Så nära men så långt borta… – därför behövs mångfalden i massmedia

    
Fredagskväll. Islamiska staten, IS, slår plötsligt till på flera ställen i Paris. Hundratals människor dödas eller skadas. Hela Sverige, i tv-soffor och på sociala media, hamnar i chocktillstånd. Känslorna, skräcken, sorgen svallar, Frankrikes sak är vår. Vilket är fantastiskt, mitt i fasan – när hatets mörker är som tyngst lyser kärlekens ljus som starkast.
Men var var dessa känslor dagen innan, när Beirut drabbades av snarlika terrorattacker?
Och hur välkalibrerad är egentligen den där ”närhetsprincipen” i svensk nyhetsrapportering?

⏤ ⏤ ⏤

 
Mångfald i media, ja…
Jag pratar nu inte om massmedial mångfald i betydelsen ”både 'Så ska det låta'mer och tjeckisk dockfilm, både fotbolls-VM och dokumentär om mongolsk strupsång”. Den mångfalden är så klart alltid viktig, men nu är det den gamla hederliga, pk-doftande etniska mångfalden jag åsyftar – en mångfald där representationen i svensk media speglar ett tvärsnitt befolkningen.
Vilket den ju alltså inte riktigt gör.
Idag känner vi till problemet. Och vi jobbar på det, rannsakar oss själva och våra fördomar och vidtar åtgärder för att skapa en bättre representativ mediabild. Men takten med vilken den utvecklingen går kan nog sägas ändå lämna en del att önska.

Varför är det så viktigt då?
Rapporteringen om terrordåden i Paris visar det ganska tydligt.
Ja, ni vet, de där som inträffade dagen efter de i Beirut. Många känner nu till även de ohyggliga terrordåd som ägde rum i Beirut dagen innan Paris-attackerna – men vi gör det först och främst genom att de här och var (tack och lov) lyfts fram som jämförelse med just hur rapporteringen och det sociala mediaflödet om hemskheterna i Paris.

”Närhetsprincipen”, säger ni? Paris ligger närmre Sverige än Beirut, därför har vi lättare att bry oss om det som händer där.
Det stämmer.
Närhetsprincipen är måhända ett väldigt cyniskt verktyg, men i dess cynism finns ändå en logik; vi har lättare att relatera till, och därför bry oss om, det som ligger oss nära, om det så är nära i rent fysiskt geografiska avstånd, i kulturella eller ekonomiska likheter eller i familjära släktskap. Någonstans måste en nyhetsredaktion helt enkelt välja vad den ska rapportera om, och det är meningslöst att rapportera om något som ingen bryr sig om på grund av att det, på ett eller annat sätt, är för långt borta.

Så ja, den förklaringen väger tungt. Och det är på inga sätt förvånande eller konstigt att närhetsprincipen under de senaste dagarna funkat som den gjort.

  ❦

 
Men vilka är "vi" som rapporterar, som väljer om nu verkligen "ingen bryr sig" eller om "alla" gör det? Kanske är den där "ingen" i det ena fallet inte bara någon utan rentav många.
Om vi ser det så här: Då denna ”närhet” inte bara handlar om geografiska avstånd – ja, faktum är att i en nutid av såväl informationstekniska landvinningar och global migration spelar de faktiska avstånden ju allt mindre roll – så bör vi kika ordentligt även på de andra typerna av närhet.
Släktskap och bakgrund, till exempel.
Som en kollega påtalade, i Sverige bor säkerligen fler människor med relation/rötter i Libanon än i Frankrike (ett antagande som jag alltså nu inte verifierat; det känns sannolikt, men även om det inte skulle stämma så finns det tillräckligt många svenskar med libanesiskt ursprung för att poängen alltjämt ska gälla). Så varför fungerade närhetsprincipen så annorlunda i rapporteringen om terrorattentaten i de två olika länderna? Eller fungerade den inte alls?
Jag tror att svenska redaktioner i allmänhet inte ens tänkte "närhetsprincip" vad gäller Paris-attackerna, utan bara hoppade rakt ner i det "internationella" (=västvärldsmediala) nyhetsflödet, och plötsligt riktades all vår uppmärksamhet mot Paris och alla våra sympatier till dem som där nu föll offer för terrorismens grymhet.
Men vad gäller dåden i Beirut (liksom massa andra terroristdåd) fanns inget sådant nyhetsflöde att hoppa ner i. Det blev väl någon TT-snutt eller ett par sekunder på Aktuellt, men ingen ändrade sin fb-profilbild till Libanons flagga. Facebook hade ju ingen sådan där enkel ”sympati-app” för Libanons flagga. Inte heller erbjöd Fejan någon smart ”security check” för människor i Beirut.

Närhetsprincipen, inte bara i traditionell nyhetsrapportering, utan även i sociala media, visar här den äckligaste tanden i sitt cyniska leende. Vi gråter med offren i Paris samtidigt som vi stänger gränserna för offren som kommer från Syrien – offer för samma terrorister.  Kanske är vi rentav så trångsynta att vi tror att dessa flyktingar, på grund av hudfärg eller språk (fast troligtvis bara genom att vi låtit oss tro att de bara ”är” annorlunda) är desamma som de vedervärdiga mördarna i Paris. Eller i Beirut, fast dem skiter vi i.

  ❦

 
Nej, det är inte det minsta fel att visa sitt stöd och sin medkänsla för offren i Paris genom att trycka trikoloren på sin fb-profilbild eller byta den till den slagkraftiga Peace-for-Paris-symbolen. Det visar att en är en kännande och empatisk människa, och fördömande gliringar av typen ”jaha, men x och y och z skiter du i?!?” är lika tröttsamma som de är kontraproduktiva. Omtanke är alltid bra. Punkt.
Så det är absolut inte dessa omtänksamma och av hemskheterna omskakade Facebook-användare som är felet. Men lika mycket som de blå-vit-röda avatarerna i fb-flödet vittnar om användarnas omtanke så visar de vilken kultur de lever i. Och denna kultur är trots allt inte allmänrådande i Sverige (eller i västvärlden).

Varför inte?

Jag har själv aldrig varit i vare sig Paris eller Frankrike (och för den delen ej heller i Libanon) och jag kan inte franska (som, inser jag nu, är officiellt språk även i Libanon, vid sidan av arabiska, vilket jag inte heller kan) – men jag känner ändå en betydligt större närhet till Paris än till Beirut. Vilket inte är alls konstigt, med tanke på den västvärlds-/svenne-kultur jag vuxit upp i (och lever i; på det personliga planet slets för mig exempelvis Paris-dåden väldigt nära av det faktum att jag bara tidigare på fredagen hade funderat på att om ett par veckor gå på konsert med Eagles of Death Metal, ett nöje som för 89 personer i Paris blev deras sista). Sedan århundraden har den svenska kulturen, via massmedia och undervisning och konst och mode och Voltaire och hans moster, varit sammanvävd med den franska, liksom med den (nu hyfsat amerikaniserade) västvärldskultur som är allmänrådande i såväl Stockholm och i Paris som i Berlin och London och Borås. Så det är fullt naturligt (om än kanske inte optimalt) att Paris känns mig närmare än Beirut (eller Baghdad eller Kinshasa eller vad nu huvudstaden i Långtbortistan heter).
Lika naturligt är emellertid antagandet att dessa närhetsproportioner fördelats annorlunda hos mig om min kulturella levnadskontext sett annorlunda ut – exempelvis i form av en annan representation inom media och nyhetsrapportering.

  ❦

Det här visar hur stort behovet är av ordentliga medieresurser för en bred bevakning världen över (resurser som dessvärre blir alltmer otillräckliga i traditionell media idag, samtidigt som vår befolkning blir allt mer mångfaldigad och därvidlag får ett allt större behov av kvalitativ och mångfaldigt bred nyhetsbevakning) – men ännu mera visar det vikten av en bättre mångfaldsrepresentation i svensk media: Hade representationen i svensk (och andra västländers) media utgjort ett bättre tvärsnitt av Sveriges (eller västländernas) faktiska befolkning så hade närhetsprincipen säkerligen haft ett annorlunda utslag; nu kommer den i stället med ett mått inneboende rasism där, lite hårdraget, den ytliga likheten i hudfärg (mellan den allmänna, föråldrade, bilden av en "typisk svensk" och dito av en "typisk fransman") väger tyngre än befolkningens faktiska släktskap och rötter.
Svenskar med libanesiskt ursprung, kanske alltjämt med släkt i Libanon, hade garanterat bättre koll på terrorattackerna i Beirut än vad gemene svenne hade, precis som den mer rötterna i Irak säkert hade koll på att ett 20-tal personer miste livet i olika terrorattentat i Bagdad samma dag som Paris drabbades. Helt naturligt – närhetsprincipens omtanke och intresse, lika närvarande hos nyhetskonsumenter som (därför) hos nyhetsproducenter. Men för att hitta ordentlig rapportering om dessa hemskheter vände de sig säkerligen till andra kanaler än de svenska, där de skulle behöva tränga sig igenom en tjock vägg av Paris-nyheter för att över huvud taget hitta något.

Om dessa människor därvidlag skulle kunna känna sig mer inkluderade (och att "vanliga svennar" skulle känna att dessa människor var mer inkluderade) i mediarapporteringen i det land de bor i så tror jag att medmänskligheten i vårt lilla land skulle stärkas betydligt. Kan en vit svenne få bättre medkänsla med sin libanesiska granne så slipas rasismen ner. Vi ska inte underskatta massmedias och nyhetsrapporteringens kraft i denna empatiprocess. Med en bättre mångfald i den massmediala representationen följer, tror jag, en mindre rasistisk närhetsprincip, och med den en mer öppensinnad befolkning.

  ❦

Nyhetsrapportering och nyhetsvärdering i allmänhet och närhetsprincipen i synnerhet måste innehålla ett visst mått cynism för att över huvud taget kunna fungera – men det innebär inte att media ska vika sig under cynismen. Snarare är det viktigt att massmedia håller den stången, och vet en om att den här cynismen finns och hur den beter sig så är det lättare att begränsa dess negativa effekter.
Ett viktigt sätt är, tror jag, att i den massmediala representationen ha en mångfald som stämmer över ens med allmänheten.
Det kan föra människor närmare varandra, inte bara över de segregationsklyftor som finns i Sverige idag, utan även de som finns globalt – kanske så till den grad att västvärldens fördomsfulla bild av människor i exempelvis Mellanöstern, den gamla axelryckande "Eh – those people kill each other all the time”-reaktionen, blir allt mindre gällande, såväl i västerlänningars ögon som i verkligheten.

Vem vet – en vacker dag kanske vi rentav bryr oss tillräckligt mycket om våra medmänniskor i exempelvis Afrika, för att rapportera ordentligt och i socialmediala svallvågor förfasas när hundratals liv faller offer för hänsynslös terrorism även där.

  

Je suis Charlie… -ish

   
Jag tänker inte hälla ytterligare droppar till det gamla redan så urvattnade Voltaire-citatet om yttrandefrihet. Men det känns viktigt att påtala att det är rätten att yttra sig snarare än yttrandet i sig som vi uttrycker när vi nu mer eller mindre unisont döper oss till Charlie.

Att i sina sociala media-flöden instinktivt utropa "Je suis Charlie" är inte bara en förklarlig och naturlig utan också en viktig reaktion från en frihetsvurmande människa. Men om instinkten händelsevis efterlevs helt utan en medföljande eftertanke – om vem, vilken Charlie, det är en säger sig vara – så blandas en strimma obehag i min glädje över stödet för den franska satirtidningen.
Därför känner jag viss lättnad över att det mitt i alltihop finns de som påpekar att inte ens när det gäller en så solklart vedervärdig och oförsvarbar attack som den mot Charlie Hebdos redaktion är sammanhanget nödvändigtvis helt svartvitt – ja, att det kanske rentav i synnerhet vad gäller sådana här sammanhang finns nyanser och komplicerande omständigheter att ta i beaktande. Och det gläder mig att de vågar påpeka detta trots att "allt annat än ett sorgetyngt stöd inför en så här uppenbar attack mot yttrandefriheten ses som respektlöst".
Vilket Jacob Canfield gör HÄR, i en artikel som ploppat upp lite här och var i länkflödena.

"I Charlie Hebdos kölvatten innebär inte yttrandefrihet en frihet från kritik", påpekas det i rubriken till hans artikel.
Det håller jag fullständigt med om.
Men – har någon verkligen hävdat att det skulle innebära det?
Njaäe… Jag hoppas verkligen, och vågar tro, att de flesta skulle reagera på detta konstaterande med samma "självfallet betyder det här inte inte att skämtteckningar får frikort från kritik!"
Däremot gnager det i mig en liten oro att många inte riktigt tänker sig fram hela vägen till frågeställningen.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är tillräckligt bevandrad i Charlie Hebdos teckningsvärld för att göra någon bedömning av dess innehåll, men jag har förstått att det i påtaglig utsträckning (som sig bör med god satir) är hyfsat provocerande – samt att dessa provokationer såpass ofta och såpass grovt kan uppfattas som riktade mot muslimer att teckningarna, kort- eller långsökt, kan anklagas för att vara xenofobiska, främlingsfientliga eller rent av rasistiska.

Så finns det, i detta massiva och förklarligt ryggradsmässiga försvar för Charlie Hebdo, en risk för att det för med sig ett ökat hat gentemot muslimer? Ja, den risken är dessvärre lika överhängande som en flygel i ett hårstrå, då trångsyntheten och främlingsfientligheten aldrig är sena att peka finger mot ett helt folk eller en hel religion efter ett illdåd som några få galningar gjort i deras namn. Och mycket riktigt dröjde det inte länge efter veckans terrorattack innan det blev ännu mer oroligt att vara muslim i Frankrike (och säkert också på andra ställetn i Europa/västvärlden)
Men finns därtill risken att även de goda krafterna i stödet för Charlie Hebdo (mer eller mindre ofrivilligt) bidrar till en ökad antagonism gentemot muslimer, islam och arabvärlden? Ja, jag är rädd för att det i någon mån finns det, och att denna risk faktiskt följer i Jacob Canfields tanke om en alltmer okritisk syn på satir som driver gäck med andra religioner eller folkgrupper – att allt fler ser Charlie Hebdos skämtteckningar (vilka goda intentioner tecknarna än möjligtvis har haft med dem) med rasistiska snarare än satiriska ögon. En risk att vi, i vårt nystärkta innerliga försvar för yttrandefriheten, glömmer att en nidbild av en muslim är inte mer okej för att den publiceras i Charlie Hebdo snarare än hos Dispatch International eller på Avpixlat.

  ❦

 
Som sagt, Jacob Canfields initiala påpekande är viktigt. Betyder det att allt han sedan skriver i sin artikel är klokt?
Hmm… Näe.
Dessvärre stirrar sig Canfield sig så blind på sin egen analys att han plötsligt tycks se ett smaklöst stöd för den franska satirtidningens (hypotetiska) rasism bakom varenda inlägg som i avsky mot terrorattacken taggas med #CharlieHebdo eller #JeSuisCharlie.

Aspekterna Canfield tar upp är viktiga – så även de analyser han gör av de teckningar (nya och gamla) som nu dyker upp lite överallt i flödena – men han har en benägenhet att lägga i ett par extra, halvt vansinniga, överväxlar.
Till den här, några år gamla, "teckningen" av Michael Shaw påtalar han att det inte var "politisk korrekthet" som tog livet av tolv personer på Charlie Hebdo-redaktionen.

Korrekt. Det var det inte.
Men… 

To talk about the attack as an attack by 'political correctness' is the most disgusting, self-serving martyr bullshit I can imagine. To invoke this (bad) Shaw cartoon in relation to the Hebdo murders is to assert that cartoons should never be criticized. To invoke this garbage cartoon is to assert that white, male cartoonists should never have to hear any complaints when they gleefully attack marginalized groups.

…nej, hoppsan Kerstin, där har jag lite svårare att hålla med. Huruvida den tomma teckningsrutan är smart och bra eller, som Canfield uppenbarligen tycker, riktigt dålig ligger så klart i betraktarens öga. Men att den inte skulle besitta någon relevans eller träffsäkerhet i Charlie Hebdo-sammanhanget känns helt plockat ur luften, och att den säger att satirtekcknare ska ställas bortom all kritik är ett tämligen långsökt påstående.
När Canfield analyserar vidare bland bilderna virrar han bort sig ännu mer genom att klättra omkring alldeles väldigt för mycket mellan olika meta-analysnivåer. Att den här bilden…

…i sammanhanget (eller över huvud taget) skulle ligga någon annan stans än i linje med den gamla "pennan är mäktigare än svärdet" är synnerligen långsökt. Att den skulle innebära en förenklande uppdelning av "goda, vaksamma västerlänningar mot ondskefulla, vildsinta muslimer" och en uppmaning till satirtecknare att "ta vapen mot ett redan marginaliserat folk" – ja, det är smått befängt.

Att dra paralleller till 11 september-attackerna kan en sedan möjligtvis tycka är lite väääl (även om jag inte tycker det) – men är den här teckningen verkligen helt åt heblete i det här sammanhanget…?

 
Och att den, som Canfield tycker, är "det värsta" exemplet på hur världssamfundets tecknarskara stöder Charlie Hebdos (påstådda) rasism? Ehhh…?
 

  ❦

 
Jag menar helt enkelt att Canfield, trots sin vettiga och viktiga propå, är galet ute när han säger att "Je suis Charlie"-parollen suddar ut och ignorerar Charlie Hebdos (påstådda) rasism. Det gör den inte. Inte per automatik. Men som sagt – om en utropar/delar parollen utan att reflektera närmare över varför, så finns risken att det till slut blir mer och mer sanning i Canfields antagande att parollen "utgår från att skämtteckningar aldrig bör kritiseras". Och att det därmed skulle hamna mer och mer sanning i hans tolkning av teckningarna ovan som en ökad aggression gentemot muslimer – ja, det vore ytterst olyckligt. (Ja, såklart inte då att Canfield skulle ha rätt – det missunnar jag honom inte per  – utan de obehagliga implikationer som det för med sig).

Att jag här hänger upp mig på att dekonstruera just Jacob Canfields artikel – hallååå, den är ju knappt ens en halv fis i internet-orkanen! –  beror inte att jag finner den så befängd att den förtjänar en totalsågning. Nej, jag gör det snarare för att sålla ut det viktiga som den faktiskt, trots allt, har att säga – samt vad som är viktigt att se bakom artikelns, i min mening felaktigt långsökta, slutsatser:
Det första, det Jacob Canfield har rätt i, är att vi inte per automatik ska martyrförklara Charlie Hebdo eller friställa satirtecknandet som konstform från kritik eller ansvar.
Det andra, det Jacob Canfield i mångt och mycket missar, är alltså att stödet för Charlie Hebdo just nu i allmänhet är stödet för yttrandefriheten, inte för (eventuell) rasism.


Huruvida anklagelserna om rasism gentemot Charlie Hebdo skulle råka stämma eller inte lägger jag mig inte i (teckningarna i sig är helt enkelt ovidkommande för mitt argumenterande här) – poängen är att Charlie Hebdo har rätten att publicera sina teckningar. Och om någon skulle tycka att de är dåliga så har hen rätten att kritisera dem; om en tar anstöt av dem så har en rätten att påtala det, om en finner dem rasistiska över gränsen för vad som är juridiskt tillåtet så har en rätten att anmäla dem, och om en finner lagarna mot rasism för tama så har en rätten att propagera för att de skärps.
Det är det yttrandefriheten och demokratin innebär.
Det är det terroristerna, mördarna, försökt kväsa.

Men lika lite som en kritik mot Charlie Hebdo innebär ett stöd för terroristerna/mördarna, lika lite betyder ett stöd för Charlie Hebdo – för deras yttrandefrihetliga rättigheter – ett stöd för (deras påstådda) rasism. Det har Jacob Canfield missat, varpå hans analys lägger ett tämligen uppenbart krokben för sig själv.
Hade han, i stället för att genast gasa iväg med sin analys och skriva en lång artikel, besinnat sig lite och tagit ett par andetag så hade han kanske kunnat koka ner det hela till en kommentar lika koncis som den som Dyab Abou Jahjah lyckades få in inom Twitters 140-teckengräns: 

I am not Charlie, I am Ahmed the dead cop. Charlie ridiculed my faith and culture and I died defending his right to do so. #JesuisAhmed
— Dyab Abou Jahjah (@Aboujahjah) January 8, 2015

Tweetet sätter fingret på varför det är viktigt att inte helt okritiskt ikläda sig rollen som Charlie Hebdo; på att stödet för Charlie Hebdo är ett stöd för yttrandefriheten, inte en legitimisering av hat gentemot muslimer, ett hat som i och med attacken föga förvånande tyvärr fick nytt bränsle medan de döda kropparna på Charlie Hebdo-redaktionen fortfarande var varma.
"Je suis Charlie" är en viktig paroll efter det hemska illdåd som inträffade i Paris. Men "Je suis Ahmed" är ett nog så viktigt ackompanjemang.

  ❦

  
Jacob Canfield avslutar sin artikel med raderna

"Nobody should have been killed over those cartoons.

Fuck those cartoons."

Kanske vill han med de sista tre orden en sista gång sätta fingret på hur komplext, och ja rentav motsägelsefullt, det hela är. Kanske. Det är emellertid alldeles för lätt att tolka det hela som att det andra av de två avslutande fraserna talar emot den första, att Canfield trots allt i någon mån skuldbelägger Charlie Hebdo för det inträffade.
Vilket luktar väldigt illa. Jacob Canfield får anse att Charlie Hebdos redaktörer och tecknare är rasistiska äckel hur mycket han vill – men poängen här är ju just det första han säger i sin slutkläm: ingen skulle ha dödats för de där teckningarna. Hur idiotiska en än tycker Charlie Hebdos verk är så är det yttrandefriheten, samma yttrandefrihet som Charlie Hebdo har, som en ska använda för sina protester, inte våld. Inte terrorism, inte mord.

Fuck those killers.
Je suis Charlie.
Je suis Ahmed.
   

IRM – så att säga avcensurerat

 
Sajten Inte Rasist Men… blev utsatt för en överbelastningsattack när de häromdagen publicerade en faktagranskning av SD-politikern Björn Söder. Detsamma hände Aftonbladets oppinionsavdelning Politism när de publicerade samma knäck. Och för att de ljusskygga attackörerna inte ska lyckas i sitt försök att inskränka yttrandefriheten och tysta fakta som (man får anta att) de tycker är obekväma uppmanade IRM alla tänkbara yttrandefrihetsivrande bloggare att spegla deras Björn Söder-koll. Och en sådan bloggare anser jag mig ju vara.

Förvisso har många andra, företrädelsevis stora trafiknoder som de båda kvällstidningarna, redan förtjänstfullt publicerat IRM-inlägget, och det är ju inte direkt så att så vidare värst många besöker min lilla blogg, men ändå… (Jag kunde liksom inte bestämma mig för vilken av mina gamla arbetsgivare, Bladet eller Pressen, som jag skulle favorisera genom att socialmedialt dela deras publikationer. Till dem hittar ni nog ändå.)
Så, anyhoo… Nedan följer IRM-inlägget, i sin helhet.

  ❦

IRM vs Björn Söder i SVT Debatt
– vi reder ut Söders lögner

I torsdagens SVT Debatt deltog Henrik (jag) från IRM i en debatt om den numera rikskända ”tårtningen” av Jimmie Åkesson. SD:s partiekreterare Björn Söder var vår huvudmotståndare trots att vi som Söder anser att tårtning är ett riktigt dåligt sätt att bemöta SD. Söder kom dock med en hel del minst sagt märkliga påståenden som vi känner att vi bör reda ut.
 
Påstående nr 1:
Carlito: SD är det enda partiet som i principprogrammet uttrycker att man kan upphöra att vara svensk om man inte följer SD:s definition av identitet och kultur.
Björn Söder: Det är rent nonsens.
Sanningen: Citat från SD:s principprogram sida 11: ”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”

Påstående nr 2:
Carlito: Så Thoralf Alfsson har aldrig uttryckt att han är en islamofob?
Björn Söder: Jag tror inte han har sagt att han är isamofob, nej.
Sanningen: Citat från Thoralf Alfssons blogg: ”Jag är islamofob och jag kan överhuvudtaget inte förstå att någon med kristen uppväxt kan vara något annat än islamofob.”

Påstående nr 3:
Björn Söder: Man avhumaniserar SD när man kallar oss för rasister.
Sanningen: Att kalla en rasist för rasist är inte avhumanisering. Att vara rasist är avhumanisering. /Tore Kullgren

Påstående nr 4:
Carlito: Jimmie Åkesson säger ju själv att islam är det största hotet sen andra världskriget.
Björn Söder: Nej nu är det fel igen. Det var Aftonbladet som satt den rubriken. Det står inget sådant i debattartikeln.
Sanningen: Öhh, jo det gör det:

För att vara på den säkra sidan så har ni två citat till från partitoppen.


Det finns fler saker vi skulle kunna bemöta, men jag tror ni fattar poängen. Vi vill passa på att tacka alla ni där ut som stöttat oss, vi kan inte ens börja beskriva hur mycket era fina ord värmde! Ett speciellt tack till Carlito som var grym i debatten.

***UPPDATERING***
Vi fick en förfrågan om att reda ut Söders befängda påståenden/förnekanden gällande järnrörsskandalen. Vi har skrivit om alla lögner i detta inlägg: SD-topparnas lögner – vi har hela listan
Här har ni även en lista som belägger allt det vi sa om SD:s plattform på nätet, Avpixlat:

• Avpixlat hämnas SD – attackerar unga tjejer
• Rasbiologi och hets mot folkgrupp på SD:s favoritblogg
• SD-hyllad hatblogg används för hämndaktion mot journalister:
• SD-hyllad sajt lägger upp video med sexövergrepp. Hets mot folkgrupp
• SD-hyllad blogg attackerar årets Lucia på grund av hennes hudfärg
• Hängdes ut på hatsajt: Det är förjävligt
• AVPIXLAT SPOTTAR PÅ HOTADE BARN
• Ännu ett barn uthängt på Avpixlat – hotas i vanlig ordning med våldtäkt
• SD-hyllad sajt lägger upp video med sexövergrepp på ung flicka utan att pixla hennes ansikte”

"Inte rasist men…" / "I'm not a racist, but…"

 
…är ju ett uttryck som inte bara finns i vårt lilla (pur)svenska tungomål. Och precis som det i svenskan mer eller mindre har blivit ett epitet för envist trångsinta smygrasister har mången engelsktalare med förmåga att tänka längre än näsan räcker lagt märke till hur ofta "I'm not a racist, but…" betyder precis motsatsen till vad själva meningen ordagrant säger. För det där med smygrasism är ju inte begränsat till Svea rike, och bara för att USA historiskt sett varit ganska bra på den mer övertydliga formen av rasism betyder det inte att också den mer subtila varianten finns även där.
Och därför, eller liksom på grund av den lilla lilla möjligheten att någon engelsktalande fråkar snubbla in här och faktiskt bryr sig, tänker jag nedan översätta lite av mina ord till engelska.

Translation: …blablabla… and structural subtle racism seems to exist everywhere, in the States as well. Hence I will recap in English throughout. By the very, very off chance that some English-speaking person will actually stumble in here and also happen to care.

Nåja. Det här kom jag och tänka på när Zooey Deschanel facebookpostade en länk till ett fotogalleri från ett event kring hennes tv-serie "New Girl." Och eftersom jag gillar såväl foton som den serien så klickade jag och kom, som utlovat, till den trevliga samlingen bilder nedan: 
Anyhoo… So Zooey Deschanel posted on her facebook page a link to a gallery of pics from a New Girl event. And since I like both New Girl and pictures, I clicked. And I came to this:

Ja, inget farligt där, så klart. Men då jag följer serien blev jag lite förundrad över det fyra personer starka bildkollaget i sidans topp. Och nu ska jag här inte fastna vid den gamla vanliga "män har huvuden, kvinnor har kroppar"-bildlösningen (även om det är ett ämne man skulle kunna diskutera länge och väl) utan i stället fråga mig "…men kretsar inte serien kring fem karaktärer?"
Nåja, kanske kunde inte den femte skådespelaren vara med vid det här tillfället… Eller, nej, vänta! Där är han ju, snubben som spelar Winston! Jo, där! Där nere! 
Well, nothing awful there, of course. However, since I follow the show, I was a bit surprised by the four people collage at the top of the page. And no, this time I'm not going to rant about the standard "men have heads, women have bodies" portraiture (even if that's a topic that deserves quite the discussion) but instead ask myself "hey, isn't there, like, five people at the center of New Girl? 
Ah well, perhaps the fifth actor just happened to be unable to attend this particular occasion… Or, no, wait! There he is, the guy who plays Token – sorry – Winston! Yes, there! Down there!

Visst, jag skulle kunna köpa att karaktären Winston har en gnuuutta mindre central roll i "New Girl" än de andra fyra i seriens kärna (vad nu det säger om subtil strukturell rasism?) men han är definitivt en del av den kärnan. Vilket man väl knappast får uppfattningen av när man kollar det här bildgalleriet. 
Sure, I could buy that Winston plays a teeeensy bit less central part in the core cast of New Girl (whatever that might say about subtle structural racism?) but he definitively is a part of that core. Which one might not easily belive when checking out this picture gallery.

Okej, i rättvisans namn – Lamorne Morris (som alltså skådisen som spelar Winston heter) fick en solo-nuna i galleriet, och när man bläddrar igenom bilderna ser man att han faktiskt fick vara med på två gruppbilder; den här… 
Now, to be fair – Lamorne Morris (i.e. the actor who plays Winston) did get that one solo face in the gallery, and when browsing through the pics you see that he actually did get to be i two group shots; this one…

Look how happy he is to be incuded!

…ooooch den här: 
…aaand this one:

Nu vill jag definitivt inte säga att fotografen som tog bilderna och/eller folket på justjared.com, där bildgalleriet ligger,  är rasister, meeeen… 
Now I definitively don't want to say that the photographer who took those pics and/or the good people at justjared.com are racists, buuuut…
 

Den typiska invandraren

Sitter och läser Gellert Tamas tacknämligt klargörarande text i dagens DN om den strukturella rasismen som – ja – genomsyrar vårt lilla land. Väldigt läsvärd. (Seriöst, läs den!)
Han berör bland annat hur denna rasism fött den fullständigt urluftentagna uppfattningen om en inskränkt yttrandefrihet som jag tjötade av i gårdagens blogginlägg. Det som i Tamas text emellertid mest kickade igång mitt minne var redogörelsen för begreppet "invandrare", hur det så gott som alltid används i negativa sammanhang och, även när det inte gör det, alltid gör en vi-och-dem-indelning som, lika idiotiskt hittepåigt, tjångar ytterligare en häftklammer till SD-kampanjaffischen.
Och det som detta fick mig att minnas var en av de artiklar jag är mest glad att jag gjort. Inte stoltast, direkt – själva grundpremissen, ett statistiskt resultat, kan jag inte ta åt mig äran av, och själva arbetsförfarandet var ganska busenkelt – men väl glad. Det var några år sen nu, när jag jobbade på Sydöstran i Karlskrona, så detaljerna har säkert förändras en liten gnutta sedan dess, men det skulle förvåna mig om summan av dess kardemumma skiljer sig särskilt mycket idag.

Knäcket grundade sig i en undersökning som kommit fram till vem/hur den genonomsnittliga invandraren i Sverige var, och vi kom fram till att hen skulle väl säkert kunna gå att hitta i Karlskrona. Vilket vi så klart kunde, utan några större problem.
Jag hade sedan ett väldigt glatt och trevligt samtal med den 28-åriga norskan Unni. Hon berättade att hon trivdes bra i såväl Sverige som Karlskrona, och att hon aldrig känt sig som annat än varmt välkomnad i sin nya lilla hemstad – trots att hon i alla avseenden var den typiska invandraren och därtill i den sverigedemokratiska högborgen Karlskrona. Hon hade inte ens haft några problem att få jobb! (Även om hon för tillfället åtnjöt det svenskt skattefinansierade skyddsnätet och glassade omkring genom sin mammaledighet (den varmt leende lilla trevliga parasiten!).

❦

  
Nu ska jag så klart inte sammanfatta mitt minne av den där artikeln med att "det var trevligt att för en gångs skull skriva en positiv artikel om en invandrare". Det positiva var ju så klart att kanske lyckas öppna någon läsares ögon för det faktum att gemene association utifrån ordet "invandrare" allsomoftast är påtagligt uppånervänd.
Och tack och lov hade jag under min reportertid på tidningen många andra möjligheter att göra positiva nyheter (och helt vanliga jävla artiklar) även om "invandrare" av de färger och former som stämmer mer överens med den där felaktiga uppfattningen.

En ordvitsares försvarstal. Jomen.

Och så meddelades då årets nobelpristagare i litteratur.
Och han var så där lite lagom exotiskt obskyr för gemene Liza Marklund- eller Astrid Lindgren eller Jonas Gardell- eller Bob Dylan- eller Alice Munro- eller [skriv in valfri västerländsk bästsäljande viting här]-konsument (eller för den delen Haruki Murakami-dito).
Och han hade ett namn som för oss svennar klingar lite annorlunda.
Och min facebookfeeden överöstes så klart prompt med ordvitsar på temat "Mo Yan". Ja, det gick så fort att jag inte hann reagera, och plötsligt hade alla de finurligaste namnvrängningarna norpats, mitt framför näsan på mig.

Och lika omgående började jag fundera över huruvida lustigheterna över nobelpristagarens namn skulle kunna gå för långt, trilla över kanten och ner i en ravin av xenofobi och svartvitt, orientalistiskt, tjing-tjong-pling-plong-översitteri.
Och det insåg jag ganska snabbt att, tja, i huvet på en svartvitlåst xenofob skulle det nog kunna göra det – men också att den risken ändå torde vara ganska liten, eftersom det i påtaglig utsträckning vore en motsägelse då dessa huvuden ofta inte är tillräckligt välutvecklade för att kunna begrunda de språkliga mekanismer som ligger bakom en ordvits.
Och ganska snabbt var jag övertygad att jag inte kan ha varit ensam om att ha denna fundering, och att någon av dessa andra med samma fundering under rådande debattklimat, uppvärmt av vita kränkta män vs. "Vita Kränkta Män", med stor sannolikhet skulle ta bollen och springa med den, hela vägen ner till end zone.

Och vipps så var det, så klart, någon som gjorde det!

❦


Patrik Lundbergs text är både läsvärd, viktig och intressant. Den berör frågor som gemene hen ständigt borde bära med sig i bakhuvud eller ryggmärg, men som många tyvärr sällan eller aldrig låter sina tankar komma inom fjärrkontrollsräckvidd från.
Men.
Trots det är mitt allmänna omdöme om texten att han får fan ta och tagga ner lite!


"…fast det får man väl inte säga i det här jävla landet utan att feministmarxistmullorna i pk-maffian kommer och kallar en rasist och halalslaktar mig med hammare och skära, hen-jävlarna!"

Det lite dryga med retoriken i Lundbergs text är att den är bra. För bra. Kanske lite bättre än de argument den omhuldar. Den går nämligen inte att försvara sig mot; den har redan bestämt sig att alla som känner sig mer eller mindre otillbörligt träffade och vill säga emot är, i bästa fall, vita kränkta män eller, i värsta fall fullfjädrade vardagsrasister.
För jepp, alla som inte lyckats motstå frestelsen att vrida lite på stackars Mo Yans namn tycks i Lundbergs analys bara vara en liten ofrivillig spasm i högerarmen ifrån att springa ut på stan och börja slentrianheila. Ja, ALLA: "Jag skulle vilja ringa upp varenda en och skrika: / Yo Man! Far åt helvete!"

Så avslutar Patrik Lundberg sin krönika, detta efter att ha dragit slutsatsen att "Mo Yan upplever just nu sitt livs största stund som författare. I landet där han ska hämta sitt pris sitter människor och hånar honom – utan att de själva har en aning om att de gör det."

Skit också.
Vi ordvitsare är alltså inte bara rasister. Vi är dessutom så jävla dåliga på att vara rasister att vi inte ens vet om att vi är det.
Nej, nu ska jag inte göra mig alldeles för lustig här, för det är ju tyvärr en dyster sanning att mycket av den rasism som ligger och pyr i de svenska sinnena gör det hos små, små människor som inte ens vet om att de bär på rasismåkomman. Eller som i alla fall förnekar den, tills dess att den i värsta fall briserar ut som en dödlig hatsjukdom. Ni vet, den där sjukdomen som är sinnebilden för den Vita Kränkta Mannen och som kan sammanfattas i frasen "Jag är inte rasist men… [='men jo, det är jag visst det!']"

Men det blir liksom ett felslut om man lyfter fram som logisk sanning att bara för att det finns rasister som hävdar att de inte är rasister (för att de kanske inte ens vet om det) så är alla som hävdar att de inte är rasister de facto rasister (även om de kanske inte vet om det).

❦

Jag kanske är löjligt o-cynisk här (Va? Moí??) men jag vill våga tro att det finns människor som inte är rasister. Och ja, som kanske rent av skulle våga hävda att de inte är rasister. Eftersom de inte är det.
Även om de ser lustighetspotential i ett namn på en person som råkar vara kines. För jag vill hävda att Mo Yans nationalitet i de allra flesta fall här inte är av någon egentlig relevans i vitsandet.
Men hos Lundberg tycks detta uppmärksammande av lustighetspotentialen i "Mo Yan" i själva verket ett hån mot de svaga, en fallenhet för namnvrängeri som obönhörligen leder rakt i fördärvet, och "Efter några minuter har han reducerats till sin nationalitet. En kines. Kinesen."

Eh… Huh? Qué what now?
Hoppla! När fan hände det? Ah, just det ja, det hände så klart när vi inte märkte, för vi visste ju inte om att vi hånade!
Eller okej, jag fattar faktiskt hur dina tankar går här, Patrik, och jag håller i någon mån med dig – om man låser sig vid att något är annorlunda och börjar skämta om det för att det är annorlunda, något man inte är van vid. Då är det lätt att "Mo Yan – Yo Man!" snart lägger sig till med intollerans och blir till "tjing-tjong-pling-pling-plong" som blir till sneda ögon och sockerbitar under överläppen och som blir till jävla gulingar och vipps vill vi utrota alla jävla kineser…
Okej, nu drog jag på lite hårt här, vilket nog kan ha uppfattats som lite ironi-raljant – men det vill jag faktiskt inte vara, för det är det här som är det viktiga, Patrik Lundbergs poäng (tror jag): Att om man inte är jävligt varsam på vad som händer redan där i det första skedet så är det lätt att det, i ett harmlöst och obevakat ögonblick glider in i nästa och sedan kan det eskalera jävligt fort och plötsligt står man där och undrar "Vad fan hände? När blev svenska folket så här jävla intollerant?".
 Det är vardagsrasismen, sjukdomen som många inte vet att de lider av och som man bör attackera i dess linda med hela sitt intellektuella medicinskåp med tolerans-echinacea och toknässpreja den med fakta och injicera massvis med logiska argumentationsvitaminer.

Men tänk om någon gång den där nysningen inte är ett första tecken på dödsinfluensa utan bara en reaktion av att någon killat en under näsan med en fjäder, och då ska man kanske hia sig lite med att tvångssätta hela huset i karantän…

❦

För ja, jag vill alltså hävda att man kan vitsa om namnet (!) Mo Yan utan att riskera att utveckla vardagsrasismsjuka. Om man bara är varse att risken, att sjukan, finns.
Så, nej, jag är inte rädd att sättas i "Vita kränkta män"-facket av mina vänner i "pk-maffian" (Ja, jag vill gärna hävda att jag själv snarare hör till den skara som av Team Pär Ström och Team SD kallas för det).
Nej, för som vit man är jag inte ett dugg kränkt av Patrik Lundbergs text.

Som ordvitsare däremot – som ordvitsare är jag kränkt som fan!
Så in till förtvivlans gräns.
För antingen är det så att anklagelserna är befängda – och då ska jag nog verkligen känna mig kränkt och arg för att någon har valt att hata mig bara för den jag är, för den jag inte kan hjälpa att jag är född till (dvs ordvitsare) – eller, ännu värre, så är anklagelserna helt befogade, helt rätta. Och då är det problem på riktigt. För då har det plötsligt fötts en alldeles olöslig konflikt i min själ, en motsägelsefull kamp på liv och död mellan de två grundelementen i min blotta existens: ordvitsaren och humanisten i en brottningsmatch som slår en gordisk knut på sig själv. Och ingen av dem är beredd att dö för att den andre ska få leva. Och de kan ju inte leva tillsammans, för ordvitsaren är ju uppenbarligen rasist (och, ja, det är ju liksom något som den där jävla humanisten säkert skulle ha lite problem med…).
Fan också, jag är verkligen förtvivlad. För tänk att den enda människa jag någonsin haft som riktig idol, för hans fantastiska okuvliga humanism och hans finurliga ordvrängarfärdigheter, två karaktärsdrag som verkar ha gått hand i hand. Och hela tiden var Tage Danielsson i själva verket rasist!
Nej, om det är så har jag nog inget annat val än att sätta en kula i huvet på mig själv. Tack som fan.

❦

…Nä, fy fan, för att inte bli helt förtvivlat förvirrad här så måste nog jag återgå till att dekonstruera min egen ordvitshumor och vitsarna kring namnet (!) Mo Yan.
För det kan mycket väl vara så att Patrik Lundberg bevittnat den där glidningen från det harmlösa bokstavsfipplandet till det protoxenofobiska reducerandet till en nationalitet. Att jag själv inte sett några egentliga tecken på en dylik kan ju faktiskt bero på att jag sedan nobelpriset annoncerades suttit instängd på jobbet och bara haft min facebookfeed som återgivare av skojerierna.
Jag har nog bara lite problem med att Patrik Lundberg aldrig visar var glidningen skett, vilket i min läsning blir ett logiskt glapp, där det plötsligt känns som att hela hans analys beror på att han varit lättstött och blivit lite kränkt snarare än att han gjort en ordentlig analys av ett faktiskt fenomen. Och det är jävligt synd, för det faktiska fenomenet finns ju, det har vi redan dystert konstaterat.
Och jo, vi (nu pratar jag alltså om mig själv och mina facebook-vänner) skojar med namnet (!*) för att det (för oss) är annorlunda. Men skämtandet blir xenofobiskt bara om annorlunditeten (förlåt om jag här hittar på ett nytt ord, jag har en benägenhet att göra det när jag tycker att språket behöver vridas till lite för att passa det jag vill säga) blir kärnan i skämtet. Vilket den här alltså inte är. Vi skojar med namnet och dess annorlunditet, inte för annorlunditetens skull utan för det som gör namnet annorlunda: att det är så jävla lätt att skoja med!
Och det som gör det så jävla lätt att skoja med är att det är så okomplicerat.
Två små stavelser. Mo Yan. Så ofantligt mycket enklare att jonglera med än "Mario Vargas Llosa" eller "Wisława Szymborska" eller "Jean-Marie Gustave Le Clézio" eller "Patrik Lundberg" eller "Håkan Kjellgren" eller

                    – okej, app app app… Vänta lite! Innan ni kommer med det förnumstiga pekfingret: Ja, det vi skojar med är egentligen inte ens Mo Yans namn, utan hans namn som det ter sig i den transkribering till vårt eget skrivsätt och vår egen språkliga uppfattningsmall. På hans eget tungomål är det säkerligen betydligt mer komplicerat än de två små stavelser som vi här vrider och vänder på. Och att den transkriberingen och anpassningen till vår språk och världsbild verkligen skulle kunna tåla både en och annan dos orientalism-kritik är en intressant dimension som är besläktad till det vi tjabbar om här. Men det är ändå inte den vi tjabbar om här. Här tjabbar vi om ordvitsar.** Så så! Move along… –  

                         …eller…Var fan var jag? Jo, just det. Det är ett enkelt namn. Det gör det lätt att ordvitsa med.
Det är liksom lite lättare att bygga en liten leksaksdinosaurie av två små legobitar än av alla krångliga ben på hela Naturhistoriska. Det är så den mänskliga fantasin funkar.
Storheten i den lilla enkelheten.

❦

Det har alltså (i de Mo Yan-vitserier jag tagit del av) inget initialt främligsfokuserat värde att skojsa om nobelpristagarens namn: det är rent språkligt, och i de sällsynta fall ett svennigt namn erbjuder samma simplicitet ligger nog ordvitsarna precis lika nära till hands. Tänk om årets nobelpris i litteratur exempelvis skulle gå till en svenska vid namn Ann Ahl. Enkelt och bra. Jomen, där skulle ordvitseriet nog vara betydligt mer otäckt än hos de harmlöst innebördslösa fonemmutationerna på "Mo Yan".
Men Patrik Lundberg har alltså sett hur detta harmlösa vitsande förvridits till ett sinofobiskt hån och att "På förekommen anledning raljerar folk om ping pong och pandor."

Eh, igen: Whaaaa? När förekom den anledningen? Okej, jag vet inte var du, Patrik, hittade dessa förekomster till följd av vitsandet kring Mo Yans namn. Om det var i ditt facebookflöde så kan jag bara gratulera/beklaga att du har vänner som är betydligt mer kreativa och/eller hatiska än mina, som inte lyckades med mer än att kasta om lite bokstäver.

Återigen störs jag av det där glappet i Lundbergs text. Han börjar nu jämföra med andra nobelpristagare, som Clézio och Vargas Llosa, och säga att när de vann så var det minsann inget vitsande om deras nationaliteter!
…och där sticker, tyvärr, den där kränktheten i mina läsarögon igen. För när skojade vi om Mo Yans nationalitet? Jag har som sagt fortfarande inte sett några exempel på detta, bara skämt kring hans namn (och då rent av bara rena fonem-skämt, som nästan aldrig ens kommit i närheten av något egentligt innehåll). Och om argumentationen om att kinesiska nobelpristagare hamnar i skottgluggen medan vitingar slipper undan stämmer – var var alla skämten när Gao Xingjian vann? (Eller, om man vidgar det från kineser till asiater; när Kenzaburo Oe vann?) Okej, det var förvisso före facebooks tid, men jag kan inte minnas ett enda skämt om vare sig Gao Xingjians namn eller nationalitet.  (Och då var det ändå ganska lätt att göra en namnvrängning av "Xingjian" till ett standardsinofobiskt "Tjing-tjang"). Eller han kanske slapp undan för att han ju trots allt är en disident som flytt till Frankrike?
Nej, skämten kring "Mo Yan" emanerar från det faktum att han heter "Mo Yan". Inget mer.
Simple as that.

Men OM man verkligen lyckas vrida på namnet Mo Yan så till den grad att det börjar handla om ping-pong och pandor och andra, mer eller mindre nedsättande, stereotypiserande lustigheter om kineser, om man på det viset verkligen reucerar honom till hans nationalitet – ja, DÅ är det befogat att lyfta varningsflaggan.
Som exempelvis om jag skulle vitsa till Mo Yans namn så att…hmm…så att det blir…hmm… eh…nä, jag går fan bet. Jag lyckas inte, hur mycket jag än anstränger mig (och då är jag ändå självutnämnd Ordvitsor Emeritus), fnula fram en ordvits på namnet Mo Yan som kan tolkas som ett nedsättande påhopp på kineser, deras utseende, deras kultur eller vanor. (Om man då inte alltså inte väljer se konstaterandet "många/vissa kinserer har namn som består av korta stavelser" som rasism. Jag väljer att inte göra det). Det närmaste jag kan komma på av Mo Yan-vrängningar som ens har någon anknytning över huvud taget till Kina är en som dök upp i min facebookfeed och som löd "Mo Yan, Mo Yuan, Mo money, mo problems…". Vilken alltså konstaterar att Kinas valuta är yuan. Och att Mo Yan får lite mer såna nu när han får nobelpriset. Jomen, det är nästan så att jag får svastikor för ögonen bara av att tänka på det… Eh…

❦

Och hade ordvitsarna verkligen uteblivit om Mo Yan hetat Mo Yan och varit låt oss säga en tvättäkta tysk? Eller om någon annan viting med något annat namn vunnit?

Nu kan jag bara tala för mig själv (så jag gör väl det det då) men jag är en kronisk ordvitsare, och har (vad jag vet) ingen rasbiologisk agenda med mina namnvrängningar utan begår dem urskiljningslöst, utan någon som helst ordvitsologisk värdering av namnbärarens härkomst. Och jag hade garanterat (och mer eller mindre automatiskt) börjat knåda fram vitsar oavsett vilket namn som blev en ordvrängardeg i det ögonblick det lämnade Peter Englunds tunga.
Dock inte med samma lätthet som det nu blev med Mo Yan, det ska erkännas, men ändå. (För här fanns ju alltså en lätthet. Men det var bara lättheten, inget annat).
Hade årets pristagare exempelvis varit en vithårig kanadensisk tant som skriver noveller så hade det blivit lite svårare, och jag hade nog inte lyckats åstadkomma något klyftigare än något i stil med "Ja, här har man gått och varit jättenervös över möjligheten att Alice skulle få nobelpriset, men nu äntligen fick man ro." (Och det funkar inte ens i skrift, bara i tal… ish).
Och det är nog mer slumpen än nationaliteten som avgör vitsisiteten i en nobelpristagares namn. Minns till exempel den finurliga fredspristagarvitsen från 1993 "F.W. de Klerk ville egentligen ha fredspriset själv, men nu fick man dela." Fast det är klart, det kanske gick att vitsa om det bara för att Mandela är svart…

❦


Ack om bara detta tidevarvs skärskådande blickar hade funnits när jag var barn, alla dessa skarpladdade analyser hos alla från sverigedemokrater och vita kränkta män till den pk-maffia och de "vita kränkta män"-raljerande postironiska litterati som står på den andra, på humanismens, sida av tjafsstängslet – hade de bara funnits när jag var liten så hade jag insett att "Håkan Kråkan" var mer än ett rim, det var ett hatbrott! Inte för att jag vet vilken etniska betingelse i mitt varande som fick sitta i skottgluggen för denna ohämmade (tydligen) rasism, men någon måste det ju ha varit, det var ju en ordvits på mitt namn… Kanske har vi långa, blonda, blåögda vikingar en särskilt kraxig röst?
Ack, om jag bara hade förstått, om jag bara hade känt mig tillbörligt hånad och bespottad, i stället för att bara tänka "ja, men det rimmar ju, det var ju lite roligt… åh, det funkar med 'bråkan' också, fniss, fniss…" och sedan välja att gå genom livet starkt besluten att inte låta skällsord och hatiska angrepp på min person fastna…
Ack, om det bara hade varit så väl! Då hade jag kanske kunnat ha brutits ner på riktigt.
I stället har jag nu uppenbarligen utvecklats till en ordvitsare, till detta den mänskliga existensens avskräde, den enda folkgrupp som inte är välkommen hos vare sig humanister eller rasister, sverigedemokrater eller vänsterintelligentia, hatmånglare eller kärleksapostlar.

Eller skit samma. Jag skiter i var jag inte är välkommen. Då får jag väl (fortsätta) hålla mig för mig själv då.
Nej, jag är nog trots allt ganska trygg i min bestämda å-/insikt att möjligheten att hitta lustifikationer i språkliga enheter främjar det språkliga sinnet, att ett utvecklat språkligt sinne främjar förmågan att såväl tänka kritiskt som att bättre förstå andra människor och kulturer och uttryck – och att en utvecklad förmåga att tänka kritiskt och bättre förstå andra människor och kulturer och uttryck främjar förmågan att älska nästan, att leve utan att fördöma, att inte se världen i svart utan för det den är, att vara en vidsynt i stället.

Men om du, Patrik, vill få det till att jag, kanske inte rakt ut är rasist, men i alla fall fiskar i grumligt vatten bara för att min hjärna såg den (mer eller mindre) lustiga kopplingen mellan "Mo Yan" och "Yo Man!" (Wow, liksom, flytta "Mein Kampf for Kidz" i hyllan och gör plats!), ja då kan nog faktiskt du fara åt helvete!
(Och nej, det säger jag inte bara för att du heter Patrik).
Eller, förresten, jag vill inte alls att du ska fara åt helvete. Det känns liksom inte snällt. Särskilt då jag ju som sagt egentligen håller med dig i mångt och mycket.

❦

Nåväl.
Varför detta ösregn av bokstäver bara för att reagera mot en dum krönika?
Jo, mest för att påpeka att den inte alls är dum. Möjligtvis lite trång, men inte dum; där finns ju kloka poänger om man vågar problematisera lite mera, om man väljer att inte se det så svart och vitt.
För när argumentationen här inte  riktigt håller så diskvalificeras dessvärre poängen: var vaksam mot vardagsrasismen, kväv den i dess linda! Den diskas för att våra trånga hjärnor gärna blir lite svartvita och tänker att om premissen inte är riktig, då kan slutsatsen omöjligen vara sann.
Men det är den här.
Och det är viktigt att poängtera. För det är en oerhört viktig poäng.
Det är därför jag skrivit detta ösregn med bokstäver.
Och, icke att förglömma, för att poängtera att man inte per automatik är rasist om man vitsar kring Mo Yans namn (!).

Ja, om man kan köpa att det faktiskt går att skoja om namnet Mo Yan utan att det är rasistiskt, då kan man nog lättare märka de tillfällen då skojet de facto blir rasistiskt. Ja, då kan man låta sina kritiska klokerier sätta efter de riktiga skurkarna i stället för att bli lika bra som främligsfobikerna att se spöken i varenda hörn.

Och kanske tycka synd om Mo Yan för att han lever i en totalitär stat i stället för att det finns facebookanvändare i Sverige som gillar att vrida och vända på bokstäver.
Eller kanske rent av, i stället för att tycka synd om honom, gratulera honom till nobelpriset.
Grattis grattis, liksom. Ja Mo Yan leva!

☯

PS. Kalla inte en Håkan för "Håkan Kråkan" om det finns en risk att han tar illa upp. (Jag gör det dock inte, så kör hårt). Och gör det definitivt inte om ditt skäl att göra det är att trycka ner, förringa eller håna Håkan. Då ska du rannsaka dig själv i stället. Och det här gäller alltså inte bara namnet Håkan, utan även Mo Yan, Gao Xingjian, Wisława Szymborska, Patrik Lundberg (sorry, jag hittar inga ordvitsar på "Patrik Lundberg") och alla andra namn. DS

☘

* Om ni undrar vad jag vill med alla dessa parantetiserade utropstecken efter "namnet" så är det för att poängtera att det är namnet "Mo Yan" vi skojar med, inte personen Mo Yan.

** En facebookvän till en facebookvän poängterade att transkriberingen av Mo Yans namn till västerländsk skrivtradition faktiskt inte alls gjorde det mer orvitsvänligt, snarare tvärtom:
"Dock enklare på kinesiska då guǎn bl.a. betyder affär (men då med tecknet 馆 istället för 管) och 谟 respektive 业 har c:a 30 homonymer vardera. Ett språk skapat för ordvitsar :D"
Intressant.