Estelle-koden: Kapitel 2

ESTELLE-KODEN
– Bernadotterns mörkaste hemlighet –

*

(Jasså, du har kanske missat vad hela det här är för något? Kom ikapp – läs prologen och Kapitel 1 först!)

*

–––– K A P I T E L 2 –––––

– DEN ENGELSKA TANTEN –

"Den gamla engelska tanten" var, inte helt obegripligt, en gammal tillika engelsk tant. Hon hade varit gift med Pappa Knugens farbror, den så kallade Räserprinsen, och bodde sedermera med knugafamiljen på slottet sedan många år efter det att Räserprinsin så att säga räsat vidare. Och eftersom hon var en gammal tant ansågs hon vara mycket vis, som ju gamla tanter tenderar att vara. Åtgärden var självklar: den gamla engelska tanten skulle rådfrågas.

*

Drottningen och Pappa Knugen skred försiktigt in i den gamla engelska tantens rum. Hon satt på en liten stol vid ett litet bord vid ett fönster och blickade sorgset men med en stilla förnöjsamhet ut över slottsgården.
Pappa Knugen redogjorde för det knugliga predikamentet och den gamla engelska tanten nickade lugnt då hon lät hans ord träda in i hennes funderingar. Hon hummade tyst medan hon lät tankarna fortskrida likt ett väloljat maskineri.

Stämman var tyst, men bestämd och insvept i ett säkert lugn:
"The people will have their heir to the throne. The royal succession will be kept intact."
"But how?" undrade Pappa Knugen.
"I'll figure it out", svarade den gamla engelska tanten och bad om ett anteckningsblock och en penna. Efter att i en dryg halvminut ha stirrat stinnt på blocket och samtidigt liksom gnagt på luften satte hon pennan till pappret och började klottra frenetiskt, som vore det sista minuten på den avgörande examenstentan och svaren på frågan just hade lyckats forcera minnesblockaden.
Plötsligt stannade hon upp.
Hon tittade stelt på pappret i ungefär fyra sekunder, varpå hon lugnt men bestämt lade ner pennan med ett "kleck" mot mahognybordets blanka skiva och med ett ryck sträckte hon fram papperslappen till sin ohängde brorson, Pappa Knugen. Han tog det i sin hand och läste under tjugotvå varsamma minuter dess innehåll:

"TOLERABLE NET STEED"

"LAB-TESTED TEEN ROLE"

"BLASTED E! – EEL TO RENT"

"TE BETTER LED ON SALE"

"BREAST? TEET? NOELLE D?"

"DON'T LEER AT BEETLES!"

"NO E.T. LETS REBEL DATE"

"LET'S NOT DELETE BEAR"

"A STOLEN, BELTED TREE"

"E.E. – LET ANTLERS TO BED!"

"TELL BEE-SENATOR TED!"

"NESTLE TO LEADER: BE T!"

"DON'T SELL E-TEA, RE-BET E!"

"ELLEN BEATS ED OTTER"

"But… B-but I don't understand", tjippade Pappa Knugen, smått förtvivlad. "What does it mean?"
Den gamla engelska tanten stirrade intensivt på honom. Som en ballong som för för sig att spricka då den blir för överfylld med vaniljpudding, spratt hon ut i en lojt uppgiven skit-samma-gest.
"Ah, what the fuck do I know? I'm just an old English lady…"
Hon sjönk ihop på sin stol.

Som på ett klockslag sken hon upp igen, blotta paret sekunder senare.
"But then again…". Konstpaus. "…I bet there is someone who does. Someone who can figure out what to do. We just need to find out who and let him do his magic."

Drottningen och Pappa Knugen stod som frågetecken. Frågetecken med öppna munnar som hungrigt och stelt väntade på mat. Mat som smakade svar.

Och en liten munsbit serverades.
"We need to hire someone who can concoct a brilliant scheme, a tale to feed the public masses so that they believe that the Princessan Vickyvira and her commoner hubby are indeed with child! But who?"

"Men Pappa Kongen!" utbrast Drottningen med en sådan explosiv panasch att man nästan kunde se glödlampan tändas över hennes hjässa. "Fad heter han ten tär föerfatteren som skref ten täer vantastische historien om Tom Hanks? Ten met hon Amelie von Montmartre som fisate zei fara zlekt met Jezus? Tu sa att du tückte han far en enaståente föerfattere näer vi hatte sett vilmen! Boerde inte han vara en tillrecklicht klürig man für opptraget?"
"Yes box, min fantastiska Drottning!" utbrast Pappa Knugen och omfamnade sin knugliga hustru med en sådan schvung att hon lättade från parketten. "Dan Brown! Så heter han! Honom ska vi haaaa!!"

"Well then", flikade den gamla engelska tanten in med ett leende slugt av fullbordan. "Tell him to come here. Tell Dan Brown to come here!"
"Okay. I will", svarade Pappa Knugen.
Den gamla kvinnans knotiga hertiginnehand grep plötsligt ett kraftigt tag om Pappa Knugens handled och med all sin 95-åriga kraft drog hon honom tätt intill sig.
"I know you will", viskade hon i hans öra med en röst som var samtidigt både vresig och öm. "But I also know how your mind wanders. You'd better write it down so you don't forget."
Hon räckte fram sitt anteckningsblock och sin penna till Pappa Knugen. "Well now, write it down: 'Tell Dan Brown, et cetera et cetera…'". Hennes ord rann ut i en suck. Hon hade levt ett långt och innehållsrikt liv, hon var en gammal och mycket vis kvinna och skulle bannemej inte behöva ödsla sina dyrbara andetag på att upprepa saker gång på gång till sin framlidne makes koncentrationsbegränsade virrpanna till brorson.

Med stadig hand förde den något dyslektiske Pappa Knugen pennan till blocket och plitade varsamt ner:
"TELL D. BRAON ETESETE…"

* * *

"Satan också!"
Den begeistran som nyss hade levt loppan över Pappa Knugens uppenbarelse hade förbytts till en bubblande ilska, en syrligt bestämd besviken ilska lik den hos en femåring som inte får som han vill.
Knugen hade efter många krångliga sejourer hos hovtelefonören lyckats få tag på den amerikanska fantomförfattaren, bara för att få ett nej till svar, något som man som Knug självfallet inte var helt van vid.
"Jag erbjöd honom massa pengar", vräste Pappa Knugen. "Jag sa att jag var god för det, Knug som jag ju trots allt är, men hur mycket jag än föreslog som ersättning så bara skrattade han och sa att det var småpotatis. Han hade tydligen en väldans massa stålars redan…".

Han damp ner på närmaste stol och i hans ansikte var det som om hans underläpp och hans ögonbryn enträget försökte mötas vid nästippen i en gemensam ansats att frammana den mest purkna Knugagrimasen på denna sidan av det trettioåriga kriget.
"Ze såå", tröstade Drottningen, klappade honom på axeln och gav honom en redan uppryckt chipspåse. "Ta lite tjippz. Tet fet jag ju att te prukar ju få tig på besser humoöer".
Pappa Knugen tog påsen, tryckte ner sin näve och skopade besviket upp ett lass chipssmulor. I vredesmod slungade han både smulnäven och påsen trotsigt mot golvet och vrålade:
"DE E BOTTEN, ESTRELLA!"

Som materialiserad ur tomma intet var där genast en tjänstekvinna med en liten borste och en skyffel hukad över smulorna på golvet. Men i sin tysta blyghet och sin blyga tystnad märkte knugaparet knappt att hon var där. Och de märkte knappt att de hörde hennes ord, då hon kved försynt: "Men det finns väl fler författare som kan klura ihop en bra story? Kan ni inte fråga Princessan Vickyvira vilka författare hon har som favoriter?"

Ännu en gång for Pappa Knugen upp, som oförberett skjuten ur en slangbella. "Jag har det! En snilleblixt! Det finns förstått fler författare som kan klura ihop en bra story! Vi frågar helt enkelt Vickyvira vilka som är hennes favoriter!"

* * *

Princessan Vickyvira, som var en klok och beläst princessa, hade mycket riktigt en hel drös favoritförfattare, från Astid Lindgren till James Joyce, från Jeanette Winterson till Jan Stenmark, från Ricky Brusch till Björn Ranelid, från Liv Strömquist till John Ajvide Lindkvist, och så vidare, med mera, etcetera, etcetera…. Den smått dyslektiske Pappa Knugen hann inte ens med att anteckna alla namn när hans dotter rabblade upp vilka skrifställare som hon helst skulle få hjälp av. Men det spelade ingen roll, för han lyckades få med det sista namnet, det viktigaste. Den främsta punkten på princessans önskelista:
"ETT: ERLAND LOE E BEST"

"Ring honom!" hojtade Pappa Knugen med pånyttfödd optimism och ett triumfatorisk finger i vädret. "Ring Erland Loe!"

* * *

(Stay tuned för den måhända ännu mer rafflande fortsättningen i Kapitel 3: "Skriftställarens ankomst")

----
Disclaimer:
This whole mess is purely a work of fiction. Any similarity to any real person, living or dead, or to actual events is purely coincidental.

Estelle-koden: Kapitel 1

ESTELLE-KODEN
– Bernadotterns mörkaste hemlighet –

*

("Jaha, vad är det här nu då?" undrar du. Eftersom du inte läst prologen. Men det är ju inte för sent att borsta upp vad det handlar om – prologen hittar du HÄR! Läs den och fortsätt sedan med kapitlet nedan!)

*

–––– K A P I T E L 1 –––––

– TRONFÖLJDEN MÅSTE SÄKRAS –

Det hände sig vid den här tiden att i den Knugliga Hufvudstaden hade en lika Knuglig Prinsessa ingått det äkta ståndet. Förvisso med en inte fullt så Knuglig hjon från obygden, men ändå – maken tycktes vara en reko filur och undersåtarna i Svea Rike kunde äntligen andas ut och klamra sig fast vid förhoppningen att nu skulle det idkas gudfruktigt kuttrasju så det stod härliga till i slottslängorna, och snart skulle det höras trippelitripp av små nya, tronföljdssäkrande, prins- eller prinsessfötter i dess gyllene hallar och salar.

Men.
Där fanns ett "men". Ett stort "MEN".
Den nyblivna prinsessgemålen, den stackars Folkprinsen Danne, led av en åkomma som bar det medicinska namnet njur-tjall och av någon alldeles väldigt vetenskaplig anledning påverkade hans kropps förmåga att producera de mikroskopiska så kallade "flytkuddar" och "grodfötter" som hos varje man behövs för hans simmare ska kunna ta sig fram utan att sjunka.
Vilket de hos Folkprinsen nu alltså inte riktigt kunde.

*

Den kungligt bröllopsyra sommaren var nästan slut. Ett dystert moln av oro låg över slottet. Det trängde sig in genom vädrande fönsterglipor och genom de av hovleveranserna nödgade öppningarna av slottets grindar och portar, det fortplantade sig genom tjänstefolkets frustande andetag vidare till knugafamiljens djupa suckar.

"Drottningen!", hördes en röst, en röst stark av frustration men samtidigt märkligt dämpad av ett uppgivet allvar. Rösten tillhörde den knugliga princessans pappa, Pappa Knugen. "Drottningen! Silly! Kom hit! Vi har ett problem!"

"Vat aer tet, min tjaera make, Hans Knügliga Höghet Pappa Kongen?" frågande Hennes Knugliga Höghet Drottningen genom ett stort leende, men med en blick som snarare förmedlade en oro som bara en moder kan känna, när hon skred in genom den stora dörren till Pappa Knugens gillestuga.
"Vad är det varje nygift par måste skaffa? Det som seden kräva?" kontrade Pappa Knugen sin knugliga hustru.
Drottningen lade (rent metaforiskt) pannan i djupa veck och såg efter en liten stund ut att upprätta ett Liljeholmens:
"ETT E EN BOSTAD, ELLER?"

"Nej, nej, nej, din gamla brasstoka! Det har vi ju redan fixat. De ska ju bo i slottet på Haga. Det har vi ju pratat om! Nej, jag syftar på ett barn. På den lilla illbatting som en vacker dag ska låta vårt fantastiska och av Gud välsignade blåa blod rinna vidare i täten av vårt stolta rike. På vårt barnbarn, Silly! Vårt barnbarn!!"
"Ah, men tet är inga proplem, min tjäere Pappa Kongen! Jak ber genazt vår hofleferantöer att schicka ett lass ostron und chockolad till vår lilla zezza och hennes boyfreund så kommer det säkert vara en tronarfvinge på faeg innan vi vet wortet auf!"
Hon var redan på väg med glatt fnittrande drottningtripp mot närmaste tjänstelur men hejdades abrupt av kungen som grep tag om hennes axlar:
"Men du förstår ju inte! Ostron och choklad hjälper inte! Det är njurarna, Silly! Njurarna! Dannes njurar! De gör att hans simmare inte kan simma! Fan, jag tror inte att de ens kan doppa huvet eller koka kaffe!" Pappa Knugens ord hade kastat sig från uppgivenhet till ilska, och från ilska till förtvivlan. Nu trängdes de med tårar. Han skakade. "Hans simmare har inte ens tagit Baddaren, Silly! Fattar du!"

Chocken slog Drottningen som en blixt och hon satte sig pladask på golvet, likt en bebis som just lärt sig gå bara för att lika snabbt glömma att hon just lärt sig gå.
Hon satt stilla med blicken dött och stelt stirrandes på tomma intet. Det var som om någon tryckt på fjärrkontrollens pausknappen och sedan inte fått playknappen att funka igen. Som om tiden hade stannat och fängslat knugaparet i ett vacuum.

Ett knak från taket bröt tillvaroparalyseringen. Filmen accellererade igång och drottningen sken upp i en blixt av insikt:
"Den gamla engelska tanten!"

* * *

(Stay tuned för den rafflande upptakten i Kapitel 2: "Den engelska tanten")

----
Disclaimer:
This whole mess is purely a work of fiction. Any similarity to any real person, living or dead, or to actual events is purely coincidental.

Estelle-koden: Bernadotterns mörkaste hemlighet

Jag vet hur det hela hänger ihop. Alltihopa. Allt det här med prinsessan och hennes namn.
Så låt mig gå fullkomligt DaVinci-kod på era ärschlen och förtälja den gastkramande historien, en berättelse om kungar och prinsessor, om blod och hemligheter, om makt och bokstäver – om en konspiration för kung och fosterland…

* * *

ESTELLE-KODEN
– Bernadotterns mörkaste hemlighet –

–––– P R O L O G –––––

Det är nådens år 2012, Anno Domini. Nyheterna på tv, i radio och på tidningarnas webbplatser exploderar i ett enda namn: Estelle.
Explosionens tryckvågor får twitter och facebok att skaka av åsikter. "Jättefint" säger några. "Fy bubblan va vedervärdigt fult!" briserar andra. Ett och annat geni (eller typ fjärtitolvton tusen stycken) klurar sig till och med hela vägen till insikten att namnet påminner väldigt mycket om ett visst chipsfabrikat.

Någonstans i samma stad som den nya kungligheten just påbörjat sina andetag sitter en man – en journalist, fritidssymboltolkare, tvångsordvrängare och fullständig jävla knäppgök – och bevittnar händelsernas utveckling på ett påfrestande pretentiöst metaplan. Han hade själv redan natten innan namnet skulle tillkännages funderat kring den sprojlans nya sessans tillmäle och även berört den hypotetiska kopplingen till det sedermera frekvent uppryckta chipsfrabrikatsnamnet.
Låt oss kalla mannen Gren. Kjell Gren.

"Alla bara konstaterar att namnet nu finns, de tycker bu eller bä om det, men ingen frågar sig varför namnet finns", mumlar han buttert för sig själv. "Varför just Estelle?"
Han kan inte släppa frågan.
"Folk bara tycker och tycker. Tycker och tror. Men ingen vet. Lite precis som det där med Gud", tänker han bittert och naglar fast blicken i bokstäverna på pappret framför honom: ESTELLE BERNADOTTE.
"Det måste finnas en anledning!"

Plötsligt börjar bokstäverna dansa, först i spastiska krumbukter, likt en drös påtända technotomtar under strobotajm på ett epeleptikerdisco, sedan mer och mer organiserat, med en stadigt ökande grad av grace, tills de flyter fram i en oklanderligt exekverad wienervals av fullständig klarhet.
En klarhet som visar vägen: när man skärskådar namnet ESTELLE BERNADOTTE klarnar sakta men säkert en myriad av anagram, alla pekandes på en sanning vitt skild från den som kan läsas på tidningarnas sidor och på Bernadottarnas ansikten och läppar.

Kjell skuttar upp och utbrister i sin ensamhet:
"Ta mig bövlarns! Estelle Bernadotte! Det FINNS en anledning! Eller en hel drös, faktiskt…"

Han kastar sig tillbaka mot blocket och pennan på skrivbordet och klottrar frenetiskt ner bokstäverna igen, i en ny kombo:

TES: E EN LABDOTTER, EL.?

Han kliar sig i skägget och vrider tillbaka minnet nästan två år. Till sommaren 2010…

* * *

(Stay tuned för den rafflande upptakten i Kapitel 1: "Tronföljden måste säkras")

----
Disclaimer:
This whole mess is purely a work of fiction. Any similarity to any real person, living or dead, or to actual events is purely coincidental.