The Usual Suspects

Direkt efter bombattentatet i Oslo i fredags, den 22 juli 2011, var många (som numera välbekant) snabba att spekulera i, vissa till och med veta, att det var Al Qaida eller någon annan grupp islamistiska jihadtosingar som låg bakom. Spekulationerna/slutsatserna svampade upp i såväl i sverigedemokraters twitterkonton som i tv och tidningar – ja även i den svenska journalistkåren fanns det scoophungriga hyenor som gärna ville peka ett besserwisserfinger mot the usual suspects. Men den dumheten behöver jag inte sitta här och försöka vara intelligentlustig över. Det kan jag ändå inte göra bättre än Stephen Colbert.

The Colbert Report
Get More: Colbert Report Full Episodes,Political Humor & Satire Blog,Video Archive

Sverigedemokraten Kenth Ekeroth fick exempelvis, tämligen rättvist, en smärre lavin av skit efter att raljant insinuerat den islamistiska skulden på twitter. Detta hade han gjort med orden "Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge?", och de kritiska tweets som snabbt besvarade honom (ja, som besvarade hans tweet alltså, inte frågan han ställde) replikerade han försvarande med tweets i still med "Frågan jag ställde e frågan alla ställde sig själva direkt. Ist låtsas alla som ngt annat. Patetiskt" och "Exakt hur e det 'människoförakt' att rakt ut ställa den fråga precis alla ställer sig, inkl dig själv? Sluta med flosklerna". [sic]

Men nej, Kent, "precis alla" ställde sig inte den frågan. I alla fall inte med ditt insinuanta förakt mellan raderna.

Faktum är att när jag först såg bilden på den bombskadade fasaden på den norska regeringsbyggnaden och bråtet och förödelsen på marken nedanför så bokade mina tankar genast en biljett till Oklahoma City och till Timothy McVeigh. Ni vet, han den där vita, katolske snubben…

Men nåja, det var inte riktigt dit jag ville komma…


För det är inte det värsta – för även om vi inte alla, som Kent Ekeroth var/är övertygad om, genast ville oss veta att det självfallet var islamister som låg bakom dådet, så var det, med sannolikheten som kartläsare i det instinktiva tankerallyt, inte alls orimligt att ponera att det mycket väl skulle kunna vara islamisters verk. (Jag skulle själv inte kunna ha blivit mer förfasad eller förvånad om det skulle visat sig vara islamistiska gärningsmän).
Nej, det är när Anders Behring Breiviks skuld och "agenda" är fastslagen och folk inte vill släppa islamistkopplingen som det logiska tänkandet lägger sig i fosterställning i ett mörkt hörn efter att, utan att ha lyckats, frenetiskt försökt besluta sig om det skulle skratta eller gråta.

"Men…men…men Breivik hatade ju muslimer, islamister, mångkulturen och den politik som släppt fram den… alltså måste de ju ha haft någon del i skulden…?"

Vi har ett redan välstött och välblött exempel i sverigedemokraten Erik Hellsborn, kommunalpolitikern i Varberg som när Chrille Egefur intervjuar honom i Hallands Nyheter om det blogginlägg han skrev i söndags – Vilket bland annat innehöll slutsatsen att "Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde” – vidhåller att mångkulturen är att skylla för att en blond norrman för egen maskin slaktar nästan hundra personer, de flesta av dem barn.
Han står alltså stolt fast vid sin idioti och kan inte – som många andra grododlare, såväl sverigedemokrater som andra – inte längre ursäkta sig med att tja, jag var kanske lite snabb i att dra slutsatser och jag uttryckte mig kanske lite klumpigt. (Det har i stället några av hans partikamrater försökt göra, genom att ta avstånd från hans uttalanden).

"Asså men ååhh… orka gnälla på Hellsborn, han är sverigedemokrat, and stupid shit like that is what sverigedemokrater do… "

Kejrå.
Men sen har vi personer och massmediala opinionsbildare som Ulf Nilson, profilerad skribent i Expressen sedan, tja, 1786 som redan tidigare kritiserats sedan han lyckats solka ner sina stundom fina och humanistiska slutsatser med äckligt bruna fläckar. Han skriver i sin krönika i måndagens Expressen att det som hände i Oslo och på Utøya lika gärna skulle kunna hända i Sverige, och att vi "borde…närma oss varandra, försöka få i gång en civiliserad dialog" för att förhindra att så sker.
Och det är ju faktiskt väldigt fint tänkt. Medmänsklighet, kärlek och omtanke. Det finaste vi har, jö!
Men.
På vägen till denna fina tanke tycks hans argumentation gå i exakt samma bakvända bana som Erik Hellsborns.

Nilsons krönika inleds med orden "Kan det hända här?I Stockholm? I Göteborg?I den stad runt Rosengård som kallas Malmö?"
Den sista av dessa fraser kan egentligen, i ensamt majestät, tolkas som väldigt fin: Den stad runt Rosengård som kallas Malmö".
Men i det här sammanhanget packas den på med så mycket unket insinuerande att den genast ruttnar.
Idiotiskt.

* * *

Jag vill här gärna hitta ett exempel för att övertydligt visa hur idiotiska den här "argumentationen" är, men den är så knasig att jag fanimej har svårt att koka ihop något bra. Låt mig fundera en stund. FORTSÄTTNING följer…

Bilden på ett monster

Det är måhända inte en lika markant skillnad, och inte en lika anmärkningsvärd åtgärd som i det klassiska exemplet med Time Magazines och Newsweeks förstasidespubliceringar av (i grunden) samma bild på OJ Simpson 1994, där Time hade mörkat ner, ja i sanning svartmålat, bilden av OJ Simpson in absurdum och på så vis monsterifierat honom rent grafiskt.
Men när man ställer Expressens och Aftonbladets varianter av bilden på Anders Behring Breivik bredvid varandra är det ändå en påtaglig skillnad bilderna emellan (eller "bilden" emellan, för även här rör det sig ju i grunden om samma bild).
Det som är intressant här är emellertid att när det anmärkningsvärda i exemplet med OJ Simpson var en gravt övertrampande bildredigering är det här den totala avsaknaden av bildredigering som måhända, ursäkta ordvalet, sticker lite i ögonen.

Fotografier till/i tidningar redigeras så gott som alltid – det är ett fullt normalt arbetsmoment, och våra tidningar skulle vara oerhört tråkiga att läsa/titta igenom om bilderna bara kastades in på sina platser ofixade (och det skulle troligtvis inte kunna säljas ett enda modemagasin).
En standardåtgärd (numera även för gemene fritidsfotograf) är exempelvis att ta bort de röda ögon som, vilket alla som någon gång hållit i en kamera vet, kan uppstå när man slår en blixt rakt in i någons näthinna. Det grundläggande argumentet för en sådan åtgärd är givetvis att människan som fotograferas självfallet inte har rödglödande ögon i verkligheten. Helt i sin ordning.

Samtidigt kan man givetvis inte peka finger mot en tidning som publicerar en oredigerad bild. Det är ju så bilden är tagen. Men jag kan nästan sätta en slant på att Anders Behring Breiviks ögon inte glöder röda på Expressens framsida och löpsedel blott av avsaknad av bildredigering, utan av ett aktivt val.

Spott och spe och Spotify

Den brittiske musikern NJ White skrev en klok och ögonöppnande Facebook-anteckning om hur försvinnande lite artister och upphovsmän får från Spotify och hur sjukt orättvis inkomstfördelningen alltjämt är. Jag hade tänkt kommentera inlägget redan på Facebook, men tankarna, kruxen och infallsvinklarna var så många att det fick bli ett blogginlägg i stället.


Ett problem i den här monumentala orättvisan är att det var "skivbranschen" (först och främst skivbolagsjättarna) som fick förhandla om Spotifys legitimitet, exempelvis i frågor om graden av ersättning som artister och upphovsmän skulle få. Men skivbolagen kan skita fullständigt i vad artisterna och musikens upphovsmän får – det kunde de inte riktigt göra förr, då de faktiskt var tvungna att producera och sälja skivor för att kapa omsättning.
Nu behöver de inte det, eller snarare sagt: de säljer inte skivor, i alla fall inte på när i samma avgörande utsträckning som förr. Man behöver exempelvis inget skivbolag i ryggen för att få finnas på Spotify, och i en konstnärsvärld där tekniken och distributionsformerna sprungit ifrån storföretagen och där DIY blir allt mer rådande blir storbolagen mer och mer överflödiga.

Men trots det fanns deras tyngd kvar när det blev dags för Spotify att deala sig från upphovsrättsligt kvasilegitim spridningstjänst till gigantisk, acceptabel maktfaktor.

Så för att kompensera sin överflödighet, och det rikligt, lyckade bolagen i stället bli delägare, profitörer, i den spridningsform som nyss hade hotat deras blotta existens. Och Spotify kände väl kanske att ja, det är ju inte mer än rätt att de får en del av kakan nu när vi kommit här och norpat deras levebröd. Kanske i tron att det skulle gynna artisterna och upphovsmännen.

Problemet är bara att det inte var med bolagen som dealen skulle göras, eftersom det inte längre var enkom bolagen som stod för att leverera produkten.
Men produkten – musiken – fortsatte komma i alla fall. Som musik och konst har en tendens att göra. Eftersom konsten i sig inte har något med kapitalen, och kapitalet nog gärna ser till att ha så lite med konsten att göra som möjligt.


Så samtidigt som skivbolagen har kvar sin makt och fortsätter håva in stålar så blir det ännu svårare för artister att nå framgång via skivbolagsjättarna. Bolagen inser nämligen att artisterna lika gärna kan göra ALLT jobb själva, och i sin vilja att nå ut med sin konst kommer artisterna sedan distribuera sin musik – via exempelvis Spotify – med eller (troligtvis) utan bolagens hjälp.

Då skivbolagsjättarna tidigare tog en groteskt stor del av den kaka konsumenterna betalade för sina skivor, och dom upphovsmännen fick skamligt lite av, har det nu således blivit så skruvat att artister finansierar sina skapelser själva, gör hela jobbet, och sedan laddar upp sina alster på Spotify, där folk lyssnar på den och Spotifys ägare (bland annat då de gamla skivbolagsdinosaurierna) cashar in, utan att ha lyft ett finger. Det blir i princip så att där Skivbolagen tidigare roffade åt sig en stor del av pengarna på pengarnas väg till artisterna/upphovsmännen ger nu artisterna rent av pengar till skivbolagen, utan att få något tillbaka.

Spotify, det som från början var (och, möjligtvis något motsägelsefullt, alltjämt är) en del av den utveckling som tillät konsten att röra sig från storkapitalen hjälper nu de överflödiga jättebolagsvärlden, och därmed hela den orättvisa fördelningsstrukturen, att finnas kvar i stället för att rasera dem. Spotify ger artisterna möjlighet att nå ut utan att behöva blanda in bolagen, men bolagen krattar ändå in slantarna.
Spotify tvingar tyvärr således artisterna och upphovsmännen att bita sig själv i svansen.


Well done, kapitalismen! Än en gång har du lyckats gynna dem med pengarna och Spotta på dem som gör jobbet.

Avstånd från konst till klotter

Riksteatern skulle anordna ett evenemang. För att puffa för detta evenemang bokade de massa annonser, bland annat på Stockholms stads kulturtavlor. Helt i sin ordning – självfallet ska ju en institution som Riksteatern annonsera för ett kulturevenemang på Stadens kulturtavlor. Inget konstigt.


Aber nein.

Det gick nu Stockholms stad inte med på.
För Stockholms stad har en policy.

* * *

Okej, det förstår man ju att Stockholms stad måste ha en policy. Även en för vad man tillåter på sina kulturtavlor.
Så vad för avskyvärda saker hade Riksteatern tänkt att annonsera på tavlorna? Barnpornografiska alster? En bild av ett långfinger uppbyggd av hakkors? Uppmaningar till allmänheten att slå på handikappade med bordtennisracketar, att sparka hundar eller kasta yoghurt på poliser?

Nope.
Annonserna var för ett evenemang som handlar om konst. Annonser med ett grafiskt formspråk som kan föra tankarna till graffiti och gatukonst, för ett evenemang som också mycket riktigt handlar om gatukonst. Annonserna skulle så vitt jag förstår inte på något sätt innebära något utförande av graffiti eller gatukonst, vilket ju ofta i lagens mening inte är helt förenliga med lagens mening, utan var helt vanliga, bokade annonser. Med ett grafiskt formspråk som kan föra tankarna till graffiti och gatukonst. Vilken ju ofta i lagens mening inte är helt förenliga med lagens mening.
Men de puffade alltså för ett evenemang som handlar om potentiellt olagliga företeelser.
Och mot detta har Stockholms stad en policy.

Denna policy säger, förklarar Stockholms stad i ett mejl till Ceylan Holago, producent för evenemanget Art of the Street, att Stockholms stad "INTE [kan] medverka [sic] eller STÖDJA verksamheter eller evenemang som inte tar klart avstånd från klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse."

Okej…

* * *

Jag gjorde ett snabbt besök på Stockholm stads webbplats, för att kolla in lite vad Staden (med stöd av nämnda policy, får vi utgå ifrån) i stället väljer att stödja eller medverka…i.
En snabbkoll ger vid handen att som exempel axplocka projekten Think Big Lectures, Kulturföreningen Kaffe och Love Tensta.

För att försäkra mig om att dessa verksamheter är vad jag har för mig på förvaltningsspråk heter "koscher" kollade jag givetvis igenom även dessa verksamheters webbplatser, varpå jag nöjt kunde konstatera att alla dessa är fina grejer, fullt värdiga mina skattepengar.

Men!
Döm om min fasa när jag sedan insåg att det inte någon stans på dessa webbplatser fanns uppgifter om att verksamheterna tar klart avstånd från klotter, olaglig graffiti eller lilknande skadegörelse.
Över huvud taget finns inga uppgifter på hemsidorna som tyder på att verksamheterna aktivt arbetar mot klotter och/eller så kallad "gatukonst"!

VET STOCKHOLMS STAD OM DETTA??
(Ser ni hur upprörd jag är?? Jag använde för tusan versaler!! Och dubbla interpunktioner!!)
Hur kan detta häpnadsväckande förbiseende ha fått ske?? Hur kan dessa verksamheter ha sipprat igenom stadens finmaskiga policynät? Hur? HUR??
Jag kippar efter andan här!

* * *

Jag vet inte varför, kanske var det den lille grävande journalisten djupt inne i min näsa som vädrade någon subtil unken doft, men jag fick för mig att kravla mig allt djupare in i Stadens allra mörkaste, mest ovädrade korridorer (på Stockholms stads webbplats). Kanske hade jag någonstans en illavarslande aning om en byråkratisk röta, en cancersvulst som metastaserat ännu längre än till de vid första anblicken behjärtansvärda, men likväl ickeklotterfientliga, verksamheter som jag först snubblat över.

Och mycket riktigt – det visar sig, efter en djuplodande undersökning, att Stockholms stad minsann ger stöd och engagemang åt allt från simhallar och spårvagnar till parkeringsplatser och äldreomsorg – företeelser som inte någon stans visar att de uttryckligen tar aktivt avstånd från klotter!

* * *

Kanske kan vi, med darrande hand, våga nära en stilla förhoppning om att alla dessa ickeantiklotterverksamheter som Stockholms stad stödjer, alla dessa ickeantiklotterprojekt som Staden ändå medverkar, trots allt faktiskt är emot klotter och dylika hemskheter. (Vad vet jag, någon av Think Big Lectures gästtalare kan ju mycket väl ha hållit ett brandtal om hur usch graffiti är, och kanske simskolorna nuförtiden kräver ett avståndstagande mot klotter vid sidan av huvuddopp och kaffekokning för att man ska få Baddaren…?)

Ja, faktum är att vi måste hoppas det. Vi måste anta att alla dessa lapsusar inom Staden endast är olyckliga misstag, tragiska offer för den mänskliga faktorn.
Annars är vi inne på en farlig väg, mina vänner. Vad händer när det brister nästa gång? Vi kan bara fasa för vad som kan ske om vi sänker den sköld, legerad med policy och patos, som nu tack och lov lyckades skydda oss mot Art of the Street, ett evenemang som förvisso inte är olagligt eller hemskt i sig, men som väl (i någon mån) handlar om något potentiellt olagligt.
Tänk om Staden exempelvis skulle råka stödja en teaterpjäs som handlade om den undre världen – vilket budskap skulle det skicka till medborgarna? Jo, att brott är bra, så klart! Eller – jag vågar knappt skriva orden – tänk om Staden skulle råka ge medel till en utställning om förintelsen – det skulle ju, rimligtvis, leda till att stockholmarna, med hjälp av dina skattepengar, uppmuntrades till folkmord!
Typ.

Staun. HELA staun.

Det här är vad vi i foto-/tidningsbranschen brukar kalla en "breddarbild".
Och det är vad vi från Karlskrona brukar kalla "Staun".

(nog bäst att klicka upp bilden i nytt fönster om man ska se nåt)

Den hysteriska orättvisan

– En liten inläggsserie i 5 kapitel.

*

INLEDNING

Gång på gång. Historier om män, ofta i maktpositioner, som anklagas för våldtäkt, ofredande eller någon form av förtryck av kvinnor. Assange. Strauss-Kahn. En polis.
Som alla bedyrar sin oskuld.

…så slår det mig! Att det finns en fråga som ingen tycks ställa i alla dessa fall. En väldigt grundläggande fråga:
Varför?
Närmare bestämt: Varför, om något brott nu inte begåtts, skulle kvinnorna i alla dessa fall hitta på något så allvarligt som att någon våldfört sig på dem?
Vaför?

* * *

KAPITEL 1: Därför?

Låt oss krysta fram ett par "tänkbara" svar:

1. Kvinnan i det aktuella fallet används som spelbricka i en stor konspiration. Någon mäktig person eller organisation med stora resurser och mycket att vinna på att diskreditera den mäktige mannen som anklagas, eller till och med få honom fälld, får kvinnan, troligtvis mot en ansenlig ersättning eller under hot, att anmäla att hon blivit utsatt för brottet.

2. Kvinnan är en kriminell mastermind, som kommit på att det finns stora skadeståndspengar att hämta. Och även om det inte går att bevisa brottet eller få mannen fälld så finns det en ansenlig sannolikhet att han kommer att vilja komma till en, för kvinnan väldigt ekonomiskt förmånlig, förlikning för att rädda sitt ansikte.

3. Kvinnan är sinnessjuk. Hon har av någon anledning utvecklat känslor för mannen, som inte kan besvara hennes känslor. Eller så har det funnits en sexuell relation, som kvinnan misstagit som äkta känslor, vilket det sedermera visat sig att mannen inte haft. I nederlaget utvecklas känslorna till vansinne och hat gentemot mannen, som hon får för sig har förlett och förnedrat henne, så till den grad att hon anklagar honom för ett av de värsta brott man kan tänka sig. Varpå hon sedermera går in för sin villfarelse så hårt att hon snart tror att den egna lögnen är sanningen. Hon blir helt enkelt hysterisk. Ni vet, som kvinnor lätt blir. De är ju så märkliga, de små liven…

* * *

KAPITEL 2: Eller…?

Låt oss nu analysera dessa möjliga svar lite.

Vi tar fallet Strauss-Kahn som exempel: En hotellstäderska som invandrat till USA från Guinea anklagar en av världens mäktigaste män, bossen för IMF, för att ha våldtagit henne.

Scenario 1?
En mäktig motståndare vill ha bort DSK, och tänker: "Hmmm… vi anlitar en kvinna med såpass stor skådespelartalang att hon med stor trovärdighet kan få folk att tro att DSK faktiskt våldfört sig på henne. Sedan betalar vi henne rikligt för att göra det, alternativ tvingar vi henne till det under något slags hot. Hmmm… Jag vet! Vi väljer en städerska från Guinea! Perfekt!"
…eh, njae. Det känns faktiskt inte särskilt troligt.

Scenario 2?
Det kan inte vara lätt som invandrad guineansk hotellstäderska att hanka sig fram i New York. Klart att man knåpar ihop en get rich quick scheme. "…och minsann, är det inte den där IMF-bossen som bor i ett av rummen jag just städade?Han är ju mäktig som fan och med maaaassa pengar i ryggen. Där har vi det! Jag hittar på att han våldtagit mig. Ha! Ingen kan tvivla – jag är ju en kriminell mastermind med fantastiska skådespelartalanger! Jag kommer få ett gigantiskt skadestånd och leva lycklig och rik i alla mina dar! Lätt som en plätt!"
…eh, njae. Det känns faktiskt inte heller särskilt troligt. Okej, jag vill inte på något sätt förringa guineanska hotellstäderskors intelligens, men tjosan, det är faktiskt det vi snackar om här: en städerska från Guinea, inte en Bond-skurk.
Och återigen: Varför? Det finns en aspekt här som vi inte ska glömma, och det är den oerhört krävande process det torde innebära att deltaga i ett rättsfall av den här typen – även om det skulle vara ett open and shut case (och även om det inte skulle vara ett fall som uppmärksammades länge och väl i massmedia över hela världen). Hur rimligt är det att en "vanlig människa" (som alltså inte är en kriminell mastermind) frivilligt, och på falska grunder, skulle utsätta sig för den säkerligen gigantiska mentala påfrestning en så stor apparat skulle innebära, med stora och svåra uppbrott från det normala vardagslivet – bara för möjligheten att få lite pengar och/eller uppmärksamhet?
Skulle en städerska från Guinea göra det?
För mig – en person som får smärre panikångest av exempelvis blotta tanken att behöva ringa ett formellt samtal eller behöva ha med myndigheter eller byråkrati eller juridiska eller ens affärsmässiga instanser att göra – är det väldigt svår att begripa eller tro.

Så, nähä, då återstår Scenario 3:
Ja, så måste det alltså vara; städerskan i DSK-fallet har självfallet blivit kär i DSK, och när kärleken inte besvaras så blir hon hysterisk. Precis som alla de där andra kvinnorna i alla de där andra fallen.
Vi behöver ju bara kolla på ordet "hysterisk". Det härstammar från grekiskans "hysteria", som betyder livmoder. Det är alltså något som är knutet till det kvinnliga könet – och till Alla kvinnor.
There you have it! Kvinnor är inte kloka. De hittar på massa konstigheter och är inte att lita på, i synnerhet inte när det handlar om våldtäktsanklagelser.

…alltmedan Dominique Strauss-Kahn givetvis menar att han inte alls gjort sig skyldig till något av det han anklagas för. Befängda påhopp. Komplotter.
…varpå han släpps på fri fot för en borgenssumma på fem miljoner dollar…

* * *

KAPITEL 3: De gamla grekerna

Ja, redan de gamla grekerna – ni vet, de som uppfann demokratin (för fria män) – kom alltså fram till att kvinnor av naturen kan bli hysteriska och hitta på massa osanningar av rent vansinne. Och vi lever ju i en demokrati, så det måste ju stämma…?
Nä, så är det ju givetvis inte. Trots all visdom de gamla grekerna gav oss så har vi utvecklats i alla fall lite grann sedan dess; vi lever 2011, i en tid där många människor (dock långt ifrån alla, tyvärr) inser att kvinnor har samma värde, rättigheter och skyldigheter som män, att alla människor i grunden är jämlika (och därför ska behandlas sålunda) och lika inför lagen etc, etc, mm, osv…

Men Myten om den Hysteriska Kvinnan har uppenbarligen ändå lyckats fortleva hela vägen från de gamla grekerna och in i våra jämställda (?) dagar. Ja, självfallet har kvinnor, alla kvinnor, en benägenhet att bli hysteriska! Det har vi ju sett! I "Fatal Attraction" liksom i otalet amerikanska tv-filmer om någon stackars lärare som blivit våldtäktsanklagad av en betuttad studentska med mentala problem.

* * *

KAPITEL 4: Lagens väktare

Okej, nu vet jag givetvis ingenting om sanningen i DSK-fallet. Det gör bara Strauss-Kahn själv och den guineanska städerskan.
Och jag känner att det faktiskt ändå finns en ganska stor sannolikhet att han kommer att åka dit, att brottet går att bevisa. Och även om han skulle frias så har hans karriär och makt grusats av hela historien (i alla fall i nuläget) och om han är skyldig så är i alla fall det kanske något slags straff.

Men låt oss därför i stället ta ett annat aktuellt fall, en friande dom där en polis i Stockholm åtalats för bland annat våldtäkt och andra brott av tre kvinnor.

Det heter i domen att eftersom det varit starka känslor inblandade i relationerna mellan kvinnorna och polismannen måste man vidta väldig försiktighet i sin bedömning av kvinnornas utsagor.

Ska vi tolka detta som att känslor är helt irrelevanta i rättsfall, exempelvis när det handlar om våldtäkt? Skulle det innebära att det känslomässiga lidande som ett våldtäkts- eller annat brottsoffer får genomlida är helt irrelevant i ett juridiskt sammanhang?
Nej, självklart inte – de må vara svårkonkretiserade och svåra att hantera med fullkomlig saklighet, men jag tror ingen domstol skulle vifta bort dem som helt irrelevanta.

Men det kaaan ju faktiskt vara så att de ljuger, städerskan och "polisens kvinnor"…
Problemet är att det av allt att döma har inträffat ett och annat sådant fall, där en kvinna, må det vara på grund av mentala problem eller ren illvilja, de facto har anklagat en oskyldig man för våldtäkt eller dylikt.
Men de torde väl faktiskt vara väldigt få? Så hur fan kan vi låta dem styra "våra" juridiska värderingar i den här typen av fall? Är det på grund av alla de där filmerna? Eller är vi bara korkade? Eller finns det några juridiska aspekter som gör att vi måste ta sannolikheten om oskyldig anklagelse i beaktande? Tja, kanske… men jag vet inte…

* * *

KAPITEL 5: AVSLUTNING

Men hur kan vi, uppenbarligen, rättfärdiga att ha det som utgångspunkt, till och med i rättslig saklig bedömning, att kvinnor har en allmänrådande benägenhet till hysteri, till att låta sina känslor svalla över till inbillning och felaktiga allvarliga beskyllningar?

Självklart måste man i rättsliga sammanhang åberopa det rimliga tvivlet – men finns det verkligen inget sätt att göra det utan att hela tiden sanningsförklara myten om den kvinnliga hysterin?
Det rimliga tvivlet är en viktig juridisk princip. Men det är tyvärr också en sköld som män som älskar att förtrycka kvinnor kan gömma sig bakom när jämställdheten attackerar.

Är det kanske rimligt att betvivla just rimligheten i "det rimliga tvivlet"? Bör vi i större utsträckning betvivla rimligheten i den hävdade oskulden i stället för i anklagelsen?

Återigen: Jag vet inte. Jag har tyvärr inga bra svar. Hade jag haft det hade jag allvarligt funderat på en karriär som juridikprofessor. Nej, jag kan bara ställa de frågor som dyker upp i mina tankar och hoppas att juridiken någon gång kommer att hitta bra svar – annars kommer den aldrig att komma riktigt nära rättvisan och jämställdheten i de fall där könsmaktens starka part (man eller kvinna) gör den andra parten till ett offer.

Den twittergenererade kampanjen #prataomdet var ett steg mot bättre svar – för genom att blottlägga gråzonerna tror jag att vi kan bli allt bättre, allt rättvisare när vi sedermera måste göra våra bedömningar i svart på vitt.

Tills dess kan vi väl i alla fall bli lite bättre på att ställa frågan Varför?

*

Rosa blommor i träd osv.

Stockholmsturistade lite (=tokplåtade blommande körsbärsträd i Kungsan).
Har lyckats missa den rysligt rosa vårexplosionen i Kungsträdgården varje år och alltid blivit förvånad över hur litet fönstret att hinna uppleva dem är. Men i år lyckades jag pallra mig in till stan och fick kameran med mig.