Vänskap är vänskap – Rapport inifrån zonen

Oj, nu händer det igen. Precis som både en och annan gång tidigare. Att någon har skrivit något klokt med avstamp i tycken och tänk som jag ofta delar, för att sedan vinkla in en lite onyanserad premiss som välter klokskapen över ända så att den missar poängen och (mycket just därför) gör mig irriterad, ja snudd på arg. Eller i alla fall dristad att skriva något för att räta upp det hela, något som inte riktigt få plats i ett tweet eller skälig ordlängd i ett kommentarsfält eller en facebooktråd.

Nåja, fortfarande inget avhugget "kränkt vit man"-huvud i min säng, så jag tassar väl djärvt vidare då, med försiktiga steg på mitt korståg mot det svartvita tänkandet…

❦

Jag skulle kunna kalla mig borgmästare, president, kung, ja facking envåldsjävlahärskare av Friendzonien. För jag är riktigt jävligt skitbra på det där med att "bara vara vän" med tjejor (eller "kvinnor" som de brukar kallas i vår ålder, jag måste nog förlika mig med det snart). Även med tjejer jag skulle vilja, eller vid något tillfälle (flyktigt eller milsvitt) ha velat ha (ja faktiskt även de facto haft) "något mer" med. (I mitt bakhuvuds soundtrack spelas nu en Jacob Hellmansk klarinettslinga. Märkligt.)

Att jag är jävligt bra på det har nog allt att göra med att jag skattar vänskapen jävligt högt. Jag tycker helt enkelt om dessa människor alldeles för mycket för att låta vänskapen dunsta när möjligheten till mer utvecklad kärlek (eller, om jag frågar reptilhjärnan, "att få ligga") försvunnit eller visat sig ha varit en dålig idé från början. Hade jag inte gjort det så hade det nog inte varit någon egentlig vänskap, eller hur? Och jag hade haft betydligt färre nära vänner än jag nu har, eftersom en merpart av mina verkligt nära vänner är tjejer.


Ett stort problem när man diskuterar de här aspekterna, eller något som har med relationer mellan män och kvinnor över huvud taget, är att många – alldeles för många; en är en för mycket – är mer eller mindre övertygade om att detta "något mer" hos killar/män i allmänhet betyder en sak: Att. Få. Knulla.
Och det tycks tyvärr nu även Nanna Johansson tro i sin krönika, där hon noterar hur begreppet "Friend Zone" har "blivit populärt och används flitigt av allehanda heterosnubbar som känner sig kärleksmässigt förfördelade". Och för att sammanfatta innebörden av uttrycket och hur de killar som känner sig "friend zone":ade är hittar hon herrmagazinet Moores försök att hjälpa till. Och drar slutsatsen att "Att vara schysst mot en tjejkompis ses av de här killarna som en investering i ett framtida samlag."      

Är Johanssons uppmaning att "sluta sura i vänzonen" riktad bara till dessa "Moore-killar" som bara ser vänskap med tjejer som en väg till ett ligg, så – fine! Men när vänzonsbegreppet används är det nog väldigt många andra än dessa som också tar åt sig här. I synnerhet om man ska drista sig till att generalisera ihop en bild av Nanna Johanssons manliga läsare, vilka jag tror i allmänhet befinner sig på behörigt avstånd från att svälja medicin utskriven av Moore Magazine. (Och om man vänder sig till Moore-killarna; hade det då inte varit bättre att passa på att be dem att, i stället för att sluta sura, försöka se vänskapen med tjejer som något annat än just en väg till ett ligg? Jag antar nämligen att det, någonstans i någon mån, är det Nanna försöker säga.)


Ska man tvinga sig till lite pragmatik här och dra ett streck i sanden så är det nog nämligen det som går mellan de på riktigt snälla killarna och de "snälla killar" som blir sura för att de inte får doppa i sina tjejkompisar. De som alltså kapat begreppet "friend zone" och använder det för att intala tjejerna, och sig själva, att de på riktigt är "snälla killar". Vilket de alltså inte är.

För ja, utifrån min egen betraktelse av den meme-liknande utvecklingen av begreppet "friend zone" tror jag inte att det ursprungligen var en skapelse av "Moore-killarna", utan av de på riktigt snälla killarna. De som har massa tjejkompisar som de gillar – utan att ha som mål att få knulla med dem – och som gillar dem, bara inte "på det sättet". Killarna som i de flesta fall kanske inte heller gillar sina tjejkompisar "på det sättet", men som gång efter annan från tjejkompisarna får höra hur fina de är, hur härliga och duktiga och snälla och trevliga, ja till och med hur socialt kompetenta och snygga de är, och hur synd det är att de inte hittat kärleken. Killarna* som kanske inte hittat kärleken för att de är lite kräsna på grund av att de en gång i tiden faktiskt hittade kärleken och den då var så överväldigande att ragg-, dejting-, snabb attraktion-approachen till kärlek sedermera liksom inte räcker till. De där killarna som sorgset (inte argt) projicerar sina egna känslor på Joseph Gordon-Levitts sätt att titta på Zooey Deschanel.
De** som inte främst vill knulla utan som letar efter kärleken. Kärleken. Själsfrändeskapet. Den truliga, struliga, härliga tvåsamheten. (Den som sex är en underbar effekt av, inte tvärt om en grundkatalysator).

Och om de på riktigt snälla killarna ska kunna hålla suckarna borta från vänzonen så bör vi nog se dem inte som Mars-män som bara vill knulla utan som individer. Precis som tjejer inte är Venus-kvinnor som bara vill vara vänner. Ja, vi bör nog börja med att inse att ingen relation är den andra lik. Inte om man vill gräva lite djupare, vilket jag menar att man nog bör här.

Jag lyckades nästan sätta lite djupare ord på det där häromdagen, då jag faktiskt tog mod till mig för att berätta för en vän att jag verkligen tycker om henne. "På det viset". Mer än bara i den där vänskapen. Så jag ger mig själv tillåtelse att återanvända några av de orden, trots att de var väldigt personliga, för det handlar lite om det här. Och går ut på:
att om man verkligen tycker om någon så är det liksom det enda rätta att tycka om på just det sätt som den man tycker om vill; att låta ens omtyck ta den form och styrka som mottagaren är villig och förmögen att hantera, vare sig man vill kalla det kärlek, vänskap, respekt, betagenhet eller vad som helst. Varje relation får liksom finnas på sina egna villkor. (Om man sedan ibland önskar att det kunde bli något annat och mer är något man får, och kan, leva med.)
         (Och jepp, *suck*, vi är fortfarande "bara vänner". Men goda, hoppas jag).

Så, ja det går faktiskt att leva i vänzonen. För vänskapen är fantastisk.
(Även om det så klart skulle vara trevligt med ett riktigt förhållande. Med kärlek. Med tvåsamhet. Med sex.)

❦

Sedan händer det. Vännerna gängar sig, skaffar barn, bildar familj. Och får så klart mindre och mindre tid till sina gamla ensamma vänner. Och den stora ensamheten blommar ut, förvandlas alltmer från ett känslotillstånd till en fysisk realitet.
Man får verkligen sätta drösvis med extralås på dörren för att hålla Bitterheten ute. 

Det är då verkligen inte till någon nytta att bli itutad ännu mer "män är från Mars, kvinnor från Venus"-uppfattningar. I synnerhet inte från ett håll som man är van att se som en klok meningsfrände. För då blir risken stor att man till slut går på att det är så; att jag är inte först och främst jag, jag är först och främst man, och jag har det som jag har det för att män är män och kvinnor är kvinnor. Och vipps har ännu en människa slutat vara individ för att i stället bli en bit i ett generaliseringspussel som när det är färdiglagt bara visar den fula bilden av osämja och oförenlighet i stället för kärlek.


Därför har Nanna Johansson helt rätt i att man ska sluta sura över att vara "friend zone":ad. Vänskapen är ju trots allt bland det finaste vi har. Och när man inser det, så är det inte svårt att trivas i vänzonen.
Men att trivas i ett utrymme betyder ju knappast att man för alltid vill vara inlåst där. För det finns ju ändå något ännu finare, särskilt när ensamheten mer och mer blir det enda alternativet. Och då är det så lätt att, i en svartvit värld, bli inte bara ledsen och sorgsen utan sur och bitter över att inte förstå sig på dejting-spelet, att som grundförutsättande erfarenhet av kärlek ha den kärlek sprungit ur just vänskap, ur att ha lärt känna en människa, den kärlek som är så stark att den hänger kvar och anpassar sig till villkoren även efter att ha stoppats i sina steg och förpassats till "The Friend Zone".
Då är det lätt att bli lämnad ensam kvar. Och när inga vänner är kvar i vänzonen är den inte längre en vänzon. Bara en ensamhetscell.
Vilket är föga trevligt.

Så kanske inte bara killar ska sluta sura i vänzonen. Kanske ska även tjejer sluta sucka över killar som surar i vänzonen och i stället se sig om inne i zonen. Inte nödvändigtvis för att omvärdera möjligheten till ett kärleksförhållande, och synnerligen inte för att släppa till med ett ligg, men för att bättre värdera vänskapen som finns där.

❦

Kanske är det bara jag som ser på det hela. Ibland känns det onekligen verkligen så. Men med bitterheten alltjämt utelåst ute i trapphuset betvivlar jag det starkt.


Men visst, antagligen har jag skrivit hela den här drapan bara för att få ligga…

❦

* Jo, jag vill bestämt hävda att hela den här "friend zone"-problematiken inte är låst till de tjej- och killroller som lyfts fram här (och i "friend zone"-sammanhang i gemen), könsförhållandena kan lika gärna vara de omvända, men då det är den bilden av det hela som är utgångspunkten här så får jag väl hålla mig till den.
 ** Jag använder mig här av tredje person pluralis för att distansera mig från det hela i ett försök att göra det tillbörligt sakligt. I stället för att göra det hela till en självömkningsfest från en mer eller mindre förljugen idiot som tror sig på riktigt vara en "snäll kille". Vilket det så klart i själva verket är. Det är ju så jävla synd om mig.