Valetkvalet

...eller "Ett litet krux med demokrati och politik"


Okej, förstochfrämst: Nä, jag förordar inte något annat system framför demokratin, denna majoritetens diktatur. Det är fortfarande den bästa varianten vi lyckats trassla till. Så har jag det sagt.
Men.

Såhärärdet.
När du röstar i ett val kan du göra det antingen utifrån vilken politik du tror gynnar dig själv mest som individ eller utifrån en bredare ideologisk eller, om man så vill, filantropisk uppfattning.
Även om jag givetvis vill se mig själv som humanist och filantrop så finns det ett grundläggande argument för den egocentriska varianten som jag nånstans kan köpa: Om alla röstar utifrån vad som gynnar dem själva mest som individer så blir det rättvist. I sann demokratisk mening. Det kan ingen komma ifrån -- man kan med enkel matematik peka på att det här är bäst för flest, och om det gör livet surt för minoriteten, må så vara; sådana är spelets regler.
Fine.
…om nu ALLA röstar utifrån sin egen egocentriska övertygelse.

Men så finns ju nu alltså de där uschliga filantroperna, medmänsklingarna, de som tänker även på andra, på att det finns annat än "jag" och "nu". De som röstar utifrån dessa uppfattningar och därmed strör grus i den väloljade, hårda demokratiska maskinen.

Det är här det blir lite problematiskt.
När omtanke blir en aspekt i politiken slutar demokratin sålunda att fungera som den ska.
Yay, lyckat!

Avskärmad?

Men kan man inte lika gärna, för argumentationens skull, vända på steken: skulle inte den demokratiska maskinen funka precis lika väloljat effektivt om på samma sätt ALLA röstade utifrån den den bredare allmänmänskliga övertygelsen i stället för den egocentriska/-istiska?
Jo, absolut!
Så vad gör den varianten så jävla otänkbar då? Jo, som extra krydda på problemtallriken -- som wasabi på prinsesstårtan, som tabasco i filmjölken, som senap i chokladpuddingen -- dänkas här den ytterst pikanta ingrediensen: pengar.
Den kryddan dödar all annan smak, och den är med i varje politisk gryta. Och den är så stark att många väljer just den egocentriska röstningsvarianten för att släcka törsten: den som väljer att rösta utifrån de egna behoven och vinningarna gör det alltsomoftast med de egna pengarna, med ekonomin, denna politikgrytans grundkrydda, på tungspetsen.

Och det är det som gör att det egoistiska röstandet i allmänhet snävt och kortsiktigt. För plånboken är DIN, och det som är i den är i den NU.

Men det egoistiska rösttänket behöver faktiskt inte styras av den egna plånboken: du kan faktiskt tänka bredare och mer långsiktigt och inse att det som är bra för massan, för de många, för omgivningen, för miljön och för framtiden är bra för dig, för din välfärd, för ditt jävla ego, i långa loppet.
Ganska enkelt, egentligen: Det som gynnar alla gynnar även dig, medan det som gynnar dig inte nödvändigtvis (ja, med förkrossande sannolikhet inte) gynnar alla. Det funkar liksom bara åt ena hållet. Medmänsklingsrösten hjälper egoisten, men egoiströsten hjälper knappast medmänsklingen.
Sen får du väl fråga dig själv om eller hur mycket du vill gynna dig själv på andras bekostnad.

Så om du nu (vilket det demokratiska valsystemet i princip ser till) måste se valmöjligheterna som svart-vita (eller, om du så vill, "rödgrön-blåa") så borde ditt huvudsakliga val där bakom skärmen inte vara mellan det här eller det där partiet, mellan den här eller den där ideologin eller mellan det här eller det där bocket; det borde vara mellan del eller helhet, mellan egoism eller filantropi (nej, egoism och filantropi är inte ideologier här) -- mellan "jag" eller "vi".

Summan av kardemumman är alltså, rent logiskt, väldigt enkel i all sin krånglighet: Det som är bra för helheten är bra för delen; det som är bra för delen är inte nödvändigtvis bra för helheten. Sen återstår bara för dig att avgöra på vilken sida av gränsen mellan egoism och medmänsklighet du vill stå, och därefter vilket block, vilket parti eller vilken politiker som du tycker gör det mest bekvämt för dig att stå där du står.

Seså! Rannsaka nu ditt samvete och spring och rösta!

----

ADDENDUM: en liten (?) nyansering om nyanser

Det kom en vis kommentar till texten ovan, ett påpekande att jag tycks utgå från att det finns något som alla är överens om är bäst för alla. Och att eftersom så inte är fallet hela resonemanget faller rätt platt...

Så sant; den synpunkten är helt rätt!
Jag vill emellertid inte påstå att det finns något som är bäst för alla -- det finns det givetvis inte (i synnerhet inte något som alla är överens om); självfallet kan (och bör) man inte bortse helt från den egna härden när ...man röstar. Det vore idiotiskt, lika idiotiskt som att enkom se till det egna bästa. (Ja, dessvärre är utilitaristen lika mycket ute ute och naivcyklar som kommunisten och sverigedemokraten). Det var faktiskt lite det jag var ute efter (genom att, kanske korkat nog, lägga krokben för min egen argumentation): att jag tror att det hos de flesta finns ett vägval, det mellan jaget och viet, som ligger som en mer eller mindre omedveten grund till vilken lapp man stoppar i valkuvertet och/eller vilka kryss man sätter. Och att det kanske kan vara bra att vara medveten om det valet, om varför man väljer som man gör -- en liten reflektion om det kan kanske leda till en viss insikt om att den verkligheten vi väljer om inte nödvändigtvis är så svartvit som valaffischerna och blockbashingen gärna vill få oss att tro. En ytterst naiv förhoppning, jag vet, men ändå...

Märk väl att jag (just därför) inte tar ställning mellan viet och jaget (även om det, utifrån hur/om man känner mig och var man tror att jag står politiskt, säkert kan verka så från min möjligtvis raljanta ton) utan mest vill hävda att det kan finnas en hel gråskala även mellan vi-tänket och jag-tänket. Och att man utifrån det kanske bättre kan hitta sin plats på skalan och göra en mer samvetsgrann kuvertstoppning på söndag.
Jag vill här alltså inte huvudsakligen förespråka en plats på skalan framför en annan (eller att en sådan plats skulle vara detsamma som en plats i ett politiskt block); det här är inget resonemang för eller emot en eller annan partifärg, utan mest en stilla (om än halvgalen) förhoppning att folk ska bygga sitt val på sakliga argument och/eller faktiska värderingar om vad man tycker är bäst för både viet och jaget, snarare än att falla offer för politikens sedvanligt stränga antingen-eller-förenkling och svartvita retorik. Att folk ska veta vad de väljer och varför de väljer som de gör.
Men går det att rösta utifrån en nyanserad plats på gråskalan? Partipolitiken är ju ändå i sitt väsen någonstans en förenkling, en för demokratin rationaliserande nödvändighet, oavsett om man vet om det eller inte, och man måste ju trots allt göra ett val (om man nu väljer att välja) eller hur? Jo, men man kan ju, om man nu inte känner att man står särskilt stadigt i en eller annan särskild partifålla, personvälja och taktikrösta och fan och hans moster. Nyanserna finns nog, vill jag hoppas. Kanske kan det vara rimligt att glida närmare jaget, ju mindre valsfären är (det vill säga ju mer valsedelns färg glider från gult till blått/vitt)? Inte fan vet jag...