Let's get real, Beßerwißazzz!

---

VARNING! Följande inlägg kan uppfattas (helt korrekt) som väldigt bajsnördigt, metatöntigt überbesserwissrigt, överlöjligt irrelevant och omotiverat fjantilskt.
Fortsätt på egen risk.

---

Jag blir så jävla less på besserwissernördar som älskar att tränga in sin egen förträfflighet genom att påtala exempelvis brister i filmer, böcker, tv-serier etc… – eller vänta lite! Inte alltid, så klart; jag är ju själv en dylik och finner ofta något slags perverst nöje i att hitta klaffel i filmer och tabbar i tv – men just därför blir jag förbannad när besserwisseriet inte håller utan bara är korkat. För fan, tänk efter ett varv till innan ni slår er på ert ihåliga bröst… Ni ger ju liksom oss seriösa besserwissrar dåligt rykte!
…dagnabbit!

Typexemplet:

"Why the fuck gör ni så där dumma grejer när jag så enkelt kan slå sönder dem
genom att mema in lite text i den här gamla slitna bilden på Jean-Luc Picard
och på så sätt visa att jag är mycket smartare?"

Den irriterade zombiefilosofen hör till de kanske vanligast förekommande fallen av popkulturella kvasibesserwissers – hur många gånger har inte ett avsnitt av "The Walking Dead" fått en fråga lik Picards ovan kastad på sig?

Ja, ofta agerar kvasibesserwissern, som ovan, genom att slänga ur sig en ögonrullningsirriterad mer eller mindre retorisk fråga, vilken ifrågasätter graden av realism i stycke fiktion.
…och som i de allra flesta fall kan bemötas med det inte ett dugg retoriska svaret FÖR ATT DET ÄR FIKTION, DITT DUMMA JÄVLA VÅP!!

För om vi betraktar en påhittad värld som tagits över av levande döda, och köper den premissen – varför kan vi då inte föreställa oss en värld där zombiekonceptet inte finns? Vi har alltså runkat fast oss så hårt i vår nördkultur att vi utgår från att zombiekonceptet och kännedomen därom nu har vävts in i den mänskliga DNA:n, både i den riktiga världen och i alla påhittade världar? Att människor kommer tillbaka från det döda – fine, det köper jag; att de arma satar som råkar ut för dessa levande döda inte har en susning om whattafuckisgoingonliksom – befängt!!§°1!…?

❦

Nu betyder ju inte det här att fiktion kan komma undan med vad fan som helst med ursäkten att fiktion är fiktion. Nej, så enkelt är det ju så klart inte; att framgångsrikt skapa en god berättelse, vilken nivå av fantasi den än må lägga sig på, handlar i mångt och mycket om att veta när det går att avvika från realismen och när det inte funkar. Det är inte så lätt (ja, det är snarare apsvårt) att plita ner några exakta regler eller konkreta riktlinjer för hur man ska fixa denna kluriga balansgång mellan verkligt och påhittigt (hur kul skulle utmaningen i den kreativa processen vara då, liksom?!) – men ofta går det att i alla fall hitta lite hintar i själva formen det aktuella stycket fiktion/konst har, vad det utger sig för att vara – eller, om man vill hårdra det, vilken genre det tillhör.
Bergtroll och träd som kan gå och prata kan ju exempelvis funka hyfsat i "Ringen"-trilogin, medan de rent narrativt (hur häftigt det än skulle vara!) skulle skava en gnutta i, säg, ett avsnitt av "Varuhuset".
…och, vill jag hävda, avsaknaden av en allmän kännedom om zombies som fiktionskoncept funkar fint i zombie-genren. Den är inte nödvändig, visst, men den stör väl fan inte? Inte egentligen? Snarare tror jag en zombieberättelse många gånger hjälps i sitt narrativ av att dess karaktärer inte är lika sönderförkovrade i zombie-fiktion som dess betraktare många gånger tycks vara.

❦

Mest patetiskt blir därför såklart kvasibesserwisserns fnysningar när hen pekar på en realistisk lucka i ett verk inom en genre som nästan till fullo är uppbyggt och i hela sin kvalitativa essens är beroende av avvikelser från realismen; när kvasibesserwissern triumfatoriskt rycker ett höstrå ur en höstack (eller en nål ur en nålstack, om du tycker den analogin funkar bättre) och hojtar "Haha! Kolla vad jag hittade!"

Därför blev jag inte bara sedvanligt småirriterad utan nästintill deprimerad när besökarna på en av världens största filmbloggar fick rösta fram förra årets värsta filmtabbar och kom fram till att det här var värdigt förstaplatsen:

Jepp. Jag känner att jag inte behöver gå in på vad "Ice Age 4: Continental Drift" handlar om, vilka dess karaktärer är eller vad de har för sig. Men det faktum att det pratas om påskharen‚ som ju, vilket alla vet, inte fanns i förhistorisk tid – det var alltså DET som fick en hel värld av kvasibesserwissrar att dra i nödbromsen och ifrågasätta de dokumentära kvalitéerna i detta i övrigt mästerliga stycke realism?

Jaja…
 

Hjälp! Hyllar eller hatar vi Café idag??

Den finns en bild som idag har delats flitigt i mitt fejsboksflöde. Av vänner vars kritiska förmåga och tankar om jämställdhets/-likhet jag respekterar, imponeras av och hoppas jag också lyckas stå upp för.

Den här bilden:



Bilden är tagen från facebooksidan Viktigt Meddelande till Allmänheten,  en kampanj mot könsdiskriminerande reklam startad av Sveriges Kvinnolobby – en satsning som gör en hedervärd insats för att visa hur idiotiskt objektifierande porträtteringen av kvinnor ofta är i vår omgivning, och hur vansinnigt olika män och kvinnor presenteras och representeras.

Och visst är bilden tydlig. Mycket tydligt!

Men en tydlig bild av vad, egentligen?
Visst finns det en tydlig skillnad mellan den övre halva Café-ettor och den undre… men jag är faktiskt väldigt osäker på vilken poängen är med att tydliggöra denna skillnad.
Av många kommentarer att döma tycks poängen vara att visa den idiotiska inställningen att "ska kvinnor vara på ettan får de bannemig vara halvnakna. Gubbarna får däremot gärna ha kläder på sig."

Men – och det är ett inte alls oansenligt litet men – man får faktiskt ändå ge Café cred för att de frångick "lättklädda brudar på ettan"-konceptet till "Vänta lite! Vi är ju en magga för män och bör därför kanske ha män på ettan och va lite seriösa i stället"-konceptet.
Att de förut hade halvnakna brudar på ettan/i tidningen kan man så klart tycka vad man vill om, men ur det perspektivet – att vi snackar imperfekt – är det inte alls samma jämställdhetsclash mellan kläder på respektive av i bilden. 
Då är det i stället en clash mellan "före" och "efter". De övre ettorna är helt enkelt nyare nummer, de undre äldre. (Det är nog faktiskt flera år mellan övre och undre halvan – de övre vill jag i samtliga fall minnas mig ha skådat i tidningshyllan under de senaste månaderna, emedan de undre, i alla fall i flera fall, är lastgamla – Emma slutade ju exempelvis heta Sjöberg i efternamn för åratal sen, och senast "Drömhus-Therese", Papi Raul och systrarna Graf (i egenskap av lättklädda tuttblondiner, alltså) var i ropet var väl nån gång… tja, fan minns… förra årtusendet?).

 
Hade det varit "varannan damernas" i bilden ovan, och ettorna var från samma tidsspann, ja då hade det varit en annan grej, men jag ser den främst som en bild av Cafés uppsträckning. Visst kan man se det som en allmän kommentar till skillnaden i hur män och kvinnor presenteras på magasinsettor, men då är det nästan lite taskigt att låta Café ta smällen – de har ju i alla fall försökt (och, vill jag hävda, lyckats avsevärt) att bättra sig…

Kort sagt. Jag ser framsteg i bilden, inte cementerad idioti. Det har ju gått ganska bra för Cafés "nya" koncept (väl?). Så bra att den tidigare tämligen liknande (till förstasidorna i alla fall) tonårspojkshormonstinna avisan Slitz till och med försökte apa efter. Typ två nummer med karlar på ettan hann de med, sen gick de i konken. De förlorade väl då helt enkelt den usp som Café gett dem i present när de bytte stil… men tack och lov har den uspen försvagats såpass att den inte längre är lukrativ.
Som sagt, det går faktiskt framåt…

❦

Eller…?
Hjälp mig här.
Jag är nämligen väldigt förbryllad: Är det jag som är urbota korkad i att påpekat allt det här – något som är fullständigt uppenbart – eller har jag faktiskt sett något som andra råkat missa…?

Det är som när någon irriterat säger "Fan! Varför är det man letar efter alltid på det sista stället man kollar??!"
I det fallet brukar jag (trots att jag så klart vet att frågan är retorisk) börja svara "För att det vore…" – sen avbryter jag mig själv innan jag hinner avsluta med "…korkat att fortsätta leta när man väl hittat det man letat efter" – bara för att jag, helt seriöst, inte har någon aning om huruvida den som ställde den retoriska frågan varit ironisk eller faktiskt gjort ett (ganska mänskligt, antar jag) feltänk.
(Visst, om man har låt oss säga tre, och bara tre, bestämda ställen att leta efter något försvunnet på så kan man så klart hävda att det tredje stället man kollar på är det "sista". Men hur ofta är det egentligen så?)
Det är liksom som om det saknas nån synaps i min skalle, den som skulle vara till för att avläsa den eventuella ironin i de där fallen. (Eller i alla fall för att lyckas avgöra om den ironi som avlästs existerar eller inte).

Av erfarenhet får jag nog anta att det är jag som är korkad och alla andra som är smarta. Men det känns ändå som att ingen riktigt delar min tolkning…
Samtidigt har jag svårt att tro att så många kommentatorer brustit så påtagligt i sin kritiska betraktelse av bilden.
Men kanske är det så ändå. Det är ju lätt hänt, ja helt försvarbart, förklarligt och mänskligt. För när en syrlig kommentar (i ord eller bild) smashas in från någon i det lag vi hejar på, då är det lätt att ställa sig upp och applådera. Och kanske inte se att smasharen faktiskt gjorde något litet fel.

Det är helt enkelt viktigt (vilket jag tidigare påpekat både en och ett par gånger) att även vara kritisk, ja kanske ännu mera kritisk, gentemot sina meningsfränder – inte nödvändigtvis för att slå ner ståndpunkten/argumentet i fråga, utan för oklanderlighetens skull; för att se till att ståndpunkterna verkligen har på fötterna, att argumenten är rätta för att de är rätta och inte bara för att de enligt ett svartvitt antagonismmönster är motsatsen till de argument som är fel.
 

❦

PK-ängslig som jag är så måste jag så klart få klarhet i det här – hur är det nu: Hatar vi eller hyllar vi Café idag??
HILFE!!!°!1!§!


Om den som knåpade ihop bilden gjorde det med syftet att visa hur dumma Café är som har en så tydlig skillnad i på vilka sätt kvinnor respektive män porträtteras, ja då är det faktiskt en ganska oärlig och skev bild. Visst, Café förtjänar säkert en liten känga för gamla synder, och det finns säkert även aspekter att kritisera i deras nuvarande uppenbarelse. 
Men är det det alltså det vi vill med den här bilden?
Om syftet emellertid faktiskt är att visa hur Café tagit sitt förnuft till fånga och verkligen hittat framgången i att inte objektifiera kvinnor i halvnakna poser (i alla inte fall på förstasidorna… huruvida de fortsatt kastar kläderna inne i tidningen vet jag faktiskt föga om) – Bra jobbat! Jag tackar och bockar – och beklagar att cirka varenda jävel missförstått poängen totalt.

Om det är så – att jag här lyft fram aspekter som de flesta andra har missat – ja då får jag be så hemskt mycket om ursäkt för att jag förstört/dödat debatten med massa saklighet. (Jag har den dumma ovanan att göra det ibland, och dessutom framstå som en dryg jävla besserwisserröv i samma veva).
För den här debatten får, i det stora sammanhanget, verkligen inte dö! Trots att Café bättrat sig och Slitz är ute ur bilden så är objektifieringen av kvinnor alltjämt ett jätteproblem som måste bekämpas!

Så jag hoppas verkligen att det är jag som är dum (en konstig sak att hoppas, jag vet, men ändå) och att syftet med bilden inte var att svartmåla Café.
För om det var det så är det väldigt synd. För då har Viktigt Meddelande till Allmänheten/Sveriges Kvinnolobby här tagit en genväg till en lättköpt socialmedialviralt gångbar poäng, en poäng som dessvärre har sprickor – och när de sprickorna uppdagas är det lätt att hela rasket rämnar; att det lilla felsteget får hela den viktiga vandringen att trilla i diket – att en hel kamp full med viktiga, klarsynta och adekvata argument plötsligt, orättvist men likväl, kan diskrediteras. 
Liksom typ klokt, klokt, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, bra, brist – POW! – Backlashbonanza!
Det är därför självkritik är så oerhört viktigt i debatten, om man nu tycker sig stå för något väldigt viktigt.

Eller så är det bara synd att jag var dum nog att påtala bristerna…
Som sagt – förlåt.