 |
| ARRRRRRGHHHH!!! |
Strunta i all den där personliga skiten som jag så ofta gnyr om att jag måste vada genom – om man ser till alla allmängiltiga förutsättningar här i livet måste man konstatera att jag är groteskt privilegierad: Jag är man, jag är vit – ja, dessutom den typ av vit som nästan inte är vit alls, utan lätt kan begåvas med en stilig solbränna när sommaren nalkas – blond(-ish), blåögd och lång (vilket jag ämnar återkomma till), jag bor i ett rikt och stabilt i-land, jag är straight (!), medelklass, oförargligt oreligiös, någotsånär befriad från gängse uppfattning om fulhet, oslagen och oantastad av mina nära och kära, vid god (fysisk) hälsa, hyfsat begåvad och välutbildad, har bostadsrätt i Stockholm och (slutligen) jobb och en stadig (om än föga imponerande) inkomst, samt en social förmåga att kunna konversera med många olika dialekter och bakgrunder.
Jag har med andra ord inte ett endaste gnuttigt mandat att gnälla eller låtsas att jag har någon som helst aning om hur det är att utsättas för alla de hemska orättvisor som genomsyrar vårt samhälle i form av sexism, rasism, gaybashing, mobbning och allmän jävla trångsynthet.
MEN.
…jag tillhör, trots det, en av få grupper som det är tillsynes HELT OKEJ för tillåmed den mest pk av medelsvenssöner att HATA. Besinningslöst. Och därtill att uttrycka hatet, möjligtvis inte i våld (mer än lite skuffknuff) men väl i ord. För något som jag, i alla fall till hälften, inte kan ro för ett endaste litet någonting alls. (Och till den andra hälften har alla möjliga sunda förnuft, mänskliga rättigheter och Geneve-konventioner i ryggen).
Nämligen den här gruppen:
Människor över 1,85 som inte står allra, allra, allra längst bak i publiken på en konsert.
Det händer, med andra ord, oftare än sällan att någon knackar mig på axeln och säger "Eh, ursäkta mig, men… eh, liksom… eh, du är ganska…lång" (ja, förvånansvärt ofta just så). Följt av den där gamla"ex-qa-
yuuuze me"-minen som mest kan liknas vid en korsning av ett svältande Oliver Twist-vädjande och ett försök att bajsa ur sig ett bowlingklot.
Till vilket man liksom bara kan svara "Oj… eh… Förlå…t?"
Och med ungefär samma min urskuldsfullt försöka glida ur den stackars medmänniskans synfält.
Och nu är jag inte på något sätt freekigt lång. Jag är 1,90. (Ja om sanningen ska heeela vägen in i kaklet så sträcker jag mig nog faktiskt blotta 1 meter och 89,7 centimeter från sula till skalp). Och därtill ganska spinkig. Ja, vi snackar helt enkelt inte Hulken här.
Som om nu det spelar någon roll – även folk över två meter bör väl få gå på konsert?
Men jag förståååår. Möjligtvis inte exakt hur, men väl att det om man är under meddellängd inte är så jävla kul att få nån betydligt längre publikdeltagare framför sig på en konsert – jag förståååår! Det är så klart i de flesta avseenden betydligt drygare att vara kort än lång på konserter, samtidigt som längden i de flesta konserthänseenden så klart är en fördel. Och det är därför jag, i de fall jag vill stå lite längre fram än vid mixerbordet/-tornet på en konsert, existensursäktande försöker göra mig så liten det går, i synnerhet om jag råkar ha en (helt normalstor) väska över axeln.
Jag försöker helt enkelt bete mig hyfsat, inte buffla eller trycka mig in som en plötslig vägg mitt i nyllet på någon annan. Försöker göra mig så liten och oförarglig som möjligt, stå så stilla som möjligt, annat än då jag försöker underlätta för andra att komma förbi mig eller då jag följer med publikhavets gemensamma rörelser – ja, det är med andra ord inte som att jag är biffen som bär en gigantisk vildmarksrygga och övar turistförvirrad gyroskopdans i en hyfsat full tunnelbanevagn.
❦
Nu tänker jag emellertid ta mig någotsånär långt fram i publiken på den Håkan Hellström-konserten som ska avsluta årets Popaganda-festival och därmed sommaren. För det här kommer ju bli asbra! Jag gillar (om det nu inte gick att generalisera fram ur de specifikationer som jag redogjorde för ovan) HH skarpt, men har funnit mig i att jag nu är en 36-årig farbror, och att det (därför?) vore smått debilt att vara längst fram och hålla på och idol-sukta som vore Herr Hellström den sista räddande plankbiten på ytan efter ett orkaniserat skeppsbrott. För mig räcker det därför med att stå sissådär 20 personrader bakåt och lika många åt sidan för att jag ska vara tillräckligt nära för att få den ordentliga konsertkänslan och -värmen.
Och dessutom så ser jag ju ganska bra ändå, eftersom jag, som sagt, är lite längre än medel.
Och här är det inte en sån där tokträngsel av den typ som faktiskt riskerar förstöra en konsertupplevelse på riktigt.
Så känner i alla fall
jag att det är – typ hela festivalpubliken på 13 000+ skallar ämnar tydligen (så klart) se konserten, så visst är det folkpackat och knuffskuffigt när vissa trots allt försöker ta sig från punkt a till punkt b i publik, men publiken består i påtaglig utsträckning av lagom vuxentrötta fans utan damptonårig ork att mosha eller mobba sig fram som bulldozers.
Så det är inte direkt som på en japansk tunnelbana i rusningstrafik (eller som om en dylik trängsel försökte fly undan ett vulkanutbrott). Vi står alltså ganska behagligt, och om man inte propsat att få ha med sig sitt personliga
Lebensraum från sin 47-kvadrats närförortstvåa till konserten så kan
man, om man hamnat bakom någon som är lite längre än en själv, utan större problem ta ett litet steg åt höger eller vänster
och på så vis få i alla fall någon hyfsad glipa fri sikt mot scenen.
Med 20 minuter kvar till gigstart har jag alltså inte haft några större problem att krångla mig fram en bit. Vid ett par tillfälle har jag förvisso valt en plats men övergett den sedan jag hört någon bakom mig viska "Eh, förlåt…skulle du kunna…
[bowlingklotsminen]?". Jaja, vänligt nog, kärt problem…, har jag tänkt och vanan troget glidit åt sidan (varpå så klart någon annan stackars dvärg på 1,72 fått min vackra ryggtavla som utsikt).
Nu står jag här, har hyfsat sikt mot scenen, bra nog att säkert kunna knäppa ett par bra bilder – för ja, att ta konsertbilder är cirka det roligaste jag vet, och Popaganda-arrangörerna har bestämt att det faktiskt är okej att jag gör det – men huvudsakligen har jag tagit mig så här långt fram för att uppleva konserten utanför kamerasökaren, och jag anstränger mig för att begränsa mitt plåtande och att inte trycka upp min 70-200-glugg i någons huvud, och (i linje med gängse fotodikesetikett) tagga ner med klicken typ efter de tre första låtarna.
…och eftersom jag (som bekant) är lite längre än medel så behöver jag
inte förstora mig för att ta bild, eller sträcka upp kameran i ytterligare "skymning". Jag försöker dessutom stå så stilla
som möjligt så att o-jättar bakom mig kan side-steppa sig till bättre vy
i stället för att försöka parera in gliporna som stundom glimtar till i
folkväggen.
❦
Det börjar bli lite knuffigt då en del kids (i åldrarna 14–42) i varierande grad av överförfriskning/-pepp ska klämma sig längst fram, men eftersom jag varit på fler än två konserter i mitt liv så vet jag att
det är petitesser som man helt enkelt får räkna med och låter det inte besvära mig
nämnvärt.
Så det är inget konstigt att jag för en stund tappar balansen lite och min väska stöter till min publikgranne en gnutta (ja, faktiskt bara en gnutta. Jag märker det knappt själv, trots att jag brukar vara väldigt snabb med "oj, förlåt mig" vid minsta lilla oavsiktliga touch).
Men – blir jag snabbt varse – den där gnuttan, i kombination med min längd (vilken förvisso inte kan sägas ha varit medfödd, men likväl oundviklig för mig) är ingen petitess för min publikgranne – och manövern jag utfört för att inte mosa honom och hans sällskap har dessutom fört mig snett framför honom. Det gillar han inte. Alls.
"Örrfgh, gnuff, määhhhvaffaaan!"
Av det faktum att det här är någon som troligtvis uppskattar Håkan
Hellström så har jag dristat mig att dra den möjligtvis förhastade
slutsatsen att det här är en person som i alla fall vid något par
tillfällen i livet funderat över medmänsklighet. Han är en god människa. Men han har ändå
[nu fabulerar jag vilt här, utifrån någon slags medianmänniskas standardångest] blivit tillräckligt rövknobbad av verkligheten för att ha odlat fram ett gnagande hat, en glödande arg önskan att bara få skylla all livets skit på någon.
Och nu är det fritt fram – han konstaterar snabbt att jag varken är kvinna (jag har skägg) eller färgad (jag är inte färgad) och troligtvis inte invandrare, så bara han lyckas undvika att det slinker ut något litet "bögjävel" (han kan ju inte veta vara säker på att jag inte är gay) så får han nu, äntligen chansen att gå loss i ohämmat hat, utan risk att smutsa ner sin gloria. För långa människor kan dra åt helvete!
"
[Mer mumlig ilska]… Du får ju för fan tänka på att alla inte är lika jävla lång som du!
[Mummelgruffeligruff…]"
Jag ber vänligt om ursäkt för att jag (typ) hade stött in i honom med min gigantiska jävla (helt vanliga, normalstora) axelväska och att det inte var min mening att skymma hans och hans väns sikt.
Hans påtagligt otrevliga (ja, vem orkar vara glad och vänlig mot sin nästa på ett så känslokarg och bister tillställning som en popfestival?) framtoning får mig emellertid att, för en gångs skull, utveckla min ursäkt lite. Så jag förklarar (fortfarande så vänligt jag förmår, och lite med glimten i ögat för att antyda att det liksom finns folk som svälter i Afrika) att det var trots allt alltjämt är en kvart kvar tills konserten ska börja, att jag, mest på grund av dylika folkhavs normala skiftningar, vid det laget säkert inte längre skulle skymma hans sikt, samt att nämnda folkhavs små krusningar nog snabbt kommer att bli till smärre vågor så fort ridån öppnar sig, och att han då säkert blir av med mig fortare än snabbt.
Och redan när jag börjar smyga fram de här argumenten står jag numera
vid sidan av honom.
Att jag har min kamera hängandes på axeln gör så klart min uppenbarelse lite extra provocerande:
"Men du kan nog få dina jävla bilder även om du står bakom mig!"
Jovisst, men vad med de andra cirka 87 personer som då alltjämt har mig mellan sig och scenen (om man tänker som ett led liksom)? Tänker du inte på deras ofantliga lidande? The horror, the horror!
"Jaha, men du behöver ju för fan inte ställa dig precis framför
mig", replikerar mannen.
(Vid det här läget vill jag ge honom ett namn. Typ Stoffe
*. Han känns nämligen lite som en arketyp, som en 25-30 år yngre och
något (marginellt) mer popkulturellt bevandrad variant av
Fredrik Backmans Ove.)
Nej, det här leder ingen vart. Jag tar död på samtalet genom att vända mig mot scenen. Och ganska snart (delvis av irritation, delvis som demonstration) flyttar jag mig några pers iväg från honom.
Jag får här utstå ytterligare ett par "ursäkta mig" (vilka dock snarare resulterar i ett trevligt och roligt samtal om hur svårt det är att göra något åt sin längd och att arrangörerna kanske skulle dela ut platåskor med varierande och anpassad sultjockma till var och en av publikdeltagarna så att man göra alla exakt lika långa, alternativt att man skulle kunna anlita någon skolfotograf som kunde ordna in publiken i olika helt rättvisa segment efter längd. Eller om de skulle ta och underlätta för alla att se genom att filma och placera någon slags storbildsskärmar vid sidorna av sce…
MENHALLÅVÄNTALITENU!)
 |
| Nu kan du få skärm så lätt… |
Konserten drar igång, är skitbra och jag lyckas få några schysta rutor i min kameraburk. Men jag lyckas inte njuta helt. Irritationen från den tidigare sammanstötningen gnager fortfarande, och efter ett tag skiter jag i närheten till scenen och beger mig bakåt i publikhavet – med påtagliga besvär, en ständigt närvarande lidande och bajsnödigt urskuldande min över nyllet, samt ett helt batteri av
förlåt, excuse me, ursäkta mig, sorry, förlåt mig, sårry… För det är ju, som sagt, knappast glest i publiken, och trots att jag försöker göra mig så smal som möjligt och liksom kila mig fram via de mest optimala springorna mellan människor (och trots att de flesta verkligen gör vad de kan för att skapa mig lejd) så känner jag att den här promenaden sammantaget åsamkar betydligt mer irritation än den som får plats bakom min resliga rygg.
Så nu står jag där. Längst bak. Där jag ser scenen hyfsat
.
 |
| Helt okej utsikt/insikt ändå… |
|
|
 |
| Poff! |
Så, Stoffe, du stackars lilla (nåja – han var förvisso kanske ett par centimeter under medellängd, men den här snubben skulle nog kunna göra hyfsad slarvsylta av mig i en fajt) människa – jag hoppas verkligen att min längd (och det olyckliga faktum att den under några få sekunder skymde din utsikt över den scen som 16 minuter senare skulle beträdas av Håkan Hellström) inte förstörde din kväll och konsertupplevelse fullständigt!
Den var emellertid, tack vare ditt finkänsliga påpekande (tack, nu vet jag att jag är lång!), jävligt nära att förstöra min.
❦
Som sagt – det här
är så klart ett lyxproblem förunnat endast ultrapriviligierade spolingar som jag.
Så varför denna maratonlånga litania?
Jo, för en stund där så kände jag mig förolämpad, mobbad, och oerhört förminskad (trots mina 1,897 meter) – ja, oprovocerat hatad. För att jag alltså är lång (-ish).
Det är liksom det här som är min poäng – den här hemskheten (huvaligen!) drabbar mig under ett par minuter under (eller strax före) en konsert, mitt i ett sammanhang där jag i övrigt alltså är tämligen privilegierad. Och det händer kanske en handfull gånger per år. Och är trots allt en petitess. Men… men…VAFFAAAN!!
Och om vi då tar och jämför…
Jag kan inte veta hur överjävligt det måste vara för dem som helt utan rim och/eller reson blir oprovocerat hatade
varje – jävla – dag. Hur det är att utsättas för hat och diskriminering bara för att man råkar vara kvinna, mörkhyad, muslim, gay eller bara som man själv har lust att vara.
Jag kan knappt föreställa mig
hur överjävligt det är, men jag förstår
att det måste vara överjävligt; jag kan, liksom rent matematisk, i alla fall förstå hur helvetiskt många gånger värre det är för dessa människor än det var för mig, den orättvist hatade drasuten i folkhavet på Håkan Hellström-konserten.
 |
| AAAAAAAARRRRRRRRRGGGHHHHHHH!!! |
Nej, det är inte rättvist. Ja, jag ser bättre än de som är kortare än mig när jag går på konsert.
Men jag gör vad jag kan. I alla fall vad jag kan för att inte störa vare sig sikt eller Lebensraum de (ändå relativt få) gånger jag dristar mig att stå annat än längst bak i publiken.
Det finns de som inte gör det, långa människor som bara bufflar på som vore deras plats på jorden lite viktigare än andras bara för att Gud (?) dragit ut dem lite mer än andra. Därför är det begripligt att man stundom blir irriterad – jag blir exempelvis själv rätt lack om någon, oavsett storlek, inte gör ens minsta ansats till att underlätta en annan människas framkomst, någon som inte drar sitt strå till stacken i den vi-väjer-för-varandra-när-vi-möter-varandra-på-trottoaren-manöver som man tycker ju borde kunna vara ömsesidigt hygglig och rättvis (den är aldrig hygglig och/eller ömsesidigt rättvis… ett mysterium värt en annan avhandling). Eller egentligen blir jag i dessa fall nog faktiskt ännu lite mer irriterad på de råkar vara någon som är lite större (av genetik, ofrivilliga hormonrubbningar, steroider eller matglädje) och som bara tuffar på enligt en egenförfattad störst-går-först-regel.
Problemet är att så många har irritationen som default-läge, i stället för att ge sina medmänniskor tvivlets fördel; i stället för att tänka "äh, hen menar nog inget illa och gör nog vad hen kan för att göra livet så obesvärligt som möjligt för sin nästa". Att så många små människor (i alla storlekar) är en Stoffe, som tycks ha ett behov att hata, ett behov av att få känna att alla som faller en gnutta utanför den norm man själv har satt för vad som konstituerar en välmående tillvaro – att alla dessa människor är som de är och gör som de gör med det primära syftet att göra livet surt för just en själv, för Stoffe.
Ett hat som spänner hela vägen från utbrott av fullständigt befängdhet (sexism, rasism…) till hat som, med lite ond vilja, i alla fall kan tänkas ha en liiiten beröring med någon slags rimlighet (hets mot konsertbesökare längre än 1,85).
Vi behöver det inte.
Så kan vi helt enkelt bara sluta med de jävla dumheterna, försöka vara hyggliga mot varandra – så lovar jag att göra mig så osynlig jag kan nästa gång jag går på konsert.
 |
| Menliksomfanbaschystafaan… |
________________________________
* FÖRTYDLIGANDE: Till alla jag känner som heter/kallas för Stoffe bör påtalas att jag inte valde namnet för att den här mannens uppenbarelse på något sätt liknade er (det gjorde den alltså inte). Han såg helt enkelt bara ut att heta det, utan att vara ett minsta uns lik er, ni mina fina Stoffar.
