En ordvitsares försvarstal. Jomen.

Och så meddelades då årets nobelpristagare i litteratur.
Och han var så där lite lagom exotiskt obskyr för gemene Liza Marklund- eller Astrid Lindgren eller Jonas Gardell- eller Bob Dylan- eller Alice Munro- eller [skriv in valfri västerländsk bästsäljande viting här]-konsument (eller för den delen Haruki Murakami-dito).
Och han hade ett namn som för oss svennar klingar lite annorlunda.
Och min facebookfeeden överöstes så klart prompt med ordvitsar på temat "Mo Yan". Ja, det gick så fort att jag inte hann reagera, och plötsligt hade alla de finurligaste namnvrängningarna norpats, mitt framför näsan på mig.

Och lika omgående började jag fundera över huruvida lustigheterna över nobelpristagarens namn skulle kunna gå för långt, trilla över kanten och ner i en ravin av xenofobi och svartvitt, orientalistiskt, tjing-tjong-pling-plong-översitteri.
Och det insåg jag ganska snabbt att, tja, i huvet på en svartvitlåst xenofob skulle det nog kunna göra det – men också att den risken ändå torde vara ganska liten, eftersom det i påtaglig utsträckning vore en motsägelse då dessa huvuden ofta inte är tillräckligt välutvecklade för att kunna begrunda de språkliga mekanismer som ligger bakom en ordvits.
Och ganska snabbt var jag övertygad att jag inte kan ha varit ensam om att ha denna fundering, och att någon av dessa andra med samma fundering under rådande debattklimat, uppvärmt av vita kränkta män vs. "Vita Kränkta Män", med stor sannolikhet skulle ta bollen och springa med den, hela vägen ner till end zone.

Och vipps så var det, så klart, någon som gjorde det!

❦


Patrik Lundbergs text är både läsvärd, viktig och intressant. Den berör frågor som gemene hen ständigt borde bära med sig i bakhuvud eller ryggmärg, men som många tyvärr sällan eller aldrig låter sina tankar komma inom fjärrkontrollsräckvidd från.
Men.
Trots det är mitt allmänna omdöme om texten att han får fan ta och tagga ner lite!


"…fast det får man väl inte säga i det här jävla landet utan att feministmarxistmullorna i pk-maffian kommer och kallar en rasist och halalslaktar mig med hammare och skära, hen-jävlarna!"

Det lite dryga med retoriken i Lundbergs text är att den är bra. För bra. Kanske lite bättre än de argument den omhuldar. Den går nämligen inte att försvara sig mot; den har redan bestämt sig att alla som känner sig mer eller mindre otillbörligt träffade och vill säga emot är, i bästa fall, vita kränkta män eller, i värsta fall fullfjädrade vardagsrasister.
För jepp, alla som inte lyckats motstå frestelsen att vrida lite på stackars Mo Yans namn tycks i Lundbergs analys bara vara en liten ofrivillig spasm i högerarmen ifrån att springa ut på stan och börja slentrianheila. Ja, ALLA: "Jag skulle vilja ringa upp varenda en och skrika: / Yo Man! Far åt helvete!"

Så avslutar Patrik Lundberg sin krönika, detta efter att ha dragit slutsatsen att "Mo Yan upplever just nu sitt livs största stund som författare. I landet där han ska hämta sitt pris sitter människor och hånar honom – utan att de själva har en aning om att de gör det."

Skit också.
Vi ordvitsare är alltså inte bara rasister. Vi är dessutom så jävla dåliga på att vara rasister att vi inte ens vet om att vi är det.
Nej, nu ska jag inte göra mig alldeles för lustig här, för det är ju tyvärr en dyster sanning att mycket av den rasism som ligger och pyr i de svenska sinnena gör det hos små, små människor som inte ens vet om att de bär på rasismåkomman. Eller som i alla fall förnekar den, tills dess att den i värsta fall briserar ut som en dödlig hatsjukdom. Ni vet, den där sjukdomen som är sinnebilden för den Vita Kränkta Mannen och som kan sammanfattas i frasen "Jag är inte rasist men… [='men jo, det är jag visst det!']"

Men det blir liksom ett felslut om man lyfter fram som logisk sanning att bara för att det finns rasister som hävdar att de inte är rasister (för att de kanske inte ens vet om det) så är alla som hävdar att de inte är rasister de facto rasister (även om de kanske inte vet om det).

❦

Jag kanske är löjligt o-cynisk här (Va? Moí??) men jag vill våga tro att det finns människor som inte är rasister. Och ja, som kanske rent av skulle våga hävda att de inte är rasister. Eftersom de inte är det.
Även om de ser lustighetspotential i ett namn på en person som råkar vara kines. För jag vill hävda att Mo Yans nationalitet i de allra flesta fall här inte är av någon egentlig relevans i vitsandet.
Men hos Lundberg tycks detta uppmärksammande av lustighetspotentialen i "Mo Yan" i själva verket ett hån mot de svaga, en fallenhet för namnvrängeri som obönhörligen leder rakt i fördärvet, och "Efter några minuter har han reducerats till sin nationalitet. En kines. Kinesen."

Eh… Huh? Qué what now?
Hoppla! När fan hände det? Ah, just det ja, det hände så klart när vi inte märkte, för vi visste ju inte om att vi hånade!
Eller okej, jag fattar faktiskt hur dina tankar går här, Patrik, och jag håller i någon mån med dig – om man låser sig vid att något är annorlunda och börjar skämta om det för att det är annorlunda, något man inte är van vid. Då är det lätt att "Mo Yan – Yo Man!" snart lägger sig till med intollerans och blir till "tjing-tjong-pling-pling-plong" som blir till sneda ögon och sockerbitar under överläppen och som blir till jävla gulingar och vipps vill vi utrota alla jävla kineser…
Okej, nu drog jag på lite hårt här, vilket nog kan ha uppfattats som lite ironi-raljant – men det vill jag faktiskt inte vara, för det är det här som är det viktiga, Patrik Lundbergs poäng (tror jag): Att om man inte är jävligt varsam på vad som händer redan där i det första skedet så är det lätt att det, i ett harmlöst och obevakat ögonblick glider in i nästa och sedan kan det eskalera jävligt fort och plötsligt står man där och undrar "Vad fan hände? När blev svenska folket så här jävla intollerant?".
 Det är vardagsrasismen, sjukdomen som många inte vet att de lider av och som man bör attackera i dess linda med hela sitt intellektuella medicinskåp med tolerans-echinacea och toknässpreja den med fakta och injicera massvis med logiska argumentationsvitaminer.

Men tänk om någon gång den där nysningen inte är ett första tecken på dödsinfluensa utan bara en reaktion av att någon killat en under näsan med en fjäder, och då ska man kanske hia sig lite med att tvångssätta hela huset i karantän…

❦

För ja, jag vill alltså hävda att man kan vitsa om namnet (!) Mo Yan utan att riskera att utveckla vardagsrasismsjuka. Om man bara är varse att risken, att sjukan, finns.
Så, nej, jag är inte rädd att sättas i "Vita kränkta män"-facket av mina vänner i "pk-maffian" (Ja, jag vill gärna hävda att jag själv snarare hör till den skara som av Team Pär Ström och Team SD kallas för det).
Nej, för som vit man är jag inte ett dugg kränkt av Patrik Lundbergs text.

Som ordvitsare däremot – som ordvitsare är jag kränkt som fan!
Så in till förtvivlans gräns.
För antingen är det så att anklagelserna är befängda – och då ska jag nog verkligen känna mig kränkt och arg för att någon har valt att hata mig bara för den jag är, för den jag inte kan hjälpa att jag är född till (dvs ordvitsare) – eller, ännu värre, så är anklagelserna helt befogade, helt rätta. Och då är det problem på riktigt. För då har det plötsligt fötts en alldeles olöslig konflikt i min själ, en motsägelsefull kamp på liv och död mellan de två grundelementen i min blotta existens: ordvitsaren och humanisten i en brottningsmatch som slår en gordisk knut på sig själv. Och ingen av dem är beredd att dö för att den andre ska få leva. Och de kan ju inte leva tillsammans, för ordvitsaren är ju uppenbarligen rasist (och, ja, det är ju liksom något som den där jävla humanisten säkert skulle ha lite problem med…).
Fan också, jag är verkligen förtvivlad. För tänk att den enda människa jag någonsin haft som riktig idol, för hans fantastiska okuvliga humanism och hans finurliga ordvrängarfärdigheter, två karaktärsdrag som verkar ha gått hand i hand. Och hela tiden var Tage Danielsson i själva verket rasist!
Nej, om det är så har jag nog inget annat val än att sätta en kula i huvet på mig själv. Tack som fan.

❦

…Nä, fy fan, för att inte bli helt förtvivlat förvirrad här så måste nog jag återgå till att dekonstruera min egen ordvitshumor och vitsarna kring namnet (!) Mo Yan.
För det kan mycket väl vara så att Patrik Lundberg bevittnat den där glidningen från det harmlösa bokstavsfipplandet till det protoxenofobiska reducerandet till en nationalitet. Att jag själv inte sett några egentliga tecken på en dylik kan ju faktiskt bero på att jag sedan nobelpriset annoncerades suttit instängd på jobbet och bara haft min facebookfeed som återgivare av skojerierna.
Jag har nog bara lite problem med att Patrik Lundberg aldrig visar var glidningen skett, vilket i min läsning blir ett logiskt glapp, där det plötsligt känns som att hela hans analys beror på att han varit lättstött och blivit lite kränkt snarare än att han gjort en ordentlig analys av ett faktiskt fenomen. Och det är jävligt synd, för det faktiska fenomenet finns ju, det har vi redan dystert konstaterat.
Och jo, vi (nu pratar jag alltså om mig själv och mina facebook-vänner) skojar med namnet (!*) för att det (för oss) är annorlunda. Men skämtandet blir xenofobiskt bara om annorlunditeten (förlåt om jag här hittar på ett nytt ord, jag har en benägenhet att göra det när jag tycker att språket behöver vridas till lite för att passa det jag vill säga) blir kärnan i skämtet. Vilket den här alltså inte är. Vi skojar med namnet och dess annorlunditet, inte för annorlunditetens skull utan för det som gör namnet annorlunda: att det är så jävla lätt att skoja med!
Och det som gör det så jävla lätt att skoja med är att det är så okomplicerat.
Två små stavelser. Mo Yan. Så ofantligt mycket enklare att jonglera med än "Mario Vargas Llosa" eller "Wisława Szymborska" eller "Jean-Marie Gustave Le Clézio" eller "Patrik Lundberg" eller "Håkan Kjellgren" eller

                    – okej, app app app… Vänta lite! Innan ni kommer med det förnumstiga pekfingret: Ja, det vi skojar med är egentligen inte ens Mo Yans namn, utan hans namn som det ter sig i den transkribering till vårt eget skrivsätt och vår egen språkliga uppfattningsmall. På hans eget tungomål är det säkerligen betydligt mer komplicerat än de två små stavelser som vi här vrider och vänder på. Och att den transkriberingen och anpassningen till vår språk och världsbild verkligen skulle kunna tåla både en och annan dos orientalism-kritik är en intressant dimension som är besläktad till det vi tjabbar om här. Men det är ändå inte den vi tjabbar om här. Här tjabbar vi om ordvitsar.** Så så! Move along… –  

                         …eller…Var fan var jag? Jo, just det. Det är ett enkelt namn. Det gör det lätt att ordvitsa med.
Det är liksom lite lättare att bygga en liten leksaksdinosaurie av två små legobitar än av alla krångliga ben på hela Naturhistoriska. Det är så den mänskliga fantasin funkar.
Storheten i den lilla enkelheten.

❦

Det har alltså (i de Mo Yan-vitserier jag tagit del av) inget initialt främligsfokuserat värde att skojsa om nobelpristagarens namn: det är rent språkligt, och i de sällsynta fall ett svennigt namn erbjuder samma simplicitet ligger nog ordvitsarna precis lika nära till hands. Tänk om årets nobelpris i litteratur exempelvis skulle gå till en svenska vid namn Ann Ahl. Enkelt och bra. Jomen, där skulle ordvitseriet nog vara betydligt mer otäckt än hos de harmlöst innebördslösa fonemmutationerna på "Mo Yan".
Men Patrik Lundberg har alltså sett hur detta harmlösa vitsande förvridits till ett sinofobiskt hån och att "På förekommen anledning raljerar folk om ping pong och pandor."

Eh, igen: Whaaaa? När förekom den anledningen? Okej, jag vet inte var du, Patrik, hittade dessa förekomster till följd av vitsandet kring Mo Yans namn. Om det var i ditt facebookflöde så kan jag bara gratulera/beklaga att du har vänner som är betydligt mer kreativa och/eller hatiska än mina, som inte lyckades med mer än att kasta om lite bokstäver.

Återigen störs jag av det där glappet i Lundbergs text. Han börjar nu jämföra med andra nobelpristagare, som Clézio och Vargas Llosa, och säga att när de vann så var det minsann inget vitsande om deras nationaliteter!
…och där sticker, tyvärr, den där kränktheten i mina läsarögon igen. För när skojade vi om Mo Yans nationalitet? Jag har som sagt fortfarande inte sett några exempel på detta, bara skämt kring hans namn (och då rent av bara rena fonem-skämt, som nästan aldrig ens kommit i närheten av något egentligt innehåll). Och om argumentationen om att kinesiska nobelpristagare hamnar i skottgluggen medan vitingar slipper undan stämmer – var var alla skämten när Gao Xingjian vann? (Eller, om man vidgar det från kineser till asiater; när Kenzaburo Oe vann?) Okej, det var förvisso före facebooks tid, men jag kan inte minnas ett enda skämt om vare sig Gao Xingjians namn eller nationalitet.  (Och då var det ändå ganska lätt att göra en namnvrängning av "Xingjian" till ett standardsinofobiskt "Tjing-tjang"). Eller han kanske slapp undan för att han ju trots allt är en disident som flytt till Frankrike?
Nej, skämten kring "Mo Yan" emanerar från det faktum att han heter "Mo Yan". Inget mer.
Simple as that.

Men OM man verkligen lyckas vrida på namnet Mo Yan så till den grad att det börjar handla om ping-pong och pandor och andra, mer eller mindre nedsättande, stereotypiserande lustigheter om kineser, om man på det viset verkligen reucerar honom till hans nationalitet – ja, DÅ är det befogat att lyfta varningsflaggan.
Som exempelvis om jag skulle vitsa till Mo Yans namn så att…hmm…så att det blir…hmm… eh…nä, jag går fan bet. Jag lyckas inte, hur mycket jag än anstränger mig (och då är jag ändå självutnämnd Ordvitsor Emeritus), fnula fram en ordvits på namnet Mo Yan som kan tolkas som ett nedsättande påhopp på kineser, deras utseende, deras kultur eller vanor. (Om man då inte alltså inte väljer se konstaterandet "många/vissa kinserer har namn som består av korta stavelser" som rasism. Jag väljer att inte göra det). Det närmaste jag kan komma på av Mo Yan-vrängningar som ens har någon anknytning över huvud taget till Kina är en som dök upp i min facebookfeed och som löd "Mo Yan, Mo Yuan, Mo money, mo problems…". Vilken alltså konstaterar att Kinas valuta är yuan. Och att Mo Yan får lite mer såna nu när han får nobelpriset. Jomen, det är nästan så att jag får svastikor för ögonen bara av att tänka på det… Eh…

❦

Och hade ordvitsarna verkligen uteblivit om Mo Yan hetat Mo Yan och varit låt oss säga en tvättäkta tysk? Eller om någon annan viting med något annat namn vunnit?

Nu kan jag bara tala för mig själv (så jag gör väl det det då) men jag är en kronisk ordvitsare, och har (vad jag vet) ingen rasbiologisk agenda med mina namnvrängningar utan begår dem urskiljningslöst, utan någon som helst ordvitsologisk värdering av namnbärarens härkomst. Och jag hade garanterat (och mer eller mindre automatiskt) börjat knåda fram vitsar oavsett vilket namn som blev en ordvrängardeg i det ögonblick det lämnade Peter Englunds tunga.
Dock inte med samma lätthet som det nu blev med Mo Yan, det ska erkännas, men ändå. (För här fanns ju alltså en lätthet. Men det var bara lättheten, inget annat).
Hade årets pristagare exempelvis varit en vithårig kanadensisk tant som skriver noveller så hade det blivit lite svårare, och jag hade nog inte lyckats åstadkomma något klyftigare än något i stil med "Ja, här har man gått och varit jättenervös över möjligheten att Alice skulle få nobelpriset, men nu äntligen fick man ro." (Och det funkar inte ens i skrift, bara i tal… ish).
Och det är nog mer slumpen än nationaliteten som avgör vitsisiteten i en nobelpristagares namn. Minns till exempel den finurliga fredspristagarvitsen från 1993 "F.W. de Klerk ville egentligen ha fredspriset själv, men nu fick man dela." Fast det är klart, det kanske gick att vitsa om det bara för att Mandela är svart…

❦


Ack om bara detta tidevarvs skärskådande blickar hade funnits när jag var barn, alla dessa skarpladdade analyser hos alla från sverigedemokrater och vita kränkta män till den pk-maffia och de "vita kränkta män"-raljerande postironiska litterati som står på den andra, på humanismens, sida av tjafsstängslet – hade de bara funnits när jag var liten så hade jag insett att "Håkan Kråkan" var mer än ett rim, det var ett hatbrott! Inte för att jag vet vilken etniska betingelse i mitt varande som fick sitta i skottgluggen för denna ohämmade (tydligen) rasism, men någon måste det ju ha varit, det var ju en ordvits på mitt namn… Kanske har vi långa, blonda, blåögda vikingar en särskilt kraxig röst?
Ack, om jag bara hade förstått, om jag bara hade känt mig tillbörligt hånad och bespottad, i stället för att bara tänka "ja, men det rimmar ju, det var ju lite roligt… åh, det funkar med 'bråkan' också, fniss, fniss…" och sedan välja att gå genom livet starkt besluten att inte låta skällsord och hatiska angrepp på min person fastna…
Ack, om det bara hade varit så väl! Då hade jag kanske kunnat ha brutits ner på riktigt.
I stället har jag nu uppenbarligen utvecklats till en ordvitsare, till detta den mänskliga existensens avskräde, den enda folkgrupp som inte är välkommen hos vare sig humanister eller rasister, sverigedemokrater eller vänsterintelligentia, hatmånglare eller kärleksapostlar.

Eller skit samma. Jag skiter i var jag inte är välkommen. Då får jag väl (fortsätta) hålla mig för mig själv då.
Nej, jag är nog trots allt ganska trygg i min bestämda å-/insikt att möjligheten att hitta lustifikationer i språkliga enheter främjar det språkliga sinnet, att ett utvecklat språkligt sinne främjar förmågan att såväl tänka kritiskt som att bättre förstå andra människor och kulturer och uttryck – och att en utvecklad förmåga att tänka kritiskt och bättre förstå andra människor och kulturer och uttryck främjar förmågan att älska nästan, att leve utan att fördöma, att inte se världen i svart utan för det den är, att vara en vidsynt i stället.

Men om du, Patrik, vill få det till att jag, kanske inte rakt ut är rasist, men i alla fall fiskar i grumligt vatten bara för att min hjärna såg den (mer eller mindre) lustiga kopplingen mellan "Mo Yan" och "Yo Man!" (Wow, liksom, flytta "Mein Kampf for Kidz" i hyllan och gör plats!), ja då kan nog faktiskt du fara åt helvete!
(Och nej, det säger jag inte bara för att du heter Patrik).
Eller, förresten, jag vill inte alls att du ska fara åt helvete. Det känns liksom inte snällt. Särskilt då jag ju som sagt egentligen håller med dig i mångt och mycket.

❦

Nåväl.
Varför detta ösregn av bokstäver bara för att reagera mot en dum krönika?
Jo, mest för att påpeka att den inte alls är dum. Möjligtvis lite trång, men inte dum; där finns ju kloka poänger om man vågar problematisera lite mera, om man väljer att inte se det så svart och vitt.
För när argumentationen här inte  riktigt håller så diskvalificeras dessvärre poängen: var vaksam mot vardagsrasismen, kväv den i dess linda! Den diskas för att våra trånga hjärnor gärna blir lite svartvita och tänker att om premissen inte är riktig, då kan slutsatsen omöjligen vara sann.
Men det är den här.
Och det är viktigt att poängtera. För det är en oerhört viktig poäng.
Det är därför jag skrivit detta ösregn med bokstäver.
Och, icke att förglömma, för att poängtera att man inte per automatik är rasist om man vitsar kring Mo Yans namn (!).

Ja, om man kan köpa att det faktiskt går att skoja om namnet Mo Yan utan att det är rasistiskt, då kan man nog lättare märka de tillfällen då skojet de facto blir rasistiskt. Ja, då kan man låta sina kritiska klokerier sätta efter de riktiga skurkarna i stället för att bli lika bra som främligsfobikerna att se spöken i varenda hörn.

Och kanske tycka synd om Mo Yan för att han lever i en totalitär stat i stället för att det finns facebookanvändare i Sverige som gillar att vrida och vända på bokstäver.
Eller kanske rent av, i stället för att tycka synd om honom, gratulera honom till nobelpriset.
Grattis grattis, liksom. Ja Mo Yan leva!

☯

PS. Kalla inte en Håkan för "Håkan Kråkan" om det finns en risk att han tar illa upp. (Jag gör det dock inte, så kör hårt). Och gör det definitivt inte om ditt skäl att göra det är att trycka ner, förringa eller håna Håkan. Då ska du rannsaka dig själv i stället. Och det här gäller alltså inte bara namnet Håkan, utan även Mo Yan, Gao Xingjian, Wisława Szymborska, Patrik Lundberg (sorry, jag hittar inga ordvitsar på "Patrik Lundberg") och alla andra namn. DS

☘

* Om ni undrar vad jag vill med alla dessa parantetiserade utropstecken efter "namnet" så är det för att poängtera att det är namnet "Mo Yan" vi skojar med, inte personen Mo Yan.

** En facebookvän till en facebookvän poängterade att transkriberingen av Mo Yans namn till västerländsk skrivtradition faktiskt inte alls gjorde det mer orvitsvänligt, snarare tvärtom:
"Dock enklare på kinesiska då guǎn bl.a. betyder affär (men då med tecknet 馆 istället för 管) och 谟 respektive 业 har c:a 30 homonymer vardera. Ett språk skapat för ordvitsar :D"
Intressant.