Estelle-koden: Kapitel 2

ESTELLE-KODEN
– Bernadotterns mörkaste hemlighet –

*

(Jasså, du har kanske missat vad hela det här är för något? Kom ikapp – läs prologen och Kapitel 1 först!)

*

–––– K A P I T E L 2 –––––

– DEN ENGELSKA TANTEN –

"Den gamla engelska tanten" var, inte helt obegripligt, en gammal tillika engelsk tant. Hon hade varit gift med Pappa Knugens farbror, den så kallade Räserprinsen, och bodde sedermera med knugafamiljen på slottet sedan många år efter det att Räserprinsin så att säga räsat vidare. Och eftersom hon var en gammal tant ansågs hon vara mycket vis, som ju gamla tanter tenderar att vara. Åtgärden var självklar: den gamla engelska tanten skulle rådfrågas.

*

Drottningen och Pappa Knugen skred försiktigt in i den gamla engelska tantens rum. Hon satt på en liten stol vid ett litet bord vid ett fönster och blickade sorgset men med en stilla förnöjsamhet ut över slottsgården.
Pappa Knugen redogjorde för det knugliga predikamentet och den gamla engelska tanten nickade lugnt då hon lät hans ord träda in i hennes funderingar. Hon hummade tyst medan hon lät tankarna fortskrida likt ett väloljat maskineri.

Stämman var tyst, men bestämd och insvept i ett säkert lugn:
"The people will have their heir to the throne. The royal succession will be kept intact."
"But how?" undrade Pappa Knugen.
"I'll figure it out", svarade den gamla engelska tanten och bad om ett anteckningsblock och en penna. Efter att i en dryg halvminut ha stirrat stinnt på blocket och samtidigt liksom gnagt på luften satte hon pennan till pappret och började klottra frenetiskt, som vore det sista minuten på den avgörande examenstentan och svaren på frågan just hade lyckats forcera minnesblockaden.
Plötsligt stannade hon upp.
Hon tittade stelt på pappret i ungefär fyra sekunder, varpå hon lugnt men bestämt lade ner pennan med ett "kleck" mot mahognybordets blanka skiva och med ett ryck sträckte hon fram papperslappen till sin ohängde brorson, Pappa Knugen. Han tog det i sin hand och läste under tjugotvå varsamma minuter dess innehåll:

"TOLERABLE NET STEED"

"LAB-TESTED TEEN ROLE"

"BLASTED E! – EEL TO RENT"

"TE BETTER LED ON SALE"

"BREAST? TEET? NOELLE D?"

"DON'T LEER AT BEETLES!"

"NO E.T. LETS REBEL DATE"

"LET'S NOT DELETE BEAR"

"A STOLEN, BELTED TREE"

"E.E. – LET ANTLERS TO BED!"

"TELL BEE-SENATOR TED!"

"NESTLE TO LEADER: BE T!"

"DON'T SELL E-TEA, RE-BET E!"

"ELLEN BEATS ED OTTER"

"But… B-but I don't understand", tjippade Pappa Knugen, smått förtvivlad. "What does it mean?"
Den gamla engelska tanten stirrade intensivt på honom. Som en ballong som för för sig att spricka då den blir för överfylld med vaniljpudding, spratt hon ut i en lojt uppgiven skit-samma-gest.
"Ah, what the fuck do I know? I'm just an old English lady…"
Hon sjönk ihop på sin stol.

Som på ett klockslag sken hon upp igen, blotta paret sekunder senare.
"But then again…". Konstpaus. "…I bet there is someone who does. Someone who can figure out what to do. We just need to find out who and let him do his magic."

Drottningen och Pappa Knugen stod som frågetecken. Frågetecken med öppna munnar som hungrigt och stelt väntade på mat. Mat som smakade svar.

Och en liten munsbit serverades.
"We need to hire someone who can concoct a brilliant scheme, a tale to feed the public masses so that they believe that the Princessan Vickyvira and her commoner hubby are indeed with child! But who?"

"Men Pappa Kongen!" utbrast Drottningen med en sådan explosiv panasch att man nästan kunde se glödlampan tändas över hennes hjässa. "Fad heter han ten tär föerfatteren som skref ten täer vantastische historien om Tom Hanks? Ten met hon Amelie von Montmartre som fisate zei fara zlekt met Jezus? Tu sa att du tückte han far en enaståente föerfattere näer vi hatte sett vilmen! Boerde inte han vara en tillrecklicht klürig man für opptraget?"
"Yes box, min fantastiska Drottning!" utbrast Pappa Knugen och omfamnade sin knugliga hustru med en sådan schvung att hon lättade från parketten. "Dan Brown! Så heter han! Honom ska vi haaaa!!"

"Well then", flikade den gamla engelska tanten in med ett leende slugt av fullbordan. "Tell him to come here. Tell Dan Brown to come here!"
"Okay. I will", svarade Pappa Knugen.
Den gamla kvinnans knotiga hertiginnehand grep plötsligt ett kraftigt tag om Pappa Knugens handled och med all sin 95-åriga kraft drog hon honom tätt intill sig.
"I know you will", viskade hon i hans öra med en röst som var samtidigt både vresig och öm. "But I also know how your mind wanders. You'd better write it down so you don't forget."
Hon räckte fram sitt anteckningsblock och sin penna till Pappa Knugen. "Well now, write it down: 'Tell Dan Brown, et cetera et cetera…'". Hennes ord rann ut i en suck. Hon hade levt ett långt och innehållsrikt liv, hon var en gammal och mycket vis kvinna och skulle bannemej inte behöva ödsla sina dyrbara andetag på att upprepa saker gång på gång till sin framlidne makes koncentrationsbegränsade virrpanna till brorson.

Med stadig hand förde den något dyslektiske Pappa Knugen pennan till blocket och plitade varsamt ner:
"TELL D. BRAON ETESETE…"

* * *

"Satan också!"
Den begeistran som nyss hade levt loppan över Pappa Knugens uppenbarelse hade förbytts till en bubblande ilska, en syrligt bestämd besviken ilska lik den hos en femåring som inte får som han vill.
Knugen hade efter många krångliga sejourer hos hovtelefonören lyckats få tag på den amerikanska fantomförfattaren, bara för att få ett nej till svar, något som man som Knug självfallet inte var helt van vid.
"Jag erbjöd honom massa pengar", vräste Pappa Knugen. "Jag sa att jag var god för det, Knug som jag ju trots allt är, men hur mycket jag än föreslog som ersättning så bara skrattade han och sa att det var småpotatis. Han hade tydligen en väldans massa stålars redan…".

Han damp ner på närmaste stol och i hans ansikte var det som om hans underläpp och hans ögonbryn enträget försökte mötas vid nästippen i en gemensam ansats att frammana den mest purkna Knugagrimasen på denna sidan av det trettioåriga kriget.
"Ze såå", tröstade Drottningen, klappade honom på axeln och gav honom en redan uppryckt chipspåse. "Ta lite tjippz. Tet fet jag ju att te prukar ju få tig på besser humoöer".
Pappa Knugen tog påsen, tryckte ner sin näve och skopade besviket upp ett lass chipssmulor. I vredesmod slungade han både smulnäven och påsen trotsigt mot golvet och vrålade:
"DE E BOTTEN, ESTRELLA!"

Som materialiserad ur tomma intet var där genast en tjänstekvinna med en liten borste och en skyffel hukad över smulorna på golvet. Men i sin tysta blyghet och sin blyga tystnad märkte knugaparet knappt att hon var där. Och de märkte knappt att de hörde hennes ord, då hon kved försynt: "Men det finns väl fler författare som kan klura ihop en bra story? Kan ni inte fråga Princessan Vickyvira vilka författare hon har som favoriter?"

Ännu en gång for Pappa Knugen upp, som oförberett skjuten ur en slangbella. "Jag har det! En snilleblixt! Det finns förstått fler författare som kan klura ihop en bra story! Vi frågar helt enkelt Vickyvira vilka som är hennes favoriter!"

* * *

Princessan Vickyvira, som var en klok och beläst princessa, hade mycket riktigt en hel drös favoritförfattare, från Astid Lindgren till James Joyce, från Jeanette Winterson till Jan Stenmark, från Ricky Brusch till Björn Ranelid, från Liv Strömquist till John Ajvide Lindkvist, och så vidare, med mera, etcetera, etcetera…. Den smått dyslektiske Pappa Knugen hann inte ens med att anteckna alla namn när hans dotter rabblade upp vilka skrifställare som hon helst skulle få hjälp av. Men det spelade ingen roll, för han lyckades få med det sista namnet, det viktigaste. Den främsta punkten på princessans önskelista:
"ETT: ERLAND LOE E BEST"

"Ring honom!" hojtade Pappa Knugen med pånyttfödd optimism och ett triumfatorisk finger i vädret. "Ring Erland Loe!"

* * *

(Stay tuned för den måhända ännu mer rafflande fortsättningen i Kapitel 3: "Skriftställarens ankomst")

----
Disclaimer:
This whole mess is purely a work of fiction. Any similarity to any real person, living or dead, or to actual events is purely coincidental.