…eller "Den märkligt osjälvklara självklarheten"
"Kvinnor kan-mässan är bara statuerandet av ett mindervärdeskompl…"
SMÅCK!
Och
där fick jag en smäll på käften. Tämligen rättvist.
Det var 1996 och Kvinnor kan-mässa i Karlskrona. Jag var 19 år och full och använde mig av ord som "statuerande" på helt fel sätt, men jag hade (som jag ju hoppas att jag alltid har) goda intentioner. För det jag egentligen menade var ju att "Det är bra att feminismen och Kvinnor kan-mässan finns, de är oerhört viktiga, men det är förjävla synd att de ska behöva finnas" eller kanske typ "så länge det behövs Kvinnor kan-mässor så är vi tyvärr inte jämställda".
Det var den andra smäll på käften jag någonsin fått. Den första var också från en kvinna/tjej (och den var
helt oförtjänt, faktiskt). Jorå, kvinnor kan.
Att jag hamnade i den där käftsmällssituationen berodde på just det faktum att kvinnor kan. På att det är självklart att kvinnor kan. Eller i alla fall att de kan precis lika mycket eller lika lite och lika olika som män. Det var liksom den självklarheten som fick mig att uttrycka mig så där dumt. För att jag inte ville eller kunde förstå den värld där ett skevt könsorättvist maktutövande gör att det ska behövas en mässa, eller för den delen en feminism, för att visa att Kvinnor Kan. Det är ju självklart att kvinnor kan. Det var för mig, just då, ungefär som att det skulle behöva anordnas en Vatten är vått-mässa.
Problemet är bara det att ingen någonsin ens behöver reflektera över att vatten är vått, medan jämställdheten inte bara behöver reflektion utan även debatt, diskussion, mässor, kamp. Fortfarande.
Jag hade i samma veva just sett den fantastiska "
Town Bloody Hall", där den stackars gubbtjyven
Norman Mailer blir tuggad sönder och samman av framstående feminister som Jill Johnston, Germaine Greer och Jaqueline Ceballos . Och för att vara monster i sammanhanget krävs inte att han gör särskilt mycket mer än att vara man. Och Norman Mailer. Han uttrycker sig, vill jag minnas, i stridens hetta ganska klumpigt ibland (men har knappast andra sätt än klumpiga att ta till), men verkar faktiskt ändå ha någon slags jämställdhetens självklarhet för ögonen. Vilket nog inte var så lätt mot ett gäng vässade feminister anno 1979 (heller).
Jag tror, och hoppas, att de flesta feminster liksom jag idag kan le åt hur (ur vårt 2011-perspektiv) nästan löjeväxkande debatten i "Town Blood Hall" stundom blir, och hur kvinnorna i panelen ibland nästan verkar vägra lyssna på vad Gubbslem Mailer har att säga (samtidigt som debatten fortfarande till stora delar är viktig och stundom självfallet lyfter fram massa nyttiga sanningar som tyvärr är rådande än idag). Men just då, vid det skedet i kvinnokampen, var den allt annat än en travesti. Den var jävligt viktig, och feminismen var nog tvungen att agera som den gjorde för att det skulle hända något, för att vi sedermera skulle kunna ta oss till där vi är idag.
För vi
har kommit en bra bit sedan dess, och en jävligt bra bit på den feministiska jämställdhetskampen i sin helhet. Men vi är inte framme vid målet, och därför är det lite risky att påtala hur "långt vi har kommit", eftersom detta lätt kan missuppfattas som ett frikort att nöjt luta sig tillbaka. Men vi är inte framme förrän vi är framme – jämställdhet är inte något som går att gradera, det är en absolut, precis som att ett glas inte kan vara
lite tomt eller ett flygplan inte kan stå annat än
helt stilla. Så även om vi nog exempelvis stundom kan vara lite stolta över att Sverige är förhållandevis bra på jämställdhet så är det lite galet att köra med formuleringar som att "Sverige är
mer jämställt än" Saudiarabien eller Danmark eller Surinam eller Nånstansvarsomhelst.
För Sverige, som helhet, är inte jämställt. Sådeså.
Och på vissa plan verkar vi inte ha kommit särskilt långt alls.
Nu käbblas det åter om det där. Om vem som får vara och inte får vara feminist, och vad en feminist ska göra och inte göra och hur. Om kvinnor som gnäller över att männens vilja att vara med i jämställdheten bara omöjliggör den. Om män som gnäller för att de inte får vara med.
I den post-prataomdet:liga twittebatten har man lyft fram massa exempel på, och debatt om, hur kvinnan ofta har offerrollen i den sexuella gråzonsproblematik som stundom leder till sexuellt våld och utnyttjande. Och huruvida det innebär att männen således per automatik är gärningsmän.
(Jepp, utifrån ett samtal om att allt inte är svartvitt i den sexuella miljön, att det finns svårhanterliga gråzoner, tycks vi gång efter annan hamna i diskussioner och synsätt som är så svartvita att man kan spela schack på dem. Grattis, det mänskliga intellektet!)Och vips hette det plötsligt att de värsta svinen är de män som kallar sig feminister. Nähäpp, då kunde man inte kalla sig det längre. För att man är man.
Det bör kanske poängteras att i mitt twitterfeed var det inte "rabiata" feminister som oftast drog den slutsatsen, det var män. Det verkade plötsligt, lite hårdraget tolkat, finnas en uppfattning att alla män som kallar sig feminister gör det enkom för att få knulla med (kvinnliga) feminister.
(Emedan jag inte skulle ha något emot att få göra just det måste jag nog fastställa att om så hade varit fallet med mig så skulle facit vara att denna strategi funkar riktigt, riktigt…riktigt dåligt. Jag skulle nog ha bättre liggchans om jag gick all-in med mansgrisjetongerna…).Jag kan köpa att de värsta svinen är de män som kallar sig feminister
men som sedan inte har någon som helst förmåga att leva som de lär och i själva verket beter sig som riktiga praktexempel på sexistiska gubbslem.Men att därifrån dra fram generaliseringskammen och svinförklara alla manliga feminister? Näväntalitenu!
Utifrån den generaliserande idiotin grodde den betydligt mindre idiotiska frågan "nähä, men vad fan ska vi kalla oss då? Vi män som faktiskt vill ha jämställdhet? Eller vi kanske inte ens finns?" Så där kom tanken att skapa ett nytt begrepp för jämställdhetsivrare, ett annat än "feminist", ett ord som även skulle kunna innefatta de jämställdhetsvilliga männen (om nu några sådana finns??!). En idé som tänkts och föreslagits tidigare. "Ekvalist" kanske? Eller "ekvivalist"? Kanske "femanist"?
Oscar Sundell
skriver klokt om det, Hanna Fridén twittrar klokt om det som replik till Oscar Sundell, Ivar Arpi
skriver klokt om det, Rebecka Ahlberg
skriver klokt om det, Anna Svensson
skriver klokt om det. Och många andra skriver om det, vissa klokt.
Och de har, vill jag påstå, precis samma jämställdhet för ögonen, och är egentligen helt överens (även om de här och var går i polemik med varandra). Men med lite olika infallsvinklar på det hela så verkar det plötsligt som att alla vill käbbla emot varandra, över begrepp eller inte begrepp, över vem som är vad och vem som får vara vad och vem som ska göra vad.
De flesta feminister utesluter givetvis inte män som vill vara med och kämpa för jämlikhet. Men vissa tycks tyvärr göra det. Den förenklade världssynen, det svartvita felslutet, som skapar och utgår från ett vi-mot-dem-tänk, det finns givetvis även här och var bland feminister. Hos dem som tänker att om du inte är med oss så är du med gubbslemmet. Och ännu värre, de som tänker att om du inte är med oss så är du med gubbslemmet och du kan inte vara med oss för du är man, ergo gubbslem.
Det känns väldigt föråldrat, men det är dessvärre inte alls något som helt lämnats i det förgångnas löjlighetssoptunna. Kom ihåg, "de värsta svinen är de män som kallar sig feminister…"
* * *
I grunden är jämställdet jävlig enkel. Och det är för att den i grunden är så jävla enkel som det blir så satans komplicerat.
Jämställdhet är liksom en grundläggande självklarhet. Ett kategoriskt imperativ. Ett axiom. Den är människors lika värde och rättighet att behandlas lika och rättvist – omutbar, oomkullrunkelig, oförstörbar. Men lik förbannat mutas den sönder, runkas omkull, förstörs, gång på gång på gång på gång. What the fuck, liksom?!Det är ju det vi kämpar för, eller hur? Att jämställdheten ska vara en självklarhet inte bara i sin egen självklarhet utan även i praktiken, i verkligheten såsom verkligheten påverkar våra existenser?
Faktum är att de där försöken att skapa begrepp för vår jämställdhetssträvan nog ofta, stick i stäv med sina intentioner, tyvärr kan råka bromsa den. Just för att jämställdhet är något som i sin essens ju ska vara en förbannad självklarhet. Men en ism är ju alltsomoftast en tro, ett ställningstagande, en övertygelse att ställa mot andra, avvikande övertygelser – inte en självklarhet, ett axiom, ett naturligt förekommande och oförstörbart faktum? Kanske är den här begreppsvärden ett vapen som den orättmätiga makten använder för att underkasta självklarheten och rättvisan? Kanske skulle en allsmäktig "torrorist" kunna få oss att omedvetet betvivla vattens våthet?
Men begreppet feminism finns och måste finnas.
Det är ett olyckligt Moment 22: Feminismen måste finnas om jämställdheten ska kunna uppnås, men så länge den behövs är jämställdheten inte uppnådd. Feminismen finns för att det i medmänsklighetens grund och botten är en självklarhet att den inte ska behöva finnas. Kvinnor måste slå ur underläge, men genom att slå befästs det att det finns ett underläge att slå ur.
Eller, om man vill uttrycka sig jävligt fel och klumpigt och fullständigt fåpåkäftenvärt, feminismen är "statuerandet av ett mindervärdeskomplex".
* * *
Just den där feministen som slog mig på käften den där gången kunde inte riktigt ta till sig det jag sedermera sa (och visst, jag gjorde det givetvis inte enkelt för henne att göra det med mitt tonårsberusat klumpiga ordval av bland annat "mindervärdeskomplex" som utgångspunkt). Men efter smockan var jag nog lite mer saklig och försökte förtydliga mig. Mina argument sprätte emellertid ur hennes händer som en inoljad åltvål. Jag vill inte på något sätt påstå att hon var obstinat eller rabiat (eller något annat ord som gubbslem gärna använder för att försöka förminska feminister). Hon var, liksom jag, något berusad. Men hon var kanske lite väl svartvit i sitt tänkande är jag rädd: när jag önskade att feminismen kunde slippa behöva finnas såg hon det som att jag önskade att feminismen inte fanns. För jag var ju man (trodde hon väl, eftersom jag inte var kvinna; i själva verket var jag inte alls någon man, jag var en full 19-åring med goda intentioner).
Det finns nog tyvärr (ett fåtal) feminister som fastnat ännu mer i det svartvita tänket än så (precis som många män eller "vanliga" kvinnor gör), och därmed gör feminismen en otjänst, genom att lägga fokus på kampen i stället för dess mål, på en kamp
mot män i stället för
för jämställdhet. "Feminister" som, precis som många män, hellre använder strid än diplomati för att de egentligen inte vill ha fred. Som använder feminismen (inte uttalat, såklart, och med största sannolikhet inte ens medvetet) som ett, ja faktiskt, könsmaktsmedel, ett maktmedel de inte vill bli av med och som gör att de inte vill se ett slut på feminismen om detta slut så skulle komma tillstånd genom ett faktiskt fastställande av total jämställdhet och rättvisa. Lite som poliser som skapar brott, brandmän som anlägger bränder, bilmekaniker som petar sönder motorer, läkare som skapar sjukdomar, journalister som ställer till med nyhetsvärda händelser (alla dessa exempel helt hypotetiska) – bara för att få behålla sina jobb.
Kort sagt, jag tror att det finns feminister (och snälla, snälla, nu åsyftar jag några ytterst få, så ta inte åt er bara för att ni kallar er feminister!) som har feminismen som en identitet som de inte vill bli av med, som är rädda för att tappa den makt som kommer med ismen om ismen plötsligt skulle upphöra att behövas.
Men den behövs alltjämt.
Oftast är den feminisiska kniven viktig att skrapa med, att flika in, att skära med, att hugga med, att vrida om och/eller kötta på utabahelvete med. Man behöver nog alltid ha den beredd vid sin sida. Men ibland (och jag kan inte nog betona att "ibland" är just
ibland, några fåtal tillfällen, långt ifrån alltid) måste man nog stoppa undan den och bara rusa på som om könsmaktsordningen inte finns, att ta jämställdheten för den självklarhet den är (bakom den där sexistiska strukturen som dessvärre dikterar verkligheten i praktiken).
Och om man i dessa tillfällen börjar vifta med feministkniven i stället är risken stor att man i stället befäster könsmaktsordningen och därmed åsamkar hela kampen ett bakslag. Det behöver man inte vara Susan Faludi för att begripa.
Ibland, när man är nedtryckt under sin sköld, under motståndarens vikt, måste man kämpa för kampens skull, för att ta sig loss och kunna kämpa vidare mot målet. Men ibland, och i allt större utsträckning, tror jag att man i stället måste välja att rusa på och inte bara stå och veva.
Att ta roffa åt sig jämställdhet som den självklarhet den är/bör vara.
Att, som
Rättviseförmedlingen, inte bara säga Kvinnor Kan utan påvisa denna självklarhet genom att lyfta fram drösvis med exempel som verkligheten kan använda sig av för att bättre låta jämställdhetens potential nagla sig fast i praktiken.
Att som journalist (och egentligen som vilken yrkesperson eller vanlig människa som helst; jag tar journalist som exempel för att det råkar vara det jag själv är) ha jämställdheten inte som en påminnande post-it-lapp på datormonitorn utan som en automatik i tangentbordsfingertopparna, i muskelminnet, i ryggmärgen, oskiljaktigt ihoptvinnad med humanismen.
Att helt enkelt inte främst se könet utan att se människan. Ecce Homo, fathermuckers!
Återigen: Feminismen är oerhört viktig, men det är synd att den ska behöva finnas.
Och den får inte bli ett självändamål, en strid för stridens skull – den måste vara ett verktyg för att nå rättvisan, för att bygga en jämställdhet, en humanism eller vadfanvivillkalladet, det där bygget som egentligen borde finnas där i all sin självklarhet, som huset du växte upp i, som byggnaden där du gick i skolan.
Och det är viktigt att inte tappa bort jämställdhetens självklarhet genom att bara hitta på nya ord för den och nöja sig med det, eller för den delen genom att hänga upp sig på att någon, med goda intentioner, vill hitta på nya ord. Varken de nya orden eller käbblet om dem blir särskilt konstruktiva.
Rebecka Ahlberg sätter (även om hon kanske lite väl kategoriskt tilldelar "ekvivalismen" en förenklad trångsynthet) fingret på en viktig punkt i den avslutande ingången i sin krönika:
Där feminismen strävar efter ett jämställt samhälle, är ekvivalismen bara oförstående för varför vi ännu inte är där. Och hur ska man någonsin kunna inkludera folk om man inte vet varför de var exkluderade från början?
Vi måste veta var och hur den där självklarheten slarvades bort (eller gömdes) och hur könsmaktens exkluderingar ser ut för att kunna veta hur jämställdhetens självklarhet ska kunna återupprättas i praktiken.
Och det där oförståendet hon talar om är på något sätt precis det oförståendet jag hade när jag var 19 år och full och mitt bland massa mer eller mindre humanistiska feminister. Det vill säga om man i ordet "oförstående" lägger det här: ett oförstånd inte gällande kvinnokampen utan gällande det faktum att en idiotisk maktstruktur gör att kvinnokampen ska behöva utkämpas, ett oförstående rörande att världen är så skev i sin värdering av människor när människors lika värde i grund och botten är så jävla sjävlklart.
Inte ett "oförstående" som ignorans, historielöshet, dumhet, ondska, sexism eller trångsynthet utan som en frustration, en frustration över att verkligheten, samhället, maktordningen, praktiken inte är med på noterna, på det faktum att jämställdhet är en självklar mänsklig rättighet. Vi vill så gärna sätta ner foten, säga "Så, nu är vi jämställda! Basta! Nu vänder vi blad och går vidare!"
Jag tror det är den frustrationen Oscar Sundell känner när han föreslår ett nytt ord som inte exkluderar män som vill ha jämställdhet och som kanske vill ha med mansfrågor i kontexten.
Men behövs ett begrepp som "ekvalist" eller "ekvivalist" för att komplementera eller ersätta "feminist"? Njae, jag tror knappast det. Men jag ställer mig självfallet bakom den frustrerade jämställdhetssträvan som jag tror fick Oscar Sundell att föreslå nyordsbildningen.
Behöver man begränsa vilka frågor som bör eller inte bör innefattas i begreppet "feminism"?
Tja, visst finns det nog en poäng med att inte packa in så mycket i begreppet att det blir luddigt och obrukbart. Feminismen behöver vara stark och konkret. Men att säga att exempelvis mansfrågor inte får vara med i den feministiska kontexten? Då blir den ju exkluderande? Och då behövs ju uppenbarligen ett nytt begrepp? Eller?
Jag tror att det är viktigare att fokusera på varför feminismen finns än på vad den får och inte får innehålla. Att inte tappa blicken på målet, på det där ni vet, jämställdhet. Och ismen för att komma dit? Kalla den vafan ni vill…
Feminismen är emellertid alltjämt det avgörande verktyget för att bygga jämställdheten, men det måste väl till syvende och sist vara bygget som är det viktiga, inte verktyget? Visst kan det väl vara roligt att sitta och hamra lite på måfå, men poängen med hammaren är att bygga något, att slå in spikar (och ibland dra ur spikar som hamnat snett) – inte att bara banka och göra oljud. För det funkar ett gäng trummor mycket bättre.
* * *
Nej, tyvärr är inte jämställdhetsbygget riktigt färdigt för inflyttning än. Det inte så enkelt som att hitta på ett nytt begrepp eller sätta ner foten och deklamera att vi hädanefter är jämställda. Hur mycket vi än vill att feminismen inte längre ska behövas och hur lite vi än kan förstå hur verklighetens praktik kan vara så genomsyrad av ojämställdhet så är vi inte där än, där vid den där punkten då vi de facto är jämställda på alla sätt och vis. Där där vi kan hänga upp hammaren på sin krok i det färdigbyggda huset.
Genusklockan är helt enkelt
inte riktigt sju över sex än…* * *
ett starkemannens maktmissbruk, som skapat den orättvisa värderingen av människor utifrån deras kön.
Och det
är patriarkatet som alltjämt ser till att det där 22-momentet jag nämnde ovan bibehålls, det där som gör att tjejer alltjämt måste höja sina röster för att höras. Det är i de flesta fall säkert inte någon medveten eller ondskefull mansagenda som ligger bakom, men det finns alldeles säkert en manlig apati som gör att status quo bibehålls.
Så om den där jämställdheten ska kunna bli en självklarhet även i praktiken så kanske det krävs att
alla som ska omfattas av jämställdheten kämpar för den. Det krävs kanske mer än att feministerna kämpar på, det krävs kanske inte bara att tjejerna höjer sina röster utan att killarna
fanimig tar och lyssnar. Kanske måste även män vara feminister (eller ekvalister eller jämställdister eller våttävvörrr), inte främst för att de är män, utan för att de är människor? Det är ju liksom alla, män och kvinnor, som ska vara jämställda, inte bara kvinnorna eller männen eller feministerna eller gubbslemmen. Det är ju det som jämställdheten är, och det faller ju på sin egen orimlighet att bara vissa skulle vara med i jämställdheten.
Det känns löjligt att säga det, ja smått predikantpatetiskt i all sin självklarhet, men den där jämställdheten – den är inte ett kvinnorna-mot-männen, inte ett vi-mot-dem eller ett de-mot-oss. Den är inte ens ett vi mot oss. Den är vi. Punkt.
Därmed inte sagt att feminismen som begrepp har spelat ut sin roll. Det har den verkligen inte, inte på något sätt. Kvinnokampen behövs – men inte
mot männen utan
för jämställdheten.
För det måste väl ändå vara just den där jämställdheten, den där självklara mänskliga rättigheten som vi vill nå, eller hur?
Det är ju den vi kämpar för, om vi nu vill kalla oss feminister, humaniser, femanister, ekvalister, ekvivalister, ekvilibrister, bristerister eller ekvivafansomhelst.
* * *
Jag kallar mig främst "mig själv", sen "människa", sen "humanist". Det sistnämnda för jag har läst en massa humaniora på universitetet. Men mest för att jag helst ser en person som en människa, en individ, före ett kön, en sexuell läggning, en religiös övertygelse, en härkomst, en hudfärg, ett intresse, en förmögenhet, en familj, en kultur, ett yrke, en politisk färg, en ism…
Och jag kallar mig gärna "feminist". Om det gör mig till en hycklare eller till ett svin bara för att jag råkar vara man, so be it. Jo, "man" måste jag väl sedermera också kalla mig där nånstans i identifikationsröran. För jag har en snopp. Men den har jag inte använt för att skriva det här blogginlägget (det skulle ha varit alldeles för otympligt).
