Ensam galning, kollektiv galenskap

 
Så hände det. Det där som inte fick hända. Det där som inte kunde hända, inte i Sverige. Men som ändå, tyvärr, bara var en tidsfråga. Och tiden blev nu, platsen blev en skola i Trollhättan.

Gärningsmannen är död, så vi kommer aldrig få en ordentlig diagnos på vad som fick honom att agera som han gjorde i torsdags. Bara mer eller mindre kompetenta hypoteser; En psykos? Ett totalt felriktat hat som egentligen härstammat från någon/något som gjort honom illa? En paranoid vanföreställning där han såg sig själv agera i försvar för sin ras och sitt land? Ren och skär jävla ondska?
En ytterst olycklig cocktail av både det ena och det andra?
Det känns egentligen som om det kvittar – för om det skulle fastställas att han inte hade alla hästar i kanoten så friskriver det honom ändå inte från ansvar.

Och det friskriver heller inte omvärlden – samhällsklimatet, ”vardagsrasismen”, ”invandringsbegränsande politik” – från ansvar. Även om vissa bestämt vill hävda det (eller i alla fall tror att det gör det).
Tvärt om.
Att säga att han var psykiskt sjuk, att skylla på en ”ensam galning” och ur denna ursäkt dra slutsatsen att det som hände inte hade något med riksdagen, med eldhärjade asylboenden, med näthat och rasistiska publikationer att göra – det är helt bakvänt; att han var psykiskt sjuk (om han nu var det) tyder snarare på att dessa omvärldsaspekter hade ALLT att göra med vad han gjorde.

  ❦

 

Låt oss tänka oss att det inte fanns någon översvallande främlingsfientlighet i Sverige. Inga brinnande asylboenden, inga diskussioner om hur många flyktingar vi har råd att ta emot, inget grus som sparkas mot tiggare som i samma stund kallas parasiter, ingen som på grund av sin hudfärg behöver känna någon påtaglig oro när hen går ut.
Låt oss i stället tänka oss att det i vår riksdag fanns ett parti som byggt en bred väljarbas endast på budskapet att leksaker är av ondo, en ”politik” som övriga partier finner både korkad och förkastlig men vilken de likväl hela tiden känner sig tvungna att förhålla sig till, i rädsla för de växande siffror leksaksmotståndarpartiet får i opinionsundersökningar.

Partiet i fråga propagerar ständigt för att begränsa förekomsten av leksaker i samhället, men säger sig inte ha något att göra med att flera leksaksfabriker i landet på den senaste tiden har utsatts för mordbränder. Eller för den delen med att det finns unga arga män med sovrumsväggarna tapetserade med planscher som förhärligar leksaksutplåning; lynchade nallebjörnar, lego-slakt, styckade barbie-dockor, brio-bränning…
En av dessa unga män lider av psykiska problem. Och han haaaatar leksaker och alla som ger dem plats i samhället. Innerligt. Omständigheterna i hans liv har gjort honom så hatisk och verklighetsfrånvänd att det en dag plötsligt slår fullständigt slint i hans huvud och han bestämmer sig för att gå från ord och tanke till handling. Han maskerar sig, tar på sig en hjälm (en sån som tyska soldater hade på sig under andra världskriget när de förintade leksaksaffärer) och tar med sig sitt svärd ut.

Är sannolikheten (hur ”osannolik” den än är) i det här läget att han går till en grundskola och, med avsikt att döda, attackerar barn och vuxna; annat än till deras hudfärg till synes slumpmässigt utvalda offer?
Eller är sannolikheten att han tar sig till första bästa Toys R Us och börjar veva?

  ❦

 
Nej, det var inte Jimmie Åkesson eller Björn Söder som höll i svärdet i torsdags. Det var inte SD-ledningen som styrde gärningsmannens muskler. Och det var inte ni, någonstans mellan 12 och 25 procent (?) av svenska folket, med mer sympatier för någon påhittad ”svenskhet” än för hjälpbehövande människor från andra länder – det var inte ni som gav honom psykiska problem (om vi nu, om inte annat än för den här argumentationens skull, utgår från att han hade sådana).
Men att hävda att han bara var ”en ensam galning” och att det var ”en isolerad händelse” – att säga att det inte finns någon koppling mellan hans dåd och mordbränder i asylboenden och näthatande rasister och spottloskor mot tiggare och ett parti vars riksdagsledamöter meddelar att de lämnar sin demokratiskt tillvalda uppgift för att i stället gå ut och propagera för en folkomröstning om att begränsa invandringen – om ni verkligen tror att det inte finns några samband mellan allt detta och den grymhet som drabbade Trollhättan, som drabbade Sverige, i torsdags så beror det på att ni inte klarar av att i spegeln framför er se en person som skulle kunna ha något, ens en liten gnutta, att göra med något så osannolikt hemsk.
Den blindheten är helt enkelt en psykologisk försvarsmekanism; det finner jag ganska simpelt att konstatera, trots att mina kunskaper i psykologi i bästa fall är lekmannamässiga. Mitt minne av gymnasiepsykologin i kombination med ett litet fnyk sunt förnuft räcker emellertid mer än väl för att tydligt se även hur omvärlden och dess hatiska strömningar så gott som tveklöst villkorade hur en stackars rubbad rasistisk 21-åring skulle utforma sin slutgiltiga härdsmälta – när ett sjukt psyke väljer att hata så blickar det med stor sannolikhet ut i omvärlden för att skapa struktur, för att få hjälp att rycka upp hatet ur förvirringen och ge det ett mål. Och i dagens omvärld råder tyvärr ingen brist på hjälpande hatpekfingrar.

Någon med ett stadigare grepp om diagnostisk psykologi skulle kanske säga annorlunda, men i min (och säkert även i allmänhetens) bok är en person per definition galen om hen utför ett dåd som det som i veckan resulterade i tre släckta liv i Trollhättan. Följaktligen: Galning – ja. Men ensam? I utförandet, ja, men i sammanhanget? Han var troligtvis såpass galen att han säkert trodde att han skulle komma hyllas för sitt dåd. Det var i så fall det det minst galna i såväl hans handlande som i hans skruvade världsbild – för det visade sig vara ett helt sant antagande; hur mycket avsky hans brott än genererat så finns det nämligen alltjämt röster på nätet som uttrycker att det han gjorde var ett hjältedåd. Så ensam var han inte; i sina åsikter hade han sällskap. Och inte heller om vi sträcker oss längre ut, utanför de vidrigaste näthatarna, så var han ensam – grovheten i åsikterna tunnas kanske ut ju längre ut mot kanten vi rör oss, till "vanliga svennar" som kanske röstar på SD för att de tycker att "de andra partierna inte gör något åt invandringen", men de är alltjämt en del i det nät där nu en galen 21-åring i Trollhättan valde att utropa sig själv till grymhetens centrala spindel.
Han var inte ensam. Inte ett dugg.


Du som viftar bort dådet i Trollhättan (från ditt samvete) med ”ensam galning”-argumentet – om du skulle våga titta på den där personen i spegeln djupt i ögonen och börja med att inse att det där ofattbara nu inte alls längre var ofattbart – det hände faktiskt. Fortsätt titta. Du kommer se att det inte var någon slump att det hände på det sätt det gjorde, mot just dem det hände. Du ser nu den tunna men ack så tydligt blodröda tråd som löper mellan den grymhet som släpptes lös i Trollhättan och de ”oskyldiga” åsikter du själv håller inom dig, ja kanske stundom även släpper ut. Tråden slutar vid en tydlig insikt om att de där åsikterna helt enkelt är – fel.
Det lättaste vore kanske i denna situation att återigen knipa ihop ögonen, att fortsätta blunda?
Det rätta vore emellertid, så klart, att omvärdera dina tankar, att ändra på de där felaktiga åsikterna. Att ändra sina åsikter kan måhända vara ett jobbigt företag – men nu handlar det om något som det egentligen inte borde vara svårt alls att ta till sig; självklarheten i att godhet och medmänsklighet är bra och att grymhet och fiendskap är dåligt. (Det är kanske lite klurigt för den som inte är så väl bevandrad inom formallogiken, men försök lägga det på minnet: bra=bra; dåligt=dåligt!)

Det är så enkelt: du förskräcks in i märgen av det otäcka som hände i Trollhättan, du inser att du (om än möjligtvis i någon mildare grad) delar de åsikter som gärningsmannen hade i ryggen när han utförde dessa ohyggliga grymheter, du drar slutsatsen att dessa åsikter omöjligen kan vara goda, och eftersom du fattar att det goda är det rätta så tänker du om och ändrar dig.
Det enda du behöver är modet att försöka greppa tag om det ofattbara.
Eller så kan du fortsätta blunda och med all din fega envishet klamra dig fast vid dumheten.

Och om inte terrordådet i Trollhättan är en tillräcklig stark väckarklocka för att få dig att vrida på dina tankar, då är sannolikheten dessvärre påtaglig att den här typen av fasansfull grymhet blir allt mindre osannolik, att galningen blir allt mindre ensam, ja i dina igenkrampade ögon kanske inte ens längre en galning. 
Vill du det?
Det du behöver göra för att förhindra det är att fundera på varför du trots allt tyckte att det som hände i Trollhättan var så förskräckligt. Och vad det har med dig att göra.
Efter det borde kärleken komma av sig själv.
Om du någonstans trots allt är en god människa.
   

Här har du din svensk!

   

”För att demokratin ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket. Då kommer vi in på nationalismen.”

…säger Björn Söder, partisekreterare för Sverigedemokraterna.

Här har ni alltså kärnan i Sverigedemokraternas koncept: Näpp, SD är inte de minsta ologiska när de vurmar om de demokratiska värdena – ja, för tusan, de kan rent av komma undan med att värna om alla människors lika värde.
De råkar bara ha vissa begränsningar av vad som är en ”människa” och ett ”folk”.*

I dagens DN har Niklas Orrenius förtjänstfullt intervjuat just Björn Söder och skrivit en klargörande artikel om hur Söder (och, får vi anta, det parti han företräder) ser på det här med ”svenskhet”.
Vi får bland annat veta att SD tycker att ”samer, kurder och judar kan få leva i Sverige – men de är inte svenskar”.
Okelidokeli.

Inte för att SD någonsin gjort sig kända för att vara särskilt konsekventa eller rationella i sina idéer, men om en nu ska gräva sig så långt ner i dumheten som till SD:s eget resonemang och deras vurm för den djupt rotade svenskheten, så måste en väl ändå tycka det är hyfsat märkligt att de anser att samer inte är svenska …
Eller?

  ❦

 
Nåja, nu har vi i alla fall fått svart på vitt (ja, någotsånär i alla fall, men eftersom gråskalor inte finns i SD:s värld så får vi luta oss mot ”svart på vitt” här) att samer inte anses som svenska. Härvidlag kan vi alltså dra slutsatsen att ”vi var här först” inte (längre?) är en (ens lite) avgörande parameter i SD:s definition av ”svenskheten”.

I veckan föreslog dessutom den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Kent Ekeroth att kriminalvården ska registrera inte bara att en kriminell är invandrare eller av annan nationalitet än svensk, utan även om någon av den kriminellas föräldrar är det (mest bara, får en anta, för att verkligen understryka att det är från deras blodsband kriminaliteten kommer och inget annat), ett förslag som får stöd från partiet.
Att det således skulle finnas en relevans i huruvida en kriminell persons har "invandrarblod" kan inte tolkas på annat sätt än att "andra generationens invandrare" ärver ett (tycks det, degenerativt) invandrarskap, och att de därvidlag, av börd, torde kunna göra lika lite anspråk på att vara svensk som deras föräldrar kan (Lex Zlatan**).

Utifrån detta förslag tillsammans med ovan nämnda klargörande om samer, judar, kurder och svenskar från Fulingen Sudre (ja, i enlighet med sverigedemokratisk ideologi så heter han ju egentligen så) kan jag härmed försöka mig på något som SD själva inte lyckats så vidare värst med: att rama in vad som i deras synsätt är ”en svensk” och vad som är ”den nationella identiteten”.
Varsågod, Sverigedemokraterna, ni kan få den av mig, helt gratis!
Det är bara att kopiera och klistra in i ert partiprogram:

En svensk, såsom Sverigedemokraterna [tycker att de] vet att det förefaller sig, är någon som inte är invandrad från ett annat land och ej heller har någon förälder som är invandrad från ett annat land***. En svensk måste vidare representera den svenska nationella identiteten, vilket är den kultur som härstammar från den svenska ursprungsbefolkningen, det vill säga sam…, förlåt, vikingarna, vilka ju var sanna svenskar [eller, om man ska vara petig, möjligtvis norrmän, danskar, islänningar eller någon annan mer eller mindre nationslös förlaga till dessa] som inte lät sig köras över av några intryck utifrån. Förutom kristendomen. Men sen var det spikat och klart: Ursprungets svenskar var kristna vikingar, som inte lät sig köras över av några intryck utifrån. Förutom lutheranismen.**** Här har vi grunden till ”[k]ulturen [som] ska binda samman Sveriges förflutna med nutiden, förvalta dess historia och arv samt stärka gemenskapen i samhället och den nationella identiteten”: Lutheranskt kristna vikingar som var starka nog att betvinga samerna till deras egen ”nation” (en nation som ju alltså inte bekänner sig till de [godtyckliga linjedragningarna som just nu, 2014, är de] svenska gränserna och således är något annat än svensk. De får hålla sig utanför Sveriges gränser. Inte för att Norge, Finland och Ryssland heller är deras nation, men de får väl helt enkelt hålla sig där ändå. De länderna är ju i alla fall inte Sverige). Judar*****, kurder, eller folk med någon annan kulturyttring som härstammar från något annat än den lutheranskt kristna vikingatraditionen, med dess härliga blandning av hedniska och kristna uttryck****, kan så klart inte heller anses tillhöra det svenska folket, den svenska nationen.

Skit också! Här trodde jag att jag skulle kunna författa något kort och snärtigt för att konkretisera hur ni Sverigedemokrater kategoriserar det ”svenska”. Men det visade sig ju vara ganska snärjigt ändå. Ja, rentav fullt med konstiga motsägelser. Dessutom behövdes det ju en smärre ocean av fotnoter nedan för att hålla sakligheten i schack (så gott det gick). Nä, jag gick fan bet här. Sorry, liksom. Det var nog trots allt för rörigt och förvirrande ologiskt det här med "svenskheten".
Möjligtvis kan jag koka ner det till ”Lutheranska kristna med härstamning i rakt nedstående led från vikingarna (och till denna härstamning kulturellt rättrogna).”
Vad tror ni om det? Kan det funka?
Blir det några svenskar kvar då?

  ❖

* Om en sverigedemokrat hävdar att hen/partiet värnar om alla människors lika värde, så kan vi härvidlag dra slutsatsen att de med ”människor” inte menar alla människor, inte alla homo-sapiens, (ja, det torde hårdraget faktiskt innebära att bara "riktiga svenskar" är människor, vilket utesluter sissådär 7 275 000 000 (ish)****** personer på jordens yta, något som självfallet är alldeles vansinnigt rasistiskt. Om sverigedemokraten emellertid försöker undkomma denna anklagelse om rasism genom att hävda hen/partiet inte värnar om alla människors lika värde… ja, då är det ganska väldans rasistiskt det också.

 ** Här ska i saklighetens namn påtalas att när SD:s tf partiledare Mattias Karlsson härom året sa att Zlatan Ibrahimovic tillhör de ”osvenskas” skara så var detta främst på grund av hans ”kroppsspråk” och ”attityd”, och alltså inte (främst) på genetisk grund. Det är bannemej svårt att avgöra om det är bättre eller sämre, då det ju torde betyda att "invadrarighet" är något som en inte (bara?) ärvs genetiskt utan även socialt, varpå en sannt fjortondegenerationens vikingalutheran skulle kunna avtvingas sin svenskhet om hen började bete sig invadrarigt.

*** Hej då, Paula Bieler! (och säkerligen en väääldans massa andra SD:are)
Eller i och för sig – om vi ser till diskussionen i föregående fotnot torde ju även kunna innebära att en "andra generationens invandrare" skulle kunna sluta bete sig invadrarigt och därmed godtas som svensk. Exempelvis har ju tf Führer Karlsson, sedan han nu bidde herre på SD-täppan, mjuknat något och gått med på att Zlatan nog ändå kan få vara svensk. -ish. Så Paula kanske kan få vara kvar ändå, om hon bara avsvurit sig sina föräldrar kulturella arv tillräckligt? Njae, av det där kriminalitetsregistrering att döma så har det genetiska invandrararvet ändå en stor vikt. Eller så har i alla fall det rent sociala familjearvet såpass stor vikt att en inte hur som helst kan sluta vara invandrare (i alla fall inte så tidigt som i andra generationen. (Men Zlatan då? Kan det vara så att Karlssons godtagande av Zlatans svenskhet bara är ett spel för mediagalleriet??)). Nä, tyvärr, Paula – här har du ett repatrieringsbidrag – seså, åk "hem" med dig nu! Kanske ses vi när vi invaderar Polen.

**** För att bespara definitionen av svenskhet alltför många detaljer kan vi här välja att lämna köttbullar, capricciosa, kebab, arabiska bokstäver, boktryckarkonst, rockmusik, internet, clementiner, mediciner, bilar… [lista i all oändlighet, amen] därhän.

***** Hej då, Bröderna Ekeroth! SD tackar för all all hjälp!
(Dessutom behöver SD därmed, om juden Kent Ekeroth alltså inte längre är tillräcklig svensk, inte längre stå bakom hans idé om att registrera kriminellas (och/eller deras föräldrars) eventuella invandrarskap. Vilket torde innebära att man faktiskt alltså änåd kan avsvära sig sin invandrarighet. Paula! Du får komma tillbaka!(Repatrieringsbidraget? Äh, det kan du säkert behålla. SD verkar inte vara så noga med vart pengarna i budgeten går, trots allt. Möjligtvis finns det massvis med SD-förslag som skulle kunna tala för att den genetiska invandrarigheten likväl spelar roll för en persons "svenskhet", men här har vi alltså främst utgått från den senaste veckans SD-uttalanden, och eftersom SD ju tycks leva i nuet och inte vilja gräva alltför långt tillbaka i partihistorien, så lämnar vi här helt enkelt dylika därhän).    
 
****** Först: förlåt att jag här dristat mig till att ha en fotnot i en annan fotnot. Det hela blev bara så krångligt att det inte riktigt gick att undvika. Sorry.
Sedan: Här har jag utgått från den mest aktuella och tillförlitliga statistik som i skrivande stund gick att få rörande världens befolkning, varpå jag sedan subtraherat antalet svenskar. ”Antalet svenskar” ska inte förväxlas med ”svenska medborgare” – jag har här förvisso utgått från antalet svenska medborgare (även det utifrån den mest aktuella och tillförlitliga statistik som i skrivande stund gick att få), men därav bara tagit en (troligtvis väldigt generöst tilltagen) procent som skulle kunna tänkas motsvara den del av den svenska befolkningen som kvalar in under SD:s kriterier för ”svensk”. Skulle jag ta den kanske mindre generösa och mer realistiska (om så nu är möjligt) inkvalningen till svenskheten, så skulle det nog alltså inte direkt kvarstå några svenskar alls, varför slutsatsen torde vara att ingen människa är en människa, eller för att göra ett matematiskt lappkast med hela logiken och låta minus plus minus vara lika med plus: alla människor är människor. Kan vi inte bara köra på det? Vad säger ni?

   

Extraval å sånt – vad händer nu?

   
Okej, ytterligare en snabbanalys av det politiska läget…s framtid.
Det kommer bli extraval. Och vad kan bli utgången av det?

Några scenaria:

1
Alla röstar precis som de gjorde sist. Löfven bildar en ny regering, typ likadan, och knåpar ihop en ny budget, typ likadan (eller i alla fall inte en stoppa-invandringen-budget som SD kan tänka sig att rösta på). Alliansen gör en egen budget, typ likadan, SD röstar på den och fäller regeringen, det utlyses extraval på nytt…
1a: …och sen håller det på så i en halv evighet tills alla är döda. (Kan det ens bli så, eller finns det någon parlamentarisk princip som säger att nämen-det-här-går-ju-faktiskt-inte-för-sig? Inte vet jag… det är ju inte så att vi har haft en så här prekär situation tidigare… )
1b: …alternativt tills samhället är så uppfuckat av att inte ha någon politisk fast mark att stå på att typ 78% av folket får för sig att rösta på SD, som übernemar Machten, snickrar ihop en egen budget där den del som inte går till att stänga ute alla invandrare går till försvarsindustrin (nu omdöpt till "krigsmakten" eller något annat klatschigt), startar världskrig mot alla (för de är inte pursvenska) och sen krigas det i en halv evighet tills alla är döda.

2
Alla vill egentligen rösta precis som sist, men de som inte vill att det ska bli så där fortsatt kaosigt och som inte vill att SD ska ha makt att hålla på att jävlas inser det rimliga i att endera sidan av det politiska nätet släpper sin sandlådeprestige och bjussar sina blockmotståndare på en klump röster, så att de får tillräcklig majoritet för att få igenom en budget utan att ge SD någon chans att säga minsta lilla pip.
2a: Vänstersidan tycker naturligtvis att högersidan ska släppa efter – de var ju trots allt de som förlorade i röstkampen mellan de två blocken. Och det är ju faktiskt är helt sunt förhållningssätt.
2b: Högersidan tycker naturligtvis att vänstersidan ska släppa efter – de har ju trots allt haft sin chans, men sumpat den. Och det är ju faktiskt är helt sunt förhållningssätt.
…vilket resulterar i absolut ingenting, varpå kaoset fortsätter enligt #1(i den där halva evigheten tills alla är döda).

3
Som #2, fast ena sidan släpper faktiskt efter. Det blir en regering och en budget med någotsånär betryggande stör. Sverige vänder blad och går vidare.
Är det ens möjligt?
Cynikern säger "Yeah right!" Optimisten säger "mnjaäeo…".

4
En betydande massa av dem som röstade på SD tar sitt förnuft till fånga sedan de insett att det är de själva som får det sämre av fortsatt parlamentarisk/politisk oro/eftersom att SD skiter fullständigt i all politik vid sidan av sin kärnfråga – de har ju trots allt uttryckligen sagt att de vill att det ska bli ett "val om invandringen". Inte om vård, skola, omsorg och sån skit som gemene svenne faktiskt berörs av. Kanske de rent av inser att inget annat parti (?) tänker låta det bli ett val om invandringen och att det således kommer att gå åt pipan för dem själva även om de skulle råka tycka att invandringen är det enda som kräver politisk uppmärksamhet. 
Deras röster kommer i stället spridas till höger och vänster, varpå det blir ett rättvist val mellan blocken och mellan realistiska alternativ. Någon sida vinner och bildar en hyfsat stabil regering och budget och Sverige kan puttra vidare i ganska vanlig ordning.
Sannolikt? Cynikern säger precis som under #3. Optimisten är alltmer benägen att hålla med.

5
Den gamla vanliga "sjuklövern", som SD så idiotiskt envisas med att kalla de övriga partierna i strid med all såväl botanik och taxonomi som logik, inser (sannolikt efter ungefär en kvarts evighet av #1 samt efter någon slags skallskada som fått Annie Lööf att hamna i koma eller att fullständigt glömma vem hon är och/eller vad hon vill) att de måste släppa blockigheten och bilda nån slags regeringsbildning tvärs över tennisnätet.
5a: Antingen lyckas de med detta, SD kryper så sakteliga tillbaka till sin lilla skuggvrå och Sverige kan puttra vidare, om än i ganska ovanlig ordning.
5b: …eller så infrias risken att de får ruskigt svårt att komma överens, och när de politiska färgerna blandas hej vilt blir det bara, i enlighet med gängse färglära, en brun sörja av alltihopa, och SD kan sko sig vidare…

  ❦

 
Eller är jag för cynisk?

Självfallet vore scenario #4 den bästa utgången (väl?), med #3 strax efter.
Kan det bli så? Tja, en får ju hoppas… Men då krävs att de riktiga partierna rycker upp sig, lämnar sandlådan och mobiliserar såväl sina krafter och viljor som sina sakliga argument och sina intellekt.
Samt att massa uppgivna SD-röstare (därvidlag) vågar hoppas och lita på de riktiga politikerna igen.

Det kan gå.
Kämpa nu, Sverige!


  

Zombie-journalistiken – när "nyheterna" klickar sig själva i röven

 
Härom dagen blev det snurr nåttsåutabaheblette på Expressens sajt. Det som för tidningen nu slog delningsrekord var ett klipp som visade hur tämligen uselt SD-ledaren Jimmie Åkesson lyckades uppbära sin (hypotetiska) värdighet i en intervju med BBC-magasinet "HARDtalk" (samt, i jämförelseförlängningen, hur uselt svenska journalister lyckas med att pulverisera Åkessons kexspröda uppgifter med samma ackuratess som den brittiska kollegan).
Någon med gissningsvis savant-aktig socialmedial intelligens hade av allt att döma postat klippet på sin fejsbok eller dylikt, varpå halva Sverige prompt hakade på och delade skiten ur Jimmie Åkesson.

Vissa (av oss), som vid första anblicken av klippet tänkte att "va? Har han varit med i "HARDtalk" igen, och med samma skrattretande resultat??" för att sedan inse att vi faktiskt hade sett klippet tidigare, försökte i saklighetens namn påpeka att BBC-inslaget hade nästan tre år på nacken. Samt att klippet därför kanske inte borde behandlas som vore det en faktisk nyhet.
Men dessa små inkastade snöbollar till påpekanden försvann självfallet i den klick-lavin som rasade på med nyhetsbehagets kraft.
Trots att det alltså inte på långa vägar var någon nyhet.

Samma vecka blev det liknande delningssnurr på en Aftonbladet-notis om ett stackars tyskt par som inte lyckades fortplanta sig, eftersom de (på grund av någon religiös avskärmning från verkligheten) aldrig lärt sig de mest grundläggande blommor-och-bin-kunskaperna. En artikel som hos Aftonbladet hade nio och ett halvt (9½!!) år på nacken. Och vars story dessutom inte var ens på samma bollplan som det som i journalistiska sammanhang (precis som i alla andra sammanhang) brukar kallas "sanningen". (Vilket enkelt hade kunnat kontrolleras med ett snabbt besök på den förnämliga "urban myth"-knäckarsajten Snopes.com. Eller, för den som händelsevis inte känt till Snopes, genom ett par sekunders betänketid följd av insikten att moder natur, med sin envist fortplantningsbenägna livsvilja, nog trots allt brukar få sina köttslustiga varelser att få in rätt lem i rätt hål ganska snabbt även utan sexualundervisning).
Men "nyhetens" lyteskomik och delningsklickets enkelhet i fejsboksflödet var så klart ack så mycket snabbare och starkare än dylik, ganska rudimentär, källkritik. Och det trots att det väldigt enkelt gick att se att artikeln var såpass gammal att det där (icke-existerande) parets (dubbelt) hypotetiska resultatbarn nu skulle gå i typ trean – eftersom dess publiceringsdatum, 2004-05-19, var klart och tydligt utmärkt. Till skillnad från Expressens gamla Åkesson-klipp, som fortsatte att snurra, förespeglingsvis ny-het, utan någon som helst datering.


Jaha, och…? Big deal!? What seems to be the officer, problem?
Ja, vid en första anblick känns väl inte det här så allvarligt, det ska medges. Men det finns påtaglig anledning att borra lite djupare med blicken.

Mest uppenbart är så klart den journalistiska grundregeln för en nyhetsartikel att det den rapporterar ska vara sant. Vilket den gamla Aftonbladet-notisen alltså inte var. Vilket är allvarligt. Kanske inte för att det i just det här fallet skulle kunna få några ödesdigra konsekvenser om den togs för sann (jag kan i alla fall inte fantisera fram någon) men väl för att dess bristande sanningshalt, när den väl avslöjats (vilket så klart skedde) skadar tidningens trovärdighet. Och man ska kunna lite på det som står i/hos en tidning. Det är liksom poängen.

Men det finns problem även i att BBC-klippet med Jimmie Åkesson snabbare än en pistolskula flög fram över det socialmediala landskapet som en superhjälte med ett stort "N", som i Nyheter, på sin cape. Att Åkesson-grejen har ett par år på nacken förtar inte nödvändigtvis ens en gnutta av dess budskap (= att man bör sätta sina slantar på BBC när de ska gå en rond mot SD) eller de reaktioner det genererar hos betraktaren. Men saklighet är livsviktig i debatten, och den riskerar att
krackelera – och överskugga och förstöra relevanta argument – om man (okritiskt?) hakar på en socialmedial viralspridning och behandlar en "gammal nyhet" som de facto aktuell, när man helt enkelt (möjligtvis ovetandes) förmedlar åsikt/argument/uppgift under falska premisser.
DET ser jag som ett stort problem i sammanhanget.
Jag menar främst att de som delat Åkesson-klippet (rimligtvis) inte direkt är stora SD-fans och att deras (till någon del lite skadeglada) delning av klippet på så vis blir en del av debatten mot Åkesson och Sverigedemokraterna – och eftersom detta "debattinlägg" på så vis sker under lite falska premisser tappar den sidan av debatten i trovärdighet. Vilket så klart inte alls är så lysande om man är motståndare till SD och deras så kallade politik.
Saklighet, mina vänner, saklighet…

På samma sätt tycker man att Expressen borde se det som ett problem. De borde vara rädda om sin trovärdighet, vilken i alla fall får lite pyspunka när man sticker hål på deras rekordspridning genom att påpeka klippets ålder, att det som det bygger på alltså inte är en nyhet. Men genom att påpeka att det hela var gammal skåpmat, exempelvis genom att markera klippet med en tydlig datering, någon slags arkiv-markering eller rent av ett nytt redaktionellt påpekande om dess ålder – genom något sådant skulle man så klart riskera att förta klippets dess kvasinyhetsvärde och att den eftertraktade klickströmmen från sajten skulle avta. Och det vill man ju inte som publicist nuförtiden.

BBC-klippet med Åkesson och den gamla putslustigheten om de prokreeringshandikappade tyskarna råkade nu bli uppmärksammade zombienyheter i samma veva. Men det finns gott om andra exempel på hur lätt vi klickar loss i nyhetens behag trots att det behaget egentligen inte finns någon nyhet. Och det finns andra infallsvinklar på problematiken kring fenomenet. Vilket såklart inte har lämnats obehandlat – besök exempelvis gärna Emanuel Karlsten, som i sina radanmärkningar förtjänstfullt skriver mer om detta!

  ❦

Jaja, mer upprördhet än så var ju trots allt inte de där zombienyheterna värda hos mig; de hade grävt sig upp ur sina gravar och skapat massa ståhej, men ingen större skada skedd. Ingen fick sin hjärna uppäten den här gången. En massa fejsboksanvändare kunde få hånskratta åt Jimmie Åkesson och/eller fnissigt föreställa sig vilka sexuella eskapader ett par knullvillrådiga (om än icke-existerande) tyskar försökt sig på. That's it.
Orka gnälla liksom, konstaterade jag och vände blad…

…till nästa sida i den dagens Expressen. Ja, alltså i det där aktuella pappersexemplaret av tidningen, där det som står ju faktiskt är såna däringa, eh vahetere, nyheter. Alltså rapporter om något som hänt ganska jävla nyss, eller i alla fall om nya uppgifter och/eller infallsvinklar på gamla grejer.
Eller ja, det är ju så man tycker att det bör vara, i alla fall.
Men, blev jag varse, så är det uppenbarligen inte nödvändigtvis längre.
För jag översvallades av deja vu-vibbar när jag såg det här:



Att Batman bin Suparman nu åkt dit för ett inbrott är måhända en nyhet, liksom att hans roliga namn därför (på nytt) fått nätsnurr – men de uppgifterna hade bisatsat sig väldigt långt från Expressen-artikelns huvudsakliga nyhetsvinkel, det vill säga det faktum att Batman bin Suparman är ett lustigt namn.
Vilket alltså inte alls är någon nyhet.
Säg exempelvis hej till: ett exempel från namnets (väldigt lättgooglade) nätvända anno 2008.
Ja, Batman bin Supermans körkort har cirkulerat rätt friskt på nätet i åtskilliga år redan…

Möjligtvis nyhetsvärderade Expressen utifrån det faktum att Expressen själva ju inte tidigare hade uppmärksammat Batman bin Suparman, och att en läsare vars omvärldskunskaper enkom, endast och allena består av just Expressen således torde vara fullständigt ovetandes om namnets lustighet – och då är det väl fritt fram att köra det som en de facto nyhet, eller hur?
Hmm… njae, just den delen av läsekretsen torde i dagsläget vara ungefär lika levnadsglad som dronten, och även om den faktiskt skulle råka finnas så liknar den här vinkeln, i alla fall i någon utsträckning, de där tillfällena när en tidning/nyhetskanal snor en nyhet från en annan tidning/nyhetskanal, kör den utan att credda originalkällan och låtsas både att det är en egen nyhet och som om det regnar (möjligtvis genom att vänta ett par veckor eller rentav något halvår, i förhoppningen att de läsare som eventuellt fått sig nyheten till livs från den konkurrerande nyhetskanalen vid det här laget helt sonika glömt bort den).
Vilket är riktigt, riktigt dålig journalistik (om man nu ska kalla det det).
Och det hade ju egentligen varit snudd på groteskt enkelt för Expressen(s journalist) att i det här fallet någonstans inledningsvis påpeka att, typ, "det finns många människor här i världen med lustiga namn. Kanske har ni exempelvis sett den påtagligt nätspridda bilden av Batman bin Suparmans singaporeanska körkort? Nu har dess popularitet väckts till liv igen, sedan Batman bin Suparman häromdagen åkte dit för ett inbrott, en nyhet som fick fejsbokare världen över att gå lite bananas…". Och sen fortsätta gå loss hur mycket som helst på hur roligt den där snubbens namn är, utan att framstå mer som någon som använder en facebook-poke för första gången än som en nyhetstidning.   

  ❦

Menmen… Nåja, det här handlade alltså om en klantig inbrottstjuv som heter Batman – knappast något som kräver att man tar fram redaktionens guldvåg eller de mest finkallibrerade journalistiska verktygen. Och tack och lov tycks i alla fall inte den "nyheten" ha blivit någon klickcirkus hos Expressen. Vilket antagligen beror på att den föga hjältemodiga singaporeanska inbrottstjuvens namn och öde säkert redan hade flimrat förbi gemene nätmedborgare för länge sedan. Ja, Expressen-artikeln var ju trots allt den här gången till följd av en klickcirkus, inte dess orsak.

…vilket emellertid inte alls är någon anledning att andas ut.
Det är snarare ännu ett, något oroligt, frågetecken kring klickhetsen hos nyhetsmedia; om vi nyhetsförmedlare alltså inte bara ska ha för ögonen att våra nyheter ska generera veritabla klick-orgier, utan att det även är i klick-orgierna vi i allt större utsträckning förväntas hitta nyheterna – hur långt kan den utvecklingen gå innan nyhetsförmedlingen biter sig själv i svansen och fastnar i något slags journalistiskt orouboros-tillstånd där alla nyheter är zombie-nyheter, om zombies, av zombies, för zombies? Allt medan de riktiga viktiga händelserna lever loppan, helt ogranskade, just utanför det journalistiska synfältet…
Ja, det finns det garanterat både en och annan filur bland de politiska och ekonomiska makterna som skulle gilla. 

  ❦

Visst – detta är så klart ett väldig förenklat domedagsscenario. Självfallet kommer nyhetsmedia fortsätta att granska och hitta riktiga viktiga nyheter (och se till att det stundom kastas in nya nyheter i klickcirkusmanegen).
Men kommer blicken vara lika skärpt om ett öga i allt större utsträckning måste hållas på klickräkneverket i stället för händelsen, granskningen, ifrågasättandet och rapporterandet?
Och vad händer med den för det journalistiska uppdraget så viktiga rapporteringsmångfalden om man inte bara ska hålla ett öga på det där räkneverket utan även arbeta utifrån det och sålla bland vinklarna främst för att så enkelt som möjligt surfa på klick-lavinen? Det har Björn af Kleen nu börjat ta reda på i en artikelserie om "Klickdöden", om hur sociala media, i nedskärningarnas och besparingarnas tidevarv, riskerar utarma journalistiken i allmänhet, liksom kulturdebatten. Läs, vetja!
Vad gäller dessa frågor kan jag inte annat än konstatera att sociala media trots allt blivit en oerhört viktig del av kulturdebatten, samt tro att kulturdebatten blivit betydligt mycket större, bredare och mer vanligare förekommande på senare år tack vare sociala media.
Men det vore ju tragiskt om sociala media, såsom den kvantifieras i antalet klick, skulle få sätta agendan för kulturdebatten i stället för vice versa… Eller?
Jag tycker det är en genuint intressant fråga och utveckling.

Och jag är övertygad att sociala media faktiskt betyder oerhört mycket för nyhets- och informationsspridning och för journalistiken, som nu når ut betydligt längre, snabbare och i större mångfald än tidigare. Det är ett av de främsta skälen, kanske det främsta, för min närvaro på exempelvis facebook och twitter – där får jag oerhört mycket mer, och snabbare, nyheter, information, infallsvinklar, nyanser och tankar än jag gjorde innan dessa sociala media blev en del av mitt liv.
Men just därför, för att mängden information är så groteskt stor och spridd och snabb, är det här ett tveeggat svärd. Det är nu extra viktigt med filter som i någon professionell grad vet vad de håller på med, som ser med ett kritiskt öga på vad som händer, både i och utanför klickcirkusen. Och som ser till att gediget framarbetade nya nyheter, får chansen att beklickas, eller i alla fall nå en publik.

I en mediavärld där agendan i så stor utsträckning är skriven i facebook- och twitterfeeden och där "alla är journalister" [Obs! *host-host* – alla är INTE journalister!] blir det extra viktigt att se till att klickcirkusen inte helt lever sitt eget liv; att det finns cirkusdirektörer (etablerade nyhetskanaler) och artikeldomptörer (journalister; ordet "domptörer" klingar inte så snyggt här, jag vet, men jag är ju inne på en cirkusmetafor här, så whatever) som ser till att publiken kan begeistras, förnöjas och förfasas utan att riskera få sina huvud avbitna av ett lejon (eller en clown) som fått spelet, eller att få en styrseltappad trapetskonstnär i knät.
Därför är det alltjämt viktigt att hålla ett säkert grepp om de journalistiska principerna, oavsett om man skriver om en inbrottstjuv som heter Batman eller om tyska kopuleringsanalfabeter, eller om man intervjuar sverigedemokratiska partiledare, avslöjar vårdskandaler, rapporterar från en katastrofzon eller granskar statsfinansernas irrvägar.

Och ni som, trots allt, inte är journalister – ta gärna även ni två kritiska sekunder innan ni instinktivt delar vidare något roligt/intressant/häpnadsväckande/förfärligt/vadsomhelst i era socialmediala kanaler.

  ❖

PS. Okej, credit when credit's due: Jag måste medge att ett par av de andra lustiga namn som Expressen tog med som exempel i tillägget till Suparman-artikeln hade jag faktiskt inte sett tidigare. Vilket ju var kul för mig. Så tack för dem, Expressen! (Men förvänta er inga Stora journalistpris för det säkert idoga framgrävandet av dem.)