över att höra denna författares namn läsas upp klockan ett. Så den här gången lägger jag lite extra magstöd i rösten när jag som vanligt hävdar (mer löjligt långskottshoppandes än egentligt spekulerandes):
Jeanette Winterson får årets Nobelpris i litteratur!

Eller så vore det väldigt kul om det blev någon annan av mina favoriter, exempelvis Margaret Atwood. Eller Cormac McCarthy, som ju faktiskt nämnts både en och annan gång i spekulationssnacket.
...eller någon annan omspekulerad tomte som jag läst något (i alla fall litet) av och uppskattat... som Alice Munro, Thomas Pynchon, Joyce Caroll Oates, Amos Oz, Joan Didion, Ian McEwan, Umberto Ecco, Milan Kundera, Kazuo Ishiguro, Haruki Murakami...

Janet Frame nämns sällan, men skulle inte det va kul?

Eller är det kanske – äntligen – dags för världsrekordhållaren i uteblivet Nobelpris, Thomas Tranströmmer?
Njae, den möjligheten är ju knappt ens en förhoppning eller en spekulation längre, bara en déjà vu-känsla som brukar sprutta upp så här års.

...eller Tranströmmers största konkurrent till nämnda världsrekord, Adonis?
Eller Roddy Doyle? Eller Gerald Murnane? Eller Michel Houellebecq? Eller Ko un? Eller Anne Carson? Eller Les Murray? Eller John Ashbery?
Eller om de skulle infrielsechocka med Bob Dylan?

Vad skulle verkligen förvåna mig (glatt)? Tja... ett postumt pris till Harvey Pekar kanske. Eller att över huvud taget ge det till någon serieförfattare....

Nä, det lär väl bli någon fullständigt okänd pajsare med ett konstigt namn (okay, I went there). Chinua Achebe har ett konstigt namn! Och är ju en bra författare! Så det vore kul om han fick det. Men han är väl för känd… tillåme jag har ju läst honom…
Och nu när jag plötsligt vet vem Ngũgĩ wa Thiong'o är så lär det väl inte bli han heller…

Nä, nu ska jag sova, och drömma om att Peter Englund kommer ut och på ryska deklamerar att årets Nobelpris i litteratur delas mellan Jan Stenmark och Ulf Lundkvist. Äntligen.

Parlamenvanurå?

Några sammanfattande tankar rörande dagens och gårdagens parlamentariska krumbukter. Och jo jag vet, att göra sig lustig över våra folkvalda är lite att sparka på den som ligger, eller – för att parafrasera den briljante Emil Jensen – att ligga på den som sparkar. Men ändå...

• Vad trevligt ändå att Jimmie Åkesson faktiskt lever som han lär och kränger på sig folkdräkt...han är nog en hyvens kille trots allt... – tänkte nog Jimmie Åkesson, i ett infall av illa dold lurighet, att gemene svenne skulle tycka.
  
  
• Vilken jävla idiot/pajas (och usch och fy att besudla Blekingedräkten så där)! – tror (hoppas) jag att gemene svenne tyckte.
  
  
• För övrigt hade han enligt uppgift hyrt folkdräkten på Skansen. Han äger alltså inte en själv. Nä minsann! Sluta hyckla nu – det krävs mer än en Blekingedräkt för att få mig att tro att du lever som du lär (hur idiotiskt det levernet än är)! Åtminstone att du dansar folkdans! VI VILL SE – JIMMIE DANSA (schottis)! VI VILL SE – JIMMIE DANSA (schottis)!
  
  
• Biskop Eva Brunne talar om människors lika värde. SD lämnar kyrkan i affekt. Visst hade det varit roligt om Jimmie Åkesson hade sammanfattat det så här: "Hon pratar om människors lika värde. Det gillar vi inte. Vi gillar inte lika – VI GILLAR OLIKA!"
  (Tack Stefan för denna formidabla ordvrängning!)
  
  
• Jimmie Åkesson har aldrig känt sig så kränkt, säger han. Han påpekar även för fjärtitusende gången att SD inte är ett rasistiskt parti. Way to go att inte vara rasist – genom att ta åt sig som fan när någon, utan att nämna några namn, fördömer rasism (och därtill reagera med samma diplomatiska finess som hos en fyraårig dampunge med blodsockerfall).
  
  
• SD gillar alltså inte kyrkans/kristendomens "vänsterextremistiska" idé om att älska sin nästa and all that junk. Nähä, men då får de väl konvertera till nån annan religion då. Islam ligger kanske nära tillhands?
  (Tack Pernilla för denna lysande betraktelse!)
  
  
• Eller tänk om de faktiskt inte lämnade kyrkan i affekt. Tänk om det var någon som skickade dem på toaletten!
  
  
• Att gå på toaletten är alltså, om man ska ta Åkesson på orden, något riksdagsmän gör endast om de blir skickade? Alltså endast som strategiska undanmanövrar, påbjudna av överordnad politiker? Toalettbesök som politiskt dribbel? Tja, med tanke på den mängd skit sverigedemokrater (liksom många andra politiker) trycker ur sig i den politiska övertygelsens namn så ligger det kanske något i det...
  
  
• Nä, så konspiratorisk är inte ens jag att jag tror att Christina Höj Larsens (v) illa tajmade toalettbesök var ett intrikat maktspel. Riksdagsmän har också behov. When you gotta go, you gotta go, lixåm. Nöden har ingen lag…stiftande makt, tydligen.
  
  
• Men jo, klantigt var det att på detta sätt bokstavligt talat skita (eller kissa?) bort sin röst.
  För att riksdagen ska kunna undvika dylika pinsamheter framöver håller jag nu på och utveckla min nästa uppfinning: "Riksdagsblöjan" (TM. Patent pending) (vilken alltså inte är någon upp-och-gå-blöja).
  
  
• Vore det för övrigt inte skojigt att sänka volymen på ljudet från talarstolen om Christina någon gång får ordet?
  
  
• Ett annat roligt riksdagsnamn som många uppmärksammat idag är Anna-Karin Hatt (c), regeringens nya it-girl. Ja, det blir inte svårt att sätta rubriken på nyheten om hon skulle tvingas avgå.
  Så nu har vi en Hatt i regeringen; nog för att blockpolitiken på senare år alltmer rört sig mot ett tvåpartisystem likt det amerikanska – men övergav vi inte Hattar och Mössor-indelningen för ganska länge sedan? Finns det ens någon Möss i riksdagen? Finns det Möss i riksdagen?!
  
  
• Sen tycker jag det är märkligt att det blev ett sånt ståhej om att någon rödgröning röstade på Alliansens talmanskandidat. Okej, det är måhända lite anmärkningsvärt – men om det inte är "okej" att vika från parti-/blocklinjen i en dylik votering, varför då räkna riksdagsmännens individuella röster alls?
  
  
• Hade vederbörande femtekolonnare varit sitt block trogen så hade den rödgröna talmanskandidaten, Kent Härstedt (s), haft en chans att väljas, med minsta möjliga marginal (inräknat det faktum att Thomas Bodstrumpa var transatlantisk och Christina Höj Intelligensnivån "avlade sin röst" i toaletturnan). Och då skulle man ha varit beroende av rösterna från 20 små folkdräktsivrare.
  
  
• Tänk om det kanske var så att den "felröstande" rödgröningen röstade fel just för att slippa få "sin egen" talman vald endast med hjälp av SD? (Ett idiotiskt resonemang, javisst, men det vore inte första gången det dykt upp under det senaste paret veckor.) Det kanske rentav var Härstedt själv?! Eller så röstade vederbörande som vederbörande gjorde på grund av att vederbörande – ve och fasa! – tyckte att den nu valde Per Westerberg (m) var den mest lämpade kandidaten för uppdraget?!
  
  
• Stockholms konstgräsborgarråd Madeleine Sjöstedt (fp) twittrade idag besvikelse över kungens öppningstal: "Kungen nämner inte främlingsfientligheten utan talar om tolerans. Det räcker inte! SD lär uppfatta detta som att de ska accepteras. Svagt."
  Eh...jo, Madeleine, det ska de faktiskt. Det är liksom, eh, vahetere... demokrati. Det finns ord man kan koppla till att inte acceptera ett demokratiskt invalt parti, ord som annars i allmänhet tycks lättare att använda när man talar om sverigedemokrater... "Tolerans" är inte ett av dem. Och kom igen – är det inte bättre att fokusera på det positiva, att vara tolerant, än att fokusera på det negativa, att vara intolerant? Att vara konstruktiv, att jobba för något bra i stället för mot något dåligt?
  Och kungen ska väl för övrigt, av sed, inte komma med politiska ställningstaganden, vilket det alldeles för lätt hade kunnat tolkats som om han bashat främlingsfientligheten (i alla fall av SD, uppenbarligen), hur rätt det än hade varit rent moraliskt? Han ska väl vara svag, eller? Eller på sin höjd lagom ljummen? Eller vill vi ha en stark kung med politisk makt nu helt plötsligt?
  Nej, vi får nog snällt ta den folkvalda skeden i vacker hand, bita i det bruna äpplet och acceptera sverigedemokravlarna i riksdagen. Att acceptera deras åsikter och politik är emellertid en annan femma…
  
  
• Karin Hübinette får gå från sin post som programledare för SVT:s "Agenda". Detta då hennes storasyrra, Hillevi Engström (m), nu blivit arbetsmarknadsminister. Det är jag den första att beklaga (Karin Hübinettes avgång alltså; vad jag tycker om Hillevi Engströms ministerskap låter jag vara oskrivet) – hon har sköt det jobbet galant. Men tycker jag det är fel att hon går? Nope.
  Många tycker emellertid det. Även högt uppsatta och inflytelserika journalister anser att det är mer eller mindre bisarrt. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson är en av dem: "Jag tycker att Karin Hübinette borde få fortsätta på 'Agenda' trots att systern blir minister. Duktiga journalister skiljer på sak & syster", twittrade han idag. Det sistnämnda håller jag med om till fullo. Och Karin Hübinette är en väldigt duktig journalist, som alldeles säkert inte skulle låta sin yrkesroll påverkas av det faktum att syrran sitter i regeringen. Men det är inte det som är kruxet; problemet är det faktum att man över huvud taget skulle ha möjligheten att ifrågasätta Karin Hübinettes professionalitet och journalistiska objektivitet utifrån hennes ofrånkomligt nära relation till en person i maktens innersta rum. Hennes, "Agendas" och SVT:s trovärdighet skulle – om än oförtjänt – tyvärr få sin trovärdighet naggad.
  Och det är något journalistkåren inte behöver. Massmedia har inte minst under valrörelsen fått ta ett helt gäng hårda uppercuts mot det ömtåliga skrotum som är dess trovärdighet. Det har varit journalister som suttit i vardagsrumssoffan och käkat ostbågar med riksdagsmän. Det har varit partiledarutfrågare som i sin ungdom bumpat uglies med språkrör. Journalister som garanterat kan skilja på "sak och syster", men som ändå fått sina arbetsgivares förtroendeställningar att stå mindre stadigt. För att inte tala om den sura sits vi nu satt oss på då en samlad mediakår fram till valet tagit ganska uppenbar ställning mot Sverigedemokraterna, ett parti som nu sitter i riksdagen och som vi därmed måste förhålla oss till precis som de andra partierna. (Ja vi har kanske rent av hjälpt dem på martyrtraven. Tack och lov är journalisternas uppgift gentemot politikerna att granska dem och blottlägga deras eventuella brister, fuffens och idioti, vilket parti de än må tillhöra – så vi lär nog trots allt, med trovärdigheten i sakligt behåll, på goda objektiva grunder kunna fortsätta dra SD i den skit de själva krystar ut).
  Nä, det är bra att SVT nu sätter ner foten och visar var trovärdighetsskåpet ska stå.
  Och jag tror, och hoppas, att Karin Hübinett landar på fötterna.
  
  
• Ja, det är synd att "Agenda" förlorar Karin Hübinette som programledare. Men kan man inte i stället kräva att syster Hillevi lämnar sin post?
  (Och för denna förnämliga vända-på-steken-reflektion tackar jag Lars)
  
  

Valetkvalet #2. The return of the politikdekonstruktören

...eller "Därför kräks jag på kommentarsfältspropagandan"


Jag försöker rannsaka mina känslor och reda ut varför jag känner mig så illa till mods av att så många, i synnerhet som det tar sig uttryck i mitt fejsboksflöde, tycks klamra sig fast vid det parti/block de beslutat sig för att stödja som vore det den sista livbojen i barnbassängen.
I synnerhet irriterar det mig, av någon anledning, när dessa ställningstaganden förmedlas till mig personligen, Vakttornet-style, från människor som är mina vänner. Människor som jag trott känner mig tillräckligt väl för att känna till min ovilja att få tycke och smak matat till mig, att få mina åsiktsluckor igenkorkade åt mig som om jag vore oförmögen att fylla dem själv.

Jag spelar ju oftast på gehör, såväl på mina faktiska instrument som i livet i stort; improviserar helst, och i den mån jag kan bygger jag helst mina egna möbler och skippar recepten när jag lagar mat…
Inte för att jag är någon exceptionellt lyckad människa, men detta funkar fint för mig. Att följa mina egna känslor och slutsatser, att i den mån det går bestämma själv över så mycket som har med min egen existens att göra som möjligt.

Därmed inte sagt att jag inte är mottaglig för råd, för argument, för åsikter, för tips, för hjälp. Självfallet är jag det. Jag vore helt tom utan dem. Jag står mig själv närmast, men vore ingenting utan andra människor att ställa min existens i relation till, att bolla mig mot, att uppfattas av, att uppfyllas av, att erkännas av, att erkänna till.

Men de pusselbitar alla medmänniskor ger mig; jag vill helst lägga dem på plats själv, och de gånger jag behöver hjälp att även hitta rätt lucka så ber jag, tacksam, om det.

Så det är kanske hög tid att klargöra: Jag vet precis hur jag ska rösta i morgon. En stark vetskap som jag kommit fram till med argument jag tagit till mig, med värderingar jag byggt upp, med åsikter jag lyssnat till, med fakta och problem jag bevittnat och sedan synat med mina egna ögon och krokat fast mina egna frågetecken vid.
Och det ska mycket till för att jag ska ändra denna beslutsamhet. Faktum är att det bara finns en sak som skulle kunna ändra den, och det skulle vara om någon lyckas bevisa för mig att det finns ett block eller parti som till fullo passar in i mina pusselluckor och i den bild av verkligheten jag vill att detta pussel ska föreställa.

Men det kommer inte att hända – för det finns det ju inte! Mitt pussel har massa konstiga former på bitarna och den bild pusslet föreställer är målad i alla möjliga färger, oändligt många fler än det ytterst begränsade antal färger som den politiska paletten erbjuder.

Och det är väl här skon klämmer, här som mitt obehag har sin rot.
I att så många finner det så lätt att bestämma en favoritfärg och sedan klafsa på med den allt vad penseln håller.
Till viss del är det kanske avundsjuka. För där bland all mer eller mindre skamlös propaganda finns ju ni som kan ta den där penseln, med den enda valda färgen, och måla något snyggt och innerligt med den, alltmedan jag fegar, sitter här och monterar ner hela valapparaten till molekyler och mitt målerikit ligger oöppnat i skrivbordslådan.
Men mest är det nog min sedvanliga rädsla för gruppsykosen, eller, för att uttrycka det lite mildare, tendensen vi människor har att (vilja och behöva) identifiera oss med en grupp och dras med i den gemensamma tankeriktningen.

Jag vill inte påstå att jag själv är immun mot den. Det är klart att jag inte är, jag är människa. Jag vet hur lätt det är att falla in i vi-mot-dom-tänket. Det är till exempel väldigt lätt att som Aftonbladetmedarbetare garva med i redaktionens kärleksfulla skadeglädje när Expressen gjort bort sig – och vice versa. Tro mig, jag har jobbat på båda tidningarna. Samma garv. Exakt.

Och samma mänskligt svart-vita planhalvetänk ser jag gång på gång mellan de politiska partierna. Inget konstigt, det hör ju till. Men det är när det tar sig ner på det personliga planet, vilket det ju numera med enkelhet gör med hjälp av de sociala mediernas direkta åsiktsförmedling, som jag vädrar olust.

Visst är det bra med lojalitet gentemot det egna laget (vilket det ju i mångt och mycket rör sig om här). Men det är när denna lojalitet sker på bekostnad av lojaliteten till sig själv som jag blir lite skraj. För det sker nog ofta av bekvämlighet, av att man slagit på autopiloten, att man har gjort sitt val utifrån ett rannsakande av de egna värderingarna och sedan klamrar sig fast, säker i tanken att valet är gjort en gång för alla och det nu bara är att ta emot lagets värderingar i stället för att dela med sig av sina egna.

Och ännu mer – och här är grejen – att man börjar identifiera sig utifrån motsatsförhållandet till motståndaren i stället för utifrån sig själv. Och då har man till slut ett krig för krigets skull i stället för en kamp för en värdegrund.

Okej, det finns säkert en avundsjuka även här, för att jag hamnat utanför och inte fått vara med och leka, för att jag inte blivit uttagen till laget. Att det är därför jag blir lite illa berörd av de partipolitiska hurraropen. För att jag kanske gärna skulle vilja ha, och säkert skulle behöva, en grupp att identifiera mig med.
Men det har i alla fall fått mig att, på gott och (en hel del) ont, rannsaka mig själv utan och innan och min verklighet tillräckligt mycket för att inse inte bara hur gruppen är viktig för individen utan även hur viktig individen är för gruppen.
Nåja…

Så: verkligheten består alltså av ett oändligt antal nyanser och inte bara svart eller vitt – eller blått eller rödgrönt – och man bör, helt enligt min gamla vanliga filosofiska käpphäst, inte göra misstaget att tro att de strukturer vi byggt upp för att kunna hantera verkligheten är detsamma som verkligheten…
”…MEN VÄNTA NU LITE! Snälla lilla Håkan, nu är det ju så – hur fin din tanke än är om att vi alla är unika och inte bara kan partibestämmas hux flux och tjofaderallenlej – att vi står inför ett val imorgon och, realistiskt, har två block och/eller ett litet antal partier och/eller ett antal politiker att välja mellan.”

Jo, så är det.
Och då hjälper det ju föga att jag här har filosoferat mina egna politiska tankar och känslor och värderingar sönder och samman. Lika lite som det skulle hjälpa om jag i morgon utifrån denna dekonstruktion gick och röstade på ”Håkan Kjellgrens antiparti- och antiantipati-parti” (även om det har en jävligt snygg partiledare). Knappast konstruktivt.
För vi måste ju strukturera upp vår verklighet för att få den att funka; vi måste göra pragmatiska indelningar av verkligheten och dess färger för att den ska kunna gå att begripa och behandla, i synnerhet när det kommer till demokrati och politik.
Och den mänskliga tanke- och känsloapparaten är ihopknypplad på så vis att den enklaste indelningen, den mellan två läger – mellan vi och de, mellan svart och vitt, mellan rödgrönt och blått, liv och död, natt och dag, yin och yang, svensk tant mot burkaklädd invandrarhord, att vara eller inte vara – är den vi helst tar till för att göra (den egentligen betydligt mer mångfacetterade) verkligheten begriplig.

Detta vet politikerna mycket väl. Och det är därför polemikpropagandan – vi-mot-dem-tänket, smutskastningen av motståndarna – funkar så bra (så mycket bättre än den borde, så mycket bättre än den sakliga debatten). ”You’re either with us or you’re with the terrorists”…

Men vad jag tror att jag vill ha sagt är, om jag nu försöker komma med någon vägledning och inte bara dekonstruera mina egna åsikter: självklart ska du välja, och har du kunnat hitta ett lag som verkligen passar dig – good for you. Men låt dig inte luras in av den enkla men effektiva svart-vit-retoriken. Och cementera inte fast dina fötter på planhalvan, då kommer snart motståndarna springa förbi dig och göra mål, utan att ens behöva finta.

Identifiera dig gärna med ett parti eller ett block om det passar, men låt inte partiets identitet förta din egen (för då urholkas nog till slut även partiets identitet, mål och mening).
Jag respekterar, ja nästan avundas, de vänner som hittat en tydlig politisk riktning att knyta till sig, och kan till och med, när de gör det med eftertanke och på personlig värdegrund, hysa beundran för dem som kan låta sin fackla brinna på en partipolitisk barrikad.
Men ofta känner jag att det rör sig om det där identifieringsbehovet snarare om en egen ståndpunkt eller ett egentligt eget engagemang.

Och det är nog då jag får taskiga vibbar, när mina vänner – de individer jag utvecklat en vänskap med och vars åsikter jag respekterar även när de inte överensstämmer med mina egna – plötsligt i stället mer och mer börjar framstå som partipolitiska plankstrykare, som bara klafsar på i kommentarsfälten på min fejsbok; ”Det är klart att du ska rösta på XX, det är det enda rätta!” typ.
Nej, fuck you, det ska jag inte alls! Eller så ska jag det – men definitivt inte på grund av, snarare trots, din färgklafs i mitt kommentarsfält.

Så visst, propagera gärna för ditt partis sak. Brinn, måla! Ta för all del penseln och kladda upp dina argument och tankar i en tydlig personlig bild på väggen framför mig. Måla, måla, måla!
Men snälla – försök inte tömma färgburken över mig.

Så, för att släppa den här nyans-/färg-/målerimetaforen som jag redan dragit alldeles för långt (och pusselmetaforiken och planhalve-analogin och livbojsliknelsen; shit, jag har verkligen blandat bilderna hej vilt här, det är ju sällan bra, men nåja…), ska jag nu berätta precis hur jag ska rösta i riksdagsvalet.
Inte på vad, vilka eller vem, mind you, men hur:
Jag väljer att rösta på en politiker framför ett parti eller ett block. Visst, vederbörande är medlem i ett parti som är medlem i ett block, men det är på vederbörande i egenskap av person jag lägger min röst. (Att det parti som vederbörande tillhör nog skulle ligga närmast till hands att rösta på för mig såväl ideologiskt som taktiskt är en bonus).
Jag tänker rösta på en person vars åsikter i sakfrågor jag i mångt och mycket håller med om, men först och främst på en person jag känner vågar ifrågasätta inte bara motståndarlagets politik utan även den egna. Och inte bara den egna och de andras politik utan även hela det politiska systemet och det vi-mot-dem-tänk jag stött och blött ovan, för att på så vis kunna fokusera på frågorna, på problemen, på lösningarna och utvecklingen. En person som har vad jag tycker är sunda värderingar och klarsynta idéer och som har styrkan och elden att stå för dem – och som hittat det parti som bäst funkar som plattform för vederbörande. En som låter sina åsikter ta plats i partiet snarare än att låta partiet ta plats i sina åsikter.
Det är den personen jag vill ska företräda mig i politiken. En person som jag känner kan agera, med goda argument, utan att stånga pannan blodig mot motståndaren för stångandets skull.

Visst har jag massa värderingar och tankar och känslor och argument som jag utgått från när jag sållat fram reda på denna politiker – det handlar ju givetvis inte bara om att välja en politiker som är tillbörligt själv- och politikkritisk, utan främst om en politiker jag även åsiktsmässigt har ett förtroende för. (Även om jag givetvis inte håller med politikern i allt).
Och även om jag förespråkar en mer nyanserad och vidare blick i valet (det val vi som individer gör i morgon, alltså, inte främst ”valet” som i ”det där ståhejet som pågår på tv och debattsidor och på gator och torg”) så ska jag erkänna att dessa värderingar lutar betydligt mer åt den ena sidan av den politiska planens mittlinje.

Vilken sida det är får ni spekulera i bäst ni vill. Ni som känner mig väl har säkert mer än en aning vilken sida jag vilar tyngst på. Men den tänker jag inte propagera för här. Det är inte min sak att göra – jag har ingen politisk agenda annan än en (säkert naiv) förhoppning att folk ska rösta utifrån sig själva och inte utifrån en färg de fått hälld över sig.
Och att de i denna utgångspunkt även gör den grundläggande reflektionen över huruvida de vill rösta på en politik som gynnar det egna jaget (och den egna plånboken) eller det stora vi:et.
Men det är ett annat kapitel av min politikdekonstruerande avhandling…


Hursomhelst: ni behöver inte kasta mig någon partipolitisk livboj där i barnbassängen – jag bottnar fint.
Glöm inte att krama varandra i vallokalen!

Valetkvalet

...eller "Ett litet krux med demokrati och politik"


Okej, förstochfrämst: Nä, jag förordar inte något annat system framför demokratin, denna majoritetens diktatur. Det är fortfarande den bästa varianten vi lyckats trassla till. Så har jag det sagt.
Men.

Såhärärdet.
När du röstar i ett val kan du göra det antingen utifrån vilken politik du tror gynnar dig själv mest som individ eller utifrån en bredare ideologisk eller, om man så vill, filantropisk uppfattning.
Även om jag givetvis vill se mig själv som humanist och filantrop så finns det ett grundläggande argument för den egocentriska varianten som jag nånstans kan köpa: Om alla röstar utifrån vad som gynnar dem själva mest som individer så blir det rättvist. I sann demokratisk mening. Det kan ingen komma ifrån -- man kan med enkel matematik peka på att det här är bäst för flest, och om det gör livet surt för minoriteten, må så vara; sådana är spelets regler.
Fine.
…om nu ALLA röstar utifrån sin egen egocentriska övertygelse.

Men så finns ju nu alltså de där uschliga filantroperna, medmänsklingarna, de som tänker även på andra, på att det finns annat än "jag" och "nu". De som röstar utifrån dessa uppfattningar och därmed strör grus i den väloljade, hårda demokratiska maskinen.

Det är här det blir lite problematiskt.
När omtanke blir en aspekt i politiken slutar demokratin sålunda att fungera som den ska.
Yay, lyckat!

Avskärmad?

Men kan man inte lika gärna, för argumentationens skull, vända på steken: skulle inte den demokratiska maskinen funka precis lika väloljat effektivt om på samma sätt ALLA röstade utifrån den den bredare allmänmänskliga övertygelsen i stället för den egocentriska/-istiska?
Jo, absolut!
Så vad gör den varianten så jävla otänkbar då? Jo, som extra krydda på problemtallriken -- som wasabi på prinsesstårtan, som tabasco i filmjölken, som senap i chokladpuddingen -- dänkas här den ytterst pikanta ingrediensen: pengar.
Den kryddan dödar all annan smak, och den är med i varje politisk gryta. Och den är så stark att många väljer just den egocentriska röstningsvarianten för att släcka törsten: den som väljer att rösta utifrån de egna behoven och vinningarna gör det alltsomoftast med de egna pengarna, med ekonomin, denna politikgrytans grundkrydda, på tungspetsen.

Och det är det som gör att det egoistiska röstandet i allmänhet snävt och kortsiktigt. För plånboken är DIN, och det som är i den är i den NU.

Men det egoistiska rösttänket behöver faktiskt inte styras av den egna plånboken: du kan faktiskt tänka bredare och mer långsiktigt och inse att det som är bra för massan, för de många, för omgivningen, för miljön och för framtiden är bra för dig, för din välfärd, för ditt jävla ego, i långa loppet.
Ganska enkelt, egentligen: Det som gynnar alla gynnar även dig, medan det som gynnar dig inte nödvändigtvis (ja, med förkrossande sannolikhet inte) gynnar alla. Det funkar liksom bara åt ena hållet. Medmänsklingsrösten hjälper egoisten, men egoiströsten hjälper knappast medmänsklingen.
Sen får du väl fråga dig själv om eller hur mycket du vill gynna dig själv på andras bekostnad.

Så om du nu (vilket det demokratiska valsystemet i princip ser till) måste se valmöjligheterna som svart-vita (eller, om du så vill, "rödgrön-blåa") så borde ditt huvudsakliga val där bakom skärmen inte vara mellan det här eller det där partiet, mellan den här eller den där ideologin eller mellan det här eller det där bocket; det borde vara mellan del eller helhet, mellan egoism eller filantropi (nej, egoism och filantropi är inte ideologier här) -- mellan "jag" eller "vi".

Summan av kardemumman är alltså, rent logiskt, väldigt enkel i all sin krånglighet: Det som är bra för helheten är bra för delen; det som är bra för delen är inte nödvändigtvis bra för helheten. Sen återstår bara för dig att avgöra på vilken sida av gränsen mellan egoism och medmänsklighet du vill stå, och därefter vilket block, vilket parti eller vilken politiker som du tycker gör det mest bekvämt för dig att stå där du står.

Seså! Rannsaka nu ditt samvete och spring och rösta!

----

ADDENDUM: en liten (?) nyansering om nyanser

Det kom en vis kommentar till texten ovan, ett påpekande att jag tycks utgå från att det finns något som alla är överens om är bäst för alla. Och att eftersom så inte är fallet hela resonemanget faller rätt platt...

Så sant; den synpunkten är helt rätt!
Jag vill emellertid inte påstå att det finns något som är bäst för alla -- det finns det givetvis inte (i synnerhet inte något som alla är överens om); självfallet kan (och bör) man inte bortse helt från den egna härden när ...man röstar. Det vore idiotiskt, lika idiotiskt som att enkom se till det egna bästa. (Ja, dessvärre är utilitaristen lika mycket ute ute och naivcyklar som kommunisten och sverigedemokraten). Det var faktiskt lite det jag var ute efter (genom att, kanske korkat nog, lägga krokben för min egen argumentation): att jag tror att det hos de flesta finns ett vägval, det mellan jaget och viet, som ligger som en mer eller mindre omedveten grund till vilken lapp man stoppar i valkuvertet och/eller vilka kryss man sätter. Och att det kanske kan vara bra att vara medveten om det valet, om varför man väljer som man gör -- en liten reflektion om det kan kanske leda till en viss insikt om att den verkligheten vi väljer om inte nödvändigtvis är så svartvit som valaffischerna och blockbashingen gärna vill få oss att tro. En ytterst naiv förhoppning, jag vet, men ändå...

Märk väl att jag (just därför) inte tar ställning mellan viet och jaget (även om det, utifrån hur/om man känner mig och var man tror att jag står politiskt, säkert kan verka så från min möjligtvis raljanta ton) utan mest vill hävda att det kan finnas en hel gråskala även mellan vi-tänket och jag-tänket. Och att man utifrån det kanske bättre kan hitta sin plats på skalan och göra en mer samvetsgrann kuvertstoppning på söndag.
Jag vill här alltså inte huvudsakligen förespråka en plats på skalan framför en annan (eller att en sådan plats skulle vara detsamma som en plats i ett politiskt block); det här är inget resonemang för eller emot en eller annan partifärg, utan mest en stilla (om än halvgalen) förhoppning att folk ska bygga sitt val på sakliga argument och/eller faktiska värderingar om vad man tycker är bäst för både viet och jaget, snarare än att falla offer för politikens sedvanligt stränga antingen-eller-förenkling och svartvita retorik. Att folk ska veta vad de väljer och varför de väljer som de gör.
Men går det att rösta utifrån en nyanserad plats på gråskalan? Partipolitiken är ju ändå i sitt väsen någonstans en förenkling, en för demokratin rationaliserande nödvändighet, oavsett om man vet om det eller inte, och man måste ju trots allt göra ett val (om man nu väljer att välja) eller hur? Jo, men man kan ju, om man nu inte känner att man står särskilt stadigt i en eller annan särskild partifålla, personvälja och taktikrösta och fan och hans moster. Nyanserna finns nog, vill jag hoppas. Kanske kan det vara rimligt att glida närmare jaget, ju mindre valsfären är (det vill säga ju mer valsedelns färg glider från gult till blått/vitt)? Inte fan vet jag...

De kallar oss dom.

De vill inte kalla sig brats.
Nej, kanske räcker begreppet inte till längre, kanske vi behöver nått nytt.
"Livsnjutare"? Tja, det är de kanske.
Eller vad sägs om "Livsföraktare"? Jo, antagligen. I alla fall när det handlar om andras liv.

Själv vaskade jag ett par deciliter utgången mellanmjölk i går.
Det var också ganska äckligt.

Gäster med gester

Fred & Kärlek. Tillsammans går det.

Idag är jag inte på Peace & Love. Imorgon är jag det, om allt går enligt planerna och tidtabellerna.
Idag missar jag således bland annat Them Crooked Vultures (attans), Vampire Weekend (inte hela världen), Kent (var ett tag sen), Robyn (hade varit kul) och The Bones (Kallekrona-kompisar, jö!).
Missar dessutom även Entombed, vilket är lite synd. På lördag tänker jag se Roky Erickson.
Tänkte på en grej......nu är det så många faktorer som talar emot följande tanke att jag kommer att behålla den starkt föresglad inom hypotesens gränser (Rokys mentala hälsa sägs inte vara den mest tipptoppiga, han är där med Okkerville River och kommer säkert därför vara mest inställd på materialet från deras senaste samarbetsskiva, Entombed spelar säkert ändå inte sin förnämliga cover på hitlåten jag har i tankarna (om inte just för att påtala att Roky dyker upp i Borlänge ett par dagar senare) och det är ju ett par dagar mellan giggen).
Men ändå: Hur fräsigt hade det inte varit om Roky dök upp på Entombeds scen ikväll för att tralla med i "Night of the Vampire"?!

Det är lite synd att man inte oftare tar till vara på gästmöjligheterna när samarbetande band (eller akter som bara passar fint ihop) dyker upp på samma festival. Hade till exempel inte haft något emot att Tori Amos hade uppenbarat sig på Nine Inch Nails konsert på Hultsfredsfestivalen härom året och trallat med i "Hurt" (det har hänt förr, och hon var ju också där). Och det är för mig nästintill befängt att inte Dave Grohl (som fanns i kulisserna för att snart spela med sina Foo Fighters) inte dök upp bakom trummorna efter den sjukt många takter långa nedsläckta paus som Queens of the Stone Age laddade med i "No One Knows" på Where The Action is förrförra året. Han bankade ju så förnämligt på originalinspelningen av låten.
Nåja. Men Varför inte? Kanske för att vissa artister tycker sig lite för creddiga för att låna ut sig? Kanske för att det ibland är lite för öppet mål? Det är ju lixåm inte heeelt oväntat om exempelvis Robyn och/eller Karin Dreijer Andersson infinner sig för att ta ton på en Röyksopp-spelning, som på förra årets Way Out West, om de ändå råkar vara där för att spela på egen hand.
Och jag vågar nästan sätta en liten peng på att Kim Wilde, ett par timmar efter sin egen P&L-spelning, kommer att hänga med Fibes, Oh Fibes! i "Run to You" i Borlänge på fredagen
Men ändå lixåm – tillräckligt oväntat och i sig självt tillräckligt mäktigt för att höja redan magnifika konserter till legendariska höjder i det kollektiva minnet.
Fast visst slår det högre desto mer oväntat gästspelet är, som när Kylie Minogue hälsade på Scissor Sisters på Glasto häromdan. Och vad skulle man inte betala för att få se Göingeflickorna backa upp Rammstein? Okej, kanske inte så mycket...

Rammstein feat. Die Göinge Mädchen. En konsert att minnas.

Men ändå.

Imorgon sätter jag mig efter jobbets halvdag på en buss mot Dalarna för att bryta mot min för några år sedan självpåtagna bannlysning från flerdagsfestivaler i annat än jobbsyfte. Blir fint.
Nationalteatern, Lily Allen, [ingenting], Hardcore Superstar, Danko Jones, Patti Smith, Den Svenska Björnstammen, Daniel Lemma, Name the Pet, Kim Wilde, The Hives, Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet, Khoma, Familjen, Europe, Nicola Sarcevic, Fibes, Oh Fibes!, The Ark, D.A.D., Miike Snow, Anna von Hauswolff, Hästpojken, Roky Erickson w/ Okkerville River, Nisse Hellberg, De Lyckliga Kompisarna, Sick of it All, Johnossi, Amanda Jensen, Mando Diao, Roffe Wickström, Imperial State Electric, Fontän, Markus Krunegård, John Fogerty, Shout Out Louds, Elin Ruth Sigvardsson, Jay-Z, Mew, Moto Boy...
Bra så.
Med eller utan gästspel.
Om jag trodde att någon faktiskt hittat till denna blogg, lyckats ta sig igenom detta inlägg och därtill bry sig tillräckligt mycket för att kommentera, så skulle jag ställa frågan: vilket är det bästa gästspel du sett/hört/upplevt på en konsert?
Men det tror jag nog inte.

Tack för det!

The (International) Noise Conspiracy, Abhinanda, Olle Adolphson, Advance Patrol, Air, Alice In Chains, The Aloof, Amadou & Mariam, Tori Amos, Thomas Andersson Wij, Animal Five, Kristian Anttila, The Ark, Artis the Spoonman, Ash, Ash, Asta Kask, Babybird, Babyshambles, Backyard Babies, Backyard Babies, Backyard Babies, Bad Religion, Beef, Bentley Rhythm Ace, Henrik Berggren, Marit Bergman, Biohazard, Björk, Frank Black, Black Grape, Mary J Blige, Blindside, The Bluetones, Blur, bob hund, bob hund, Breach, Breach, The Brian Jonestown Massacre, Bright Eyes, Broder Daniel, Broder Daniel, The Bronx, Ane Brun, Buckshot OD, Busty, Cat5, Candysuck, Candysuck, Cardigans, Cardigans, Cast, The Charlatans, Chemical Brothers, Chemical Brothers, Chester Copperpot, Chickenpox, Cirkus Cirkör, Graham Coxon, The Crash, The Cure, Daft Punk, Daily Planet, Damn!, Danko Jones, dEUS, The Daytonas, Deftones, Deportees, Dia Psalma, Dia Psalma, Dilba, DiLeva, DiLeva, Dillinger Escape Plan, Dipper, The Distillers, Docenterna, Dodgy, Doktor Kosmos, The Donnas, Drain, The Drowners, Nicolai Dunger, Nicolai Dunger, Editors, Eggstone, Entombed, Electric Banana Band, Electric Eel Shock, Electric Eskimoes, Eläkeläiset, Esbjörn Svenssons Trio, Essex Green, Fatboy Slim, Fidget, Filter, Fireside, Fleshquartet, Four Tet, Gene, Gnarls Barkley, Gogol Bordello, José González, The Gossip, Guillemots, H-Blockx, Hardy Nilsson, PJ Harvey, Hatebreed, The Haunted, Hedningarna, Hellacopters, Hellacopters, Hello Saferide, Håkan Hellström, Helmet, Helmet, Him Kerosene, Maia Hirasawa, The Hives, Honey is Cool, Iggy Pop, Infinite Mass, In Flames, Jumper, Jävlaranamma, K’s Choice, Kaizer’s Orchestra, Kent, Kent, Kent, Alicia Keys, Komeda, Kris Kristofferson, Kumikameli, Lag Wagon, Cari Lekebusch, The Latin Kings, Jens Lekman, Le Mans, Levellers, Liberator, Olle Ljungström, Loosegoats, Lordi, Marilyn Manson, Marion, Mary Beats Jane, Massive Attack, Mattias Alkberg BD, Melony, Menswear, Meshuggah, Mike Flowers Pops, Ministry, Minimalisterna, Millencollin, Lisa Miskovsky, Moby, Moneybrother, Monostar, Monster, The Mopeds, Morcheeba, Morrissey, Mouth, Mustasch, Naked, Nationalteatern, Nephew, Tim Neu, Niccokick, Nick Cave & The Bad Seeds, Lisa Nilsson, Nine Inch Nails, No Fun at All, MA Numinen, Nåid, Nåid, Paul Oakenfold, Opeth, Ossler, Pantera, Peace Love and Pitbulls, Pennywise, Petter, Pharrell, Phoenix, Phoenix, Placebo, The Pixies, Popsicle, The Posies, Prodigy, Promoe, Pulp, Psyched Up Janis, The Radio Dept., Randy, Rammstein, Rage Agaisnt the Machine, Red House Painters, Lou Reed, Refused, Rocket From the Crypt, The Roots, Räserbajs, Sahara Hotnights, Sahara Hotnights, Salt, Sambassadeur, Satanic Surfers, Sator, Scissor Sisters, Ron Sexsmith, Silverbullet, Sindy Kills Me, Singer, Sinn Fenn, Skörda, Slackerville Zoo, Slagsmålsklubben, Luke Slater, Slayer, Sleeper, Slipknot, SLS, Snapcase, Sneaker Pimps, Snoop Dogg, Snow Patrol, Soilwork, Son Volt, Soulfly, Souls, The Sounds, Soundtrack of Our Lives, Soundtrack of Our Lives, Soundtrack of Our Lives, S.P.O.C.K., Stakka Bo, Stakka Bo, Starmarket, Stereophonics, Stoned, Stone Sour, The Strokes, Sture Alléns Dansorkester, Suede, Sugarplum Fairy, The Super Eight Group, Super Furry Animals, Supergrass, Superswirls, Svenska Akademien, Bengt Sändh, The Tears, Teddybears, Teddybears STHLM, Tenebre, Jimi Tenor, Terrorvision, This Perfect Day, This Perfect Day, Tiamat, Tiger Lou, Tiger Lou, Timbuktu & Damn!, Tricky, Turbonegro, Type O Negative, Under Byen, Vapnet, The Veils, Vevet Belly, Martha Wainwright, Walkabouts, The Wannadies, Weeping Willows, Mikael Wiehe, Jenny Wilson, Within Temptation, Whale, Lars Winnerbäck, Lars Winnerbäck, Wu Tang Clan, Sophie Zelmani, Monica Zetterlund.

...och då har jag säkert ändå glömt nån i min lilla redogörelse av alla konserter jag bevittnat på Hultsfredsfestivalen genom åren (95, 96, 97, 04, 05, 06).

Dude, you don't have to be an as***le about it...

...but it helps. Sortof.

Tabula Rasa, Katarsis och tre nya kulor. I en strut, tack. Kan man få strössel?

Bloggen är död, leve bloggen!

Jag börjar om på ny kula. Ibland måste man bara.
Vet inte riktigt varför. Blev nog bara arg. På en struktur som bara gjorde allting rörigt, på en spontaniserad lättja som bara skapade stress.
Knöcklade ihop alltihop och kastade i papperskorgen. Drog brutalt armen likt en stor köttvindrutetorkare över skrivbordet, allting bort.
Så.
En ny blogg. Utan kategorier, utan krav.
Lite texter, lite bilder, lite som andan faller på. Lite trams, lite allvar. Lite tankar, lite länkar, lite vinkar. Säkert nån topplista eller så nån gång, men bara om den själv har lust.