I know why the caged bird tweets

Två grejer som stör mig med sociala media när en känd människa har gått bort:

1. Hur alla plötsligt faller in i en hyllningskör, RIP:ar till höger och vänster och vill få det att framstå som att just hen minsann högaktade den nu bortgångna kändisen mycket mer än alla andra och mycket före alla andra redan när den nu bortgångna kändisen levde.
2. Folk som retar sig på hur alla plötsligt faller in i en hyllningskör, RIP:ar till höger och vänster och vill…

…okej! Ja, jag vet – nu är jag inte och klafsar med storstövlarna i motsägelserabatten (igen), men jag menar faktiskt både det första och det andra. I viss mån, helt beroende på situationen. Svart, vitt, gråskalor… (och det första tog jag, medvetet, mest med för att skapa effekt).

Anyhoo – case in point:

Att jag här nu inte gick svaromålsbananer i kommentarstråden beror självfallet på att hen som postade kommentaren inte menade något illa, tvärt om, och således inte förtjänade någon svada över sig bara för att jag råkade vara på lite dåligt humör. Och för att jag, enligt ovan, ju i någon mån instämmer med hennes åsikt.
Men jag väljer att titta en gång till och fråga mig om vid någon punkt, och i sådant fall var, just den åsikten slutar vara rimlig.
I just det här fallet tog den frågan denna form: Var Maya Angelou ett missförstått geni som ingen hade vett att uppskatta medan hon fortfarande var vid liv, för att sedan hyllas av massa kvasikulturella medlöpare?
Eh, nä.
Kanske förtjänade hon mer ännu ros (jag hittar just nu inte min facit-tariff över det där), kanske var ingen mängd lovord över hennes fantastiska livsgärning tillräcklig. Men jag tror vi kan vara ganska säkra på att, jo, hon hyllades plenty. Välförtjänt. Medan hon levde. Och hon fick höra massvis av lovord.

Visst, även denna gång fanns de så klart där i smärre drösar, fejsbokarna som hoppar på sorgebandvagnen och slentrian-RIP:ar loss sedan de läst nån Aftonbladet-artikel om att en kändis gått bort (eller ännu troligare, läst någon fejsboksväns kommentar om frånfället/artikel om frånfället. Och det är alla dessa som jag väl syftar på när jag skriver under på min första punkt ovan). Men att ur det dra slutsatsen att den bortgångne fick vänta på uppskattning till sin död är… hmm, tja, ganska jävla respektlöst gentemot dem som faktiskt högaktade den döde redan då hen var vid livet, och mot dem som faktiskt sörjer hens bortgång.

Fejsbokskommentatorn i mitt illustrerande exempel ovan menar så väl och har helt rätt i att vi ofta glömmer bort att visa vår uppskattning för någon eller någon medans tillfälle finns. Eller, i lite bredare svep, att vi inte ser att uppskatta det fina förrän det försvunnit. Det är en viktig synpunkt som hen här förtjänstfullt lyfter fram – att visa uppskattning är något som vi människor, särskilt vi jante-frusna nordbor, behöver bli bättre på.
Så varför buttrade jag till här då? Tja, den gamla vanliga käpphästen, antar jag. Sakligheten. Hur något i grunden fint och bra så lätt sveper undan sina egna fötter när sakligheten glöms bort.
Som det faktum att Maya Angelou var en högaktad poet både länge och väl redan medan hon levde.
Vilket gör att kommentatorn ovan snarast verkar vara besviken på sig själv för att inte bättre ha uppskattat (eller känt till?) Maya Angelou tidigare? Varpå det fina i hens budskap lätt tappas bort…


Det handlar som vanligt om var man tittar, om hur vi små människor har så svårt att anlägga andra perspektiv, hur vi missar de mest uppenbara saker när vi sitter och stirrar stint på vår egen lilla silkepapperstunna tankekuliss, oförmögna att med all enkelhet riva hål i den och se hur mycket och hur tydligt som pågår i den stora helheten där bakom.
Som det faktum att det trots allt är väldigt naturligt att en människa överöses med vackra or just efter att hen has left the building. För det handlar ju om en specifik definitiv händelse i personens liv (ja, den verkligt definitiva händelsen, vilket gör den än tyngre än låt säga en jämn födelsedag ett giftermål, ett nobelpris eller what-have-you). Något som i sig blir en naturlig nyhet som får folk att haja till och minnas. Och hylla.
Och är det något negativt? Visst, det hjälper inte direkt Maya Angelou, som alltjämt är jävligt död/saligen insomnad, men är inte uppmärksamheten en alltigenom positiv grej?

Jag ska inte låtsas att jag var någon stor Angelou-kännare. Jag hade väl läst en och annan dikt och visste lite vagt vem hon var (mest genom diverse popkulturella referenser). Det var ungefär tillräckligt mycket för att jag skulle ha bilden av henne som en fin och viktig människa och därför fälla en sorgsen suck inför nyheten om hennes bortgång för att sedan, i brist på annat, låta den landa i en RIP i min fejsboksstatus.
Men tack vare alla andra postuma hyllningar och lovord, alla andra RIP-svansar i mina socialmediala flöden, har jag nu lärt känna så många fler av hennes visa ord och i någon mån mer om henne som människa. Och med alla nekrologer och dödsrunor och levnadstecknande artiklar på tidningarnas kultursidor, och med alla RIP:ar i flödena delar många den upplevelsen med mig.
Hennes storhet kommer många fler, även slentrian-RIP:arna, till livs, och därigenom låts den leva vidare, kanske till och med växa.
En i sanning värdig hyllning. Ett arv.

Man kan med rätta tycka det är synd om uppskattningen av en person och hens gärning inte hinner komma hen till livs. Och fejksörjande begravningskraschare i fejsboskflödet är alltjämt rätt jävla störigt.
Men ingen riktig kärlek och/eller respekt gentemot en människa är för stor, inte heller efter hens liv tagit slut.

Med all respekt –
RIP, Maya Angelou.
 

  ❖

PS. Är inte det här en väldigt liten grej att irritera sig över? Jo. Jag tror min irritation i viss utsträckning beror på att jag, precis som hen som skrev den illustrerande kommentaren om Maya Angelou, retar mig på hur det stundom känns som en tävling i sorg. Typ, min pappa kände Maya Angelou tusen gånger mer än din pappa kan säga… stjärnstopp! Och när någon då lägger sig på en metanivå och börjar beklaga beklagarna… det blir liksom bara för allergent. Och jepp – ironin i att jag själv, till råga på allt med ett långt jävla blogginlägg som ingen läser, nu lagt mig på en meta-meta-nivå i hela tjotaballongen undgår mig inte. Jag är således den värsta röven av dem alla. En idioternas överstepreäst. Woohoo! I win!!
Men mest handlar det faktiskt om min gamla allergi mot hur människor ofta misslyckas med att se, eller ens vilja se, annat än det lilla utsnitt av verkligheten som råkar befinna sig mitt framför näsan på dem. Och stundom skaver en enda liten pyttig prinsess-ärta betydligt mer än en hel stor beanbag.

Hammaren och skäran och lilla vickevire

Parisa Amiri la idag upp en skärmdump på sitt twitter. Den tyckte jag var rolig.
Vilket jag påpekade med en RT och med en länk på facebook, båda ackompanjerade med "Åh, guld☆ till Parisa! :-)"
Där tyckte inte alla alls att det var lika roligt som jag tyckte.

Ingen chockstormsattack förvisso, men väl ett par kommentarer som föga höll med mig:

"Ja, och snart är det dags för ett hakkors, sen laddar vi upp en bild på Pol Pot. Charmigt!"

"Osmakligt… utan att personligen ha ngn som helst överrojalistisk underton, tycker jag bara att symbolen för många års förtryck, massmord, etnisk och religiös förföljelse bara helt enkelt är osmaklig i sammanhanget…"

…från ett par kompisar som båda är väldigt kloka och som jag respekterar väldigt, även i ovan nämnda kommentarer, vilka ju är helt sanna.
Så självklart kände jag mig här ganska dum, med egot lätt sargat och med ett ömsom stressat stammande, ömsom uppgivet suckande, behov att förklara mig.
(I synnerhet för att Parisa Amiri i sin rolighet inte alls var lika dum som jag var i min taffliga spridning av den, och om inte jag förtjänar upprättelse (lite högtravande ord här kanske, menmen…) så gör i alla fall hon det.)
När jag började försöka utveckla en argumentation som svar metastaserade den emellertid, som vanligt, till en längd som passar sig bättre här, i bloggformat, än i kommentarstråden på fejan. (Ja, man får tycka att detta är ett tecken på att jag är en konfrontationsrädd fegis snarare än en som ser tillpunkttalandet som en mer fruktbar saklighetsmotor än det socialmedialt snuttifierade "Debatt"-hetset.)

För, som sagt, de där kommentarerna/kommentatorerna har ju så klart helt rätt. Det där kan man så klart tycka, och självklart är det oerhört osmakligt att använda hammaren och skäran för att anspela på massmord, förföljelse, förtryck och etnisk rensning.
Jag är dock övertygad om att Parisas intention här knappast var just en sådan anspelning. Och samtidigt vill jag hävda att hammaren och skäran i nutidshistorian är en långt mycket mer komplex symbol än hakkorset, på samma sätt som begreppet "kommunism" är betydligt mer komplext än "nazism". (Eller att en Stalinmustasch är betydligt mindre förarglig än en Hitler-dito).
När jag ser hammaren och skäran bredvid konceptet "kungligt dop" faller i alla fall mina tankar om kommunismen direkt till de (tycker jag) ganska vettiga tankarna om
arbetar- och bondeklassens – det hårda arbetets och den allmänhetliga samvarons – rätt till makt i motsats till idiotin med en av Gud eller arv tilldelad dito. Det är för mig i den här kontexten betydligt mer naturligt att tänka på dessa tidiga kommunistiska tankar snarare än på Stalin och de grymheter som skedde i kölvattnet av hans korruption av den kommunistiska värdegrunden. Ja, för mig låg helt enkelt "ett opium för folket" och bilden av en tsarfamilj som plötsligt blivit lite skakis närmare till hands för tanken än Sibirien, gulager, förföljelser och massmord.

I sammanhanget är jag övertygad om att Parisas skämt var just det, ett skämt, där humorn ligger i att ställa den rojalistiska yrans galenskap (ingen värdering från mig av rojalismen eller monarkin i övrigt här, bara av dess galenskapsdimensioner) på sin ända med en skarp konstrast. En kontrast som jag ser som tydlig mellan just det kungliga och religiösa å ena sidan och den kuvade folkmassan å den andra, men som egentligen inte ens kräver en såpass ingående analys – för man behöver inte plocka sönder det hela till intellektmolekyler utan kan stanna vid det enkla faktum att det här var menat som ett skoj och att humorn i att rita en hammaren-och-skäran-symbolen inte hade en mer hatisk undermening än "men hallå, är inte det här ändå liiiite silly?"

Jo, jag vet – "det var ju bara ett skämt" är en av de mest urbota korkade ursäkterna man kan när man gjort något dumt. Men det blir oftast dumt först när man låter det hamna i fel kontext, där någon kan ta illa upp. Och det löpte ju Parisas hammare och skära trots allt väldigt liten risk att göra – för skämtets kontext var inte att få en liten oskyldig (om än kunglig) bebba att börja gråta över att någon kunde vara så elak som att anspela på mord och ondska i en så fin och glädjefullt sammanhang som ett barndop genom att ge henne en teckning; nej skämtets kontext var en skärmdump av en möjlighet att via en larvig webbgrunka rita en teckning till en liten bebis som man egentligen inte borde ge mer uppmärksamhet än vilken annan bebis som helst.
Och även om Parisa nu tryckte på "skicka" efter att ha ritat sin hammare och skära så skulle det likt förbannat aldrig komma lilla Estelle till harms. För jo, lika övertygad som jag är om hennes intentioner med sin lilla skärmdump (Parisa får jättegärna rätta mig här om jag har fel i hela, eller delar av, min analys) lika övertygad är jag om att den lilla kungliga gullungen till tronarvinge skiter prinsessblöjan till brädden i vad några av hennes hedrande undersåtar kladdat till henne via en töntig webbwidget.

 
No harm, no foul, alltså.
…oooom det inte hade varit för att jag delade med mig av en potentiellt osmaklig symbol till en demografi utanför jargongkontexten, till människor som uppenbarligen kunde ta illa upp.

För det är ju så med symboler, de är vad man lägger i dem; vad gäller hakkorset råder ganska överväldigande konsensus om att det är proppfullt med otrevligheter. Medan en nästan lika överväldigande konsensus råder om att det kors under vilket lilla Estelle idag fick sitt namn nedpräntat som en ofrivillig bekräftelse av den augsburgska bekännelsen från 1593 är en i allmänhet god symbol, full med kärlek till nästan och andra kinder och snygga skägg…
Men man skulle även, med en inte alltför grov tweekning av argumentationen om hammaren och skäran och Stalins blodiga nävar, kunna hävda att korset i grund och botten är ett avrättningsredskap (lex Bill Hicks) eller påtala alla de ofantliga grymheter som gjordes i denna symbols namn under korstågen (eller de idioter som fortfarande gömmer sina hatbrott bakom det).
Och vad man lägger hos hammaren och skäran är, som sagt, mer komplext – ibland kan det vara en kuvad arbetare under en orättvis och ond maktfullkomlighet, men det kan även (antagligen betydligt oftare) vara just den orättvisa och onda maktfullkomligheten som läggs i betydelsen. Blod, mord, ondska och ännu mera ondska…
Det glömde jag bort lite när jag retweetade och fejsbokade, vilket var klantigt och dumt.
Ber om ursäkt för det.

Tycker dock fortfarande att Parisa var rolig (och inte alls särskilt osmaklig. I alla fall inte osmakligt osmaklig).

Alla är reportrar

Sedan sociala-media-experten Emanuel Karlsten proklamerade att "alla är journalister" och i samma veva sjösatte det postjournalistiska nyhetsnavet Ajour har diskussionen om sociala kontra "gamla vanliga" medias roll i nyhetsförmedlingen satts på sin spets.
Många (i stor utsträckning ickejournalister) har tyckt att "Alla är journalister " är en alldeles förträfflig paroll, medan många andra (så gott som uteslutande – surprise, surprise! – de-facto-journalister) har rasat över hur det inte stämmer alls.

Massa kloka, och en hel del mindre kloka, saker har sagts och skrivits i debatten, och jag tänker inte redogöra för alla dem här.
Jag vill dock peka på hur Aftonbladets Fredrik Virtanen avfärdade Emanuel Karlstens slagord med att Alla är journalister lika mycket som Alla är frisörer. Det gör jag lite för att jag när jag läste hans text tänkte att, "men hallå, det var väl inte den bästa jämförelsen – jag är inte frisör, men jag klipper mitt eget hår och det blir ju toksnyggt, så alla kanske faktiskt är frisörer??"… Lite därför, men mest för att jag sedan genom att dekonstruera min egen knasiga analys av frisörliknelsen hittade den viktiga poängen:
Ja, jag klipper mitt eget hår, och ja, jag lyckas få frippan precis som jag vill ha den (aka skitsnygg!), trots att det inte är särskilt lätt och trots att jag inte har någon som helst utbildning i hårklipperi. Men gör det mig till frisör? No-no-no… Jag skulle aldrig på dessa meriter ge mig på att starta en frisersalong eller ha några framgångar om jag sökte jobb på en (och om jag mot förmodan skulle få jobb på en skulle det nog resultera i många pengar tillbaka och säkerligen ett och annat skadeståndsanspråk).
Och samma princip gäller journalistiken – precis som att vem som helst med en sax kan klippa hår så kan vem som helst med en smartphone numera förmedla nyhetshändelser, direkt och snabbt, via twitter, facebook, flickr och andra kanaler ut till hela vida världen.
Men det gör inte vem som helst till journalist.


Kanske är det ordet "journalist" som är problemet här. Att folk inte riktigt vet vad en journalist är.
Sedan jag för fyra år sedan slutade som reporter för att bli redigerare (och sedermera även webbredaktör, samtidigt som det då och då alltjämt händer att jag fattar reporterpennan eller kameran) har jag inte sällan hört kommentarer (från ickejournalister) i stil med "så du jobbar inte som journalist längre?"
För att förtydliga här: Eh, jo, det gör jag. I allra högsta grad. Men jag är inte reporter längre. En reporter som jobbar för en tidning eller tv-kanal är en journalist, men en journalist är inte nödvändigtvis en reporter. Journalistyrket innefattar oerhört mycket mer än att "bara rapportera". Det vet alla de-facto-journalister. Och om du inte är en dylik så får du helt enkelt ta mig på mitt ord här – det ligger liksom i sakens natur att jag vet mer om mitt jobb än någon som inte jobbar med det. Deal with it. Du vet garanterat mer om ditt jobb än vad jag gör.

Eller tror du verkligen att arbetsbeskrivningen "Här! Ta ett block och en penna. Åk ut och skriv ner vad du ser och vad folk säger. Passa på att ta en bild med mobilen också när du ändå är där" kan kavlas ut till en högskoleutbildning på två år eller mer?
(Och även rapporterandet, reporterskapet, är givetvis något som kräver oerhört mycket mer yrkesskicklighet än en smartphone för att bli till journalistik, men den avhandlingen lämnar jag därhän här).


Nu har Emanuel Karlsten betydligt bättre koll på journalistyrket än de flesta, och jag tror att det blev "alla är journalister" helt enkelt för att det har bättre schvung än "alla är reportrar".
Jag hyser stor respekt för Emanuel och tycker att han alltsomoftast har väldigt intressanta tankar och kunskaper att komma med. Och jag tycker såväl Ajour-satsningen som parollen "alla är journalister" är väldigt intressant, relevant och viktig. (Och som sådan tycker jag det är en jättebra paroll – men jag tror att det är just en paroll, ett utrop som påvisar att nu är det väl revolution på gång, inte ett konstaterande som ska läsas helt bokstavligt).
Och fan, han har koll på sociala medier, Emanuel, sjukt mycket bättre än jag! Fattas bara, expert som han är.
Men, with all due respect, att sociala media och gammal vanlig media har många beröringspunkter sinsemellan och stundom överlappar varandra betyder inte att det ena kan göra anspråk på att vara den andra.
Lika lite som en frisör eller en kärnkraftsingenjör eller en kommunikatör är en journalist.
Emanuel vet vad en journalist är, men långt ifrån alla vet det. Egentligen. Ändå tar sig vem som helst friheten att annektera ordet "journalist" och i det lägga betydelser lite som det passar. Men journalist är inte en livsstil eller en hobby, det är ett yrke. Precis som sjörullsföringsområdesbefälhavare, kärnkraftsingenjör eller onkolog, yrken som gemene man sällan känner sig kunna tillskriva sina egna egenskaper.

Det är nog till stor del det som är problemet – eftersom alla kan berätta om vad de upplever, via twitter eller till en reporter och kanske till och med kan få sin läsarbild från någon händelse publicerad i Expressen, så tror alla att de vet vad journalistyrket innebär. Och sålunda att de kan ta ställning till parollen "alla är journalister", ja till och med skriva under på det (en sk "byline").
Vilket alla alltså egentligen inte kan (i alla fall inte något annat ställningstagande än ett negerande). Precis som att inte alla här och nu kan ta ställning till, och i synnerhet inte skriva under på, påståendet att "Alla människor är grumbiljärer!"*


Det blogginlägg du just nu läser triggades av ett tweet, eller faktiskt ett retweet, som dök upp i min twitterfeed i kväll. Med motiveringen "Fy fan vad bra av @mariahagglof om att 'alla är journalister'" länkade tweetet till det här blogginlägget.
Läs det gärna! Det är intressant, och jag tycker att Maria har viktiga poänger, även om jag inte håller med det helt och hållet, och det utgör utgångspunkten för mitt resonemang nedan.
Det handlar, kortfattat, om att Maria Hägglöf (som "kallar [sig] kommunikatör i nya medier") befann sig på det tunnelbanetåg som i morse fick evakueras då det brann i tunneln mellan S:t Eriksplan och Fridhemsplan, att hon twittrade om det live och tog bilder, och om att sedan massa mediakanaler snappade upp hennes tweets och sedermera toppade med hennes vittnesskildring och bilder.

I blogginlägget skriver Maria bland annat:

"Tidigare i höst inför releasen av Ajour.se, skrev Emanuel Karlsten i sin blogg att alla är journalister, ett uttalande som blev väldigt omdiskuterat. Mitt agerande under händelserna i tunnelbanan skulle kunna vara ett av bevisen för att så är fallet. Jag skulle dock vilja påstå att om journalister idag inte var så otroligt lata, om de faktiskt arbetade för att göra något annat än vad jag redan gör på plats i det drabbade tunnelbanetåget så skulle inte alla vara journalister."

Att gå i polemik med någon, i synnerhet i små 140-teckensburpar på twitter, är något jag ogärna gör. Inte för att jag är konflikträdd utan för att jag väljer mina strider och för att minsta lilla ord som inte stämmer överens med ens egen ståndpunkt på twitter genast tolkas som ett personligt påhopp och genast triggar ut kattklorna (ja, även på mig), vilket så gott som aldrig resulterar i något konstruktivt eller ens särskilt sakligt.
Men av någon anledning gjorde jag det nu ändå. Eller, tja, jag vill inte påstå att jag gick i polemik, men jag svarade i alla fall på tweetet med ett frågeaktigt påstående:
"Att dra slutsatsen 'journalister idag [är] så otroligt lata' av att ingen murvel råkade vara på tåget M råkade vara på (m twitterhuvudet förtjänstfullt på skaft men likväl råkade) känns väl dock lite svajigt?"
…väl medveten om att Maria aldrig använt ordet "slutsats" och att detta var min egen tolkning.

Och prompt kom svaret på Twitter:
"Jag har väl aldrig begärt att journalisterna själva skulle ha varit på tåget?"
Nej, det är sant.
Eller… fast… mjo, nja, jo lite…

Att journalisterna är så otroligt lata bestod ju nämligen till viss del i att

"Sedan dröjde det en halvtimme tills att jag var uppe på perrongen. På den halvtimmen vet jag fler än en nyhetsredaktion som hade hunnit skicka en reporter till Fridhemsplan för att hitta sitt egna unika ögonvittne att intervjua, spela in sitt eget unika videomaterial och ta sina egna unika bilder. Men eftersom alla nöjer sig med att använda mitt material blir mina citat och bilder omvandlat till sex stora nyhetsmediers journalistik."

Okej.
1: Att nyhetsmedierna använde Marias material beror helt enkelt på att det var bäst. Bilder tagna och ord rapporterade av någon annan när det händer, där det händer är självfallet bättre än egna ord och bilder en bit därifrån en stund senare. De lockar helt enkelt mer till läsning/tittning. De säljer bättre.
Det är nyhetsvärdering, inte lättja. Det vet varje journalist.
Jag klankar alltså inte på något vis på Maria för att hon inte tycks veta detta. För hon är ju (trumvirvellllll) – inte journalist.
För att fixa ett eget, unikt, material bättre än Marias skulle det alltså krävas att journalisterna – ja, råkade vara på plats på tåget.
2: Nej, Marias citat och bilder blev inte "omvandlat till sex stora nyhetsmediers journalistik." Till sex stora nyhetsmediers rapportering, ja, men inte till "sex stora nyhetsmediers journalistik."

Blogginlägget är en intressant skildring av hur en händelse kan gå från en helt vanlig människas tweet och/eller mobilbild snabbt kan metastasera sig upp till de "riktiga" nyhetskanalernas förstasidor (webbnyhetstoppar).
Och kanske var några av de journalister som jobbade med händelsen lite lata. Det är inte alls omöjligt. Kanske tog några av dem någon genväg eller två, för att de kunde. Säkerligen kan det ha uppfattats så när alla plötsligt hör av sig och vill ha ens ord och bilder.
Och Maria sätter en vass fingernagel i vårt journalistöga genom att visa hur näst intill patetiskt det faktisk blir när alla möjliga nyhetskanaler toppar med samma persons bild och vittnesskildring.
Men hon avslöjar samtidigt, tvärtemot sin slutsats, att hon inte är journalist. (Eller?)
För det är just "fy fan vad bra" blogginlägget inte är. I alla fall inte om man ska se det som journalistik (vilket det förvisso inte är, det är ett blogginlägg, men det argumenterar ju i någon mån ändå för att det är journalistik, så…).

För inget i blogginlägget vederlägger på något vis att "journalister idag [är] så otroligt lata". Detta ger ett visst mått av kritik i läsningen vid handen. ("Vederläggning" och "källkritik" är för övrigt sådant som vi som envisas med att kalla oss "riktiga journalister" lägger gaska stor vikt vid).

Så Maria, klappa dig själv på axeln för att du försett en hel drös nyhetsförmedlare med bra material. Det förtjänar du, det menar jag uppriktigt; som du säger – du serverade materialet på ett silverfat! Men klappa dig inte på axeln för att på något vis ha gjort journalisternas jobb, och i synnerhet inte för att ha gjort det bättre än dem.


I den bästa av världar skulle så klart alla nyhetsredaktioner ha en hel reportertrupp i standbyläge dygnet runt för den här typen av händelser och därmed snabbt vara på plats och inskaffa eget material i stället för att använda en (och samma) twittrares bilder och redogörelser.
Många tror nog att det är så, men så ser det inte ut idag. Jag förväntar mig inte att alla ska vet det – eftersom alla inte är journalister. Men vi vet det.

Sedan kan det vara en allvarlig fara i att de-facto-journalister tar genvägen att referera till en twittrare, som råkar vara på plats. Jag tror att detta är en central poäng i det Maria skriver, och det håller jag till fullo med om. Och ur det perspektivet är hennes blogginlägg (!) "fan va bra".
Men jag tror att de de-facto-journalister som i morse jobbade med tunnelbanebranden gjorde ett gott jobb, och att de inte agerade som de gjorde av lättja utan av en fullt korrekt värdering av arbetsförutsättningarna i förhållande till händelsen.
För det var trots allt (även om det är väldigt dramatiskt att vara med om en dylik händelse – i synnerhet om man som enskild individ hamnar i dess massmediala epicentrum) inte någon jättegrej. Inget terrordåd, ingen revolution, ingen katastrof, inga dödsfall. Det var många brandbilar, evakuering och ståhej, det var gnistor, det var lite eld och en hel del rök, det var förseningar i tunnelbanetrafiken under ett par timmar efteråt… that's it. Sånt händer.
Och jag tycker nog, trots att något faktafel säkert smugit sig in någon stans, att alla nyhetskanaler jag tagit del av gett en fullt tillbörlig rapportering av vad som hände i tunneln på lördagsmorgonen.

För jo, jag såg till att ta del av så många som möjligt av dem, eftersom jag ansåg att även om alla andra tidningar skrivit om det så borde vi självfallet också göra det i Vårt Kungsholmen och Vi i Vasastan. Vilket jag alltså gjorde, så fort jag blev varse händelsen. Och jag gjorde det genom att rewrite:a och, liksom många av de andra nyhetskanalerna, hitta fakta hos andra media.
Hade jag kunnat göra mer eget, unikt, material? Hade jag kunnat vara på plats, göra egna intervjuer, ta egna bilder? Hade jag kunnat ringa runt för att få kommentarer?
Absolut!
Behövde jag göra det? Hade det varit befogat?
Inte det minsta.

Var jag lat?

Det hade givetvis varit lämpligt, och yrkesmässigt tillfredsställande, om vi hade varit först och "unikast" med att rapportera om branden i tunnelbanan.
Men om sanningen ska fram – när den inträffade låg jag och sussade sött i min säng. Eftersom jag var ledig. Liksom hela min redaktion. Vi har tyvärr inte det där standby-teamet eller resurserna att ha den bevakningsgrad vi skulle önska på händelser av det här slaget (i synnerhet inte vid den här tidpunkten).
Att jag senare såg till att skriva om händelsen på våra sajter beror helt enkelt på att jag kände att vi som lokaltidning självklart bör nämna den. Och jag gjorde det trots att jag inte var i tjänst, utan använde min påtagligt obetalda fritid.
Jag önskar dessutom att jag hade upptäckt och återgivit nyheten tidigare, men efter en väldigt intensiv jobbvecka och därtill kroniska sömnsvårigheter sedan jag sprang in i den berömda väggen för fyra år sedan fick sovmorgonen lov att breda ut sig. Och, som sagt – jag är ju faktiskt inte anställd som reporter.

Jaja, den bästa av världar, och så vidare…

Men tja, visst, journalister idag är kanske otroligt lata…?

Hade jag råkat vara ombord på tåget, skulle jag då ha förlitat mig på andrahandskällor och någon annans twitter och flickr? Självfallet inte. Jag kan garantera att i sådant fall hade jag själv tagit bilderna och snabbt som ögat sett till att våra sajter hade en ordentlig rapportering långt före någon annan nyhetskanal. Och jag är ganska säker på att denna rapportering skulle ha blivit källa för de andra nyhetskanalerna snarare än bilder och ord från någon som råkar ha en hyfsad skara twitterföljare…

Nåja.


Det är nästan klyschigt att skriva det, men medialandskapet håller på att förändras, och det väldigt mycket. Vilket är oerhört intressant, men även lite skrämmande för etablerade massmedia, för oss "riktiga journalister". Förutsättningarna förändras, konkurrensen förändras, källorna förändras och läsarnas intressen förändras. Det händer grejer, helt enkelt. Och sociala media är en mäktig landskapsarkitekt i dessa förändringar, och det är tokviktigt/nödvändigt att "gammal vanlig media" tar vara på dess möjligheter i stället för att se det som ett hot.
Därför är det skitbra, i den här något sämre än den allra bästa av världar, att Alla är reportrar! Men vi ska inte förlita oss blint på dessa Alla.

För jo, Alla kan rapportera.
Ja, okej, jag kan gå med på det: Alla är reportrar. Inte nödvändigtvis bra reportrar, men visst –
Alla är reportrar!

Men Alla är inte journalister.
(Inte ens lata journalister.)

* * *

* "Grumbiljärer" är ett ord jag just hittade på, på mitt eget påhittade språk, och det betyder "människor". Utropet "Alla människor är grumbiljärer!" är således (förvisso en tautologi men likväl) ett helt korrekt påstående. Nu vet du det, och kan ta ställning till dess sanningshalt.
(Alla grumbiljärer är emellertid inte journalister).

#halfbandhalfmovie Afterlife

En liten efterspya:

Martha Macy Gray Marlene

Radiohets

Susie Päivärintha Mood For Love

Drömkåkan Hellström

Bie ber Soldiers

John Legends of the Fall

CeeLoyent Green

Name the Pet Sematary

Fugazi Must be Crazy

EmiliGrana Torino

Happy Foetus

Married to the Moby

The Sweet Hereaufder Maur

Håkan Hellraiser

The Assassination of Jessie J by the Coward Robert Ford

Troy Orbison

Frost/Saxon

GeorJah Rule

Machete Baker

Florence Valentine's Day

Paranåid Park

The Replacements Killer

Resident Eve

BlooDrain

Neil Blood Diamond

Catch Me if Yoko Ono

Titanic Cave

Simply Red Dragon

Lolita Ford

Cowboysanna Nielsen

Evanescent of a Woman

My Left Foot Fighters

Dodgeballboy

Keeping the Faith Evans

Happy David Gilmoure

Primus Love Dogs

Bette Midler on the Roof

Norbital

Batman and Rob'n'Raz

Layerla Kake

Doctor Dolittle Gerhard

The Big Li'lbowwowski

Lars Wintersbone

To Gillian Welch on her 37th Birthday

Mr. & Mrs Aerosmith

The Oh in Songs Ohia

The Other Marc Bolan Girl

Teaching Mrs. Tingsek

Helt Off the Living Dead

Timbuk to the Future

The Haunteding

Josie and the Pussycat Dolls

Henry Foolfighters

Barefoot in the Ark

Girls Just Nirvana Have Fun

Ear Pray Charles

Panterum

Slayercake

Eminenemy of the State

The Mo Better Blues

Don't Slayer Word

Crazy, Stupid Love Thörnqvist

Sky Captain and Tenile of Tomorrow

The Depeche Mod Squad

House of Heavy D

David Guetta Clue

Lions for Lambchops

A Bridge Tool Far

Pugh RougueTraderfeldt

Bob Marley & Me

Marmaduke Ellington

Not Another Abba Teens Movie

Spidherman Dune

Hanson of No One

500 Donnas of Summer

The Linkin Park Lawyer

Spy Kids on the Block

Green Boyzone

Mannen som slutade Röyksopp

Inland Empire of the Sun

Limp Seabizkit

Submarine Fredriksson

Sun Kil Moonraker

Anchorman: The Legend of Ron Blurgendy

Brian Wilson's War

I Know What You P Diddy Last Summer

Analyze Take That

Married to the Moby

Heathers Nova

The Byrdscage

ExtremeLou Reed and Incredibly Close

My Best Friend's Wedding Present

Bruce Allmighty Mighty Bosstones

O Brother Where Art Garfunkle?

Kick-Ass Danielsson

Dangermouse Liaisons

The National Treasure

Gonikkisixxty Seconds

Leaving Lou Begas

Captain Cornelis Mandolin

Beowulfmother

The Beowulf City Rollers

Joan of the Ark

Being John Cougar Mellenkovich

Hook, Line N*Synker

Rounders Glenmark

Being Al Yankovic

Det Celine Dionseglet

Gycklar-Nas Afton

a-ha Day's Night

The Wizzard of Ozzy Osbourne

All the Pretty Band of Horses

MazzyStar's Keeper

Laleh Misérables

Le scaphAndre 3000 et le papillon

Maria Callas Eviga Ögonblick

J.Lopatra and Marc Anthony

Johnny Cop Land

Sommaren med Moniker

The Skeleton Kee Marcello

Petter Cematary

Jedward Scissorhands

True Kajsa Grytt

The Blindside

Me Without You and Every One We Know

Rebellion Sebastian

John Tucker Mustasch

Shins City

Jeff Bucketleyist

Nena and a Half Weeks

#halfbandhalfmovie #woodyallenedition

Bara för att jag helt enkelt inte kan sluta…

Curse of the Jade Scorpions

Sweet and Loudon Wainwright III

Bullet over Brodway

Manhattan Transfer Mystery

Shadows and Smog

Broadway Danny Saucedrose

Annie Hall & Oates

Bananaramas

Crimes and Missy Misdemeanors Elliot

Take the Moneybrother and Run

Skoop

Vetiver Works

Cassandra's Dream Theatre

Hannah and Her Twisted Sisters

You Will Meat Loaf Tall Dark Stranger

Deacon Blueting Harry

Celebritney Spears

Mighty Afro-Dite

The Purple Rose of Cairola

Matchpointbox 20

R.J. Dio Days

Small Time Kooks

#halfbandhalfmovie -bonanza

Att twitter uppfinner hashtaggen #halfbandhalfmovie är självfallet bland det värsta som kan hända en manisk, missbruksbenägen, musik- och filmtokig tvångsordvitsare such as mysjälv. Eftersom den här kranen när den väl öppnats snabbt förvandlades till ett smärre Niagarafall tyckte jag att det vore elakt gentemot mina följare att ösa ut hela rasket på twittan, varför jag i stället valde att dämma upp syndafloden (samt de droppar som tidigare läckte ut på twitter) här på bloggen i stället (plus att jag inte vill förlora fler följare på grund av mitt dryga OCD-twittrande)
Vissa inslag känner ni kanske igen från andra twittrare, men i dessa fall måste jag nog åberopa great-minds-think-alike-klausulen.
Nåja, de här knåpade i alla fall jag fram.
Here we go. Håll till ondo:

WuTang trosor i Tyrolen

The Cureas för Frankenstein

Jakob Hellboy

Popsicletjuven

Nada Smurfs

Fear And Loathing in Las Sestefanz

Timo Räisid&näncy

She & Himmel över Berlin

Ringu Starr

HenrYrrolins

Låt den rätte Khoma in

Willy DeVille Wears Prada

Hudson Hawkan Hällström

Lost ina Nordenstramslation

David Shundtricket

Nancy Sinatranother Teen Movie

Regina SpekThor

Östen mä The Wrestlern

SpiriTrueaLiesed

Owen Pallet Me In

Den svenska tystnaden onde, den fule

Avril LaVieEn Rose

PJ Harvey inte setts förut?

Into the Wild Nothing

The Bridges of Maddison Count Basie

Amores Perros Del Mar

Kurt Vile You Were Sleeping

Kylie Minogueountry for Old Men

Radio Dept. Days

Thomas Andersson Wij hade i alla fall tur med vädret

Vit Päls of St. Mary's

Batman For Lashes

The Jusus and Mary and Max Chain

Santogoldfinger

Entombed Raider

Crucified Barbarella

Nephew Good Men

Carpark North by Northwest

Foo the Fighter

SugarCube

KLF: The Widowmaker

Enter the Hunt for Red October

Leonard Cohen Air

Fiona Applekriget

Bon Ivery Bad Things

Shed Se7en

Anders Glenmark Glen Ross

Much Sebadoh About Nothing

The Treasure of the Sierra Madrugada

Terminatorleifs

Bo Kaspers Orkesterminator 2: Judgement Day

Terminator 3: Damien Rice of the Machines

Flykten från Alcatrazte Lindéns Kvintett

Righteous Step Brothers

Stand Nina Ramsby Me

Dinosaur Junior

Melissa Green Hornet

Velvet Volver

Habla con Ella Fitzgerald

Allt om min Mamas and the Papas

Without a Tracy Chapman

Lars Winnerbägo Man

Carlito Suede

About Mange Schmidt

TuPac a Mockingbird

Salem Al Fakir's Lot

The Last Crowded House on the Left

Diana Krull

Crosby, Stills, Pluto Nash and Young

Kuyo

Svenska Akademean Streets

My Full Morning Metal Jacket

The Killing Fields of the Nephilim

Twelve Gorky's Zygotic Myncis

Noah and the Squid and the Whale

Braindeadpool

It Happened One Sahara Hotnight

Yo La Tengo & Cash

Tjejen som föll överboKaspers orkester

Tjejen som jobbade Björn Skifs

Howe Gelb Was My Valley

The Iron Giant Sand

Alice in Chains in Wonderland

Dio Nother Day

The Tin Tins

MONOnoke-hime

21 Gram Parsons

UB40 Year Old Virgin

Kool Ander Untergang

Romper Stomper Gessle

Babylon Zoolander

Oldeuboi George

Jackieson Browne

Boyz 2 Memento

Repmånada Surf

Shouf shouf habibi King

The Name of the Rosie Thomas

Christian KjellVanWilder

Cat Woman Power

Alienny Wilson

Wilmer X-Men

Free Wille Crawford

Ned's Atomic DasBoot

A Beautiful Simple Minds

Ed Woody Guthrie

The Dan Reed Social Network

Big Phish

Vampire Hunter Just D

The Lincoln Lawyerry Williams

Oldschoola Magnell

Forgetting Sarah Marshall Mathers

Mellancholiam Lynch

L.A. Confidentjell Höglund

Insane Clown Possession

The Hunt for Red Octoblur

Things to Do in John Denver When You're Dead

Goodbye Lenin Philipsson

Robyn Hood

Notes on a Scandelmass

The Fisherspooner King

Star Gwars

Sphere Gessle

Mannen med den Gyllene tider

Coyote Ugly Kid Joe

In the Valley of Laleh

Zack and Miri Make a Porno for Pyros

George Michael Clayton

Prince and the Revolutionary Road

Captain Americlapton

Sade of the Dead

Crimes and Missy Misdemenour Elliot

On the Waterfrontline Assembly

Tima Wrong Turner

Dirty Harry Belafonte

Bottle Rocket From the Crypt

Whitesnakes on a Plane

Ten Things I Hate About Jewel

In the Line of Fireside

Legend of the Guardians: The Owls of Ga'Hoola Bandoola Band

Team Amerykah Badu

AmadEUS

Year Zero 7

X-Men Origins: Wolverihana

Cabin Fever Ray

Pitch Blacknuss

Bryan Ferris Bueller's Day Off

Rihana 3D

Be Kool Moe D

The Big White Stripes

Chinatownes van Zandt

Soylent Green Day

Dan Hyllander in Real Life

Ameliee-Anne Rimes från Montmartre

Man on the Moonspell

Nightwish of the Living Dead

Babel & Sebastian

Away We Go! Team

Short Cults

Creedence Dark Water Revival

A Streetcar Named Desire Straits

Who's Afraid of Virginia de Wolfe United

The Exorcisters of Mercy

Avatarkan

Andre 300

Timo Hellräisernen

Ratatouillive Crew

Tony Toni Tonari no Totoro

Snoop Doggy Dog Day Afternoon

Gandhi sma undar jordi

Lock, Stock and Two Smokey Robbinsons

Notorious B.I.G

There Will Be My Bloody Valentine

Jawsa Jinder

Metropolisa Nilsson

The Smiths Go to Washington

All About Eva Dahlgren

2001: A Space Morrissey

In the Antiloop

AmadEUS

Evil Deaddie Meduza

Att göra en Poodles

Mr Big Lebowski

Vanillisa MiskovSky

Life of Brian May

Wisex and the City

Mississippi Burning Spear

Neil Young and the Restless

The Last Samurai Montana Band

Once Upon a Time in the Westlife

Miss Secreted Nugent

Venus Outback to the Future

Stakka Rambo

Ett päron till farsa firar Juliana Hatfield

Ett päron till farsa på semester i Europe

Ett päron till farsa i Glasvegas

Tuk-tuk Rallybrudar

The Silence of the Lamb

Rashômonika Zetterlund

Barry Lyndon MacLean

Little Fuckbuttons

Godspeed You Black Emperor's New Groove

The Passion of the Christian Kjellvander

Antichrister Sjögren

Finding Nena

Alice in Wonderstuff

Höstsonate Dogg

Harry Potter and the Order of Phoenix

Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Beck

Ensam Hemma Bunton

AttoneNorument

My Big Fat Greek Freddie Wadling

Mission Impopsicle

Back to the Futureheads

Marie Picassos Äventyr

Emma Numinen

Charlie and the Chocolate Fear Factory

Bob Dyland of the Dead

Mungo Jerry Maguire

Simple Megaminds

Grymlins

Ronja Rövardaughtry

Home Aloney Dear

As Good as Stan Getz

Juno Mars

The xXx

Look Who's Talking Heads

Gorillaz in the Mist

The Flintstone Roses

Superbad Religion

The Hunt for Red September

The Fifth Basic Element

My Bluedy Valentine

My Dying Princess Bride

Eric Armadillo

Eric Gadds Must Be Crazy

Nottyn Hill

Freaky Friday Hyvönen

Jag är nyfiken Blå tåget

Nell Furtado

A Human League of Their Own

Colombiana Ternheim

M*A*S*H*ing Pumpkins

Ulf Lundeltagänget

Dick Tracy Chapman

Maverick Astley

Love and Other War on Drugs

Markus Krunänglagård

From Dusk Till Dawn Finer

Patrik Isaksson of Rambow

Death Race 2000 Cab for Cutie

Dead Man Can Dance

The Hurt Lockerville River

Friday the 13th Floor Elevators

Rocky V Erickson

System of a Down By Law

Splice Girls

Gigli Allin

Melanchoolio

Tequila Sunrise Avenue

Paramores Perros

The Bjork Identity

Glengary Rick Ross

Dianather Day Ross

Tomas Led me in

Joan Baez-Moi

Nu är det Julian Casablancas

Tomas DuLevande

Loney Deerhunter

Magnum Coltrane Force

The Black Crow

Those Dancing Days of Thunder

Beyoncé Anything

Tootsie Näslund

Jean Michel Jarheads

David Bowe Were the Mulvaneys

12 Angry Men Without Hats

Eva Cassidy & the Sundance Kid

Grandaddy Daycare

Hello Saferide With the Devil

Julian Casablanca

Bruno Mars Attacks

Primal Scre4m

Black Swans

Die Hardy Nilsson

The Wannadice Age

S Club Se7en

The Screaming Trees of Life

Natalangöra Enbrygglia

Cidade de dEUS

Le temps du LoupTroop

Pianisten & Stanley

The Police Adjective

Throwing Muses of the Train

Annie Hall & Oates

OK FarGo

Fight Club 7

50/50 Cent

Hobo With a Shotgun Messiah

The Name of the Stone Roses

Anal Cunt Buy Me Love

Jane Air

John Coogar Melancholiancamp

Tinker Tailor Soldier Spice Girls

Talladega Nights: The Ballad Of Ricky bob hund

The Bridge Over The Rivers Cuomo

Children of the KoRn

Paramoremal Activity

Mogwai Do Fools Fall in Love?

He's Just Not That In U2

The Sting

ABBAutiful Mind

Some Like It Hot Hot Heat

We Need To Talk About Idol-Kevin

Spies Girls Like Us

Nashville Puss in Boots

Running With Scissor Sisters

Ratattangöra en brygga

The Lion Kings of Convenience

Das weiße The Band

Jewel (Okej, den här funkar egentligen inte i skrift. Klicka länken så fattaru)

13 Going on 30 Seconds to Mars

The Tallest Man on Earth Stood Still

The Life of David Gray

Ariel Pink's American Graffiti

Junior Boys Don't Cry

Is Tropical Thunder

The Sparklehorse Whisperer

Mew Jack City

Marilyn Mansoon Wedding

The Bridge of the River Quasi

Män som hatar kvinncy Jones

Släpp fångarne loss det är Gwar

Cypress Notting Hill

The Essex Green Mile

The M Ward

The Shinsing

Doctor Ice T and the Women

Sixteen Candlesmass

Frightened Rabbit Hole

The Painted Veils

The Joy Luck Teenage Fanclub

Vaya ConTagion

Raiders of the Lost the Ark

Death at a Dark Funeral

A Vetivery Long Engagement

The Third Catherine Wheel

Ben Harper's Island

Vanilla Ice Sky

Goodfela Kuti

Apocaflaminglipse Now

Y Tu Mama Cass También

Erik the Vikingarna

Look Who's Talking Heads

Thomas DiLeva och Låta dö

Dogville Crawford

Blue Velvet Underground

This Perfect Day of the Dead

The Men Who Stare at Loosegoats

White Men Kent Jump

The Soundtrack of Our Life of Others

A Histori Amos of Violence

Florence + The Machinist

16 Candles Horspower

Troi couleurs: La Roux

Damien Jurado the Right Thing

V V Brown for Vendetta

bob hundraen dalmatiner

The Magnetic Fields of Dreams

The Pains of Being Pure at Braveheart

The Ryan Addams Family

Wilco to the Dollhouse

CaroLA Story

The Queency Jones

Bullet over Broadway

Tower Feist

The Waylon Jennings We Were

The Cars 2

Radiohead of State

Interview With a Transvision Vampire

Queenception

…And You Will Know Us By the Trail of Evil Dead

24 Hour Party M People

Airportishead
…eller Airportisheads

-----

Sen finns det ju massa filmtitlar som är insprängda i bandnamn och/eller vice versa, och bandnamn som till fullo överensstämmer med filmtitlar, vilket ju inte riktigt blir lika roligt…
Som typ:

LadyKillers

M People

Enemy At the Gates

Warren G

The Twilight Sad

Jumper

The Queen

Ice Cube

Velvet Underground

Firefox AK

Herman Dune

Ghost Dog

Con Air

Hajen

Sly and The Family Stone

Public Enemies

Taken by Trees

…aaaaah, whatever.

(vill man för övrigt följa mig på twitter så följer man Mr_K_Twig)