Såga Lund. Eller "Kränkta vita akademiker."

 
Igår hade "Fråga Lund" återupplivningspremiär. Och det tittade inte bara en säkert betydande del av svenska folket på, utan även några ur nämnda skara som har massa intelligens, akademiska meriter och därtill möjlighet att få sina åsikter publicerade i Sveriges största tidningar. Och hejsvejs, här bidde det sågspån, minsann…

"Fråga Lund" är dessutom ett anagram på "Gå flundra".
Och "Fånga drul." Och "Dunfåglar"…

Jag såg faktiskt på "Fråga Lund" igår (ja, jag tittar ibland på tv när jag är på besök hos mina gammel-gluttande päron, vilket nu råkade vara fallet). Ramlade knappast ur soffan av dess kvalitet, men tycker att, tja, det var väl lite trevligt ändå. För även om jag själv har ett akademiskt förflutet och fler högskolepoäng än vad som är nyttigt, så iddes jag inte anlägga ett kritiskt von oben-perspektiv i paritet med Expressens Jens Liljestrands.

Här försöker ett tv-program popularisera vetenskap till gemene man och sprida kunskap på ett lättillgängligt och trevligt sätt. Något som bevisligen är ytterst välbehövligt i detta faktaresistensens tidevarv.

Visst, det kan absolut göras bättre, och produktionen har säkert både ett och annat att skruva på för att göra det, men spånhögen från Jens Liljestrands sågning lyckas jag (uppenbarligen) inte låta passera mig obemärkt.

  ❦

Jens Liljestrand tycker alltså att nya "Fråga Lund" pissar på "lärdomskulturen". Ja, det gör det möjligtvis, men inte i närheten av den grad till vilken Jens Liljestrand pissar på "icke-lärdomskulturen" (AKA, den mer eller mindre obildade massan). Bara för han inte knockades av massa ny kunskap och insikt, på grund av att han ”som disputerad lundensare” (!) säkerligen är mer beläst och intelligent än de flesta, betyder inte det att Fråga Lund är kass.

Vill Jens Liljestrand lära sig nya intressanta saker föreslår jag att han, i stället för att kolla på Fråga Lund (vilket jag – *brasklapp* – vet att han här förvisso har mer eller mindre som uppgift att göra) besöker någon föreläsning. Förslagsvis i Lund. Eller youtubar några avsnitt av den förnämliga engelska tv-serien "QI", om det nu är en mer underhållande variant av kunskapsinhämtning som efterlyses – den har nog fan gett mig mer av både kunskap och skratt än hela min mångåriga tid i Lund. (Den svenska, och påtagligt lundensiska, upplagan ”Intresseklubben” håller också hyfsad klass, även om den inte riktigt kan mäta sig med originalets förhållandevisa briljans).

Eller retar Jens Liljestrand sig bara på hur den ärade expertisen i programmets panel nedlåter sig till att syssla med underhållning utanför studentikosa spexcirklar och skojfrisk kårpennalism? Spilla kebabsås på min tweedkavaj – skämmes, ditt imbecilla hjon! Fly mig ett glas punsch innan jag få stora dåndimpen!

  ❦

"Finns otur?" må verka som en tramsig fråga, som Jens Liljestrand, tycker, men jag tycker den besitter en synnerligen intressant och relevant filosofisk dimension i diskussionen om vikten av det abstrakta gentemot det konkreta och och hur något som "inte finns" i vår begreppsvärld likväl blir ytterst betydelsefull.

Jag har på senare år otaliga gånger förfasats över allmänhetens – och den näthatande synnerhetens – oförmåga att å ena sidan se världen i annat än svart-vitt och å andra sidan (tja, egentligen samma enfaldiga ena sidan) identifiera och värdera omvärldens abstrakta aspekter (saklighet och fakta vs känsla och insinuans, etc…). Utifrån det tycker jag den här framlyfta frågan är synnerligen intressant och välbehövd.

Jag tycker att panelen lyckades flika in lite intressanta påpekanden om detta på ett ganska bra sätt och därtill blurra lite kring ämnet otur utifrån andra infallsvinklar.

Här håller jag, på ett vis, möjligtvis med Jens Liljestrand – i det att programmet stundom klippte lite väl snabbt från ett ämne till ett annat. För jag skulle gärna se ett helt Fråga Lund-avsnitt vigt åt diskussioner kring denna ”tramsiga fråga” (exempelvis hur vidskepelse alltjämt – trots att det är tramsigt – ibland villkorar vår tillvaro; avsaknaden av 13:e våningen i amerikanska byggnader, ocd-beteenden, fullständigt hitte-på som får styra politiska diskurser, etc, mm, osv…)

  ❦

Okej, kanske är jag lite väl hård i min irritation över Jens Liljestrands irritation. Kanske hade han bara vaknat på fel sida igår. Men i sådant fall gjorde jag det idag.
Och visst – "Fråga Lund" kan nog utan fara att kollra bort tittarna från tv-rutan våga gå lite mer på djupet i den vetenskapliga diskussionen – gemene man må vara korkad och okunnig till den grad att Fråga Lund blir en viktig folkbildare, men hens intelligens och nyfikenhet tål nog att kittlas mer än den gjordes av programmet igår. Om det håller jag med en annan "Såga Lund"-skribent, Sydsvenskans Linda Fagerström, om, liksom uppfattningen att produktionen gärna kan tagga ner lite med hipphetsdesperationen. Kanske svepande lite mindre med strålkastare över tv-studion mellan inslagen och skoja bort dem i lite mindre utsträckning. Men att gnälla på att Kristian Luuk är Kristian Luuk och omnämner den samlade kompetensen med superhjälte-aktiga epitet i ställer för att titulera dem enligt tillbörlig akademisk sed – det känns ungefär lika progressivt som en tvångsmanlig fracksittning i gängse nationskällare.

Och apropå progressivt – ja, jag saknar också de fyra glaspanelerna framför Jan-Eyvind Svans ögon (må han vila i frid), men även om SVT nog skulle kunna balansera lite bättre mellan de lundensiska anorna och nya generationers moderna tv-vanor så bör de inte skrämma bort de sistnämnda genom att helt viga sig åt de förstnämnda. Det skulle säkerligen bli bra tv för oss ex-akademiker som inte ens lyckades bli överliggare men alltjämt hyser stor kärlek för kun- och vetenskap, men den där folkbildande uppgiften som belackarna här håller så högt skulle det nog inte bli mycket bevänt med, inte där det verkligen behövs.
Hmmm. Jo, det känns nästan som att det känns lite varför-lyckades-inte-jag-bli-professor-avundsjuka från de blott till journalistikens tyckande lyckade skribenterna…
Those who can, do. Those who can't, teach, och allt det där. And those who can't teach, write sågande tv-recensioner på tidningarnas kultursidor om dem som kan både göra och lära ut.
(Och jag skriver ett sågande blogginlägg som ingen läser om dessa kulturskribenter. Nej, ironin undgår mig inte.)
Hur välutbildade och kultursidornas tv-skribenter än är så är troligtvis experterna i "Fråga Lund" lik förbannat snäppet vassare. Och de tycks inte ha något emot att förklara för svensson att otur både finns och inte finns eller att en längre person har längre till horisonten än en kort eller att människans spatiala orienteringsförmåga är starkt beroende av synsinnet, för sålunda har evolutionens betingelser klurat till det.

  ❦

Eller är det månne så att de kritiska recenserande skribenterna, kanske hand i hand med nämnda avund, saknar de gamla gubbarna och tanterna, vars trovärdighet och kunskap var så respektingivande på den gamla goda "Fråga Lund"-tiden? Herrejisses – de här nya akademiska panelhöjdarna är ju för böfvelen inte mycket äldre än jag själv… Fan, jag har blivit gammal… Vad har jag gjort med mitt liv…?

Inte fan vet jag.
Fråga Lund.

Och se där – lite ilska! (Inte alls) som ett brev på posten!

 
Det är sällan jag orkar låta min ilska över vardagens irritationsmoment ta större form än en djup suck eller en i fickan knuten näve (eftersom det oftast bara skulle vara ett resultatlöst slöseri med energi att förargas ytterligare). Men nu tycks min, säg "något mindre kärleksfulla" inställning till hur Posten – förlåt, PostNord – lyckats med sin uppgift på senare tid ha förmått mig att knuffa in sucken hela vägen hit, in i ett blogginlägg.

Anledningen den här gången: Igår kväll när jag kom hem från jobbet låg en påminnelseavi för en försändelse på mitt hallgolv. Den var för ett paket som skulle hämtas senast den 8 augusti (uppmärksamma och kalenderbitande läsare noterar att detta datum med smått hejdlös ackuratess  överensstämmer med just gårdagens). Och när jag idag (med ytterst svag förhoppning, förvisso, men ändå) besökte mitt paketutlämningsställe så hade försändelsen ifråga mycket riktigt skickats tillbaka (för paketutlämningsstället tycks i alla fall sköta sitt uppdrag till punkt och pricka).

Att påminnelseavin kom till min dörrmatta först när det var precis för sent torde – precis som det faktum att jag dessförinnan inte sett skymten av någon originalavi – bero på att min adress på avin var "…vägen 56" snarare än (det korrekta) "…vägen 5".

Nu finns visserligen den lilla hypotetiska möjligheten att paketets avsändare skrivit fel gatunummer från början, men med Postens – förlåt, PostNords – track record på sistone vad gäller försändelser till mig (och då privatpersoner och/eller mindre företag ofta är ganska noga med vad de skriver i adressfälten) ligger det frestande/påfrestande nära till hands för mig att snarast vifta skuldfingret mot Posten…

  ❦

Exempelvis minns jag ganska väl det här fina uttrycket för grundläggande språkbegåvning härom veckan:

Jaha, och hur tycker du det där gick då, kära brevbärare…?

Eller den där gången ytterligare ett par månader tidigare, då jag fick en avi om att ett paket till mig nu skulle ha kommit till mitt utlämningsställe för att så, då jag kom dit, få reda på att det inte hade anlänt dit än, men var på väg. Därpå kunde jag sedan (efter ett par dagars upprepade kollar), medelst kolli-nummer och webblogg, under några veckors tid följa paketets låååånga och strapatsrika (det vill säga fullständigt händelselösa) färd från brevterminalen i Årsta till Coop i Hammarbyhöjden. Tja, då det i skrivande stund fortfarande inte har kommit fram vågar jag dra slutsatsen att försändelsen snarare  lyckats med det smått mirakulösa konststycket att försvinna under den paret kilometer långa resan från Årsta till Hammarbyhöjden.
Imponerande ändå.

Ja, det är klart… Det är inte utan att Andrées ballongfärd
ter sig som en baggis i jämförelse…

Sen har vi åtskilliga fall av allmänt förvirrade avier som (trots att de i ett par fall inte varit påminnelser) bemöts med ”den här står det att du redan hämtat ut” hos utdelaren.
Samt vi ytterligare en handfull försändelser (ja, antalet är "handfullt" alltså; de faktiska paketen är nog av betydligt större sammantagen volym) som meddelats har skickats mig men som helt sonika aldrig kommit fram. Här finns ju så klart möjligheten att det svenska postväsendets utländska kollegor fuckat upp någonstans tidigare i kedjan

  ❦

Att reklamera hos PostNord är därtill något som, trots den nu höga graden av frustration, inte känns värt besväret – sannolikheten att det ska resultera i något mer givande eller konkret konstaterande än det redan välkända "Näääe, hörrödu… det verkar som att det blivit… fel nånstans." (Ah! Alltid skönt att få en yrkespersons utlåtande!).
Visst, jag vet att jag gör PostNord en otjänst genom att inte reklamera och på så sätt underlåta att
hjälpa dem i sitt "ständiga förbättringsarbete".



Som lagom utmattningsdeprimerad vanlig liten människa kommer klagomålet emellertid sällan längre än till ett gnyende "Men ooorkaaaaa…" (Det här blogginlägget är ett väldigt sällsynt undantag).
Dessutom är det i hög grad omöjligt att krångla sig ur den smått Moment 22-aktiga kruxet det innebär att kartlägga vilken ännu icke erhållen beställning som hör ihop med vilket fall av postkajko. (Lärdom: Om du klantar till saker tillräckligt ofta och mycket så blir det till slut så svårt att veta vilket klanteri som är vilket att det blir så gott som omöjligt att konstatera att något klanteri ens förekommit in the first place. Yay!)  

Att försöka förmå avsändaren att delta i reklamationsprocessen (vilket tycks vara önskvärt i dylika förehavanden) är således också tämligen dödfött, och även om en mot förmodan skulle lyckas para ihop rätt avsändare med rätt försvunnet kolli skulle en privatperson eller liten skivhandlare i Kina eller Argentina eller Portugal eller Varsomhelstivärlden knappast kunna väntas orka ta sig an det bryderiet.

  ❦

Och det här är alltså vad jag, en ynka liten person – förvisso en ynka liten person som av någon dum anledning blivit skivsamlare och därvidlag mellan varven inhandlar en hel del objekt från långt borta, vilka kräver postalt handhavande på vägen, men ändå; en ynka liten jag – haft nöjet att drabbas av.
Hittills i år, typ.
Mestadels har det varit mer eller mindre sällsynta skivsamlarobjekt som kommit i kläm. Det kanske inte har rört sig om några snordyra grejer (jo, några hundralappar för en liten skiva kan vara mycket pengar, men det har inte rört sig om några jätteinköp – då hade jag nog köpt till alla möjliga transportförsäkringar) men ibland har deras frånfälle under postrutten ändå kunnat vålla mer obehag än lite sammanbiten ilska. (Hur ofta snubblar man över en israelisk promo-version av "Kid A" på e-bay, liksom!!?). Och det är nog beställningar för sammantaget ett par tusenlappar som kommit bort på vägen eller förstörts. För bara lilla mig och min inte alltför stora eller slitstarka plånbok alltså.
Det är inte utan att en undrar hur mycket pengar som då, totalt sett, går upp i rök ur postväsendets händer…

En skulle kunna tänka sig att Posten torde förmås sköta sitt uppdrag med en mer imponerande verkshöjd sedan de konkurrensutsatts, men av mina egna erfarenheter att döma är så inte fallet. Förvisso kanske mitt minne är lite skönmålat, men jag kan inte komma ihåg att Posten lyckades åstadkomma den här graden av urkukeri på "den gamla goda tiden"… (Vadfalls? Har min fader närt nån jävla kommunist vid sin barm!?).

Ja, jag är helt enkelt inte helt imponerad över hur en av vårt samhälles viktigaste och mest grundläggande servicefunktion sköts nu för tiden.

I den lilla mån jag kan drista mig till stöket att styra över vem som ska sköta sluttransporten av mina från utlandet (eller inlandet) efterskickade varor så lutar det nu åt att jag kommer försöka göra sålunda framöver, i de fall det är möjligt (vilket inte är så många; PostNord tycks alltjämt vara default-brevbärare för både lång- och kortväga försändelser).
Och då kommer ändå de alternativa transportfirmorna med sina egna halvdiaboliska irritationsmoment ("Vi kommer hem till din dörr med din försändelse; det enda du måste göra är att vara hemma för att ta emot och kvittera paketet när vi kommer, det vill säga nån gång under helt vanlig jävla kontorstid. Eller så kan vi, mot en liten peng, leverera paketet till en alternativ adress, om du nu alltså, mot förmodan, skulle råka befinna dig någon annan stans än hemma, typ, intevetvi, på jobbet eller nåt…"). 

Men otalet "om" och "men", onödigt ödslat ilskekapital och omdirigeringskostnader till trots – de paketen brukar i alla fall komma fram till slut.
Vilket ju är lite av poängen med post.



 

Så nära men så långt borta… – därför behövs mångfalden i massmedia

    
Fredagskväll. Islamiska staten, IS, slår plötsligt till på flera ställen i Paris. Hundratals människor dödas eller skadas. Hela Sverige, i tv-soffor och på sociala media, hamnar i chocktillstånd. Känslorna, skräcken, sorgen svallar, Frankrikes sak är vår. Vilket är fantastiskt, mitt i fasan – när hatets mörker är som tyngst lyser kärlekens ljus som starkast.
Men var var dessa känslor dagen innan, när Beirut drabbades av snarlika terrorattacker?
Och hur välkalibrerad är egentligen den där ”närhetsprincipen” i svensk nyhetsrapportering?

⏤ ⏤ ⏤

 
Mångfald i media, ja…
Jag pratar nu inte om massmedial mångfald i betydelsen ”både 'Så ska det låta'mer och tjeckisk dockfilm, både fotbolls-VM och dokumentär om mongolsk strupsång”. Den mångfalden är så klart alltid viktig, men nu är det den gamla hederliga, pk-doftande etniska mångfalden jag åsyftar – en mångfald där representationen i svensk media speglar ett tvärsnitt befolkningen.
Vilket den ju alltså inte riktigt gör.
Idag känner vi till problemet. Och vi jobbar på det, rannsakar oss själva och våra fördomar och vidtar åtgärder för att skapa en bättre representativ mediabild. Men takten med vilken den utvecklingen går kan nog sägas ändå lämna en del att önska.

Varför är det så viktigt då?
Rapporteringen om terrordåden i Paris visar det ganska tydligt.
Ja, ni vet, de där som inträffade dagen efter de i Beirut. Många känner nu till även de ohyggliga terrordåd som ägde rum i Beirut dagen innan Paris-attackerna – men vi gör det först och främst genom att de här och var (tack och lov) lyfts fram som jämförelse med just hur rapporteringen och det sociala mediaflödet om hemskheterna i Paris.

”Närhetsprincipen”, säger ni? Paris ligger närmre Sverige än Beirut, därför har vi lättare att bry oss om det som händer där.
Det stämmer.
Närhetsprincipen är måhända ett väldigt cyniskt verktyg, men i dess cynism finns ändå en logik; vi har lättare att relatera till, och därför bry oss om, det som ligger oss nära, om det så är nära i rent fysiskt geografiska avstånd, i kulturella eller ekonomiska likheter eller i familjära släktskap. Någonstans måste en nyhetsredaktion helt enkelt välja vad den ska rapportera om, och det är meningslöst att rapportera om något som ingen bryr sig om på grund av att det, på ett eller annat sätt, är för långt borta.

Så ja, den förklaringen väger tungt. Och det är på inga sätt förvånande eller konstigt att närhetsprincipen under de senaste dagarna funkat som den gjort.

  ❦

 
Men vilka är "vi" som rapporterar, som väljer om nu verkligen "ingen bryr sig" eller om "alla" gör det? Kanske är den där "ingen" i det ena fallet inte bara någon utan rentav många.
Om vi ser det så här: Då denna ”närhet” inte bara handlar om geografiska avstånd – ja, faktum är att i en nutid av såväl informationstekniska landvinningar och global migration spelar de faktiska avstånden ju allt mindre roll – så bör vi kika ordentligt även på de andra typerna av närhet.
Släktskap och bakgrund, till exempel.
Som en kollega påtalade, i Sverige bor säkerligen fler människor med relation/rötter i Libanon än i Frankrike (ett antagande som jag alltså nu inte verifierat; det känns sannolikt, men även om det inte skulle stämma så finns det tillräckligt många svenskar med libanesiskt ursprung för att poängen alltjämt ska gälla). Så varför fungerade närhetsprincipen så annorlunda i rapporteringen om terrorattentaten i de två olika länderna? Eller fungerade den inte alls?
Jag tror att svenska redaktioner i allmänhet inte ens tänkte "närhetsprincip" vad gäller Paris-attackerna, utan bara hoppade rakt ner i det "internationella" (=västvärldsmediala) nyhetsflödet, och plötsligt riktades all vår uppmärksamhet mot Paris och alla våra sympatier till dem som där nu föll offer för terrorismens grymhet.
Men vad gäller dåden i Beirut (liksom massa andra terroristdåd) fanns inget sådant nyhetsflöde att hoppa ner i. Det blev väl någon TT-snutt eller ett par sekunder på Aktuellt, men ingen ändrade sin fb-profilbild till Libanons flagga. Facebook hade ju ingen sådan där enkel ”sympati-app” för Libanons flagga. Inte heller erbjöd Fejan någon smart ”security check” för människor i Beirut.

Närhetsprincipen, inte bara i traditionell nyhetsrapportering, utan även i sociala media, visar här den äckligaste tanden i sitt cyniska leende. Vi gråter med offren i Paris samtidigt som vi stänger gränserna för offren som kommer från Syrien – offer för samma terrorister.  Kanske är vi rentav så trångsynta att vi tror att dessa flyktingar, på grund av hudfärg eller språk (fast troligtvis bara genom att vi låtit oss tro att de bara ”är” annorlunda) är desamma som de vedervärdiga mördarna i Paris. Eller i Beirut, fast dem skiter vi i.

  ❦

 
Nej, det är inte det minsta fel att visa sitt stöd och sin medkänsla för offren i Paris genom att trycka trikoloren på sin fb-profilbild eller byta den till den slagkraftiga Peace-for-Paris-symbolen. Det visar att en är en kännande och empatisk människa, och fördömande gliringar av typen ”jaha, men x och y och z skiter du i?!?” är lika tröttsamma som de är kontraproduktiva. Omtanke är alltid bra. Punkt.
Så det är absolut inte dessa omtänksamma och av hemskheterna omskakade Facebook-användare som är felet. Men lika mycket som de blå-vit-röda avatarerna i fb-flödet vittnar om användarnas omtanke så visar de vilken kultur de lever i. Och denna kultur är trots allt inte allmänrådande i Sverige (eller i västvärlden).

Varför inte?

Jag har själv aldrig varit i vare sig Paris eller Frankrike (och för den delen ej heller i Libanon) och jag kan inte franska (som, inser jag nu, är officiellt språk även i Libanon, vid sidan av arabiska, vilket jag inte heller kan) – men jag känner ändå en betydligt större närhet till Paris än till Beirut. Vilket inte är alls konstigt, med tanke på den västvärlds-/svenne-kultur jag vuxit upp i (och lever i; på det personliga planet slets för mig exempelvis Paris-dåden väldigt nära av det faktum att jag bara tidigare på fredagen hade funderat på att om ett par veckor gå på konsert med Eagles of Death Metal, ett nöje som för 89 personer i Paris blev deras sista). Sedan århundraden har den svenska kulturen, via massmedia och undervisning och konst och mode och Voltaire och hans moster, varit sammanvävd med den franska, liksom med den (nu hyfsat amerikaniserade) västvärldskultur som är allmänrådande i såväl Stockholm och i Paris som i Berlin och London och Borås. Så det är fullt naturligt (om än kanske inte optimalt) att Paris känns mig närmare än Beirut (eller Baghdad eller Kinshasa eller vad nu huvudstaden i Långtbortistan heter).
Lika naturligt är emellertid antagandet att dessa närhetsproportioner fördelats annorlunda hos mig om min kulturella levnadskontext sett annorlunda ut – exempelvis i form av en annan representation inom media och nyhetsrapportering.

  ❦

Det här visar hur stort behovet är av ordentliga medieresurser för en bred bevakning världen över (resurser som dessvärre blir alltmer otillräckliga i traditionell media idag, samtidigt som vår befolkning blir allt mer mångfaldigad och därvidlag får ett allt större behov av kvalitativ och mångfaldigt bred nyhetsbevakning) – men ännu mera visar det vikten av en bättre mångfaldsrepresentation i svensk media: Hade representationen i svensk (och andra västländers) media utgjort ett bättre tvärsnitt av Sveriges (eller västländernas) faktiska befolkning så hade närhetsprincipen säkerligen haft ett annorlunda utslag; nu kommer den i stället med ett mått inneboende rasism där, lite hårdraget, den ytliga likheten i hudfärg (mellan den allmänna, föråldrade, bilden av en "typisk svensk" och dito av en "typisk fransman") väger tyngre än befolkningens faktiska släktskap och rötter.
Svenskar med libanesiskt ursprung, kanske alltjämt med släkt i Libanon, hade garanterat bättre koll på terrorattackerna i Beirut än vad gemene svenne hade, precis som den mer rötterna i Irak säkert hade koll på att ett 20-tal personer miste livet i olika terrorattentat i Bagdad samma dag som Paris drabbades. Helt naturligt – närhetsprincipens omtanke och intresse, lika närvarande hos nyhetskonsumenter som (därför) hos nyhetsproducenter. Men för att hitta ordentlig rapportering om dessa hemskheter vände de sig säkerligen till andra kanaler än de svenska, där de skulle behöva tränga sig igenom en tjock vägg av Paris-nyheter för att över huvud taget hitta något.

Om dessa människor därvidlag skulle kunna känna sig mer inkluderade (och att "vanliga svennar" skulle känna att dessa människor var mer inkluderade) i mediarapporteringen i det land de bor i så tror jag att medmänskligheten i vårt lilla land skulle stärkas betydligt. Kan en vit svenne få bättre medkänsla med sin libanesiska granne så slipas rasismen ner. Vi ska inte underskatta massmedias och nyhetsrapporteringens kraft i denna empatiprocess. Med en bättre mångfald i den massmediala representationen följer, tror jag, en mindre rasistisk närhetsprincip, och med den en mer öppensinnad befolkning.

  ❦

Nyhetsrapportering och nyhetsvärdering i allmänhet och närhetsprincipen i synnerhet måste innehålla ett visst mått cynism för att över huvud taget kunna fungera – men det innebär inte att media ska vika sig under cynismen. Snarare är det viktigt att massmedia håller den stången, och vet en om att den här cynismen finns och hur den beter sig så är det lättare att begränsa dess negativa effekter.
Ett viktigt sätt är, tror jag, att i den massmediala representationen ha en mångfald som stämmer över ens med allmänheten.
Det kan föra människor närmare varandra, inte bara över de segregationsklyftor som finns i Sverige idag, utan även de som finns globalt – kanske så till den grad att västvärldens fördomsfulla bild av människor i exempelvis Mellanöstern, den gamla axelryckande "Eh – those people kill each other all the time”-reaktionen, blir allt mindre gällande, såväl i västerlänningars ögon som i verkligheten.

Vem vet – en vacker dag kanske vi rentav bryr oss tillräckligt mycket om våra medmänniskor i exempelvis Afrika, för att rapportera ordentligt och i socialmediala svallvågor förfasas när hundratals liv faller offer för hänsynslös terrorism även där.

  

Ensam galning, kollektiv galenskap

 
Så hände det. Det där som inte fick hända. Det där som inte kunde hända, inte i Sverige. Men som ändå, tyvärr, bara var en tidsfråga. Och tiden blev nu, platsen blev en skola i Trollhättan.

Gärningsmannen är död, så vi kommer aldrig få en ordentlig diagnos på vad som fick honom att agera som han gjorde i torsdags. Bara mer eller mindre kompetenta hypoteser; En psykos? Ett totalt felriktat hat som egentligen härstammat från någon/något som gjort honom illa? En paranoid vanföreställning där han såg sig själv agera i försvar för sin ras och sitt land? Ren och skär jävla ondska?
En ytterst olycklig cocktail av både det ena och det andra?
Det känns egentligen som om det kvittar – för om det skulle fastställas att han inte hade alla hästar i kanoten så friskriver det honom ändå inte från ansvar.

Och det friskriver heller inte omvärlden – samhällsklimatet, ”vardagsrasismen”, ”invandringsbegränsande politik” – från ansvar. Även om vissa bestämt vill hävda det (eller i alla fall tror att det gör det).
Tvärt om.
Att säga att han var psykiskt sjuk, att skylla på en ”ensam galning” och ur denna ursäkt dra slutsatsen att det som hände inte hade något med riksdagen, med eldhärjade asylboenden, med näthat och rasistiska publikationer att göra – det är helt bakvänt; att han var psykiskt sjuk (om han nu var det) tyder snarare på att dessa omvärldsaspekter hade ALLT att göra med vad han gjorde.

  ❦

 

Låt oss tänka oss att det inte fanns någon översvallande främlingsfientlighet i Sverige. Inga brinnande asylboenden, inga diskussioner om hur många flyktingar vi har råd att ta emot, inget grus som sparkas mot tiggare som i samma stund kallas parasiter, ingen som på grund av sin hudfärg behöver känna någon påtaglig oro när hen går ut.
Låt oss i stället tänka oss att det i vår riksdag fanns ett parti som byggt en bred väljarbas endast på budskapet att leksaker är av ondo, en ”politik” som övriga partier finner både korkad och förkastlig men vilken de likväl hela tiden känner sig tvungna att förhålla sig till, i rädsla för de växande siffror leksaksmotståndarpartiet får i opinionsundersökningar.

Partiet i fråga propagerar ständigt för att begränsa förekomsten av leksaker i samhället, men säger sig inte ha något att göra med att flera leksaksfabriker i landet på den senaste tiden har utsatts för mordbränder. Eller för den delen med att det finns unga arga män med sovrumsväggarna tapetserade med planscher som förhärligar leksaksutplåning; lynchade nallebjörnar, lego-slakt, styckade barbie-dockor, brio-bränning…
En av dessa unga män lider av psykiska problem. Och han haaaatar leksaker och alla som ger dem plats i samhället. Innerligt. Omständigheterna i hans liv har gjort honom så hatisk och verklighetsfrånvänd att det en dag plötsligt slår fullständigt slint i hans huvud och han bestämmer sig för att gå från ord och tanke till handling. Han maskerar sig, tar på sig en hjälm (en sån som tyska soldater hade på sig under andra världskriget när de förintade leksaksaffärer) och tar med sig sitt svärd ut.

Är sannolikheten (hur ”osannolik” den än är) i det här läget att han går till en grundskola och, med avsikt att döda, attackerar barn och vuxna; annat än till deras hudfärg till synes slumpmässigt utvalda offer?
Eller är sannolikheten att han tar sig till första bästa Toys R Us och börjar veva?

  ❦

 
Nej, det var inte Jimmie Åkesson eller Björn Söder som höll i svärdet i torsdags. Det var inte SD-ledningen som styrde gärningsmannens muskler. Och det var inte ni, någonstans mellan 12 och 25 procent (?) av svenska folket, med mer sympatier för någon påhittad ”svenskhet” än för hjälpbehövande människor från andra länder – det var inte ni som gav honom psykiska problem (om vi nu, om inte annat än för den här argumentationens skull, utgår från att han hade sådana).
Men att hävda att han bara var ”en ensam galning” och att det var ”en isolerad händelse” – att säga att det inte finns någon koppling mellan hans dåd och mordbränder i asylboenden och näthatande rasister och spottloskor mot tiggare och ett parti vars riksdagsledamöter meddelar att de lämnar sin demokratiskt tillvalda uppgift för att i stället gå ut och propagera för en folkomröstning om att begränsa invandringen – om ni verkligen tror att det inte finns några samband mellan allt detta och den grymhet som drabbade Trollhättan, som drabbade Sverige, i torsdags så beror det på att ni inte klarar av att i spegeln framför er se en person som skulle kunna ha något, ens en liten gnutta, att göra med något så osannolikt hemsk.
Den blindheten är helt enkelt en psykologisk försvarsmekanism; det finner jag ganska simpelt att konstatera, trots att mina kunskaper i psykologi i bästa fall är lekmannamässiga. Mitt minne av gymnasiepsykologin i kombination med ett litet fnyk sunt förnuft räcker emellertid mer än väl för att tydligt se även hur omvärlden och dess hatiska strömningar så gott som tveklöst villkorade hur en stackars rubbad rasistisk 21-åring skulle utforma sin slutgiltiga härdsmälta – när ett sjukt psyke väljer att hata så blickar det med stor sannolikhet ut i omvärlden för att skapa struktur, för att få hjälp att rycka upp hatet ur förvirringen och ge det ett mål. Och i dagens omvärld råder tyvärr ingen brist på hjälpande hatpekfingrar.

Någon med ett stadigare grepp om diagnostisk psykologi skulle kanske säga annorlunda, men i min (och säkert även i allmänhetens) bok är en person per definition galen om hen utför ett dåd som det som i veckan resulterade i tre släckta liv i Trollhättan. Följaktligen: Galning – ja. Men ensam? I utförandet, ja, men i sammanhanget? Han var troligtvis såpass galen att han säkert trodde att han skulle komma hyllas för sitt dåd. Det var i så fall det det minst galna i såväl hans handlande som i hans skruvade världsbild – för det visade sig vara ett helt sant antagande; hur mycket avsky hans brott än genererat så finns det nämligen alltjämt röster på nätet som uttrycker att det han gjorde var ett hjältedåd. Så ensam var han inte; i sina åsikter hade han sällskap. Och inte heller om vi sträcker oss längre ut, utanför de vidrigaste näthatarna, så var han ensam – grovheten i åsikterna tunnas kanske ut ju längre ut mot kanten vi rör oss, till "vanliga svennar" som kanske röstar på SD för att de tycker att "de andra partierna inte gör något åt invandringen", men de är alltjämt en del i det nät där nu en galen 21-åring i Trollhättan valde att utropa sig själv till grymhetens centrala spindel.
Han var inte ensam. Inte ett dugg.


Du som viftar bort dådet i Trollhättan (från ditt samvete) med ”ensam galning”-argumentet – om du skulle våga titta på den där personen i spegeln djupt i ögonen och börja med att inse att det där ofattbara nu inte alls längre var ofattbart – det hände faktiskt. Fortsätt titta. Du kommer se att det inte var någon slump att det hände på det sätt det gjorde, mot just dem det hände. Du ser nu den tunna men ack så tydligt blodröda tråd som löper mellan den grymhet som släpptes lös i Trollhättan och de ”oskyldiga” åsikter du själv håller inom dig, ja kanske stundom även släpper ut. Tråden slutar vid en tydlig insikt om att de där åsikterna helt enkelt är – fel.
Det lättaste vore kanske i denna situation att återigen knipa ihop ögonen, att fortsätta blunda?
Det rätta vore emellertid, så klart, att omvärdera dina tankar, att ändra på de där felaktiga åsikterna. Att ändra sina åsikter kan måhända vara ett jobbigt företag – men nu handlar det om något som det egentligen inte borde vara svårt alls att ta till sig; självklarheten i att godhet och medmänsklighet är bra och att grymhet och fiendskap är dåligt. (Det är kanske lite klurigt för den som inte är så väl bevandrad inom formallogiken, men försök lägga det på minnet: bra=bra; dåligt=dåligt!)

Det är så enkelt: du förskräcks in i märgen av det otäcka som hände i Trollhättan, du inser att du (om än möjligtvis i någon mildare grad) delar de åsikter som gärningsmannen hade i ryggen när han utförde dessa ohyggliga grymheter, du drar slutsatsen att dessa åsikter omöjligen kan vara goda, och eftersom du fattar att det goda är det rätta så tänker du om och ändrar dig.
Det enda du behöver är modet att försöka greppa tag om det ofattbara.
Eller så kan du fortsätta blunda och med all din fega envishet klamra dig fast vid dumheten.

Och om inte terrordådet i Trollhättan är en tillräcklig stark väckarklocka för att få dig att vrida på dina tankar, då är sannolikheten dessvärre påtaglig att den här typen av fasansfull grymhet blir allt mindre osannolik, att galningen blir allt mindre ensam, ja i dina igenkrampade ögon kanske inte ens längre en galning. 
Vill du det?
Det du behöver göra för att förhindra det är att fundera på varför du trots allt tyckte att det som hände i Trollhättan var så förskräckligt. Och vad det har med dig att göra.
Efter det borde kärleken komma av sig själv.
Om du någonstans trots allt är en god människa.
   

”Läget” – en liten pjäs i en akt

Karaktärerna:
Ett parti (EP).
En fjärdedel av medborgarna (1/4).
Resterande tre fjärdedelar av medborgarna (3/4).

[Ridån går upp. Vi befinner oss i det lilla landet Svääö. 1/4 och 3/4 står och gör inget särskilt. EP kommer in på scenen, från höger.]

EP: – Tja'.
1/4: – Tja'ba'.
3/4: – Hej.
EP: – Läget?
1/4: – 'Kej. Typ.
3/4: – Meh… Självrå?
EP: – Jofan…

[ett par sekunders tystnad]

EP: – Hehe. Hörni! Har ni tänkt på att ”asyl” blir ”lazy” baklänges?”
1/4: – Hahaha! LOL! Så jäla bra!
3/4: – Hallå… eh, nej, det blire junte.
1/4: – AHHHahahahaha!!!!! SÅ JÄLA KUUUL!!! ”Asyl” BLIR ju ”lazy” baklänges!!!
3/4: – Ehh… men liksom, det är ju inte så. Det är ju apenkelt att bevisa att det inte stämmer.
1/4: – AAAAAHHHHAHAHAHAHAHAHA!!!!!! SÅ JÄLA MITTIPRICK VA!!!!! LAZY!!! ITS FANNY KÅS ITS TRUE LIKSOM!!!!!!!1!!!!1§!!°1!!!
3/4: – Men… men…  det är det junte… på så många nivåer inte. Hallå!!
1/4 – AAAAAHHHHAHAHAHAHAHAHAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! FAAN VA KUL!!! Asylsökande flyktingvandrare – SÅ JÄLA LATA!!! CHALALALALAAAAA!AA!!
3/4: – Hallå…?
1/4: [Fortsätter garva och sjunga (falskt)]
3/4: [Faller till marken och gråter tyst, bittra tårar blandade av uppgivenhet och förtvivlan, för de kan inget annat göra, för de är samvetsgranna och rationella människor och är därför bundna att hålla sig till fakta och till den bevisliga sanningen, och de är därtill goda människor och kan därför inte säga rakt ut att 1/3 är fullständingt korkade, för då skulle de framstå som respektlösa översittarsvin, för i det lilla landet Svääö finns det inte någon skam i att vara för lat för att tänka.]

[1/4 fortsätter garva och sjunga. EP vinner riksdagsvalet och tar makten i det lilla landet Svääö. Alla dör. Ridå.]
 
 

Sagan om Den lilla ambulansen

Det var en gång en liten ambulans som hämtade upp en akut sjuk patient.
Patienten kom på så vis till sjukhus där hens liv räddades.
Efter ett tags vistelse på sjukhuset beslutades att Patientens liv inte längre var hotat och att hen därför inte längre kunde bo kvar på sjukhuset (även om Patienten ville det; hen kände sig tryggare där, även om hen ju där hemma skulle få återförenas med sina två mysiga katter).
Nu sade Sjukhuset att reglerna var sådana att eftersom det var Den lilla ambulansen som tog Patienten till sjukhuset så låg det nu på Den lilla ambulansens ansvar att se till att Patienten kom hem igen.

Den lilla ambulansen blev orolig. Den hade varken tid eller råd att ombesörja patientens hemtransport.

För att göra saker och ting än värre för Den lilla ambulansen hade det nu inte fallit sig bättre än att när Den lilla ambulansen först hämtade upp den akut dödssjuka Patienten så fanns där en slug liten råtta som smög sig in i Den lilla ambulansens kupé och fick snålskjuts utan att någon märkte det. Råttan hade nämligen fått nog av att leva i Patientens hus, där det ju också bodde två katter, vars rovlystnad ständigt försatte Råttans liv i fara. Väl framme vid sjukhuset hade Råttan smugit ur Den lilla ambulansen kupé och hittat ett varmt och mysigt hörn av akutmottagningen där den nu slagit sig till ro.
Men efter ett par dagar var det en ST-läkare som såg Råttan och började skrika i högan sky (för hen var jätterädd för råttor)! Tack och lov kom en rådig sjuksköterska snabbt till undsättning och lyckades med en tillbörligt steriliserad sopborste fösa ut råttan från sjukhuset.

Eftersom både ST-läkaren och sjuksköterskan var väldigt samvetsgranna yrkespersoner såg de per omgående till att anmäla incidenten till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, enligt Lex Julia.
Såväl sjukhusledningen som HSAN såg väldigt allvarligt på det inträffade – det går ju inte för sig att ha en råtta boende på ett sjukhus. Där ska det ju vara rent och snyggt och tryggt! De såg därför till att utreda ärendet grundligt, och efter att med förstoringsglas ha granskat upptagningarna från akutmottagningens övervakningskamera kunde de fastställa att det minsann var från Den lilla ambulansen som råttan hade slunkit in!
Den lilla ambulansen ålades omgående ordentliga böter för förseelsen.

Det blev nu riktigt bistra dagar för Den lilla ambulansen, som till och med var tvungen att sälja sin plånbok, billigt, för att ha råd att betala böterna. Dessutom gav Sjukhusledningen den en ful prick i protokollet. Inte roligt!
"Näe, det här går inte längre", snyftade Den lilla ambulansen men gaskade snart upp sig, även om den fortfarande var lite arglessen. "Jag skiter i det här! Jag blir en Uber-taxi i stället. De andra dödssjuka stackarna som jag hade kunnat plocka upp får ta sig till sjukhuset bäst de vill hädanefter!"
Sagt och gjort! Den lilla ambulansen sadlade om och bytte namn till Den lilla taxin.
Det var lite svårt att få verksamheten på hjul till en början (den dör fula pricken fanns ju fortfarande kvar i protokollet, och den gjorde kunderna lite misstänksamma) men till slut började affärerna ta sig.

Och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.
(Förutom de akut dödssjuka stackarna, som i stället dog olyckliga i alla sina, få kvarvarande, dagar, när de antingen mötte sitt öde hemma eller i en överfull tunnelbanevagn då de desperat försökte ta sig till akutmottagningen på egen hand).

Slutet gott, allting gott (eller, för de dödssjuka stackarna; ont. Väldigt ont)!

____


Om jag har förstått det hela rätt (rätta mig gärna om jag har fel; det hela är ju lite klöddigt!) så är det ungefär så här det av EU införda så kallade transportörsansvaret, som innebär att flygbolag tvingas betala resekostnaderna tillbaka för flyktingar som inte får asyl, fungerar.
Känns det rätt?

Eller borde EU slopa, eller göra lättnader i, transportörsansvaret, helt/permanent eller delvis, och på så vis möjliggöra en räddande luftbro för syriska flyktingar?

Och om det smyger med någon "råtta"? Då kan väl "Sjukhuset" ta hand om den så gott det kan, genom att sopa ut den eller, varför inte, ge den ett tryggt hem i någon vrå där den inte behöver utgöra något hot för Sjukhusets sterilitet? (Om de ger den ett ordentligt bad kan den kanske rent av få vistas var som helst i Sjukhuset utan att utgöra någon fara?)
Det borde det väl klara utan att skuldbelägga Den lilla ambulansen, så länge Den lilla ambulansen gör vad den kan för att hålla råttorna borta?

(PS: Observera att "Råttan" i sagan endast har en allegorisk funktion inom just sagans ramar och inte på något, mer svepande allmänt, sätt ska ses som en metafor för flyktingar, "illegala" eller andra, i allmänhet.)
  
 

Inga konstigheter: Självfallet är jag feminist

Det här tweetet dök upp i min feed, följt av en rad av twittrarens påföljande tweets, retweetade av en skribent/debattör som jag följer och hyser stor respekt för.



…och det gjorde mig… väldigt ledsen.
För även om generaliseringar alltid bör tas med en nypa/skopa salt, så hade jag svårt att hitta mitt saltkar i det här fallet.

Jag bet mig i tungan/twittertummen för att inte gå i svaromål mot tweetet. Detta av feministisk självbevarelsedrift; jag vill helt enkelt inte, i ett snabbt, obarmhärtigt svep, förpassas från den jämstäldhetskamp som jag tycker är så oerhört viktig. För med det (ofta förnämligt) sarkastiska lappkastet med gnällfrasen ”inte alla män…” har vi (=feministerna) effektivt desarmerat varenda ansats att ens närma sig en invändning mot den här typen av påståenden. Vilket är finemang i sissådär nio av tio fall, eftersom det alltsomoftast rör sig om just lättkränkta, ego-/androcentriska dudes/gubbs som bara råkat bli lite stötta för att de inte får visa visa vilka Schysta FeministKillar™ (för att använda det träffsäkra begrepp som just den aktuella twittrarens, liksom många andra, använt) de är.

Schyst FeministKille™

Men.
Ibland måste även feminismen/feminister skärskådas, kritiseras, deras påståenden analyseras, dekonstrueras. Detta för att den ska kunna hålla sig så saklig, stringent och stark som möjligt.


I viss mån är det förvisso sant, det twittraren säger i sitt tweet: Män kan inte, hur mycket vi än vill, förstå hur det är att som kvinna leva under det patriarkala kvinnoförtrycket, lika lite som en vit svensk kvinna vet hur det är att vara en svart amerikansk man eller en blind straight katt kan veta hur det är vara en döv gay-vovve. Kort sagt; individ A kan inte sätta sig in i exakt hur individ B har det. Vi kan bara acceptera och respektera det faktum att vi alla är olika. Den insikten är ju någonstans en grundsten i hela uppfattningen att människor är just individer, snarare än ett kön, en hudfärg, en sexualitet, en tro, en stil, en rullstol, en frisyr, en stad, en bokstavsdiagnos, en nation… etc, mm, osv… Ja, alltså det där som feminism i mångt och mycket går ut på.
Men därifrån till att hävda att män inte KAN förstå feminism…? Tjaäe, hörnidudu – det kräver en vääääldigt snäv definition av feminism, det.

I saklighetens namn ska här påtalas att påståendet i det där tweetet nyanseras något i vissa av twittrarens följande tweets. Andra av hens tweets blir, å andra sidan, ännu mer kategoriska.
Men då ytterligare andra av twittrarens tweets på ämnet* i sin tur är väldigt sansade och kloka drar jag slutsatsen att just de mer kategoriska inläggen i någon mån är skrivna i affekt. Vilket måhända inte är en ursäkt, men väl en förklaring. Och någonstans förstår jag var det kommer ifrån. Jag ser frustrationen (även om jag inte kan sätta mig in i den – jag begriper _att_ den finns/känns, om än inte exakt _hur_ den är betingad för just den här personen, och jag respekterar den; jag respekterar den såpass fullt att jag på detta sätt vill kritisera den när jag ser den riskera att lägga krokben för sig själv.)

  ❦

 
Om jag sedan dristar mig till att se mig själv och min reaktion här och nu som det där tionde ”inte alla män…”-fallet, så är min poäng att jag inte känner mig ett dugg kränkt av påståendet i det där tweetet såsom vit, medelklassig cis-man; det är inte ett skit synd om mig som individ i förhållande till det här tweetet (eller den här typen av påståenden i allmänhet). Nej, jag blir inte ledsen för min egen skull utan för feminismens. För mig går den här typen av kategoriska påståenden nämligen stick i stäv med hela feminismen; med dess strävan efter att människor ska behandlas jämställt och värderas jämlikt som individer utifrån innehållet i deras karaktärer (för att parafrasera en klok människorättskämpe) snarare än utifrån någon människokategori de stoppats in i.
Och om vi inte vill att människor ska värderas utifrån mer eller mindre konstruerade grupptillhörigheter, ja då ska vi passa oss för att göra samma misstag själva. Om vi inte vill att en hel drös trångsynta, mindre tankestarka gubbjävlar kategoriskt ska avfärda feminister som ett pack rabiata manshatande lesbianer som tycker att män är överflödiga djur (som kanske rentav bör utrotas; pick your nidbild) – ja, då behöver vi helt enkelt inte ösa ett par badkar på deras kvarnar…?
För jo, den här typen av kategoriska påståenden om feminism gör tyvärr det; de föder, i det minst hemska fallet, massa trumpna gnäll om ”inte alla män…”, i det värsta fallet en manlig låsning som omöjliggör för vissa män att nå insikten att jämställdhet är något de faktiskt bör sträva efter (en låsning som kanske sedan följs av en bitterhet där de kategoriskt rättfärdigar patriarkala strukturer och ser kvinnor som lägre stående, för att sedan (om vi ska hårdra det) gå hem och banka skiten ur sina stackars fruar.)

Jag menar nu inte att vi ska göra feminismen till en manege där Schysta FeministKillar™ ska få fritt utrymme att spatsera omkring och gnälla sina ”inte alla män…”(dessa mår nog bara bra av att ges tillfälle att ta en funderare över vad de tror feminism är, och se över sin egen roll i den) men vi kan inte stänga dörren för männen på grund av risken att det kan slinka in en Schyst FeministKille™. Om så skulle ske, så kan vi väl helt enkelt fnissa lite lagom skälmskt åt dem och, i den mån det går, klarlägga för dem var de behöver tänka till.
(Jepp, jag är helt på det klara med att vissa av er kanske, trots mina ansatser till saklighet, sitter och fnissar över hur jag med det här inlägget, ironiskt nog, struttar omkring med en logga misstänkt lik Schyst FeministKille™ på tishan… Det bjussar jag på – fnissa på; bara det inte får er att blankt strunta i vad jag har att säga. Tycker ni sedan att det inte finns något att hämta här – fine. Men dra ur det inte slutsatsen att det skulle bero på att jag är man).
Om feminismen inte kan inkludera sakliga och sunda argument och en strävan efter jämställdhet oavsett varifrån den kommer, då har den redan förlorat; då har den själv fastnat i den svartvitt binära tankefälla som den i hela sitt väsen är till för att radera.
Den enda polarisering som möjligtvis är relevant här är Rätt vs Fel; om feminismen ska polariseras mot något så är det mot patriarkatet, inte mot män.

  ❦

 
Jag kan utan några som helst problem leva med att inte ha tolkningsföreträde i kvinnors syn på hur ett patriarkat som systematiskt förtrycker kvinnor – av den enkla anledningen att jag så klart inte har det tolkningsföreträdet. Därvidlag kan jag även kan leva med att stundom behöva ta ett andetag och helt sonika hålla käften när det rycker i mitt pekfinger och jag känner ett ”inte alla män…” börja formas på min tunga. För ofta finns det någon som inte är man som har precis samma sak som jag att säga, och säkerligen mycket bättre.
Men jag har svårt att stå stum bi när jag märker att en feminists argumentatoriska skosnören har gått upp. Vilket dessvärre händer gång efter annan (eftersom feminister också är människor, och ibland går människors skosnören upp).

Och om jag i den trångsynta gubbjävelns ögon är en rabiat flata för att jag ställer mig bakom feminismen så kan jag leva med det med. Men jag har liksom lite svårigheter att sedan faktiskt vara en rabiat flata i realiteten. Av den enkla anledningen att jag ju, i en väldans massa avseenden, inte är det. Även om jag ser mig själv som – nej, ÄR – en feminist. Ja, självfallet är jag feminist. För jag ser jämställdhet som en självklarhet och därför icke-jämställdhet som ett fel som måste rättas till.

  ❖

* Notera att jag på intet sätt vill hänga ut eller klanka på personen bakom det tweet som föranlett denna text (eller hen som retweetat det). Därför har jag anonymiserat hen, och jag vill än en gång påpeka att hens tweets i allmänhets tycks vara sunda, och att just det här tweetet bara används som exempel på ett problem som feminismen stundom råkar ut för; ett tweet som just den här gången råkade bli katalysator för det här blogginlägget.