Kulturkrumelurigheter från Kurrekurreduttön

Plötsligt, en liten stilla (och överdrivet kvasiakademiskt påannonserad) fundering kring vår samtids ständigt återkommande, irrationellt högljudda och tröttsamt skevkränkta uttryck för kolonialistisk konditorinomenklatur och tvärkonservativ barnboksortodoxi:

Undrar hur debattklimatet – ja, det politiska samhällsläget överlag – skulle ha sett ut idag, nådens år 2014, om ordet "negerkung" redigerats bort ut "Pippi i Söderhavet" redan 1970 (för 44 år sedan, matem.reds.anm) då Astrid Lindgren själv påtalade ordets påfallande olämpliga otidsenlighet…

Vi bor inte på landet – men väl i

    
Först skrev Joakim Lamotte en text.
Sen, på grund av att han reagerade på den texten, skrev Christoffer Röstlund en text.

(Okej, i själva verket började det lite tidigare än så. Ja, en bra bit tidigare, faktiskt. Och det började precis som Bibeln: I begynnelsen var ordet… och ordet var på både gott och ont. Det började alltså med att människan lärde sig kommunicera med ord, med uttryck. Med språk. Vilket hen säkerligen först gjorde genom att särskilja binära motsatser; natt och dag, mörker och ljus, varmt och kallt, här och där, gott och ont… Detta gjorde att människans hjärna, allteftersom språket och människans tillvaro utvecklades, strukturerade sig på ett sådant sätt att dessa binära motsatsförhållande alltsomoftast låg väldigt nära till hands när hen ville förstå sig på omgivningen, och vips hade människan vant sig vid att ställa poler mot varandra för att beskriva verkligheten så till den grad att hen trodde att verkligheten var bestående enbart av sådana motpoler. Svart och vitt. Alltmedan den faktiska verkligheten så klart envisade sig med att utgöras av en oändlig mängd gråskalor och färger och nyanser. "Svart och vitt" blev "vi och de", och så rullade det på, i konflikt efter konflikt efter strid efter krig, i århundrade på åter århundrade. Och sen kom Hitler. Och lyckades kapitalisera på människans benägenhet att tänka svartvitt, och plötsligt gick allt käpprätt åt helsiket. Tackålov lyckades mänskligheten den gången få någotsånär rätsida på alltihopet i elfte timmen, precis innan allt var förlorat. Men trots att mänskligheten på grund av sin enfald just stirrat sin fullständiga undergång i vitögat så fanns det fortfarande vissa människor som inte kunde låta bli att missuppfatta mänsklighetens stora "Vi" som ett "Vi och De" – och en vacker måndagsmorgon i mitten av september 2014 hade Sverigedemokraterna plötsligt fått 13 procent av rösterna i det svenska riksdagsvalet. Och många av de 13 procenten kom av allt att döma från landsbygden, en landsbygd som den svenska mediakåren på senare år, av lika mycket att döma, blivit allt sämre på att representera och beakta, vilket troligtvis låg bakom den känsla av alienering som hos många måhända ledde hela vägen till SD-valsedeln.
Och DÅ skrev Joakim Lamotte en text.)

Sen bidde det, för att använda ett aktuellt ord, ett ordentligt käbbel mellan Lamotte och Röstlund.

  ❦

Det går inte att komma ifrån att många, fler och fler, svenskar tappat förtroendet inte bara för de "etablerade" politiska partierna utan även för de murvlar som i många fall har som uppgift att bevaka makthavarna. Detta är ett förbannat stort problem. Folk, inte minst på landsbygden, har tappat förtroende för journalistkåren, för att den faktiskt gör sitt jobb, för att den gör det bra och rätt. Journalistkåren har i viss mån sig själv att skylla – för att den, av ekonomiskt tvång eller dumhet, producerat så mycket fluffig skit att befolkningen fått svårt att ske den stora merpart av ruskigt bra, samvetsgrann, korrekt och proffsigt – och oerhört viktig – journalistik som döljs där bakom.

Så hur ska vi återfå förtroendet? Och hur ska vi sedan backa upp det förtroendet med att faktiskt ha en bättre förankring ute i landet, utanför Stockholm?
Ett bra sätt är att inte tvinga alla journalister att flytta till Stockholm för att ha en chans till jobb och överlevnad. Ett dåligt sätt att undvika det tvånget är att lägga ner alla sina lokalredaktioner. (*host-tv4-host*)
För de flesta murvlar i Stockholm (en ganska förkrossande majoritet, skulle jag våga påstå) kommer
ju för övrigt från landsbygden och har sin journalistiska grund där.

  ❦

Av matchen Lamotte vs Röstlund vs Landsbygden att döma finns det uppenbarligen (åtminstone) två sidor av det journalistiska landsbygdsmyntet. Röstlund och Lamotte har anlagt varsitt perspektiv, och båda har de, i sann mänsklig polemisk anda, positionerat sig på vardera baslinjen, så långt ifrån varandra de kan, varifrån det sällan går särskilt bra att smasha.
Det finns säkerligen såväl godtagbara poänger som aspekter som tål kritik i både Röstlunds och Lamottes text. Men att det alltsomoftast finns både bra och dåligt att peka på i olika sidor av en debatt betyder ju inte att alla har har rätt (och/eller fel) hela tiden… Så för att hinta om vilken av de två aktuella myntsidorna jag krona-klave-väljer (och visst, jag är lite vänpartisk, men ändå) – låt mig punkta upp ett gäng synpunkter appropå munhuggningen de två journalisterna emellan, såsom Dagens media återgett den:

1. Jag tycker, till skillnad från Joakim Lamotte, att Christoffer är en rasande stilig karl! Trevlig och smart är han också. Lite arg ibland, men fan trot! (Joakim Lamottes arsle har jag dessvärre/dessbättre inte tillräcklig insikt i för att kunna uttala mig om).
2. "Mental lådbil" är ett alldeles fantastiskt uttryck! *nynnar på refrängen till "Mental lådbil" av Ebba Grön* 
3. Jag har nog fan aldrig träffat en landsbygdsk Stockholmsmurvel som minns så väl och troget var hen kommer ifrån som Christoffer.
4. Att "ta tag i sitt liv" är garanterat något som både Christoffer och väldigt många andra journalister i den här stan, jag skulle säga en påtaglig majoritet, kämpar som djur med. För de allra flesta är livet i journalistbranschen nämligen inte alls lätt i den här stan (heller). Det finns några (relativt få) som haft turen, i kombination med den stora talang och kampvilja som så vansinnigt många fler har, att glida till positioner när de blivit både etablerade, välkänt respekterade, creddiga och välavlönade. Och jag tror att det är de som fått klä skott/utgöra den gängse bilden av "Stockholmsjournalisten". Men de flesta Stockholmsjournalister är inte den Stockholmsjournalistern. Och även den Stockholmsjournalisten, i de fall hen kommer från någon annan stans i vårt avlånga land, bär nog alltsomoftast sitt ursprung, om inte på manschetten så nära hjärtat.
5. Som jag antydde ovan, så är det pekande skuldfingret i frågan om den av media bortglömda/-slarvade landsbygden så in i helvete skevt – det är inte enskilda journalister i Stockholm eller en grupp av dem som är att skylla för den massmediala Stockholmscentreringen. Det är mediaföretagen (eller, för att sväva ut ännu mer, den stora ogreppbara "branch-helhet" och den verklighet de verkar i) som är det. Med den smått groteska övertaligheten på kanonduktiga journalister (i förhållande till antalet uppdrag och tjänster) i det här landet så är det inte särskilt svårt att hitta bra folk till de relativt få arbetsplatser som finns till dem uti i landet, utanför Stockholm, och även de har vid sidan av sin yrkesskicklighet och sitt myckna stretande haft en gnutta tur för att lyckas hamna på ett ställe där de, i alla fall någotsånär, kan försörja sig på sitt yrke. Men om den arbetsplatsen, den tjänsten eller det uppdraget, plötsligt inte skulle funka längre – ja, då har en i de allra flesta fall bara en stans att ta vägen för att ha en rimlig chans att kunna fortsätta med det jobb en vigt sitt liv åt: till den stad där det finns tillräckligt många mediaaktörer för att man (nästan) ska kunna hålla sig flytande trots osäkerheten och de ständigt krackelerande anställningarna – har man bara krånglat till sig ett åkband så kan man (med lite tur, även här) snurra massa varv i LAS-karusellen, kanske med någon liten avstickare till Lustiga informatörshuset eller Frilansbergådalbanan (eller Fritt fall), innan en spyr eller ramlar av. Men det är bara i Stockholm det funkar. Och när vi väl sitter här i den kungliga hufvudstaden är det inte så jävla lätt att bevaka landsbygden. Go figure! Men glömmer var vi kommit ifrån, nä, det gör nog ytterst få av oss, och i väldigt liten utsträckning.
   Missförstå mig rätt: Jag älskar Stockholm, att bo och jobba här – men det var ingen romantisk "nu-ska-jag-till-hippa-mediahuvudstaden-och-göra-glassig-murvelkarriär"-dröm som förde mig hit, det var för att jag var tvungen att röra på mig för att klara mig med yrkes/livet i behåll, och då var det här det enda alternativet. (En jävla tur att Stockholm då råkar vara cirka den enda stad i Sverige vid sidan av min alltida hemstad Karlskrona som bjussar på en massa vatten och öar till höger och vänster, annars hade jag blivit skogstokig på riktigt).
   
   …och det känns som en ynnest att få bo i en stad där betydligt färre än riksgenomsnittet (om än skrämmande många, och allt fler) röstar på ett parti som gör politik av att ständigt bända loss ett "de" från "vi". Men jag ser ändå hjärtans gärna att den skillnaden jämnas ut, och då självklart inte genom att Stockholm kommer ikapp siffrorna ute i landet, utan genom att de (ja du ser; här har vi en vi-och-de-uppdelning som samhället och dess makthavare, i sin evinnerliga vishet och enfald, lyckats skapa) krymper ner till vår nivå. Lyckas vi med att få "dem" att åter bli en del av "oss" (och, därmed, oss att åter bli en del av dem) så kommer nog de där otäcka siffrorna sedan fortsätta dala av bara farten, tills de snart bara *påff* försvinner – i alla fall från den makt som vi har gett förtroendet och uppgiften att göra tillvaron så bra som möjligt för oss. För oss alla.

  ❖

I know why the caged bird tweets

Två grejer som stör mig med sociala media när en känd människa har gått bort:

1. Hur alla plötsligt faller in i en hyllningskör, RIP:ar till höger och vänster och vill få det att framstå som att just hen minsann högaktade den nu bortgångna kändisen mycket mer än alla andra och mycket före alla andra redan när den nu bortgångna kändisen levde.
2. Folk som retar sig på hur alla plötsligt faller in i en hyllningskör, RIP:ar till höger och vänster och vill…

…okej! Ja, jag vet – nu är jag inte och klafsar med storstövlarna i motsägelserabatten (igen), men jag menar faktiskt både det första och det andra. I viss mån, helt beroende på situationen. Svart, vitt, gråskalor… (och det första tog jag, medvetet, mest med för att skapa effekt).

Anyhoo – case in point:

Att jag här nu inte gick svaromålsbananer i kommentarstråden beror självfallet på att hen som postade kommentaren inte menade något illa, tvärt om, och således inte förtjänade någon svada över sig bara för att jag råkade vara på lite dåligt humör. Och för att jag, enligt ovan, ju i någon mån instämmer med hennes åsikt.
Men jag väljer att titta en gång till och fråga mig om vid någon punkt, och i sådant fall var, just den åsikten slutar vara rimlig.
I just det här fallet tog den frågan denna form: Var Maya Angelou ett missförstått geni som ingen hade vett att uppskatta medan hon fortfarande var vid liv, för att sedan hyllas av massa kvasikulturella medlöpare?
Eh, nä.
Kanske förtjänade hon mer ännu ros (jag hittar just nu inte min facit-tariff över det där), kanske var ingen mängd lovord över hennes fantastiska livsgärning tillräcklig. Men jag tror vi kan vara ganska säkra på att, jo, hon hyllades plenty. Välförtjänt. Medan hon levde. Och hon fick höra massvis av lovord.

Visst, även denna gång fanns de så klart där i smärre drösar, fejsbokarna som hoppar på sorgebandvagnen och slentrian-RIP:ar loss sedan de läst nån Aftonbladet-artikel om att en kändis gått bort (eller ännu troligare, läst någon fejsboksväns kommentar om frånfället/artikel om frånfället. Och det är alla dessa som jag väl syftar på när jag skriver under på min första punkt ovan). Men att ur det dra slutsatsen att den bortgångne fick vänta på uppskattning till sin död är… hmm, tja, ganska jävla respektlöst gentemot dem som faktiskt högaktade den döde redan då hen var vid livet, och mot dem som faktiskt sörjer hens bortgång.

Fejsbokskommentatorn i mitt illustrerande exempel ovan menar så väl och har helt rätt i att vi ofta glömmer bort att visa vår uppskattning för någon eller någon medans tillfälle finns. Eller, i lite bredare svep, att vi inte ser att uppskatta det fina förrän det försvunnit. Det är en viktig synpunkt som hen här förtjänstfullt lyfter fram – att visa uppskattning är något som vi människor, särskilt vi jante-frusna nordbor, behöver bli bättre på.
Så varför buttrade jag till här då? Tja, den gamla vanliga käpphästen, antar jag. Sakligheten. Hur något i grunden fint och bra så lätt sveper undan sina egna fötter när sakligheten glöms bort.
Som det faktum att Maya Angelou var en högaktad poet både länge och väl redan medan hon levde.
Vilket gör att kommentatorn ovan snarast verkar vara besviken på sig själv för att inte bättre ha uppskattat (eller känt till?) Maya Angelou tidigare? Varpå det fina i hens budskap lätt tappas bort…


Det handlar som vanligt om var man tittar, om hur vi små människor har så svårt att anlägga andra perspektiv, hur vi missar de mest uppenbara saker när vi sitter och stirrar stint på vår egen lilla silkepapperstunna tankekuliss, oförmögna att med all enkelhet riva hål i den och se hur mycket och hur tydligt som pågår i den stora helheten där bakom.
Som det faktum att det trots allt är väldigt naturligt att en människa överöses med vackra or just efter att hen has left the building. För det handlar ju om en specifik definitiv händelse i personens liv (ja, den verkligt definitiva händelsen, vilket gör den än tyngre än låt säga en jämn födelsedag ett giftermål, ett nobelpris eller what-have-you). Något som i sig blir en naturlig nyhet som får folk att haja till och minnas. Och hylla.
Och är det något negativt? Visst, det hjälper inte direkt Maya Angelou, som alltjämt är jävligt död/saligen insomnad, men är inte uppmärksamheten en alltigenom positiv grej?

Jag ska inte låtsas att jag var någon stor Angelou-kännare. Jag hade väl läst en och annan dikt och visste lite vagt vem hon var (mest genom diverse popkulturella referenser). Det var ungefär tillräckligt mycket för att jag skulle ha bilden av henne som en fin och viktig människa och därför fälla en sorgsen suck inför nyheten om hennes bortgång för att sedan, i brist på annat, låta den landa i en RIP i min fejsboksstatus.
Men tack vare alla andra postuma hyllningar och lovord, alla andra RIP-svansar i mina socialmediala flöden, har jag nu lärt känna så många fler av hennes visa ord och i någon mån mer om henne som människa. Och med alla nekrologer och dödsrunor och levnadstecknande artiklar på tidningarnas kultursidor, och med alla RIP:ar i flödena delar många den upplevelsen med mig.
Hennes storhet kommer många fler, även slentrian-RIP:arna, till livs, och därigenom låts den leva vidare, kanske till och med växa.
En i sanning värdig hyllning. Ett arv.

Man kan med rätta tycka det är synd om uppskattningen av en person och hens gärning inte hinner komma hen till livs. Och fejksörjande begravningskraschare i fejsboskflödet är alltjämt rätt jävla störigt.
Men ingen riktig kärlek och/eller respekt gentemot en människa är för stor, inte heller efter hens liv tagit slut.

Med all respekt –
RIP, Maya Angelou.
 

  ❖

PS. Är inte det här en väldigt liten grej att irritera sig över? Jo. Jag tror min irritation i viss utsträckning beror på att jag, precis som hen som skrev den illustrerande kommentaren om Maya Angelou, retar mig på hur det stundom känns som en tävling i sorg. Typ, min pappa kände Maya Angelou tusen gånger mer än din pappa kan säga… stjärnstopp! Och när någon då lägger sig på en metanivå och börjar beklaga beklagarna… det blir liksom bara för allergent. Och jepp – ironin i att jag själv, till råga på allt med ett långt jävla blogginlägg som ingen läser, nu lagt mig på en meta-meta-nivå i hela tjotaballongen undgår mig inte. Jag är således den värsta röven av dem alla. En idioternas överstepreäst. Woohoo! I win!!
Men mest handlar det faktiskt om min gamla allergi mot hur människor ofta misslyckas med att se, eller ens vilja se, annat än det lilla utsnitt av verkligheten som råkar befinna sig mitt framför näsan på dem. Och stundom skaver en enda liten pyttig prinsess-ärta betydligt mer än en hel stor beanbag.

Let's get Syrious – pojken, spridningen och sakligheten

Så har det då hänt igen. En gripande bild har fullföljt sitt journalistiska uppdrag och fått en hel värld att förfasas, och en del av denna värld att kanske få upp ögonen för hemskheter som den kanske tidigare inte känt till.
Gott så.
För visst är läget i Syrien (fortfarande!) ett riktigt helvete. Och visst är bilden på den lilla syriska flyktingpojken som påträffats vandrandes ensam genom öknen oerhört stark, och därmed effektfullt talande för just det där helvetet.

Bilden, från UNHCR-medarbetarn Andrew Harpers twitter:
"Here 4 year old Marwan, who was temporarily separated
from his family, is assisted by UNHCR staff to cross #Jordan". 

(källa)

Och självfallet dröjde det inte länge innan bilden på den ensamma flyktingpojken antände den där gamla effektiva löpelden och snart dök upp i vart och vartannat facebook- och twitter-flöde. Och diverse nyhetskanaler var så klart inte sena att låta bildens styrka hjälpa den egna nyhetsförmedlingen från Syrien. (Eller, tja, den blev väl alltsomoftast egentligen en nyhet i sig. En bild säger ju som bekant mer än tusen sakliga rapporter).


Nu råkade det ju emellertid bara vara ett litet problem…

  ❦

Det här med saklighet har blivit lite av en käpphäst som stundom skrittar in i den här bloggmanegen – för det är beklagligt att behjärtansvärda ämnen och viktiga reflektioner och insikter stundom (riskerar att) smulas sönder av att dess förespråkare, i ivern att åstadkomma det där genomslaget, den där virala spridningen, tappar balansen och (medvetet eller omedvetet) faller från sin saklighetslina.  
Och det sociala mediesamhällets kollektiva omtänksamhet och vilja att förmedla densamma med delningsklickets blixtsnabbhet agerar ju inte direkt skyddsnät, ommansäger…

Nu ska jag definitivt inte vara den första stenkastaren i det här fallet, då jag säkert också stundom är lite väl snabb på avklickarfingret och sprider vidare någon uppseendeväckande artikel innan jag hunnit vara tillbörligt källkritisk (eller sedan jag per omgående insett att jag i min fejsboksidentitet inte har någon rimlig chans att ens försöka hinna vara det).
Så även om bättre källkritik (eller i alla fall ett instinktivt ifrågasättande) så klart vore önskvärt även bland gemene fejsbokare så måste vi/jag nog ha lite överseende där.

Det är värre när etablerade och respekterade nythetskanaler, säkert uppeldade av lika mycket genuin reporterglöd som av klickhets, trillar dit och hux flux ge mer bränsle till löpelden.


Som i exemplet Marwan. Som alltså inte alls var så ensam som såväl mången twittrare och fejsbokare som en och annan nyhetsförmedlare ville göra gällande.
Bland andra Washington Post-bloggaren Loveday Morris påpekar noga att det alltjämt rör sig om en oerhört beklämmande och hjärtskärande situation som är väldigt viktig att belysa.
Men det kan liksom bli sorgligt (och farligt) när någon förvanskar/beskär bilden av verkligheten för att skapa effekt och ge den bättre genomslagskraft – varpå risken blir överhängande att omtanken i stället skjuter sig i foten.

Här bör betonas att UNHCR-medarbetaren Andrew Harper, som ursprungligen twittrade bilden, (rimligtvis) aldrig hade för avsikt att förvanska verkligheten eller förleda någon med fotot, vilket är både lätt att ta reda på och tydligt i det att han aldrig hävdat att pojken var "ensam" och då han postat betydligt fler bilder från samma tillfälle vilka visar ett betydligt större perspektiv.
Misstolkningen att pojken var ensam lyckades den första retweetaren eller någon/några retweetare därefter, säkerligen med alldeles på egen hand. Bilden (ja, betraktarens mentala dito snarare än den faktiska, alltså) av att pojken flytt ensam genom öknen var helt enkelt mycket bättre, rent dramaturgiskt, än verkligheten – så det var ju bara att ta den tolkningen och kuta med den!

  ❦

I just det här fallet kanske inte risken är jättestor att klargörandet om bildens sammanhang får folk att  ifrågasätta rapporterna om hemskheterna i Syrien (tack vare exempelvis Morris betoning att belysa sammanhanget, men kanske mest för att läget i Syrien är hyfsat välkänt redan) – men trovärdigheten i bilden har dessvärre ändå blivit skadad.


Ett betydligt mer tragiskt exempel på hur en "felaktig" bild snabbt kan ledsaga en hemsk berättelse som en skottspoele över den socialmediala världen är emellertid storyn om den 8-åriga yemenitiska flickan som för ett drygt halvår sedan dog efter sin bröllopsnatt (och de sexuella övergrepp som natten innebar).
En skribent illustrerade (måhända av okunnighet) denna hemska händelse (och företeelsen barngifte) bland annat med en bild föreställande en palestinsk bröllopsprocession med en hel radda småflickor tillsammans med varsin betydligt äldre manlig kavaljer, detta under förespeglingen att flickorna var brudar (vilket de alltså inte var). Bilden blev snabbt viral, och människor i-världen över förfasades över den (snarare än över det faktum att en 8-årig flicka dött under sin bröllopsnatt?) och delade loss i sina flöden.
(Och ja, jag var en av dem.)

Det dröjde, så klart, inte många timmar innan bilden blev uppmärksammad av någon bättre insatt, som påpekade att flickorna på bilden inte var brudar utan brudnäbbar (bland annat rapporterade SR:s rättmätigt högaktade Mellanösternkorre Cecilia Uddén om felaktigheten morgonen därpå) – varpå alla de som nyss förfasats prompt förkastade bilden – och, i fejsboksflödets strida ström, med den hela företeelsen barngifte…

Till historien hör också att den här bilden (och/eller bilder ur samma fotoserie)
både förr och senare använts som anti-palestinsk/anti-muslimsk propaganda
under (den alltså felaktiga) förespeglingen att den föreställer just flickbrudar.
(Att det skulle vara rätt att, som de verkar av bilden, låta småflickor vara
brudnäbbar på detta vis, var och en i sällskap med betydligt äldre
kavaljerer, bör självfallet också ifrågasättas å det skarpaste – men det
är, i saklighetens namn, en annan, om än relaterad, fråga…).

(källa).

…vilken emellertid alltjämt är en oerhört skrämmande verklighet. Och den 8-åriga flickan alltjämt död.

…alltmedan i-världsmänniskan återigen kan sova lugnt i vetskapen att hen inte bara har ett berömvärt världssamvete och en stor omtänksamhet gentemot sina medmänniskor på andra sidan jorden, utan även en skarpsynt kritisk förmåga att se igenom en bluffbild (även om den verklighet bilden är tagen ur alltjämt råkar vara smärtsamt sann).
  

  ❖

Muttiplikationstabellen (på tal om fittan)

Hejsvejs!
Eller som Anna-Lena Brundin skulle säga… om hon vore man: Kuken på er!


Det är mycket fittsnack nu. Eller, njae, det är ju egentligen ytterst lite fittsnack – men i alla fall en liten gnutta mer än det ingenting som hittills tycks ha varit så gott som rådande. Och det är bra. Även om det – som jag hoppas vi kan komma fram till – fortfarande skulle kunna vara betydligt bättre.
Exempelvis har det framkommit rön om hur vanligt det, trots den relativa tystnaden, är med förlossningsskador. Vilket i sin tur har fått några röster att höras och texter att spridas.
Exempelvis har Blixas blogginlägg om ”den tabubelagda fittan och om hur fittskador normaliseras”, dykt upp i mina sociala meidieflöden några gånger i dag, och en vän frågade på fejsboken hur vi män ser på det som Blixa beskriver.
Vilket jag såklart, som man och därtill en som har tvångsmässigt svårt att lämna en fråga obesvarad, kände mig dristad att ta tag i…

Och det är ett väldigt intressant och viktigt inlägg Blixa har skrivit.
Men jag har lite svårt att få riktigt grepp om vad det är hon vill komma åt för problem.
Det jag ändå främst tolkar som problemet är den ton med vilken kvinnor möts av från vården (huvudsakligen barnmorskor?) och att det pratas för dåligt om det här (Well, duh! Luskade jag ut det helt själv ifrån titeln på hennes blogginlägg?)
För det måste väl vara tonen snarare än ordvalet, det där när vården säger att de där förlossningsskadorna är ”helt normala”?
Kanske är jag lite snett ute i min (!) läsning, men det blir liksom lite konstigt när jag, hos Blixa, tycker mig höra en ganska anklagande ton, ett ironiserande som tycks antyda att det inte alls är normaaaaalt att "hälften av alla fittbärare som föder vaginalt får bestående skador efteråt". Hmm – visst, det är en definitionsfråga… men, jo, om hälften av alla som det handlar om drabbas så skulle jag hävda att det, per definition, är i alla fall hyfsat jävla normalt. (Och, jo, vi får väl därtill anta att så många som hundra procent av alla som föder vaginalt är "fittbärare").

Problemet är väl att det "normalt" som förmedlas från vården har en ton av "…så det är inget du behöver bry ditt söta lilla huvud om. Seså, move along." Eller?


Tyvärr känner jag att Blixas egen ton (som jag alltså läser som lite halvkränkt ironiserande) för bort den viktiga problematiken en gnutta från sakligheten. Och från hur det här är ett jämställdhetsproblem (om det nu är det).
För kruxet kan väl inte vara det svårfrånkomliga faktum att de här fittproblemen bara drabbar kvinnor (vilket man nästan får en känsla att Blixas smått anklagande ton vill få det till (återigen: mina högst subjektiva läsning))?
Det må vara förbannat orättvist, men det är knappast, i grunden, partiarkatets fel.
Nej, vi män drabbas av allt att döma inte ens i närheten av lika mycket fysiskt helvete med våra underliv som kvinnor gör, och det har, återigen av det där alltet att döma, att göra med att det i så stor utsträckning handlar om just problem till följd av barnafödsel – vilket, är jag ledsen (eller, rent egoistiskt; glad), är något som vi män inte behöver dras med, eftersom vi just här har den sista, kanske enda, riktigt påtagliga skillnaden mellan könen, vilken vi ju snällt får acceptera, hur mycket jämställdhetsivrande feminister vi, kvinnor som män, än är/vill vara.
(De enda personliga erfarenheter jag har av dessa frågor ligger så långt tillbaka i tiden att jag inte har några som helst minnesbilder av dem, ja redan vid min allra första början faktiskt: jag föddes med kejsarsnitt, detta på grund av att mitt storasyskon tydligen gjort kaoz med min ömma moders möjlighet att på någotsånär säkert sätt föda mig annorledes).

Nåja, nu var inte min mening här egentligen att recensera eller nagelfara Blixas viktiga blogginlägg. Tror jag…
Så om vi ska diskutera det här utifrån frågan om ”jämställd vård” får vi väl först snarare se om det är någon skillnad på hur problemen bemöts och behandlas, både rent medicinskt och kontextuellt/diskussionsmässigt. Här har jag ytterst lite att gå på, eftersom A: Jo, det pratas ju inte särskilt mycket om det här, så jag vet inte särskilt mycket annat än vad jag själv erfarit, och B: Jag har själv inte erfarit särskilt mycket, eller särskilt allvarligt, i fråga om fysiska/medicinska problem med mina mansdelar. Men de få besvär och frågetecken som har förekommit såpass att jag tagit upp dem med min läkare har samtliga, även om de besvarat, fått rum under det lilla paraply som är ”det är helt norma(aaa)lt”. Så där tror jag inte det direkt är någon större skillnad*.

Papaya. För att… varför inte… (källa)

Men hur är det om vi ser till ett större sammanhang? Uppenbarligen pratas det inte så mycket om de här frågorna kvinnor emellan eller kvinnor och män emellan (Eller? Min bekantskapskrets är kanske inte den mest representativa, och förlossningsskador är så klart inte ett lika vanligt förekommande ämne i våra samtal som, säg, lägenhetsköp eller nya säsongen av ”House of Cards”, men jag känner inte att det är något som undviks eller känns tabu-obekvämt när relevansen dyker upp. Vilket den trots allt gör då och då. Nåja…).
Men hur mycket snackar vi dudes med varandra om våra fysiska tillkortako…(”öhh, du menar väl ’till-långa-kommanden’? Höhö…”) när det är periodpaus i hockeyn eller vid pissrännan på krogen eller i korvkön på monstertruck-showen (eller i vilka sammanhang vi nu är sådär härligt manliga)?
Jaja, det finns massa snubbar (eller i alla fall några få som gör väsen av sig) som, säkerligen på grund av alldeles för lite eller alldeles för mycket självsäkerhet på den penila fronten, snackar kuken hit och kuken dit och titta på mig, jag gör helikoptern! Det där kan vi lämna till den del av könskultursdiskussionen som redan stötts och blötts (no pun intended) hyfsat mycket redan. För nu handlade det ju om mer medicinska aspekter, eller hur?
Så hmm… tja, jag har förvisso som sagt insett att de intellektuella kretsar** jag rör mig i kanske inte är de bästa representanterna för det där ”manligt” som det snackas så mycket om, men jag vill ändå hävda att nej, våra åkommor, frågor och orosmoln rörande våra underliv är inget som dryftas vare sig särdeles frekvent eller bekvämt. Så där är det nog inte heller någon större skillnad…  

Men det ännu större sammanhanget då? Den samhällsstora, kulturella – ja, i mångt och mycket det massmediala – kontexten?
Tja, här kan vi nog säkert höra, det vill säga inte höra, hur de kvinnliga problemen ekar ganska påtagligt med sin frånvaro.
Inte för att de manliga egentligen gör vansinnigt mycket väsen av sig – jaa… Kjell-Olof Feldt och Bert Karlsson dyker upp nån gång ibland för att, tillsammans med massa novembermustascher, för att berätta om hur stort och jobbigt problem prostatacancer är, och testikelcancer är jättevanligt och yadayadayada (även om man (!) ytterst sällan/aldrig nås om info om vikten av att kolla kulorna eller någon vartannatårskallelse till pappografi… eller testografi, som det väl rimligtvis torde heta… om det nu fanns). Och jo, vi drabbas reflexmässigt av citronansikte när någon på film får en spark mellan benen, och visst var det ju sååå roligt med rubrikerna härom året när han den där ruskigt nytiga*** snubben i Modern Talking hade brutit kuken! Ah, good times…
Men i övrigt? Inte så där jättemassa utrymme för manliga könsstympningar, egentligen. 

  ❦

Så. Visst var det här en härlig massa dravel bara för att komma fram till att det – ur ett rent man/kvinna-perspektiv – inte råder så vidare värst stora skillnader i hur vi kontextualiserar och diskuterar fysiska/medicinska problem och konstigheter med våra respektive manliga och kvinnliga kön (eller kanske snarare inte gör detsamma)?
Njaefastväntalitenu!!!
Grejen är ju att vi redan tidigt här konstaterade att de skador och problem kvinnor drabbas av, till avgörande grad till följd av havande och förlossning, vida överskuggar de könsknas män lider av. Således borde snacket om kvinnornas lidande vara i överskuggande proportion (även om nu snacket om männens problem nu alltså inte är särskilt öronbedövande). Och det är det ju knappast.

Jag tror att vi ganska lugnt kan konstatera att det över lag hålls alldeles för tyst, på grund av tabu eller whathaveyou, om det här frågorna, både vad gäller kvinnors och mäns problem. Vi måste helt enkelt bli bättre på att prata om det (eller, om nu inte formen redan var upptagen av ett annat viktigt (och inte helt orelaterat) ämne: #prataomdet).
Och då kvinnornas är ack så mycket vanligare förekommande så förtjänar de, rent krasst matematiskt, betydligt större utrymme i diskussionen 

Dessutom har vi inte berört de kanske viktigaste aspekterna…

  ❦

För sen har vi ju det rent tekniska, eller vad man ska kalla det. Det som händer där i vården, på sjukhusen och i forskningslabben…
Och där tycks det läggas skrämmande dåligt med resurser på att både undvika och rehabilitera (och, som sagt, diskutera) förlossningsskador. (En länk och En annan länk).

Är detta då en jämställdhetsfråga? Och, i sådant fall, en fråga om bristande jämställdhet? Om vi alltså ser till det faktum att hundra procent av förlossningsskadorna drabbar kvinnor och att det är ett ämne som får alldeles för lite resurser, i synnerhet om man (måhända krasst relativt) ser till hur många som drabbas av problemen, så blir svaren Ja och Ja.
Och om man kokar ner jämställdhetsproblematiken här till en ren fitta vs kuk-fråga? Får männen (på grund av en patriarkal/fallocentrisk världsordning och dess snoppvevande lobbyister eller på grund av något annat) oproportionerligt mycket mer resurser för sina könsproblem?

Tja, låt oss fundera på det med en gammal hederligt follow-the-money…
Eller, okej, nu ska jag erkänna att jag inte orkar följa några faktiska stålars här (vaffan, det här är ett blogginlägg (måhända alldeles för långt, men…) ingen jävla avhandling!). Men om jag skulle dra till med en exemplifierane gissning… Nej, nu har jag alltså inte tagit reda på hur många dollars som lagts i forskningen bakom utvecklingen av Viagra, men om jag till någon bättre insatt skulle ställa frågan huruvida den summan är rimlig i proportion till vad som läggs på forskning om och vård av förlossningsskador så är jag är ändå ganska säker på att svaret skulle bli ett alldeles för tydligt Nej.
Och då snackar vi alltså inte om någon hypersvår fysisk skada å det manliga könet (hur jobbigt nu impotens säkert än är) utan om den manliga ”rättigheten” att få knulla (eller i alla fall ha stånd). Vilket väl ändå är ett problem som (och ni får ursäkta om jag trampar på några slaka snoppar här) borde skämmas om det hade stake (okejrå, pun lite intended) att på allvar jämföra sig med förlossningsskador. Eller?

  ❦

…vilket så för oss in (förlåt) på nästa (och, i alla fall min sista) jämställdhetsaspekt i det här sammanget – nämligen vad det har att göra med sexliv på lika villkor. För förlossningsskadorna är alltså inte bara skador, oftast svåra, i sig – de för dessutom ofta med sig ett, för att använda Blixas ord, ”rätt rejält  handikappat sexliv”. (Eller, om en så vill, ett rejält hinder för den kvinnliga rättigheten att få knulla).
Och om vi, i jämställdhetens namn, sätter vårt smala hopp till att ett sexliv (ur det heterosexuella perspektiv jag för enkelhetens skull håller mig till här) trots allt är något som med ömsesidig njutning och känsloutbyte delas mellan två människor – och till att män faktiskt bryr sig om kvinnors väl – så torde problemen med förlossningsskador vara något som inte bara ligger i kvinnornas (även om det så klart är de som lider oändligt mycket mest av dem) men även i männens intresse att få bukt med.


Eller, för att uttrycka det lite mer koncist (varför i heblete jag nu inte lyckades med det från början!?):
A; Prata mer om förlossningsskador och välmående fittor, och
B; Put your money where your mouth is!

  ❖

* Ja, jag berör här alltså bara de skillnader jag förmodar mellan män och kvinnor, och
går alltså inte in på hur de här frågorna aktualiseras annat än i den (vita) hetero-
dikotomi som är den enda kontext jag känner mig tillräckligt bevandrad i för att tala om.

** Ja, nu menar jag inte att mina bekantskapskretsar är särdeles intellektuella,
bara begreppet "kretsar" ur ett intellektuellt perspektiv. Typ.  
*** Ordförklaring för icke-karlskroniter.

Status

Hej!
Jag skulle behöva hitta ett jobb (som man tjänar pengar på och inte BETALAR för att utföra – som med artisteri)!
Är det någon som har några idéer som ni tror skulle passa en kvinna som mig?
Jag är full av idéer och jäkligt kreativ!

De där orden är från en facebookstatus som idag dök upp i mitt flöde, en status skriven av en svensk kulturarbetare.
Hon råkar dessutom vara en av de mest talangfulla, innovativa och självständiga – ja, i min djupt beundrande mening en av de allra bästa – och (alltså rättmätigt) mest hyllade idag verksamma artisterna i Sverige.
Hon bor i en av huvudstadens södra närförorter och är i år Grammis-nominerad i hela sju (7!) klasser (Bästa: artist; producent; pop; album; kompositör; textförfattare och video).
Och hon behöver alltså ett extraknäck för att få tillvaron att gå runt.

De där orden är det svenska kulturklimatet.

  ❦

Ett par grejer:
A: Har ni något jobb som ni tror skulle passa? Hoppa in på Jenny Wilsons fejsbok och tipsa!
B: Här är ett klipp från MTV Cribs och en husesyn hemma hos en random amerikansk rappare som du säkert aldrig hört talas om (även om han, enligt egen utsago, know'm say'n, är "more than just your average rapper"):

  ❦

Nu vill jag inte säga att Slim Thug inte förtjänat sin crib och sitt bling och sina rims och sin roj-roj (om nu någon förtjänar det där). För jag vet i ärlighetens namn ingenting om honom förutom hur han bor (och att han får problem när det krävs mer än två Für Elise-toner på den snajdiga flygeln). Och det här handlar så klart inte om honom.
Men fan, hos mig vänder det sig i alla fall lite i magen här…

Hur många svenska artister lever ens den där snubbens gästtoalett i lyxjämförelse? ABBAs två B:n och Pär Gessle, typ. Och Kent har nog inga problem att få ihop till hyran, och Robyn och Håkan Hellström lyckas väl hanka sig fram…
Men sen?
Och hur många av Sveriges högst aktade skådespelare lever flådigt utan att packa väskan och dra till Hollywood? Tja, lönekuvertet från Kungliga Dramatiska Teatern hör inte till de tjockaste…
Några svenska deckarförfattare har förvisso lyckats skrapa hem hyfsat imponerande stora kovor – främst på grund av utrikesframgångar – men, som droppar i ett hav av inhemsk skrivtalang är de nog inte så många…

  ❦
 

"Eeeeehh, komigenurå!"

Och det är så klart inte så enkelt som att med detta hävda att Jenny Wilson och Slim Thug helt sonika borde få byta ekonomisk verklighet med varandra och vips var den rättvisan skipad! Youtube-klippet ovan visar knappast ett rättvist samhälle. Och det visar knappast några politiska kultursubventioneringar, utan snarare en marknad som med folkhemssvenska ögon snarast är mer amok-löpt än bara "fri". (Och innan ni börjar peka finger mot fildelarna och streamingtjänsterna – Slim Thugs alster finns också på Spottan.)
Så det är nog inte så enkelt som att bara hojta "Svensk politik satsar för dåligt på kulturen! Mer pengar till konsten!" eller (å andra hållet) "Sänk skatten! Rolls-Royce-momsen är på tok för hög!".
Nä, hade jag haft ett bra svar på hur den svenska kulturen skulle kunna bli ekonomiskt välmående för dess utövare så hade jag nog sålt själen till den mest otänkbara av mina djävlar och kastat mig in i politiken.

Men nånting måste göras. Så det behövs en debatt – och att den tamejfan leder nånstans positivt! Och ett bra ställe att börja (eller, egentligen, fortsätta med uppad växel) är i det där som står i början av det här blogginlägget.

De där orden.
Den där statusen.

  ❖

En liten kortberättelse jag skrev i huvudet på väg hem från affären, med ett fiktivt berättarjag, i stället för att orka vara ett aktivt verklighetsjag själv

❖

Haiku, tillsvidare

Jag borde kanske skriva ett brev till dem. Eller ett mejl. Det skulle säkert göra det enklare för dem. Och för mig med, visst. Numera har jag ju ändå ett sånt där mejlkonto. Min dotter hjälpte mig ju att skaffa det. Det skulle göra det enklare för oss att ha kontakt med varandra, sa hon.
Skit samma, kontakta dem borde jag väl kanske. Vilka ”dem” nu är? De som gör kassamaskinerna? Eller tillverkarna av kontokortsmojängen? För de är ju olika, allihopa.
Eller äsch, om jag skriver till Konsum, till deras huvudkontor eller så? De borde väl kunna se till att så att mitt brev, eller mejl eller vafan det blir, hamnar där det ska?

Fast det skulle nog ändå inte ha någon verkan. Det finns garanterat massa regler om sånt där, som säger att nej det går inte, för man måste faktiskt skriva ut till varje jävla kund, som nått slags bevis för transaktion. Även om allt väl nuförtiden bokförs ändå, digitalt, så fort mjölkpaketskoden och lingongrovakoden och herrgårdsostkoden piper förbi i kassan?
Men det skulle ju vara så enkelt ändå. Bara för den lilla kortmojängen att ställa en fråga till. Om jag vill ha det. Ytterligare ett litet enkelt knapptryck bara. ”Nej”.   
En skitsak, kanske, att gnälla på. I det stora hela. Men som det verkar har alla de där bäckarna små bara blivit bättre och bättre på sitt ågörande på sistone. Och det måste ju bli en herrans massa papper, ändå. Även om de är små. Och bläck. I onödan.
För om jag har glömt vad jag har handlat, kan jag väl kolla mitt kontoutdrag. På Internet.
Visst, kanske skulle jag få för mig att deklarera och ha mig, eller nått, som om jag vore nån jävla egenföretagare. Även om mjölken ju skiter i vilket. Osten med. Fast då skulle jag ju bara kunna knapptrycka ”Ja” i stället.


Ja, jag borde nog skriva till dem ändå.
Jag har ju tid.

Fast å andra sidan.
Det där är ju trots allt de enda samtal jag har nuförtiden, i stort sett. 

De enda orden.
”Du kan slänga kvittot tack.”
Överflödiga.

❖