Avstånd från konst till klotter

Riksteatern skulle anordna ett evenemang. För att puffa för detta evenemang bokade de massa annonser, bland annat på Stockholms stads kulturtavlor. Helt i sin ordning – självfallet ska ju en institution som Riksteatern annonsera för ett kulturevenemang på Stadens kulturtavlor. Inget konstigt.


Aber nein.

Det gick nu Stockholms stad inte med på.
För Stockholms stad har en policy.

* * *

Okej, det förstår man ju att Stockholms stad måste ha en policy. Även en för vad man tillåter på sina kulturtavlor.
Så vad för avskyvärda saker hade Riksteatern tänkt att annonsera på tavlorna? Barnpornografiska alster? En bild av ett långfinger uppbyggd av hakkors? Uppmaningar till allmänheten att slå på handikappade med bordtennisracketar, att sparka hundar eller kasta yoghurt på poliser?

Nope.
Annonserna var för ett evenemang som handlar om konst. Annonser med ett grafiskt formspråk som kan föra tankarna till graffiti och gatukonst, för ett evenemang som också mycket riktigt handlar om gatukonst. Annonserna skulle så vitt jag förstår inte på något sätt innebära något utförande av graffiti eller gatukonst, vilket ju ofta i lagens mening inte är helt förenliga med lagens mening, utan var helt vanliga, bokade annonser. Med ett grafiskt formspråk som kan föra tankarna till graffiti och gatukonst. Vilken ju ofta i lagens mening inte är helt förenliga med lagens mening.
Men de puffade alltså för ett evenemang som handlar om potentiellt olagliga företeelser.
Och mot detta har Stockholms stad en policy.

Denna policy säger, förklarar Stockholms stad i ett mejl till Ceylan Holago, producent för evenemanget Art of the Street, att Stockholms stad "INTE [kan] medverka [sic] eller STÖDJA verksamheter eller evenemang som inte tar klart avstånd från klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse."

Okej…

* * *

Jag gjorde ett snabbt besök på Stockholm stads webbplats, för att kolla in lite vad Staden (med stöd av nämnda policy, får vi utgå ifrån) i stället väljer att stödja eller medverka…i.
En snabbkoll ger vid handen att som exempel axplocka projekten Think Big Lectures, Kulturföreningen Kaffe och Love Tensta.

För att försäkra mig om att dessa verksamheter är vad jag har för mig på förvaltningsspråk heter "koscher" kollade jag givetvis igenom även dessa verksamheters webbplatser, varpå jag nöjt kunde konstatera att alla dessa är fina grejer, fullt värdiga mina skattepengar.

Men!
Döm om min fasa när jag sedan insåg att det inte någon stans på dessa webbplatser fanns uppgifter om att verksamheterna tar klart avstånd från klotter, olaglig graffiti eller lilknande skadegörelse.
Över huvud taget finns inga uppgifter på hemsidorna som tyder på att verksamheterna aktivt arbetar mot klotter och/eller så kallad "gatukonst"!

VET STOCKHOLMS STAD OM DETTA??
(Ser ni hur upprörd jag är?? Jag använde för tusan versaler!! Och dubbla interpunktioner!!)
Hur kan detta häpnadsväckande förbiseende ha fått ske?? Hur kan dessa verksamheter ha sipprat igenom stadens finmaskiga policynät? Hur? HUR??
Jag kippar efter andan här!

* * *

Jag vet inte varför, kanske var det den lille grävande journalisten djupt inne i min näsa som vädrade någon subtil unken doft, men jag fick för mig att kravla mig allt djupare in i Stadens allra mörkaste, mest ovädrade korridorer (på Stockholms stads webbplats). Kanske hade jag någonstans en illavarslande aning om en byråkratisk röta, en cancersvulst som metastaserat ännu längre än till de vid första anblicken behjärtansvärda, men likväl ickeklotterfientliga, verksamheter som jag först snubblat över.

Och mycket riktigt – det visar sig, efter en djuplodande undersökning, att Stockholms stad minsann ger stöd och engagemang åt allt från simhallar och spårvagnar till parkeringsplatser och äldreomsorg – företeelser som inte någon stans visar att de uttryckligen tar aktivt avstånd från klotter!

* * *

Kanske kan vi, med darrande hand, våga nära en stilla förhoppning om att alla dessa ickeantiklotterverksamheter som Stockholms stad stödjer, alla dessa ickeantiklotterprojekt som Staden ändå medverkar, trots allt faktiskt är emot klotter och dylika hemskheter. (Vad vet jag, någon av Think Big Lectures gästtalare kan ju mycket väl ha hållit ett brandtal om hur usch graffiti är, och kanske simskolorna nuförtiden kräver ett avståndstagande mot klotter vid sidan av huvuddopp och kaffekokning för att man ska få Baddaren…?)

Ja, faktum är att vi måste hoppas det. Vi måste anta att alla dessa lapsusar inom Staden endast är olyckliga misstag, tragiska offer för den mänskliga faktorn.
Annars är vi inne på en farlig väg, mina vänner. Vad händer när det brister nästa gång? Vi kan bara fasa för vad som kan ske om vi sänker den sköld, legerad med policy och patos, som nu tack och lov lyckades skydda oss mot Art of the Street, ett evenemang som förvisso inte är olagligt eller hemskt i sig, men som väl (i någon mån) handlar om något potentiellt olagligt.
Tänk om Staden exempelvis skulle råka stödja en teaterpjäs som handlade om den undre världen – vilket budskap skulle det skicka till medborgarna? Jo, att brott är bra, så klart! Eller – jag vågar knappt skriva orden – tänk om Staden skulle råka ge medel till en utställning om förintelsen – det skulle ju, rimligtvis, leda till att stockholmarna, med hjälp av dina skattepengar, uppmuntrades till folkmord!
Typ.

Staun. HELA staun.

Det här är vad vi i foto-/tidningsbranschen brukar kalla en "breddarbild".
Och det är vad vi från Karlskrona brukar kalla "Staun".

(nog bäst att klicka upp bilden i nytt fönster om man ska se nåt)

Den hysteriska orättvisan

– En liten inläggsserie i 5 kapitel.

*

INLEDNING

Gång på gång. Historier om män, ofta i maktpositioner, som anklagas för våldtäkt, ofredande eller någon form av förtryck av kvinnor. Assange. Strauss-Kahn. En polis.
Som alla bedyrar sin oskuld.

…så slår det mig! Att det finns en fråga som ingen tycks ställa i alla dessa fall. En väldigt grundläggande fråga:
Varför?
Närmare bestämt: Varför, om något brott nu inte begåtts, skulle kvinnorna i alla dessa fall hitta på något så allvarligt som att någon våldfört sig på dem?
Vaför?

* * *

KAPITEL 1: Därför?

Låt oss krysta fram ett par "tänkbara" svar:

1. Kvinnan i det aktuella fallet används som spelbricka i en stor konspiration. Någon mäktig person eller organisation med stora resurser och mycket att vinna på att diskreditera den mäktige mannen som anklagas, eller till och med få honom fälld, får kvinnan, troligtvis mot en ansenlig ersättning eller under hot, att anmäla att hon blivit utsatt för brottet.

2. Kvinnan är en kriminell mastermind, som kommit på att det finns stora skadeståndspengar att hämta. Och även om det inte går att bevisa brottet eller få mannen fälld så finns det en ansenlig sannolikhet att han kommer att vilja komma till en, för kvinnan väldigt ekonomiskt förmånlig, förlikning för att rädda sitt ansikte.

3. Kvinnan är sinnessjuk. Hon har av någon anledning utvecklat känslor för mannen, som inte kan besvara hennes känslor. Eller så har det funnits en sexuell relation, som kvinnan misstagit som äkta känslor, vilket det sedermera visat sig att mannen inte haft. I nederlaget utvecklas känslorna till vansinne och hat gentemot mannen, som hon får för sig har förlett och förnedrat henne, så till den grad att hon anklagar honom för ett av de värsta brott man kan tänka sig. Varpå hon sedermera går in för sin villfarelse så hårt att hon snart tror att den egna lögnen är sanningen. Hon blir helt enkelt hysterisk. Ni vet, som kvinnor lätt blir. De är ju så märkliga, de små liven…

* * *

KAPITEL 2: Eller…?

Låt oss nu analysera dessa möjliga svar lite.

Vi tar fallet Strauss-Kahn som exempel: En hotellstäderska som invandrat till USA från Guinea anklagar en av världens mäktigaste män, bossen för IMF, för att ha våldtagit henne.

Scenario 1?
En mäktig motståndare vill ha bort DSK, och tänker: "Hmmm… vi anlitar en kvinna med såpass stor skådespelartalang att hon med stor trovärdighet kan få folk att tro att DSK faktiskt våldfört sig på henne. Sedan betalar vi henne rikligt för att göra det, alternativ tvingar vi henne till det under något slags hot. Hmmm… Jag vet! Vi väljer en städerska från Guinea! Perfekt!"
…eh, njae. Det känns faktiskt inte särskilt troligt.

Scenario 2?
Det kan inte vara lätt som invandrad guineansk hotellstäderska att hanka sig fram i New York. Klart att man knåpar ihop en get rich quick scheme. "…och minsann, är det inte den där IMF-bossen som bor i ett av rummen jag just städade?Han är ju mäktig som fan och med maaaassa pengar i ryggen. Där har vi det! Jag hittar på att han våldtagit mig. Ha! Ingen kan tvivla – jag är ju en kriminell mastermind med fantastiska skådespelartalanger! Jag kommer få ett gigantiskt skadestånd och leva lycklig och rik i alla mina dar! Lätt som en plätt!"
…eh, njae. Det känns faktiskt inte heller särskilt troligt. Okej, jag vill inte på något sätt förringa guineanska hotellstäderskors intelligens, men tjosan, det är faktiskt det vi snackar om här: en städerska från Guinea, inte en Bond-skurk.
Och återigen: Varför? Det finns en aspekt här som vi inte ska glömma, och det är den oerhört krävande process det torde innebära att deltaga i ett rättsfall av den här typen – även om det skulle vara ett open and shut case (och även om det inte skulle vara ett fall som uppmärksammades länge och väl i massmedia över hela världen). Hur rimligt är det att en "vanlig människa" (som alltså inte är en kriminell mastermind) frivilligt, och på falska grunder, skulle utsätta sig för den säkerligen gigantiska mentala påfrestning en så stor apparat skulle innebära, med stora och svåra uppbrott från det normala vardagslivet – bara för möjligheten att få lite pengar och/eller uppmärksamhet?
Skulle en städerska från Guinea göra det?
För mig – en person som får smärre panikångest av exempelvis blotta tanken att behöva ringa ett formellt samtal eller behöva ha med myndigheter eller byråkrati eller juridiska eller ens affärsmässiga instanser att göra – är det väldigt svår att begripa eller tro.

Så, nähä, då återstår Scenario 3:
Ja, så måste det alltså vara; städerskan i DSK-fallet har självfallet blivit kär i DSK, och när kärleken inte besvaras så blir hon hysterisk. Precis som alla de där andra kvinnorna i alla de där andra fallen.
Vi behöver ju bara kolla på ordet "hysterisk". Det härstammar från grekiskans "hysteria", som betyder livmoder. Det är alltså något som är knutet till det kvinnliga könet – och till Alla kvinnor.
There you have it! Kvinnor är inte kloka. De hittar på massa konstigheter och är inte att lita på, i synnerhet inte när det handlar om våldtäktsanklagelser.

…alltmedan Dominique Strauss-Kahn givetvis menar att han inte alls gjort sig skyldig till något av det han anklagas för. Befängda påhopp. Komplotter.
…varpå han släpps på fri fot för en borgenssumma på fem miljoner dollar…

* * *

KAPITEL 3: De gamla grekerna

Ja, redan de gamla grekerna – ni vet, de som uppfann demokratin (för fria män) – kom alltså fram till att kvinnor av naturen kan bli hysteriska och hitta på massa osanningar av rent vansinne. Och vi lever ju i en demokrati, så det måste ju stämma…?
Nä, så är det ju givetvis inte. Trots all visdom de gamla grekerna gav oss så har vi utvecklats i alla fall lite grann sedan dess; vi lever 2011, i en tid där många människor (dock långt ifrån alla, tyvärr) inser att kvinnor har samma värde, rättigheter och skyldigheter som män, att alla människor i grunden är jämlika (och därför ska behandlas sålunda) och lika inför lagen etc, etc, mm, osv…

Men Myten om den Hysteriska Kvinnan har uppenbarligen ändå lyckats fortleva hela vägen från de gamla grekerna och in i våra jämställda (?) dagar. Ja, självfallet har kvinnor, alla kvinnor, en benägenhet att bli hysteriska! Det har vi ju sett! I "Fatal Attraction" liksom i otalet amerikanska tv-filmer om någon stackars lärare som blivit våldtäktsanklagad av en betuttad studentska med mentala problem.

* * *

KAPITEL 4: Lagens väktare

Okej, nu vet jag givetvis ingenting om sanningen i DSK-fallet. Det gör bara Strauss-Kahn själv och den guineanska städerskan.
Och jag känner att det faktiskt ändå finns en ganska stor sannolikhet att han kommer att åka dit, att brottet går att bevisa. Och även om han skulle frias så har hans karriär och makt grusats av hela historien (i alla fall i nuläget) och om han är skyldig så är i alla fall det kanske något slags straff.

Men låt oss därför i stället ta ett annat aktuellt fall, en friande dom där en polis i Stockholm åtalats för bland annat våldtäkt och andra brott av tre kvinnor.

Det heter i domen att eftersom det varit starka känslor inblandade i relationerna mellan kvinnorna och polismannen måste man vidta väldig försiktighet i sin bedömning av kvinnornas utsagor.

Ska vi tolka detta som att känslor är helt irrelevanta i rättsfall, exempelvis när det handlar om våldtäkt? Skulle det innebära att det känslomässiga lidande som ett våldtäkts- eller annat brottsoffer får genomlida är helt irrelevant i ett juridiskt sammanhang?
Nej, självklart inte – de må vara svårkonkretiserade och svåra att hantera med fullkomlig saklighet, men jag tror ingen domstol skulle vifta bort dem som helt irrelevanta.

Men det kaaan ju faktiskt vara så att de ljuger, städerskan och "polisens kvinnor"…
Problemet är att det av allt att döma har inträffat ett och annat sådant fall, där en kvinna, må det vara på grund av mentala problem eller ren illvilja, de facto har anklagat en oskyldig man för våldtäkt eller dylikt.
Men de torde väl faktiskt vara väldigt få? Så hur fan kan vi låta dem styra "våra" juridiska värderingar i den här typen av fall? Är det på grund av alla de där filmerna? Eller är vi bara korkade? Eller finns det några juridiska aspekter som gör att vi måste ta sannolikheten om oskyldig anklagelse i beaktande? Tja, kanske… men jag vet inte…

* * *

KAPITEL 5: AVSLUTNING

Men hur kan vi, uppenbarligen, rättfärdiga att ha det som utgångspunkt, till och med i rättslig saklig bedömning, att kvinnor har en allmänrådande benägenhet till hysteri, till att låta sina känslor svalla över till inbillning och felaktiga allvarliga beskyllningar?

Självklart måste man i rättsliga sammanhang åberopa det rimliga tvivlet – men finns det verkligen inget sätt att göra det utan att hela tiden sanningsförklara myten om den kvinnliga hysterin?
Det rimliga tvivlet är en viktig juridisk princip. Men det är tyvärr också en sköld som män som älskar att förtrycka kvinnor kan gömma sig bakom när jämställdheten attackerar.

Är det kanske rimligt att betvivla just rimligheten i "det rimliga tvivlet"? Bör vi i större utsträckning betvivla rimligheten i den hävdade oskulden i stället för i anklagelsen?

Återigen: Jag vet inte. Jag har tyvärr inga bra svar. Hade jag haft det hade jag allvarligt funderat på en karriär som juridikprofessor. Nej, jag kan bara ställa de frågor som dyker upp i mina tankar och hoppas att juridiken någon gång kommer att hitta bra svar – annars kommer den aldrig att komma riktigt nära rättvisan och jämställdheten i de fall där könsmaktens starka part (man eller kvinna) gör den andra parten till ett offer.

Den twittergenererade kampanjen #prataomdet var ett steg mot bättre svar – för genom att blottlägga gråzonerna tror jag att vi kan bli allt bättre, allt rättvisare när vi sedermera måste göra våra bedömningar i svart på vitt.

Tills dess kan vi väl i alla fall bli lite bättre på att ställa frågan Varför?

*

Rosa blommor i träd osv.

Stockholmsturistade lite (=tokplåtade blommande körsbärsträd i Kungsan).
Har lyckats missa den rysligt rosa vårexplosionen i Kungsträdgården varje år och alltid blivit förvånad över hur litet fönstret att hinna uppleva dem är. Men i år lyckades jag pallra mig in till stan och fick kameran med mig.

Jehuholt

Dagens gravt överdrivet komplicerade ordvits.

–––

En passiv-aggressiv svensklärare får nog av sin lätt dyslektiska elev, en flicka vid namn Eileen, och hennes hopplösa oförmåga att använda skiljetecken. För att avreagera sig går han hem, trär på sig ett par snickarbrallor och skriver en låt med titeln "Komman, Eileen!"

–––

Nästan.

Den är det viktigaste som finns. Den är den absoluta kärnan i alla religioner…typ.
Kärleken till nästan.
Här är jag troende. Djupt troende.
På kärleken till nästan.
Vad jag tror om en eventuell Guds existens ska jag inte gå in på. Inte här. Inte nu.
Men på kärleken till nästan tror jag, kompromisslöst.
Det är den som blir kvar när man dekonstruerat alla argument, när man följdfrågat varje svar med ett "varför?" tills inget längre finns kvar än ett "därför". Den gyllene regeln. Det kategoriska imperativet.
Visst, man kan ifrågasätta den här dekonstruktionen och säga att jag i själva verket väljer att se kärleken till nästan som det kategoriska imperativet. Ja, kanske är det så – men jag kan ju intet annat göra.

Kärleken är det enda godtagbara självändamålet.

Tyvärr har ju ack så många religioner tappat bort just denna kärna. De har förlorat greppet om sin mittpunkt och fått hela religionen att lossna från sin egen axel.
Eller rättare sagt: religionerna har inte tappat kärleken till nästan, men många människor använder religionen som svepskäl för att, motsägelsefullt nog, ignorera kärleken till nästan totalt, för att sätta sig själv och de sina över nästan, för att göra Gud till sin egen, med ett eget namn, för att måla världen i svart och vitt, dela in den i vi och dom. För att kriga, döda, förslava.
För att rättfärdiga sitt hat. (Och varifrån kommer hatet? Från rädsla? Osäkerhet, förvirring, från saknad av just kärleken till nästan?)

Vissa av dessa människor är nog bara kallt kalkylerande, eller bara ignorant medföljande, i denna missrepresentation av religionen och dess budskap. Religionen som svepskäl för icke-religiöst hat.
Andra är nog bara förvirrade, på eller långt bortom gränsen för allvarliga mentala problem.
De som är så fast beslutna att gå på sin bestämda religiösa väg, för egen maskin eller ledd av en profet, med blicken så stint fäst på en Gud vid horisonten att de glömmer att blicka ner mot marken och se just kärnan, kärleken till nästan, den gravitation som håller deras religion samman.
De som är så säkra på sin väg att de gått fullständigt vilse.
De som är så förvirrade att de misstar sin förvirring för en övertygelse.



Det är nog kärleken till nästan som gör att det här klippet gör att jag blir så ledsen. I stället för att bara garva åt henne, förlöjliga henne och sedan låtsas som att hon inte finns. Man skulle lätt kunna vifta bort henne, fnysa åt det faktum att galningar finns det ju alltid. Och
inte hjälper det väl då att jag sitter här och skriver ett blogginlägg om mänsklig godhet, hur oomkullrunkeligt övertygande det än är. Nej kanske inte, men kärleken till nästan gäller även när nästan beter sig som tjejen ovan.


Eller vänta! Kanske har de bara missuppfattat alltihop? Kanske har de förstått "kärleken till nästan" som "kärleken till Nästan"? Alltså som i den engelska felöversättningen "The love of Maybe"?

Eller kanske är det jag som missförstått det? Att det är så det ska tolkas?
Ah, kärleken till nästan. The love of maybe!
Som i "Vår religion går ut på att älska alla – nästan". "Gud är alltigenom god – nästan". "Gud älskar alla – nästan. I alla fall alla som är som oss, som tror som oss. Absolut inte bögar och muslimer och mörkhyade eller människor med tatueringar eller folk som tror på vetenskap eller råkar vara handikappade – men nästan alla. Förutom japaner. Japan kan dra åt helvete!"
?

Nej, tyvärr är det ju inte så. De allra flesta bland alla dessa förvirrade "religiösa" själar som tappat bort kärleken till nästan, de som hittat ett hat i religionen, ett hat som egentligen inte finns där, och använder det med hela sin religiösa geist – de kan ju tyvärr inte åberopa något språkligt missförstånd. För de pratar ju inte svenska.
De har valt att tro på Gud i stället för kärleken till nästan. Som om det ena skulle utesluta det andra. Om du finner existentiell mening eller tröst i en tro på Gud – fine, good for you! Men om denna tro förhindrar dig från att älska din nästa – då är du ut ute på tunn is min vän, på en is som spricker av sin egen orimlighet.


Nåväl, ni får ursäkta om jag gick all DiLeva on yo ass där för en stund.
Men det finns en aspekt jag faktiskt tycker om i tolkningen av "kärleken till nästan" som "the love of maybe": det faktum att det mesta faktiskt bara är nästan. Den varianten av "nästan" hyser jag stor kärlek till; till det att ingenting är absolut säkert, allting kan ifrågasättas.
Förutom en enda sak.
Kärleken till nästan.
För grejen med kärleken till nästan är just det. Den är inte "nästan". Den är "absolut!"