Fulingen Sudre, Loreen och kulturen

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder tyckte att fel låt vann. Inte för att Loreens framförande av "Euphoria" brast i sina musikaliska kvalitéer (eller möjligtvis i sina scenografiska eller koregrafiska dito) – vilka i dylika sammanhang väl brukar anses vara tämligen centrala värderingaspekter – utan för att Loreen inte värnade om det svenska språket utan framförde sitt/vårt bidrag på så kallad utrikiska, och på så vis (i metaforisk mening) typ urinerade på vårt fina svenska språk och därmed kulturarv. 
(Huruvida Björn Söder även hyser agg mot andra osvenska drag i Loreens uppenbarelse lämnar jag här ospekulerat).

Och folk här och var, i synnerhet på sociala media, var inte sena att påtala för Björn att det där (för att uttrycka det i milda omskrivningar) kanske inte var helt smart/snällt att hävda.



Nåja, alla, även korkade, åsikter är ju faktiskt tillåtna i det här samhället, så länge de inte kommer någon till direkt skada (de indirekta skador som någon/många säkerligen kan åsamkas medelst den fördumning som korkade åsikter hypotetiskt kan medföra är ju (måhända dessvärre) svårt att reglera med demokratiska grundpelare), så Björn Söder får väl egentligen tycka vad han vill om Loreen och den eventuella skam hon sköljer över vårt land med sin ESC-seger (Personligen tycker jag det verkar vara en allmän konsensus bland svenskarna att hon med sin seger ger vårt land anledning till nationell stolthet… men jag har å andra sidan inte mina glasögon på mig just nu, så jag kan mycket väl ha avläst situationen helt galet).
Men om korkade åsikter nu tillåts så tänker jag bannemej också drämma till med en – för personligen tycker jag att det är skandal att Björn Söder själv pissar ganska ordentligt på det svenska språket.
Ta bara hans namn – till att börja med innehåller både hans för och efternamn bokstaven "ö". Denna bokstav saknas ju i världens största språk (typ spanska, kinisiska, engelska och arabiska) och verkar därvidlag kanske ganska typiskt svensk. Men sålunda är icke fallet. Nej, vårt härligt nordiskt klingande ö-ljud skrevs på den gamla goda tiden, då Sverige fortfarande var jävligt svenskt, med bokstaven ø (som ju fortfarande våra något lydigare grannar i Norge, Danmark och Färöarna använder sig av). Varianten "ö" förekommer i den nutida (svårt sönderinfluerade) svenskan tack vare att ett gäng tyskar kom och våldförde sig på vårt vackra skriftmål. (Förvisso finns de som hävdar att Björn Söder och hans parti inte är helt främmande för släktskap med vissa tyska strömningar, men officiellt tar ju SD avstånd från de strömningar som i dylika fall brukar åsyftas, så vi måste anta att även tyska influenser ses från SD-håll som besvärande urinfläckar på vår gamla hederliga futark).

Vidare kan påtalas att bara rena förekomsten av namnet "Björn" är en styggelse mot allt vad pursvensk kultur och svenskt språkbruk heter. Att ens nämna namnet på djuret björn (en farlig och skräckinjagande best) innebar i vår fina fornnordiskt svenska gammelkultur nämligen en ohygglig otur och därmed en hejdundrande synd. Namnet "Björn" (som för övrigt betyder och är etymologiskt besläktad med ordet "brun") brukade därför i stället ersättas med exempelvis "Ofreden", "Styggnacke", "Fulingen", "Storkräket" eller en av de något snällare varianterna "Skogskisse", "Myrtass", "Basse" eller "Bamsefar".

Även ordet, och därmed även namnet, "Söder" är (såklart) ett senare påfund, en äcklig mutation på vårt fina språk. Ursprungligen hette det ju Sudre, vilket var namnet på en av de fyra dvärgar (de andra hette Nordre, Austre och Vestre) som Oden placerade ut i de fyra vädersträcken för att bära upp himlavalvet.

Så så var det med den saken – skämmes, Björn!


Men, som sagt, om nu Björn (aka Storkräket, aka "den brune") Söder inte lyckas hantera det måhända motsägelsefulla faktum att kultur innebär både bevarande och förändring, så får han väl göra det, och tycka (om än alltså inkonsekvent) att man bör bevara det svenska språket, även i Eurovision Song Contest (förlåt mig, Eurotittiska Sångtävlingen) bäst fan han vill.
Ja, jag antar att han tycker det var mycket bättre på den gamla goda tiden, innan Schlagerlandet Sverige (förlåt, "Svea Slåarkonungadøme") lät osvenska fultungor ta plats vid melodifestivalmikrofonerna – exempelvis då vårt vänaste land uppå jord Europasegrade med så fina, pursvenska titlar som "Waterloo" och "Diggiloo diggilej", eller då Carola 1983 plockade en hedervärd tredjeplats med sin låt om kärlek till mörkögda främlingar.
Ja, det var tider det… fina, euforiska svenska tider…

Med väldiga hälsenor
– Semantiksmurfen