Saklighet, saklighet, saklighet. Och lite naket.

Ingen vinner på en osaklig debatt.
Därför blir jag irriterad i största allmänhet när någon argumenterar med irrelevanta fakta eller med påtagligt tillskruvade argument, och i ännu större synnerhet när en diskussionssida som har alla rationella fakta och humanistiska grunder på sin sida i kampen mot en sjuk omvärld skruvar till sina argument för att de bättre ska passa den grundläggande ståndpunkten.
Och det var därför jag härom veckan lackade lite när det på fejsboken cirkulerade en bild som skulle illustrera hur olika män och kvinnor porträtteras på tidningen Cafés förstasidor. Mycket riktigt var männen avbildade som starka, säkra och påklädda, alltmedan kvinnorna var, minst sagt, lättklädda, upptuttade och utmanande (för att inte säga att de var runkfoder för hormonstinna tonårsgossar).
Och reaktionen och spridningen var därför tillbörligt förfasad.
Vad cirkulationen emellertid glömde att påpeka var att det skilde sissådär ett decennium (minst) mellan den halva av framsidorna som föreställde män (de var relativt nya) och den halva föreställande unga kvinnor …som idag pressar medelålder (om än envist) och lagt utvikningskarriären på hyllan för länge sen.
Inte helt sakligt, alltså. Om något, så illustrerade bilden snarare hur långt Café faktiskt kommit på vägen ifrån sin hormonstinna ungdom till att bli en seriös journalistisk produkt, främst riktad till vuxna män. (Huruvida man i ett jämställt samhälle behöver en dylik produkt/riktning är en annan fråga).

Det som skaver är så klart att "the good guys" tar till dåliga knep. Helt i onödan. Risken är helt enkelt stor att någon som, till skillnad från mig, står på andra sidan debattnätet (vad nu det är för en idiot) genomskådar osakligheten och stenhårt smashar in den bollen trots att den goda sidan hade alla förutsättningar att plocka hem poängen.
Vad jag försöker säga är helt enkelt, om jag får byta bildspråk lite här – ja, om man har pickadollen laddad med prima ammo och hanen spänd (tjoho, vilken manlig metaforik! Först sport, nu vapen!) så är det liksom dumt att rikta den mot den egna foten.
För man behöver ju inte fila till argument för att passa åsikten "män och kvinnor porträtteras på väldigt olika sätt i tidningar och det är dumt." Verkligheten bjussar så gladeligen på dem ändå, helt oförvanskade.
Eller som en vän kommenterade mitt ifrågasättande inpass om den osakliga Caféframsidesjämförelsen, typ något i stil med så här: "Okej att just de här ettorna är från olika perioder i tidningen Cafés utveckling, jämförelsen är ändå adekvat, för hyllan i den senaste tidningskiosk jag besökte brinner fortfarande färskt i mitt minne och den speglades ändå ganska väl av den här bilden."

Jo, så är det ju.


"…elleeeeeer?" …frågade jag mig när jag idag blev stående framför tidningshyllan i en Sjuelva-butik som jag antar är ganska generiskt representativ för dagens magasinmånglare.

Hmmm. Visst kan man störa sig lite på hur uppdelade maggorna är mot en manlig respektive kvinnlig läsarkrets (eller vad sägs om magasinet Kvinna? Jag antar i alla fall att det är kvinnor som är target market där) och att de kvinnor som pryder merparten av framsidorna är vad världssamfundet ofta vill kalla "snygga". Och att dessa snygga kvinnor är kändisar och/eller modeller samt sminkade, tillpiffade och säkert påtaglig shoppade (men – och jag vill inte rasera några illusioner här – det är framsidesfarbröderna också). Men just dessa faktorer känns som en betydligt vidare jämställdhetsdiskussion än "kvinnor framställs som porriga sexobjekt och män som hårda maktfaktorer – titta bara på de här Café-ettorna!". Och, innan ni hugger – okej, varannan ruta på Taylor Swifts gula klänning på Elle-ettan är transparent (men det känns faktiskt betydligt mer "mode" än "porr") och Kim Kardashian sitter kanske lite sexigt (?) på Cosmo-ettan (men det är liksom det hon gör. Det enda hon gör. Hela hennes claim to fame. Vara sexig. Och känd. That's it).
Nej, den förstasidesperson som är överlägset mest utmanande och sexobjektifierad här är människan på Vogue-ettan. En man. Med stencool uppsyn, förvisso, men tjofaderittan-slurp en sån hunkelihunk! Med en väloljad/-vadad bringa över ett till perfektion utmejslat sexpack. Och tittar man extra noga ser man att denna godbit även har oknäppt gylf och bjussar på en rejäl pubisbukett. Jomen.

Näe, jag tror faktiskt att tidningshyllorna inte alls var särskilt välrepresenterade av den där Café-bilden. Kanske finns alltjämt en och annan sunkig tidningskiosk som är lite dåliga på att hålla porrisarna gömda från gemene magasinköpare (finns det ens porrtidningar längre?), men jag tror nog faktiskt att den där Caféframsidesjämförande bilden, helt förklarligt, kan ha förvanskat även det färskaste av Pressbyråminnen för att passa in i den virala upprördhet som ju sprungit ur samma värdegrund som den man själv står i.

❦

 
Nåja. Jag vill hur som helst hävda, optimistjävel som jag är, att framsidorna (och även tidningsinsidorna) blivit betydligt bättre på att framställa både män och kvinnor som människor under det senaste tiotalet år. Men därmed inte sagt att allt är well and good på tidningshyllan i gamla jämställda Sweden.
Knappast.
Ett (sakligare) exempel på detta från ytterligare några veckor av fejsbokscirkulation tillbaka är jämförelsen mellan förstasidorna av syskontidningarna (eller "makar-tidningarna", bör det väl vara om man ska vara korrekt) Mama och Papa. Tidningar om moderskap respektive faderskap, alltså (antar jag). Kändismammorna på Mamas ettor, avbildade skrattande glada tillsammans med sina barn (ja ni vet, de där små prylarna som de facto berättigar dem mama-epitetet) medan fäderna var hårda, coola, stint blickande in i kameran i sin ensamhet – alltså utan en tillstymmelse till bevis på att deras yngel lyckats simma i mål och på så sätt givit männen deras rätt att pryda ettan på den aktuella publikationen.
Allt i ett och samma nu. Ingen anledning till felvinklande tidsresor.
(Och det är bara en droppe i ett otäckt hav. Ett hav som exempelvis Genusfotografen navigerar med bravur, för den som är nyfiken på en liten seglats i osmaklighetens farvatten).

Och även om Café lämnat sina hormonstinna tonår bakom sig och skaffat en seriösare framtoning så tycks det fortfarande rycka till även i den redaktionsbaguetten ibland varpå bildvalet faller ner i gamla hjulspår, som min vän och kollega, skribören och kloka jämställdhetsmedivraren Jennische, påbloggade häromsistens. Inte lika flagrant som på den gamla onda tiden, men likväl – även Café kan sandpappra(/slipa/fila/raspa/hyvla?) vidare på sitt genustänk.


Sen har vi, som sagt, det betydligt bredare perspektivet på hela tjosan. Skönhetsideal, indelning i manliga och kvinnliga kundgrupper, bildmanipulering, porr, modeindustrin (don't get me started on modeindustrin!)…
Men utan saklighet får vi nog aldrig det perspektivet att titta på en, för alla, behaglig bild.
 

Hjälp! Hyllar eller hatar vi Café idag??

Den finns en bild som idag har delats flitigt i mitt fejsboksflöde. Av vänner vars kritiska förmåga och tankar om jämställdhets/-likhet jag respekterar, imponeras av och hoppas jag också lyckas stå upp för.

Den här bilden:



Bilden är tagen från facebooksidan Viktigt Meddelande till Allmänheten,  en kampanj mot könsdiskriminerande reklam startad av Sveriges Kvinnolobby – en satsning som gör en hedervärd insats för att visa hur idiotiskt objektifierande porträtteringen av kvinnor ofta är i vår omgivning, och hur vansinnigt olika män och kvinnor presenteras och representeras.

Och visst är bilden tydlig. Mycket tydligt!

Men en tydlig bild av vad, egentligen?
Visst finns det en tydlig skillnad mellan den övre halva Café-ettor och den undre… men jag är faktiskt väldigt osäker på vilken poängen är med att tydliggöra denna skillnad.
Av många kommentarer att döma tycks poängen vara att visa den idiotiska inställningen att "ska kvinnor vara på ettan får de bannemig vara halvnakna. Gubbarna får däremot gärna ha kläder på sig."

Men – och det är ett inte alls oansenligt litet men – man får faktiskt ändå ge Café cred för att de frångick "lättklädda brudar på ettan"-konceptet till "Vänta lite! Vi är ju en magga för män och bör därför kanske ha män på ettan och va lite seriösa i stället"-konceptet.
Att de förut hade halvnakna brudar på ettan/i tidningen kan man så klart tycka vad man vill om, men ur det perspektivet – att vi snackar imperfekt – är det inte alls samma jämställdhetsclash mellan kläder på respektive av i bilden. 
Då är det i stället en clash mellan "före" och "efter". De övre ettorna är helt enkelt nyare nummer, de undre äldre. (Det är nog faktiskt flera år mellan övre och undre halvan – de övre vill jag i samtliga fall minnas mig ha skådat i tidningshyllan under de senaste månaderna, emedan de undre, i alla fall i flera fall, är lastgamla – Emma slutade ju exempelvis heta Sjöberg i efternamn för åratal sen, och senast "Drömhus-Therese", Papi Raul och systrarna Graf (i egenskap av lättklädda tuttblondiner, alltså) var i ropet var väl nån gång… tja, fan minns… förra årtusendet?).

 
Hade det varit "varannan damernas" i bilden ovan, och ettorna var från samma tidsspann, ja då hade det varit en annan grej, men jag ser den främst som en bild av Cafés uppsträckning. Visst kan man se det som en allmän kommentar till skillnaden i hur män och kvinnor presenteras på magasinsettor, men då är det nästan lite taskigt att låta Café ta smällen – de har ju i alla fall försökt (och, vill jag hävda, lyckats avsevärt) att bättra sig…

Kort sagt. Jag ser framsteg i bilden, inte cementerad idioti. Det har ju gått ganska bra för Cafés "nya" koncept (väl?). Så bra att den tidigare tämligen liknande (till förstasidorna i alla fall) tonårspojkshormonstinna avisan Slitz till och med försökte apa efter. Typ två nummer med karlar på ettan hann de med, sen gick de i konken. De förlorade väl då helt enkelt den usp som Café gett dem i present när de bytte stil… men tack och lov har den uspen försvagats såpass att den inte längre är lukrativ.
Som sagt, det går faktiskt framåt…

❦

Eller…?
Hjälp mig här.
Jag är nämligen väldigt förbryllad: Är det jag som är urbota korkad i att påpekat allt det här – något som är fullständigt uppenbart – eller har jag faktiskt sett något som andra råkat missa…?

Det är som när någon irriterat säger "Fan! Varför är det man letar efter alltid på det sista stället man kollar??!"
I det fallet brukar jag (trots att jag så klart vet att frågan är retorisk) börja svara "För att det vore…" – sen avbryter jag mig själv innan jag hinner avsluta med "…korkat att fortsätta leta när man väl hittat det man letat efter" – bara för att jag, helt seriöst, inte har någon aning om huruvida den som ställde den retoriska frågan varit ironisk eller faktiskt gjort ett (ganska mänskligt, antar jag) feltänk.
(Visst, om man har låt oss säga tre, och bara tre, bestämda ställen att leta efter något försvunnet på så kan man så klart hävda att det tredje stället man kollar på är det "sista". Men hur ofta är det egentligen så?)
Det är liksom som om det saknas nån synaps i min skalle, den som skulle vara till för att avläsa den eventuella ironin i de där fallen. (Eller i alla fall för att lyckas avgöra om den ironi som avlästs existerar eller inte).

Av erfarenhet får jag nog anta att det är jag som är korkad och alla andra som är smarta. Men det känns ändå som att ingen riktigt delar min tolkning…
Samtidigt har jag svårt att tro att så många kommentatorer brustit så påtagligt i sin kritiska betraktelse av bilden.
Men kanske är det så ändå. Det är ju lätt hänt, ja helt försvarbart, förklarligt och mänskligt. För när en syrlig kommentar (i ord eller bild) smashas in från någon i det lag vi hejar på, då är det lätt att ställa sig upp och applådera. Och kanske inte se att smasharen faktiskt gjorde något litet fel.

Det är helt enkelt viktigt (vilket jag tidigare påpekat både en och ett par gånger) att även vara kritisk, ja kanske ännu mera kritisk, gentemot sina meningsfränder – inte nödvändigtvis för att slå ner ståndpunkten/argumentet i fråga, utan för oklanderlighetens skull; för att se till att ståndpunkterna verkligen har på fötterna, att argumenten är rätta för att de är rätta och inte bara för att de enligt ett svartvitt antagonismmönster är motsatsen till de argument som är fel.
 

❦

PK-ängslig som jag är så måste jag så klart få klarhet i det här – hur är det nu: Hatar vi eller hyllar vi Café idag??
HILFE!!!°!1!§!


Om den som knåpade ihop bilden gjorde det med syftet att visa hur dumma Café är som har en så tydlig skillnad i på vilka sätt kvinnor respektive män porträtteras, ja då är det faktiskt en ganska oärlig och skev bild. Visst, Café förtjänar säkert en liten känga för gamla synder, och det finns säkert även aspekter att kritisera i deras nuvarande uppenbarelse. 
Men är det det alltså det vi vill med den här bilden?
Om syftet emellertid faktiskt är att visa hur Café tagit sitt förnuft till fånga och verkligen hittat framgången i att inte objektifiera kvinnor i halvnakna poser (i alla inte fall på förstasidorna… huruvida de fortsatt kastar kläderna inne i tidningen vet jag faktiskt föga om) – Bra jobbat! Jag tackar och bockar – och beklagar att cirka varenda jävel missförstått poängen totalt.

Om det är så – att jag här lyft fram aspekter som de flesta andra har missat – ja då får jag be så hemskt mycket om ursäkt för att jag förstört/dödat debatten med massa saklighet. (Jag har den dumma ovanan att göra det ibland, och dessutom framstå som en dryg jävla besserwisserröv i samma veva).
För den här debatten får, i det stora sammanhanget, verkligen inte dö! Trots att Café bättrat sig och Slitz är ute ur bilden så är objektifieringen av kvinnor alltjämt ett jätteproblem som måste bekämpas!

Så jag hoppas verkligen att det är jag som är dum (en konstig sak att hoppas, jag vet, men ändå) och att syftet med bilden inte var att svartmåla Café.
För om det var det så är det väldigt synd. För då har Viktigt Meddelande till Allmänheten/Sveriges Kvinnolobby här tagit en genväg till en lättköpt socialmedialviralt gångbar poäng, en poäng som dessvärre har sprickor – och när de sprickorna uppdagas är det lätt att hela rasket rämnar; att det lilla felsteget får hela den viktiga vandringen att trilla i diket – att en hel kamp full med viktiga, klarsynta och adekvata argument plötsligt, orättvist men likväl, kan diskrediteras. 
Liksom typ klokt, klokt, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, brist – POW! – Backlashbonanza!
Det är därför självkritik är så oerhört viktigt i debatten, om man nu tycker sig stå för något väldigt viktigt.

Eller så är det bara synd att jag var dum nog att påtala bristerna…
Som sagt – förlåt.