Alla är reportrar

Sedan sociala-media-experten Emanuel Karlsten proklamerade att "alla är journalister" och i samma veva sjösatte det postjournalistiska nyhetsnavet Ajour har diskussionen om sociala kontra "gamla vanliga" medias roll i nyhetsförmedlingen satts på sin spets.
Många (i stor utsträckning ickejournalister) har tyckt att "Alla är journalister " är en alldeles förträfflig paroll, medan många andra (så gott som uteslutande – surprise, surprise! – de-facto-journalister) har rasat över hur det inte stämmer alls.

Massa kloka, och en hel del mindre kloka, saker har sagts och skrivits i debatten, och jag tänker inte redogöra för alla dem här.
Jag vill dock peka på hur Aftonbladets Fredrik Virtanen avfärdade Emanuel Karlstens slagord med att Alla är journalister lika mycket som Alla är frisörer. Det gör jag lite för att jag när jag läste hans text tänkte att, "men hallå, det var väl inte den bästa jämförelsen – jag är inte frisör, men jag klipper mitt eget hår och det blir ju toksnyggt, så alla kanske faktiskt är frisörer??"… Lite därför, men mest för att jag sedan genom att dekonstruera min egen knasiga analys av frisörliknelsen hittade den viktiga poängen:
Ja, jag klipper mitt eget hår, och ja, jag lyckas få frippan precis som jag vill ha den (aka skitsnygg!), trots att det inte är särskilt lätt och trots att jag inte har någon som helst utbildning i hårklipperi. Men gör det mig till frisör? No-no-no… Jag skulle aldrig på dessa meriter ge mig på att starta en frisersalong eller ha några framgångar om jag sökte jobb på en (och om jag mot förmodan skulle få jobb på en skulle det nog resultera i många pengar tillbaka och säkerligen ett och annat skadeståndsanspråk).
Och samma princip gäller journalistiken – precis som att vem som helst med en sax kan klippa hår så kan vem som helst med en smartphone numera förmedla nyhetshändelser, direkt och snabbt, via twitter, facebook, flickr och andra kanaler ut till hela vida världen.
Men det gör inte vem som helst till journalist.


Kanske är det ordet "journalist" som är problemet här. Att folk inte riktigt vet vad en journalist är.
Sedan jag för fyra år sedan slutade som reporter för att bli redigerare (och sedermera även webbredaktör, samtidigt som det då och då alltjämt händer att jag fattar reporterpennan eller kameran) har jag inte sällan hört kommentarer (från ickejournalister) i stil med "så du jobbar inte som journalist längre?"
För att förtydliga här: Eh, jo, det gör jag. I allra högsta grad. Men jag är inte reporter längre. En reporter som jobbar för en tidning eller tv-kanal är en journalist, men en journalist är inte nödvändigtvis en reporter. Journalistyrket innefattar oerhört mycket mer än att "bara rapportera". Det vet alla de-facto-journalister. Och om du inte är en dylik så får du helt enkelt ta mig på mitt ord här – det ligger liksom i sakens natur att jag vet mer om mitt jobb än någon som inte jobbar med det. Deal with it. Du vet garanterat mer om ditt jobb än vad jag gör.

Eller tror du verkligen att arbetsbeskrivningen "Här! Ta ett block och en penna. Åk ut och skriv ner vad du ser och vad folk säger. Passa på att ta en bild med mobilen också när du ändå är där" kan kavlas ut till en högskoleutbildning på två år eller mer?
(Och även rapporterandet, reporterskapet, är givetvis något som kräver oerhört mycket mer yrkesskicklighet än en smartphone för att bli till journalistik, men den avhandlingen lämnar jag därhän här).


Nu har Emanuel Karlsten betydligt bättre koll på journalistyrket än de flesta, och jag tror att det blev "alla är journalister" helt enkelt för att det har bättre schvung än "alla är reportrar".
Jag hyser stor respekt för Emanuel och tycker att han alltsomoftast har väldigt intressanta tankar och kunskaper att komma med. Och jag tycker såväl Ajour-satsningen som parollen "alla är journalister" är väldigt intressant, relevant och viktig. (Och som sådan tycker jag det är en jättebra paroll – men jag tror att det är just en paroll, ett utrop som påvisar att nu är det väl revolution på gång, inte ett konstaterande som ska läsas helt bokstavligt).
Och fan, han har koll på sociala medier, Emanuel, sjukt mycket bättre än jag! Fattas bara, expert som han är.
Men, with all due respect, att sociala media och gammal vanlig media har många beröringspunkter sinsemellan och stundom överlappar varandra betyder inte att det ena kan göra anspråk på att vara den andra.
Lika lite som en frisör eller en kärnkraftsingenjör eller en kommunikatör är en journalist.
Emanuel vet vad en journalist är, men långt ifrån alla vet det. Egentligen. Ändå tar sig vem som helst friheten att annektera ordet "journalist" och i det lägga betydelser lite som det passar. Men journalist är inte en livsstil eller en hobby, det är ett yrke. Precis som sjörullsföringsområdesbefälhavare, kärnkraftsingenjör eller onkolog, yrken som gemene man sällan känner sig kunna tillskriva sina egna egenskaper.

Det är nog till stor del det som är problemet – eftersom alla kan berätta om vad de upplever, via twitter eller till en reporter och kanske till och med kan få sin läsarbild från någon händelse publicerad i Expressen, så tror alla att de vet vad journalistyrket innebär. Och sålunda att de kan ta ställning till parollen "alla är journalister", ja till och med skriva under på det (en sk "byline").
Vilket alla alltså egentligen inte kan (i alla fall inte något annat ställningstagande än ett negerande). Precis som att inte alla här och nu kan ta ställning till, och i synnerhet inte skriva under på, påståendet att "Alla människor är grumbiljärer!"*


Det blogginlägg du just nu läser triggades av ett tweet, eller faktiskt ett retweet, som dök upp i min twitterfeed i kväll. Med motiveringen "Fy fan vad bra av @mariahagglof om att 'alla är journalister'" länkade tweetet till det här blogginlägget.
Läs det gärna! Det är intressant, och jag tycker att Maria har viktiga poänger, även om jag inte håller med det helt och hållet, och det utgör utgångspunkten för mitt resonemang nedan.
Det handlar, kortfattat, om att Maria Hägglöf (som "kallar [sig] kommunikatör i nya medier") befann sig på det tunnelbanetåg som i morse fick evakueras då det brann i tunneln mellan S:t Eriksplan och Fridhemsplan, att hon twittrade om det live och tog bilder, och om att sedan massa mediakanaler snappade upp hennes tweets och sedermera toppade med hennes vittnesskildring och bilder.

I blogginlägget skriver Maria bland annat:

"Tidigare i höst inför releasen av Ajour.se, skrev Emanuel Karlsten i sin blogg att alla är journalister, ett uttalande som blev väldigt omdiskuterat. Mitt agerande under händelserna i tunnelbanan skulle kunna vara ett av bevisen för att så är fallet. Jag skulle dock vilja påstå att om journalister idag inte var så otroligt lata, om de faktiskt arbetade för att göra något annat än vad jag redan gör på plats i det drabbade tunnelbanetåget så skulle inte alla vara journalister."

Att gå i polemik med någon, i synnerhet i små 140-teckensburpar på twitter, är något jag ogärna gör. Inte för att jag är konflikträdd utan för att jag väljer mina strider och för att minsta lilla ord som inte stämmer överens med ens egen ståndpunkt på twitter genast tolkas som ett personligt påhopp och genast triggar ut kattklorna (ja, även på mig), vilket så gott som aldrig resulterar i något konstruktivt eller ens särskilt sakligt.
Men av någon anledning gjorde jag det nu ändå. Eller, tja, jag vill inte påstå att jag gick i polemik, men jag svarade i alla fall på tweetet med ett frågeaktigt påstående:
"Att dra slutsatsen 'journalister idag [är] så otroligt lata' av att ingen murvel råkade vara på tåget M råkade vara på (m twitterhuvudet förtjänstfullt på skaft men likväl råkade) känns väl dock lite svajigt?"
…väl medveten om att Maria aldrig använt ordet "slutsats" och att detta var min egen tolkning.

Och prompt kom svaret på Twitter:
"Jag har väl aldrig begärt att journalisterna själva skulle ha varit på tåget?"
Nej, det är sant.
Eller… fast… mjo, nja, jo lite…

Att journalisterna är så otroligt lata bestod ju nämligen till viss del i att

"Sedan dröjde det en halvtimme tills att jag var uppe på perrongen. På den halvtimmen vet jag fler än en nyhetsredaktion som hade hunnit skicka en reporter till Fridhemsplan för att hitta sitt egna unika ögonvittne att intervjua, spela in sitt eget unika videomaterial och ta sina egna unika bilder. Men eftersom alla nöjer sig med att använda mitt material blir mina citat och bilder omvandlat till sex stora nyhetsmediers journalistik."

Okej.
1: Att nyhetsmedierna använde Marias material beror helt enkelt på att det var bäst. Bilder tagna och ord rapporterade av någon annan när det händer, där det händer är självfallet bättre än egna ord och bilder en bit därifrån en stund senare. De lockar helt enkelt mer till läsning/tittning. De säljer bättre.
Det är nyhetsvärdering, inte lättja. Det vet varje journalist.
Jag klankar alltså inte på något vis på Maria för att hon inte tycks veta detta. För hon är ju (trumvirvellllll) – inte journalist.
För att fixa ett eget, unikt, material bättre än Marias skulle det alltså krävas att journalisterna – ja, råkade vara på plats på tåget.
2: Nej, Marias citat och bilder blev inte "omvandlat till sex stora nyhetsmediers journalistik." Till sex stora nyhetsmediers rapportering, ja, men inte till "sex stora nyhetsmediers journalistik."

Blogginlägget är en intressant skildring av hur en händelse kan gå från en helt vanlig människas tweet och/eller mobilbild snabbt kan metastasera sig upp till de "riktiga" nyhetskanalernas förstasidor (webbnyhetstoppar).
Och kanske var några av de journalister som jobbade med händelsen lite lata. Det är inte alls omöjligt. Kanske tog några av dem någon genväg eller två, för att de kunde. Säkerligen kan det ha uppfattats så när alla plötsligt hör av sig och vill ha ens ord och bilder.
Och Maria sätter en vass fingernagel i vårt journalistöga genom att visa hur näst intill patetiskt det faktisk blir när alla möjliga nyhetskanaler toppar med samma persons bild och vittnesskildring.
Men hon avslöjar samtidigt, tvärtemot sin slutsats, att hon inte är journalist. (Eller?)
För det är just "fy fan vad bra" blogginlägget inte är. I alla fall inte om man ska se det som journalistik (vilket det förvisso inte är, det är ett blogginlägg, men det argumenterar ju i någon mån ändå för att det är journalistik, så…).

För inget i blogginlägget vederlägger på något vis att "journalister idag [är] så otroligt lata". Detta ger ett visst mått av kritik i läsningen vid handen. ("Vederläggning" och "källkritik" är för övrigt sådant som vi som envisas med att kalla oss "riktiga journalister" lägger gaska stor vikt vid).

Så Maria, klappa dig själv på axeln för att du försett en hel drös nyhetsförmedlare med bra material. Det förtjänar du, det menar jag uppriktigt; som du säger – du serverade materialet på ett silverfat! Men klappa dig inte på axeln för att på något vis ha gjort journalisternas jobb, och i synnerhet inte för att ha gjort det bättre än dem.


I den bästa av världar skulle så klart alla nyhetsredaktioner ha en hel reportertrupp i standbyläge dygnet runt för den här typen av händelser och därmed snabbt vara på plats och inskaffa eget material i stället för att använda en (och samma) twittrares bilder och redogörelser.
Många tror nog att det är så, men så ser det inte ut idag. Jag förväntar mig inte att alla ska vet det – eftersom alla inte är journalister. Men vi vet det.

Sedan kan det vara en allvarlig fara i att de-facto-journalister tar genvägen att referera till en twittrare, som råkar vara på plats. Jag tror att detta är en central poäng i det Maria skriver, och det håller jag till fullo med om. Och ur det perspektivet är hennes blogginlägg (!) "fan va bra".
Men jag tror att de de-facto-journalister som i morse jobbade med tunnelbanebranden gjorde ett gott jobb, och att de inte agerade som de gjorde av lättja utan av en fullt korrekt värdering av arbetsförutsättningarna i förhållande till händelsen.
För det var trots allt (även om det är väldigt dramatiskt att vara med om en dylik händelse – i synnerhet om man som enskild individ hamnar i dess massmediala epicentrum) inte någon jättegrej. Inget terrordåd, ingen revolution, ingen katastrof, inga dödsfall. Det var många brandbilar, evakuering och ståhej, det var gnistor, det var lite eld och en hel del rök, det var förseningar i tunnelbanetrafiken under ett par timmar efteråt… that's it. Sånt händer.
Och jag tycker nog, trots att något faktafel säkert smugit sig in någon stans, att alla nyhetskanaler jag tagit del av gett en fullt tillbörlig rapportering av vad som hände i tunneln på lördagsmorgonen.

För jo, jag såg till att ta del av så många som möjligt av dem, eftersom jag ansåg att även om alla andra tidningar skrivit om det så borde vi självfallet också göra det i Vårt Kungsholmen och Vi i Vasastan. Vilket jag alltså gjorde, så fort jag blev varse händelsen. Och jag gjorde det genom att rewrite:a och, liksom många av de andra nyhetskanalerna, hitta fakta hos andra media.
Hade jag kunnat göra mer eget, unikt, material? Hade jag kunnat vara på plats, göra egna intervjuer, ta egna bilder? Hade jag kunnat ringa runt för att få kommentarer?
Absolut!
Behövde jag göra det? Hade det varit befogat?
Inte det minsta.

Var jag lat?

Det hade givetvis varit lämpligt, och yrkesmässigt tillfredsställande, om vi hade varit först och "unikast" med att rapportera om branden i tunnelbanan.
Men om sanningen ska fram – när den inträffade låg jag och sussade sött i min säng. Eftersom jag var ledig. Liksom hela min redaktion. Vi har tyvärr inte det där standby-teamet eller resurserna att ha den bevakningsgrad vi skulle önska på händelser av det här slaget (i synnerhet inte vid den här tidpunkten).
Att jag senare såg till att skriva om händelsen på våra sajter beror helt enkelt på att jag kände att vi som lokaltidning självklart bör nämna den. Och jag gjorde det trots att jag inte var i tjänst, utan använde min påtagligt obetalda fritid.
Jag önskar dessutom att jag hade upptäckt och återgivit nyheten tidigare, men efter en väldigt intensiv jobbvecka och därtill kroniska sömnsvårigheter sedan jag sprang in i den berömda väggen för fyra år sedan fick sovmorgonen lov att breda ut sig. Och, som sagt – jag är ju faktiskt inte anställd som reporter.

Jaja, den bästa av världar, och så vidare…

Men tja, visst, journalister idag är kanske otroligt lata…?

Hade jag råkat vara ombord på tåget, skulle jag då ha förlitat mig på andrahandskällor och någon annans twitter och flickr? Självfallet inte. Jag kan garantera att i sådant fall hade jag själv tagit bilderna och snabbt som ögat sett till att våra sajter hade en ordentlig rapportering långt före någon annan nyhetskanal. Och jag är ganska säker på att denna rapportering skulle ha blivit källa för de andra nyhetskanalerna snarare än bilder och ord från någon som råkar ha en hyfsad skara twitterföljare…

Nåja.


Det är nästan klyschigt att skriva det, men medialandskapet håller på att förändras, och det väldigt mycket. Vilket är oerhört intressant, men även lite skrämmande för etablerade massmedia, för oss "riktiga journalister". Förutsättningarna förändras, konkurrensen förändras, källorna förändras och läsarnas intressen förändras. Det händer grejer, helt enkelt. Och sociala media är en mäktig landskapsarkitekt i dessa förändringar, och det är tokviktigt/nödvändigt att "gammal vanlig media" tar vara på dess möjligheter i stället för att se det som ett hot.
Därför är det skitbra, i den här något sämre än den allra bästa av världar, att Alla är reportrar! Men vi ska inte förlita oss blint på dessa Alla.

För jo, Alla kan rapportera.
Ja, okej, jag kan gå med på det: Alla är reportrar. Inte nödvändigtvis bra reportrar, men visst –
Alla är reportrar!

Men Alla är inte journalister.
(Inte ens lata journalister.)

* * *

* "Grumbiljärer" är ett ord jag just hittade på, på mitt eget påhittade språk, och det betyder "människor". Utropet "Alla människor är grumbiljärer!" är således (förvisso en tautologi men likväl) ett helt korrekt påstående. Nu vet du det, och kan ta ställning till dess sanningshalt.
(Alla grumbiljärer är emellertid inte journalister).