Je suis Charlie… -ish

   
Jag tänker inte hälla ytterligare droppar till det gamla redan så urvattnade Voltaire-citatet om yttrandefrihet. Men det känns viktigt att påtala att det är rätten att yttra sig snarare än yttrandet i sig som vi uttrycker när vi nu mer eller mindre unisont döper oss till Charlie.

Att i sina sociala media-flöden instinktivt utropa "Je suis Charlie" är inte bara en förklarlig och naturlig utan också en viktig reaktion från en frihetsvurmande människa. Men om instinkten händelsevis efterlevs helt utan en medföljande eftertanke – om vem, vilken Charlie, det är en säger sig vara – så blandas en strimma obehag i min glädje över stödet för den franska satirtidningen.
Därför känner jag viss lättnad över att det mitt i alltihop finns de som påpekar att inte ens när det gäller en så solklart vedervärdig och oförsvarbar attack som den mot Charlie Hebdos redaktion är sammanhanget nödvändigtvis helt svartvitt – ja, att det kanske rentav i synnerhet vad gäller sådana här sammanhang finns nyanser och komplicerande omständigheter att ta i beaktande. Och det gläder mig att de vågar påpeka detta trots att "allt annat än ett sorgetyngt stöd inför en så här uppenbar attack mot yttrandefriheten ses som respektlöst".
Vilket Jacob Canfield gör HÄR, i en artikel som ploppat upp lite här och var i länkflödena.

"I Charlie Hebdos kölvatten innebär inte yttrandefrihet en frihet från kritik", påpekas det i rubriken till hans artikel.
Det håller jag fullständigt med om.
Men – har någon verkligen hävdat att det skulle innebära det?
Njaäe… Jag hoppas verkligen, och vågar tro, att de flesta skulle reagera på detta konstaterande med samma "självfallet betyder det här inte inte att skämtteckningar får frikort från kritik!"
Däremot gnager det i mig en liten oro att många inte riktigt tänker sig fram hela vägen till frågeställningen.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är tillräckligt bevandrad i Charlie Hebdos teckningsvärld för att göra någon bedömning av dess innehåll, men jag har förstått att det i påtaglig utsträckning (som sig bör med god satir) är hyfsat provocerande – samt att dessa provokationer såpass ofta och såpass grovt kan uppfattas som riktade mot muslimer att teckningarna, kort- eller långsökt, kan anklagas för att vara xenofobiska, främlingsfientliga eller rent av rasistiska.

Så finns det, i detta massiva och förklarligt ryggradsmässiga försvar för Charlie Hebdo, en risk för att det för med sig ett ökat hat gentemot muslimer? Ja, den risken är dessvärre lika överhängande som en flygel i ett hårstrå, då trångsyntheten och främlingsfientligheten aldrig är sena att peka finger mot ett helt folk eller en hel religion efter ett illdåd som några få galningar gjort i deras namn. Och mycket riktigt dröjde det inte länge efter veckans terrorattack innan det blev ännu mer oroligt att vara muslim i Frankrike (och säkert också på andra ställetn i Europa/västvärlden)
Men finns därtill risken att även de goda krafterna i stödet för Charlie Hebdo (mer eller mindre ofrivilligt) bidrar till en ökad antagonism gentemot muslimer, islam och arabvärlden? Ja, jag är rädd för att det i någon mån finns det, och att denna risk faktiskt följer i Jacob Canfields tanke om en alltmer okritisk syn på satir som driver gäck med andra religioner eller folkgrupper – att allt fler ser Charlie Hebdos skämtteckningar (vilka goda intentioner tecknarna än möjligtvis har haft med dem) med rasistiska snarare än satiriska ögon. En risk att vi, i vårt nystärkta innerliga försvar för yttrandefriheten, glömmer att en nidbild av en muslim är inte mer okej för att den publiceras i Charlie Hebdo snarare än hos Dispatch International eller på Avpixlat.

  ❦

 
Som sagt, Jacob Canfields initiala påpekande är viktigt. Betyder det att allt han sedan skriver i sin artikel är klokt?
Hmm… Näe.
Dessvärre stirrar sig Canfield sig så blind på sin egen analys att han plötsligt tycks se ett smaklöst stöd för den franska satirtidningens (hypotetiska) rasism bakom varenda inlägg som i avsky mot terrorattacken taggas med #CharlieHebdo eller #JeSuisCharlie.

Aspekterna Canfield tar upp är viktiga – så även de analyser han gör av de teckningar (nya och gamla) som nu dyker upp lite överallt i flödena – men han har en benägenhet att lägga i ett par extra, halvt vansinniga, överväxlar.
Till den här, några år gamla, "teckningen" av Michael Shaw påtalar han att det inte var "politisk korrekthet" som tog livet av tolv personer på Charlie Hebdo-redaktionen.

Korrekt. Det var det inte.
Men… 

To talk about the attack as an attack by 'political correctness' is the most disgusting, self-serving martyr bullshit I can imagine. To invoke this (bad) Shaw cartoon in relation to the Hebdo murders is to assert that cartoons should never be criticized. To invoke this garbage cartoon is to assert that white, male cartoonists should never have to hear any complaints when they gleefully attack marginalized groups.

…nej, hoppsan Kerstin, där har jag lite svårare att hålla med. Huruvida den tomma teckningsrutan är smart och bra eller, som Canfield uppenbarligen tycker, riktigt dålig ligger så klart i betraktarens öga. Men att den inte skulle besitta någon relevans eller träffsäkerhet i Charlie Hebdo-sammanhanget känns helt plockat ur luften, och att den säger att satirtekcknare ska ställas bortom all kritik är ett tämligen långsökt påstående.
När Canfield analyserar vidare bland bilderna virrar han bort sig ännu mer genom att klättra omkring alldeles väldigt för mycket mellan olika meta-analysnivåer. Att den här bilden…

…i sammanhanget (eller över huvud taget) skulle ligga någon annan stans än i linje med den gamla "pennan är mäktigare än svärdet" är synnerligen långsökt. Att den skulle innebära en förenklande uppdelning av "goda, vaksamma västerlänningar mot ondskefulla, vildsinta muslimer" och en uppmaning till satirtecknare att "ta vapen mot ett redan marginaliserat folk" – ja, det är smått befängt.

Att dra paralleller till 11 september-attackerna kan en sedan möjligtvis tycka är lite väääl (även om jag inte tycker det) – men är den här teckningen verkligen helt åt heblete i det här sammanhanget…?

 
Och att den, som Canfield tycker, är "det värsta" exemplet på hur världssamfundets tecknarskara stöder Charlie Hebdos (påstådda) rasism? Ehhh…?
 

  ❦

 
Jag menar helt enkelt att Canfield, trots sin vettiga och viktiga propå, är galet ute när han säger att "Je suis Charlie"-parollen suddar ut och ignorerar Charlie Hebdos (påstådda) rasism. Det gör den inte. Inte per automatik. Men som sagt – om en utropar/delar parollen utan att reflektera närmare över varför, så finns risken att det till slut blir mer och mer sanning i Canfields antagande att parollen "utgår från att skämtteckningar aldrig bör kritiseras". Och att det därmed skulle hamna mer och mer sanning i hans tolkning av teckningarna ovan som en ökad aggression gentemot muslimer – ja, det vore ytterst olyckligt. (Ja, såklart inte då att Canfield skulle ha rätt – det missunnar jag honom inte per  – utan de obehagliga implikationer som det för med sig).

Att jag här hänger upp mig på att dekonstruera just Jacob Canfields artikel – hallååå, den är ju knappt ens en halv fis i internet-orkanen! –  beror inte att jag finner den så befängd att den förtjänar en totalsågning. Nej, jag gör det snarare för att sålla ut det viktiga som den faktiskt, trots allt, har att säga – samt vad som är viktigt att se bakom artikelns, i min mening felaktigt långsökta, slutsatser:
Det första, det Jacob Canfield har rätt i, är att vi inte per automatik ska martyrförklara Charlie Hebdo eller friställa satirtecknandet som konstform från kritik eller ansvar.
Det andra, det Jacob Canfield i mångt och mycket missar, är alltså att stödet för Charlie Hebdo just nu i allmänhet är stödet för yttrandefriheten, inte för (eventuell) rasism.


Huruvida anklagelserna om rasism gentemot Charlie Hebdo skulle råka stämma eller inte lägger jag mig inte i (teckningarna i sig är helt enkelt ovidkommande för mitt argumenterande här) – poängen är att Charlie Hebdo har rätten att publicera sina teckningar. Och om någon skulle tycka att de är dåliga så har hen rätten att kritisera dem; om en tar anstöt av dem så har en rätten att påtala det, om en finner dem rasistiska över gränsen för vad som är juridiskt tillåtet så har en rätten att anmäla dem, och om en finner lagarna mot rasism för tama så har en rätten att propagera för att de skärps.
Det är det yttrandefriheten och demokratin innebär.
Det är det terroristerna, mördarna, försökt kväsa.

Men lika lite som en kritik mot Charlie Hebdo innebär ett stöd för terroristerna/mördarna, lika lite betyder ett stöd för Charlie Hebdo – för deras yttrandefrihetliga rättigheter – ett stöd för (deras påstådda) rasism. Det har Jacob Canfield missat, varpå hans analys lägger ett tämligen uppenbart krokben för sig själv.
Hade han, i stället för att genast gasa iväg med sin analys och skriva en lång artikel, besinnat sig lite och tagit ett par andetag så hade han kanske kunnat koka ner det hela till en kommentar lika koncis som den som Dyab Abou Jahjah lyckades få in inom Twitters 140-teckengräns: 

I am not Charlie, I am Ahmed the dead cop. Charlie ridiculed my faith and culture and I died defending his right to do so. #JesuisAhmed
— Dyab Abou Jahjah (@Aboujahjah) January 8, 2015

Tweetet sätter fingret på varför det är viktigt att inte helt okritiskt ikläda sig rollen som Charlie Hebdo; på att stödet för Charlie Hebdo är ett stöd för yttrandefriheten, inte en legitimisering av hat gentemot muslimer, ett hat som i och med attacken föga förvånande tyvärr fick nytt bränsle medan de döda kropparna på Charlie Hebdo-redaktionen fortfarande var varma.
"Je suis Charlie" är en viktig paroll efter det hemska illdåd som inträffade i Paris. Men "Je suis Ahmed" är ett nog så viktigt ackompanjemang.

  ❦

  
Jacob Canfield avslutar sin artikel med raderna

"Nobody should have been killed over those cartoons.

Fuck those cartoons."

Kanske vill han med de sista tre orden en sista gång sätta fingret på hur komplext, och ja rentav motsägelsefullt, det hela är. Kanske. Det är emellertid alldeles för lätt att tolka det hela som att det andra av de två avslutande fraserna talar emot den första, att Canfield trots allt i någon mån skuldbelägger Charlie Hebdo för det inträffade.
Vilket luktar väldigt illa. Jacob Canfield får anse att Charlie Hebdos redaktörer och tecknare är rasistiska äckel hur mycket han vill – men poängen här är ju just det första han säger i sin slutkläm: ingen skulle ha dödats för de där teckningarna. Hur idiotiska en än tycker Charlie Hebdos verk är så är det yttrandefriheten, samma yttrandefrihet som Charlie Hebdo har, som en ska använda för sina protester, inte våld. Inte terrorism, inte mord.

Fuck those killers.
Je suis Charlie.
Je suis Ahmed.
   

Här har du din svensk!

   

”För att demokratin ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket. Då kommer vi in på nationalismen.”

…säger Björn Söder, partisekreterare för Sverigedemokraterna.

Här har ni alltså kärnan i Sverigedemokraternas koncept: Näpp, SD är inte de minsta ologiska när de vurmar om de demokratiska värdena – ja, för tusan, de kan rent av komma undan med att värna om alla människors lika värde.
De råkar bara ha vissa begränsningar av vad som är en ”människa” och ett ”folk”.*

I dagens DN har Niklas Orrenius förtjänstfullt intervjuat just Björn Söder och skrivit en klargörande artikel om hur Söder (och, får vi anta, det parti han företräder) ser på det här med ”svenskhet”.
Vi får bland annat veta att SD tycker att ”samer, kurder och judar kan få leva i Sverige – men de är inte svenskar”.
Okelidokeli.

Inte för att SD någonsin gjort sig kända för att vara särskilt konsekventa eller rationella i sina idéer, men om en nu ska gräva sig så långt ner i dumheten som till SD:s eget resonemang och deras vurm för den djupt rotade svenskheten, så måste en väl ändå tycka det är hyfsat märkligt att de anser att samer inte är svenska …
Eller?

  ❦

 
Nåja, nu har vi i alla fall fått svart på vitt (ja, någotsånär i alla fall, men eftersom gråskalor inte finns i SD:s värld så får vi luta oss mot ”svart på vitt” här) att samer inte anses som svenska. Härvidlag kan vi alltså dra slutsatsen att ”vi var här först” inte (längre?) är en (ens lite) avgörande parameter i SD:s definition av ”svenskheten”.

I veckan föreslog dessutom den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Kent Ekeroth att kriminalvården ska registrera inte bara att en kriminell är invandrare eller av annan nationalitet än svensk, utan även om någon av den kriminellas föräldrar är det (mest bara, får en anta, för att verkligen understryka att det är från deras blodsband kriminaliteten kommer och inget annat), ett förslag som får stöd från partiet.
Att det således skulle finnas en relevans i huruvida en kriminell persons har "invandrarblod" kan inte tolkas på annat sätt än att "andra generationens invandrare" ärver ett (tycks det, degenerativt) invandrarskap, och att de därvidlag, av börd, torde kunna göra lika lite anspråk på att vara svensk som deras föräldrar kan (Lex Zlatan**).

Utifrån detta förslag tillsammans med ovan nämnda klargörande om samer, judar, kurder och svenskar från Fulingen Sudre (ja, i enlighet med sverigedemokratisk ideologi så heter han ju egentligen så) kan jag härmed försöka mig på något som SD själva inte lyckats så vidare värst med: att rama in vad som i deras synsätt är ”en svensk” och vad som är ”den nationella identiteten”.
Varsågod, Sverigedemokraterna, ni kan få den av mig, helt gratis!
Det är bara att kopiera och klistra in i ert partiprogram:

En svensk, såsom Sverigedemokraterna [tycker att de] vet att det förefaller sig, är någon som inte är invandrad från ett annat land och ej heller har någon förälder som är invandrad från ett annat land***. En svensk måste vidare representera den svenska nationella identiteten, vilket är den kultur som härstammar från den svenska ursprungsbefolkningen, det vill säga sam…, förlåt, vikingarna, vilka ju var sanna svenskar [eller, om man ska vara petig, möjligtvis norrmän, danskar, islänningar eller någon annan mer eller mindre nationslös förlaga till dessa] som inte lät sig köras över av några intryck utifrån. Förutom kristendomen. Men sen var det spikat och klart: Ursprungets svenskar var kristna vikingar, som inte lät sig köras över av några intryck utifrån. Förutom lutheranismen.**** Här har vi grunden till ”[k]ulturen [som] ska binda samman Sveriges förflutna med nutiden, förvalta dess historia och arv samt stärka gemenskapen i samhället och den nationella identiteten”: Lutheranskt kristna vikingar som var starka nog att betvinga samerna till deras egen ”nation” (en nation som ju alltså inte bekänner sig till de [godtyckliga linjedragningarna som just nu, 2014, är de] svenska gränserna och således är något annat än svensk. De får hålla sig utanför Sveriges gränser. Inte för att Norge, Finland och Ryssland heller är deras nation, men de får väl helt enkelt hålla sig där ändå. De länderna är ju i alla fall inte Sverige). Judar*****, kurder, eller folk med någon annan kulturyttring som härstammar från något annat än den lutheranskt kristna vikingatraditionen, med dess härliga blandning av hedniska och kristna uttryck****, kan så klart inte heller anses tillhöra det svenska folket, den svenska nationen.

Skit också! Här trodde jag att jag skulle kunna författa något kort och snärtigt för att konkretisera hur ni Sverigedemokrater kategoriserar det ”svenska”. Men det visade sig ju vara ganska snärjigt ändå. Ja, rentav fullt med konstiga motsägelser. Dessutom behövdes det ju en smärre ocean av fotnoter nedan för att hålla sakligheten i schack (så gott det gick). Nä, jag gick fan bet här. Sorry, liksom. Det var nog trots allt för rörigt och förvirrande ologiskt det här med "svenskheten".
Möjligtvis kan jag koka ner det till ”Lutheranska kristna med härstamning i rakt nedstående led från vikingarna (och till denna härstamning kulturellt rättrogna).”
Vad tror ni om det? Kan det funka?
Blir det några svenskar kvar då?

  ❖

* Om en sverigedemokrat hävdar att hen/partiet värnar om alla människors lika värde, så kan vi härvidlag dra slutsatsen att de med ”människor” inte menar alla människor, inte alla homo-sapiens, (ja, det torde hårdraget faktiskt innebära att bara "riktiga svenskar" är människor, vilket utesluter sissådär 7 275 000 000 (ish)****** personer på jordens yta, något som självfallet är alldeles vansinnigt rasistiskt. Om sverigedemokraten emellertid försöker undkomma denna anklagelse om rasism genom att hävda hen/partiet inte värnar om alla människors lika värde… ja, då är det ganska väldans rasistiskt det också.

 ** Här ska i saklighetens namn påtalas att när SD:s tf partiledare Mattias Karlsson härom året sa att Zlatan Ibrahimovic tillhör de ”osvenskas” skara så var detta främst på grund av hans ”kroppsspråk” och ”attityd”, och alltså inte (främst) på genetisk grund. Det är bannemej svårt att avgöra om det är bättre eller sämre, då det ju torde betyda att "invadrarighet" är något som en inte (bara?) ärvs genetiskt utan även socialt, varpå en sannt fjortondegenerationens vikingalutheran skulle kunna avtvingas sin svenskhet om hen började bete sig invadrarigt.

*** Hej då, Paula Bieler! (och säkerligen en väääldans massa andra SD:are)
Eller i och för sig – om vi ser till diskussionen i föregående fotnot torde ju även kunna innebära att en "andra generationens invandrare" skulle kunna sluta bete sig invadrarigt och därmed godtas som svensk. Exempelvis har ju tf Führer Karlsson, sedan han nu bidde herre på SD-täppan, mjuknat något och gått med på att Zlatan nog ändå kan få vara svensk. -ish. Så Paula kanske kan få vara kvar ändå, om hon bara avsvurit sig sina föräldrar kulturella arv tillräckligt? Njae, av det där kriminalitetsregistrering att döma så har det genetiska invandrararvet ändå en stor vikt. Eller så har i alla fall det rent sociala familjearvet såpass stor vikt att en inte hur som helst kan sluta vara invandrare (i alla fall inte så tidigt som i andra generationen. (Men Zlatan då? Kan det vara så att Karlssons godtagande av Zlatans svenskhet bara är ett spel för mediagalleriet??)). Nä, tyvärr, Paula – här har du ett repatrieringsbidrag – seså, åk "hem" med dig nu! Kanske ses vi när vi invaderar Polen.

**** För att bespara definitionen av svenskhet alltför många detaljer kan vi här välja att lämna köttbullar, capricciosa, kebab, arabiska bokstäver, boktryckarkonst, rockmusik, internet, clementiner, mediciner, bilar… [lista i all oändlighet, amen] därhän.

***** Hej då, Bröderna Ekeroth! SD tackar för all all hjälp!
(Dessutom behöver SD därmed, om juden Kent Ekeroth alltså inte längre är tillräcklig svensk, inte längre stå bakom hans idé om att registrera kriminellas (och/eller deras föräldrars) eventuella invandrarskap. Vilket torde innebära att man faktiskt alltså änåd kan avsvära sig sin invandrarighet. Paula! Du får komma tillbaka!(Repatrieringsbidraget? Äh, det kan du säkert behålla. SD verkar inte vara så noga med vart pengarna i budgeten går, trots allt. Möjligtvis finns det massvis med SD-förslag som skulle kunna tala för att den genetiska invandrarigheten likväl spelar roll för en persons "svenskhet", men här har vi alltså främst utgått från den senaste veckans SD-uttalanden, och eftersom SD ju tycks leva i nuet och inte vilja gräva alltför långt tillbaka i partihistorien, så lämnar vi här helt enkelt dylika därhän).    
 
****** Först: förlåt att jag här dristat mig till att ha en fotnot i en annan fotnot. Det hela blev bara så krångligt att det inte riktigt gick att undvika. Sorry.
Sedan: Här har jag utgått från den mest aktuella och tillförlitliga statistik som i skrivande stund gick att få rörande världens befolkning, varpå jag sedan subtraherat antalet svenskar. ”Antalet svenskar” ska inte förväxlas med ”svenska medborgare” – jag har här förvisso utgått från antalet svenska medborgare (även det utifrån den mest aktuella och tillförlitliga statistik som i skrivande stund gick att få), men därav bara tagit en (troligtvis väldigt generöst tilltagen) procent som skulle kunna tänkas motsvara den del av den svenska befolkningen som kvalar in under SD:s kriterier för ”svensk”. Skulle jag ta den kanske mindre generösa och mer realistiska (om så nu är möjligt) inkvalningen till svenskheten, så skulle det nog alltså inte direkt kvarstå några svenskar alls, varför slutsatsen torde vara att ingen människa är en människa, eller för att göra ett matematiskt lappkast med hela logiken och låta minus plus minus vara lika med plus: alla människor är människor. Kan vi inte bara köra på det? Vad säger ni?

   

Extraval å sånt – vad händer nu?

   
Okej, ytterligare en snabbanalys av det politiska läget…s framtid.
Det kommer bli extraval. Och vad kan bli utgången av det?

Några scenaria:

1
Alla röstar precis som de gjorde sist. Löfven bildar en ny regering, typ likadan, och knåpar ihop en ny budget, typ likadan (eller i alla fall inte en stoppa-invandringen-budget som SD kan tänka sig att rösta på). Alliansen gör en egen budget, typ likadan, SD röstar på den och fäller regeringen, det utlyses extraval på nytt…
1a: …och sen håller det på så i en halv evighet tills alla är döda. (Kan det ens bli så, eller finns det någon parlamentarisk princip som säger att nämen-det-här-går-ju-faktiskt-inte-för-sig? Inte vet jag… det är ju inte så att vi har haft en så här prekär situation tidigare… )
1b: …alternativt tills samhället är så uppfuckat av att inte ha någon politisk fast mark att stå på att typ 78% av folket får för sig att rösta på SD, som übernemar Machten, snickrar ihop en egen budget där den del som inte går till att stänga ute alla invandrare går till försvarsindustrin (nu omdöpt till "krigsmakten" eller något annat klatschigt), startar världskrig mot alla (för de är inte pursvenska) och sen krigas det i en halv evighet tills alla är döda.

2
Alla vill egentligen rösta precis som sist, men de som inte vill att det ska bli så där fortsatt kaosigt och som inte vill att SD ska ha makt att hålla på att jävlas inser det rimliga i att endera sidan av det politiska nätet släpper sin sandlådeprestige och bjussar sina blockmotståndare på en klump röster, så att de får tillräcklig majoritet för att få igenom en budget utan att ge SD någon chans att säga minsta lilla pip.
2a: Vänstersidan tycker naturligtvis att högersidan ska släppa efter – de var ju trots allt de som förlorade i röstkampen mellan de två blocken. Och det är ju faktiskt är helt sunt förhållningssätt.
2b: Högersidan tycker naturligtvis att vänstersidan ska släppa efter – de har ju trots allt haft sin chans, men sumpat den. Och det är ju faktiskt är helt sunt förhållningssätt.
…vilket resulterar i absolut ingenting, varpå kaoset fortsätter enligt #1(i den där halva evigheten tills alla är döda).

3
Som #2, fast ena sidan släpper faktiskt efter. Det blir en regering och en budget med någotsånär betryggande stör. Sverige vänder blad och går vidare.
Är det ens möjligt?
Cynikern säger "Yeah right!" Optimisten säger "mnjaäeo…".

4
En betydande massa av dem som röstade på SD tar sitt förnuft till fånga sedan de insett att det är de själva som får det sämre av fortsatt parlamentarisk/politisk oro/eftersom att SD skiter fullständigt i all politik vid sidan av sin kärnfråga – de har ju trots allt uttryckligen sagt att de vill att det ska bli ett "val om invandringen". Inte om vård, skola, omsorg och sån skit som gemene svenne faktiskt berörs av. Kanske de rent av inser att inget annat parti (?) tänker låta det bli ett val om invandringen och att det således kommer att gå åt pipan för dem själva även om de skulle råka tycka att invandringen är det enda som kräver politisk uppmärksamhet. 
Deras röster kommer i stället spridas till höger och vänster, varpå det blir ett rättvist val mellan blocken och mellan realistiska alternativ. Någon sida vinner och bildar en hyfsat stabil regering och budget och Sverige kan puttra vidare i ganska vanlig ordning.
Sannolikt? Cynikern säger precis som under #3. Optimisten är alltmer benägen att hålla med.

5
Den gamla vanliga "sjuklövern", som SD så idiotiskt envisas med att kalla de övriga partierna i strid med all såväl botanik och taxonomi som logik, inser (sannolikt efter ungefär en kvarts evighet av #1 samt efter någon slags skallskada som fått Annie Lööf att hamna i koma eller att fullständigt glömma vem hon är och/eller vad hon vill) att de måste släppa blockigheten och bilda nån slags regeringsbildning tvärs över tennisnätet.
5a: Antingen lyckas de med detta, SD kryper så sakteliga tillbaka till sin lilla skuggvrå och Sverige kan puttra vidare, om än i ganska ovanlig ordning.
5b: …eller så infrias risken att de får ruskigt svårt att komma överens, och när de politiska färgerna blandas hej vilt blir det bara, i enlighet med gängse färglära, en brun sörja av alltihopa, och SD kan sko sig vidare…

  ❦

 
Eller är jag för cynisk?

Självfallet vore scenario #4 den bästa utgången (väl?), med #3 strax efter.
Kan det bli så? Tja, en får ju hoppas… Men då krävs att de riktiga partierna rycker upp sig, lämnar sandlådan och mobiliserar såväl sina krafter och viljor som sina sakliga argument och sina intellekt.
Samt att massa uppgivna SD-röstare (därvidlag) vågar hoppas och lita på de riktiga politikerna igen.

Det kan gå.
Kämpa nu, Sverige!


  

Kulturkrumelurigheter från Kurrekurreduttön

Plötsligt, en liten stilla (och överdrivet kvasiakademiskt påannonserad) fundering kring vår samtids ständigt återkommande, irrationellt högljudda och tröttsamt skevkränkta uttryck för kolonialistisk konditorinomenklatur och tvärkonservativ barnboksortodoxi:

Undrar hur debattklimatet – ja, det politiska samhällsläget överlag – skulle ha sett ut idag, nådens år 2014, om ordet "negerkung" redigerats bort ut "Pippi i Söderhavet" redan 1970 (för 44 år sedan, matem.reds.anm) då Astrid Lindgren själv påtalade ordets påfallande olämpliga otidsenlighet…

Vi bor inte på landet – men väl i

    
Först skrev Joakim Lamotte en text.
Sen, på grund av att han reagerade på den texten, skrev Christoffer Röstlund en text.

(Okej, i själva verket började det lite tidigare än så. Ja, en bra bit tidigare, faktiskt. Och det började precis som Bibeln: I begynnelsen var ordet… och ordet var på både gott och ont. Det började alltså med att människan lärde sig kommunicera med ord, med uttryck. Med språk. Vilket hen säkerligen först gjorde genom att särskilja binära motsatser; natt och dag, mörker och ljus, varmt och kallt, här och där, gott och ont… Detta gjorde att människans hjärna, allteftersom språket och människans tillvaro utvecklades, strukturerade sig på ett sådant sätt att dessa binära motsatsförhållande alltsomoftast låg väldigt nära till hands när hen ville förstå sig på omgivningen, och vips hade människan vant sig vid att ställa poler mot varandra för att beskriva verkligheten så till den grad att hen trodde att verkligheten var bestående enbart av sådana motpoler. Svart och vitt. Alltmedan den faktiska verkligheten så klart envisade sig med att utgöras av en oändlig mängd gråskalor och färger och nyanser. "Svart och vitt" blev "vi och de", och så rullade det på, i konflikt efter konflikt efter strid efter krig, i århundrade på åter århundrade. Och sen kom Hitler. Och lyckades kapitalisera på människans benägenhet att tänka svartvitt, och plötsligt gick allt käpprätt åt helsiket. Tackålov lyckades mänskligheten den gången få någotsånär rätsida på alltihopet i elfte timmen, precis innan allt var förlorat. Men trots att mänskligheten på grund av sin enfald just stirrat sin fullständiga undergång i vitögat så fanns det fortfarande vissa människor som inte kunde låta bli att missuppfatta mänsklighetens stora "Vi" som ett "Vi och De" – och en vacker måndagsmorgon i mitten av september 2014 hade Sverigedemokraterna plötsligt fått 13 procent av rösterna i det svenska riksdagsvalet. Och många av de 13 procenten kom av allt att döma från landsbygden, en landsbygd som den svenska mediakåren på senare år, av lika mycket att döma, blivit allt sämre på att representera och beakta, vilket troligtvis låg bakom den känsla av alienering som hos många måhända ledde hela vägen till SD-valsedeln.
Och DÅ skrev Joakim Lamotte en text.)

Sen bidde det, för att använda ett aktuellt ord, ett ordentligt käbbel mellan Lamotte och Röstlund.

  ❦

Det går inte att komma ifrån att många, fler och fler, svenskar tappat förtroendet inte bara för de "etablerade" politiska partierna utan även för de murvlar som i många fall har som uppgift att bevaka makthavarna. Detta är ett förbannat stort problem. Folk, inte minst på landsbygden, har tappat förtroende för journalistkåren, för att den faktiskt gör sitt jobb, för att den gör det bra och rätt. Journalistkåren har i viss mån sig själv att skylla – för att den, av ekonomiskt tvång eller dumhet, producerat så mycket fluffig skit att befolkningen fått svårt att ske den stora merpart av ruskigt bra, samvetsgrann, korrekt och proffsigt – och oerhört viktig – journalistik som döljs där bakom.

Så hur ska vi återfå förtroendet? Och hur ska vi sedan backa upp det förtroendet med att faktiskt ha en bättre förankring ute i landet, utanför Stockholm?
Ett bra sätt är att inte tvinga alla journalister att flytta till Stockholm för att ha en chans till jobb och överlevnad. Ett dåligt sätt att undvika det tvånget är att lägga ner alla sina lokalredaktioner. (*host-tv4-host*)
För de flesta murvlar i Stockholm (en ganska förkrossande majoritet, skulle jag våga påstå) kommer
ju för övrigt från landsbygden och har sin journalistiska grund där.

  ❦

Av matchen Lamotte vs Röstlund vs Landsbygden att döma finns det uppenbarligen (åtminstone) två sidor av det journalistiska landsbygdsmyntet. Röstlund och Lamotte har anlagt varsitt perspektiv, och båda har de, i sann mänsklig polemisk anda, positionerat sig på vardera baslinjen, så långt ifrån varandra de kan, varifrån det sällan går särskilt bra att smasha.
Det finns säkerligen såväl godtagbara poänger som aspekter som tål kritik i både Röstlunds och Lamottes text. Men att det alltsomoftast finns både bra och dåligt att peka på i olika sidor av en debatt betyder ju inte att alla har har rätt (och/eller fel) hela tiden… Så för att hinta om vilken av de två aktuella myntsidorna jag krona-klave-väljer (och visst, jag är lite vänpartisk, men ändå) – låt mig punkta upp ett gäng synpunkter appropå munhuggningen de två journalisterna emellan, såsom Dagens media återgett den:

1. Jag tycker, till skillnad från Joakim Lamotte, att Christoffer är en rasande stilig karl! Trevlig och smart är han också. Lite arg ibland, men fan trot! (Joakim Lamottes arsle har jag dessvärre/dessbättre inte tillräcklig insikt i för att kunna uttala mig om).
2. "Mental lådbil" är ett alldeles fantastiskt uttryck! *nynnar på refrängen till "Mental lådbil" av Ebba Grön* 
3. Jag har nog fan aldrig träffat en landsbygdsk Stockholmsmurvel som minns så väl och troget var hen kommer ifrån som Christoffer.
4. Att "ta tag i sitt liv" är garanterat något som både Christoffer och väldigt många andra journalister i den här stan, jag skulle säga en påtaglig majoritet, kämpar som djur med. För de allra flesta är livet i journalistbranschen nämligen inte alls lätt i den här stan (heller). Det finns några (relativt få) som haft turen, i kombination med den stora talang och kampvilja som så vansinnigt många fler har, att glida till positioner när de blivit både etablerade, välkänt respekterade, creddiga och välavlönade. Och jag tror att det är de som fått klä skott/utgöra den gängse bilden av "Stockholmsjournalisten". Men de flesta Stockholmsjournalister är inte den Stockholmsjournalistern. Och även den Stockholmsjournalisten, i de fall hen kommer från någon annan stans i vårt avlånga land, bär nog alltsomoftast sitt ursprung, om inte på manschetten så nära hjärtat.
5. Som jag antydde ovan, så är det pekande skuldfingret i frågan om den av media bortglömda/-slarvade landsbygden så in i helvete skevt – det är inte enskilda journalister i Stockholm eller en grupp av dem som är att skylla för den massmediala Stockholmscentreringen. Det är mediaföretagen (eller, för att sväva ut ännu mer, den stora ogreppbara "branch-helhet" och den verklighet de verkar i) som är det. Med den smått groteska övertaligheten på kanonduktiga journalister (i förhållande till antalet uppdrag och tjänster) i det här landet så är det inte särskilt svårt att hitta bra folk till de relativt få arbetsplatser som finns till dem uti i landet, utanför Stockholm, och även de har vid sidan av sin yrkesskicklighet och sitt myckna stretande haft en gnutta tur för att lyckas hamna på ett ställe där de, i alla fall någotsånär, kan försörja sig på sitt yrke. Men om den arbetsplatsen, den tjänsten eller det uppdraget, plötsligt inte skulle funka längre – ja, då har en i de allra flesta fall bara en stans att ta vägen för att ha en rimlig chans att kunna fortsätta med det jobb en vigt sitt liv åt: till den stad där det finns tillräckligt många mediaaktörer för att man (nästan) ska kunna hålla sig flytande trots osäkerheten och de ständigt krackelerande anställningarna – har man bara krånglat till sig ett åkband så kan man (med lite tur, även här) snurra massa varv i LAS-karusellen, kanske med någon liten avstickare till Lustiga informatörshuset eller Frilansbergådalbanan (eller Fritt fall), innan en spyr eller ramlar av. Men det är bara i Stockholm det funkar. Och när vi väl sitter här i den kungliga hufvudstaden är det inte så jävla lätt att bevaka landsbygden. Go figure! Men glömmer var vi kommit ifrån, nä, det gör nog ytterst få av oss, och i väldigt liten utsträckning.
   Missförstå mig rätt: Jag älskar Stockholm, att bo och jobba här – men det var ingen romantisk "nu-ska-jag-till-hippa-mediahuvudstaden-och-göra-glassig-murvelkarriär"-dröm som förde mig hit, det var för att jag var tvungen att röra på mig för att klara mig med yrkes/livet i behåll, och då var det här det enda alternativet. (En jävla tur att Stockholm då råkar vara cirka den enda stad i Sverige vid sidan av min alltida hemstad Karlskrona som bjussar på en massa vatten och öar till höger och vänster, annars hade jag blivit skogstokig på riktigt).
   
   …och det känns som en ynnest att få bo i en stad där betydligt färre än riksgenomsnittet (om än skrämmande många, och allt fler) röstar på ett parti som gör politik av att ständigt bända loss ett "de" från "vi". Men jag ser ändå hjärtans gärna att den skillnaden jämnas ut, och då självklart inte genom att Stockholm kommer ikapp siffrorna ute i landet, utan genom att de (ja du ser; här har vi en vi-och-de-uppdelning som samhället och dess makthavare, i sin evinnerliga vishet och enfald, lyckats skapa) krymper ner till vår nivå. Lyckas vi med att få "dem" att åter bli en del av "oss" (och, därmed, oss att åter bli en del av dem) så kommer nog de där otäcka siffrorna sedan fortsätta dala av bara farten, tills de snart bara *påff* försvinner – i alla fall från den makt som vi har gett förtroendet och uppgiften att göra tillvaron så bra som möjligt för oss. För oss alla.

  ❖