En liten kortberättelse jag skrev i huvudet på väg hem från affären, med ett fiktivt berättarjag, i stället för att orka vara ett aktivt verklighetsjag själv

❖

Haiku, tillsvidare

Jag borde kanske skriva ett brev till dem. Eller ett mejl. Det skulle säkert göra det enklare för dem. Och för mig med, visst. Numera har jag ju ändå ett sånt där mejlkonto. Min dotter hjälpte mig ju att skaffa det. Det skulle göra det enklare för oss att ha kontakt med varandra, sa hon.
Skit samma, kontakta dem borde jag väl kanske. Vilka ”dem” nu är? De som gör kassamaskinerna? Eller tillverkarna av kontokortsmojängen? För de är ju olika, allihopa.
Eller äsch, om jag skriver till Konsum, till deras huvudkontor eller så? De borde väl kunna se till att så att mitt brev, eller mejl eller vafan det blir, hamnar där det ska?

Fast det skulle nog ändå inte ha någon verkan. Det finns garanterat massa regler om sånt där, som säger att nej det går inte, för man måste faktiskt skriva ut till varje jävla kund, som nått slags bevis för transaktion. Även om allt väl nuförtiden bokförs ändå, digitalt, så fort mjölkpaketskoden och lingongrovakoden och herrgårdsostkoden piper förbi i kassan?
Men det skulle ju vara så enkelt ändå. Bara för den lilla kortmojängen att ställa en fråga till. Om jag vill ha det. Ytterligare ett litet enkelt knapptryck bara. ”Nej”.   
En skitsak, kanske, att gnälla på. I det stora hela. Men som det verkar har alla de där bäckarna små bara blivit bättre och bättre på sitt ågörande på sistone. Och det måste ju bli en herrans massa papper, ändå. Även om de är små. Och bläck. I onödan.
För om jag har glömt vad jag har handlat, kan jag väl kolla mitt kontoutdrag. På Internet.
Visst, kanske skulle jag få för mig att deklarera och ha mig, eller nått, som om jag vore nån jävla egenföretagare. Även om mjölken ju skiter i vilket. Osten med. Fast då skulle jag ju bara kunna knapptrycka ”Ja” i stället.


Ja, jag borde nog skriva till dem ändå.
Jag har ju tid.

Fast å andra sidan.
Det där är ju trots allt de enda samtal jag har nuförtiden, i stort sett. 

De enda orden.
”Du kan slänga kvittot tack.”
Överflödiga.

❖
 

Hej, Bo "AntiKarl-Bertil" Rothstein…

 
Jag vill alltid tro att någon som är professionell inom ett visst ämne by default faktiskt vet lite mer, och lite klokare, om sitt jobb och/eller ämne än en som inte är det. Exempelvis torde jag, helt logiskt och helt utan arrogans, kunna hävda att jag vet lite mer om journalistik och att göra tidning än en som inte jobbar med det.
Därför vill jag gärna kunna vara övertygad om att en professor i statsvetenskap vet lite mer om just statsvetenskap än vad jag gör.
Sen kan jag ju nu å andra sidan inte veta säkert att ditt professorskap innebär att du ägnat mer tankeverksamhet åt just tiggeri och/eller sexköpslagen – din expertis kanske ligger någon helt annanstans, och dina tankar rörande dessa två samhällsfenomen kanske är helt subjektiva och mer eller mindre ogrundade åsikter (och jag orkar inte just nu googla fram dina faktiska meriter).
Eller tja, helt ogrundade tycks de inte vara. Men oavsett om du forskat om just detta eller bara ägnat dem en flyktig del av ditt arbetsliv så tycks du ha hoppat över ett par steg i början av tankefärden för att sedan (om än kompetent och argumentatoriskt försvarbart) hamna på lite fel spår.


Så alltså, hörrödu professor Bo Rothstein, du som i DN skriver att…

”…samvetsbedövningen är bedräglig eftersom den som skänker allmosor till en gatutiggare innerst inne oftast vet att givande inte alls bidrar till att på ett verksamt sätt hjälpa den utsatte.
[…]
”Jag är övertygad om att ett förbud mot att ge till gatutiggare skulle sända en viktig signal om de allvarliga underliggande problem som denna verksamhet grundar sig på och därmed tvinga fram mera omfattande strukturella stödinsatser för att verksamt bistå denna utsatta grupp”

…

När jag ger till en gatutiggare gör jag det inte för att ”på ett verksamt sätt hjälpa den utsatte” (om du med detta nu menar "på ett övergripande eller långsiktigt verksamt sätt", vilket tycks vara fallet. Eller?) – jag gör det för att den utsatte kanske ska få råd att stilla sin hunger, för att överleva (vilket är "på ett verksamt sätt" i sin egen rätt).
Det är en kortsiktig lösning, jag vet, men det är den som är viktig just där och då, och den är nödvändig för att de som ska sörja för en långsiktig lösning inte riktigt gjort sitt jobb. Och att därför göra det olagligt för mig att hjälpa kortsiktigt är fullständigt idiotiskt – det är de som misslyckats med det långsiktiga hjälpandet som ska stå till svars. De behöver mycket riktigt nås av ”en viktig signal om de allvarliga underliggande problem som denna verksamhet grundar sig på”. Tiggarna behöver det sannerligen inte – jag tror de redan är påtagligt varse både att de själva har problem och att det finns allvarliga underliggande problem.
Eller är det vi presumtiva brottslingar till växeldumpande Karl-Bertil-komplex som du menar behöver signaleras? Jag tror faktiskt att vi också redan är varse vilka problem som finns, och att de flesta av oss inte släpper tanken på dem så fort vi ”bedövat vårt samvete” och befriat våra fickor av ett gäng otympliga mynt eller skräpande sedlar. De flesta av oss försöker nog också hitta sätt att göra vårt även för det där långsiktiga hjälpandet; genom att autogirera ett par hundralappar i månaden till både hjälporganisation A, och B och X, Y och Z, genom att skänka våra överblivna kläder till dem som kan se att de i stället kan få värma behövande, genom att hjälpa soppköken med mat eller medverkan, genom att skänka matkassar till de hungriga, genom att ta de onödiga prylar vi aldrig använder och slå i en karl-bertilsk julklapp som vi lägger under hemlöshjälpargranen…
Något vi medborgare gör i allt större utsträckning.
Eftersom de som ska sörja för de verkligen långsiktiga och övergripande – de ”verksamma” – lösningarna gör det i en allt mindre tillräcklig utsträckning.
  
Och det är just hjälp det handlar om (och om man i samma veva lyckas bedöva sitt samvete, eller känna sig lite nöjd med sitt ego, så är faktiskt inte det något som på något sätt devalverar värdet i de kronor man skänkt).
Att jämföra det med sexköp…?? För det första handlar det i sexköpet om just ett köp, att något säljs, och att detta något är något som alltid – även om det säkert kan variera från en någotsånär ömsesidig affärstransaktion till rent slaveri – innebär kränkningen av en annan människas kropp. Det finns förvisso säkert argument både hit och dit i debatten om sexköpslagen (vilket är en helt annan debatt, som jag därför här lämnar därhän) – men att antyda att ett övergripande dylikt skulle vara att man köper sex primärt för att hjälpa en stackars hora är hyfsat befängt.
Eller ligger din jämförelse på andra sidan spektrat? Är din poäng att den ”samvetsbedövning” eller den egoistiska (pseudo)altruistiska tillfredsställelse man får av att ge några slantar till en gatutiggare är jämförbar med den sexuella dito som nog trots allt är det främsta målet för gängse ful torsk?
Ja, i sådant fall kan jag bara beklaga det torftiga rothsteinska sexliv vi nu, ytterst ofrivilligt, eventuellt fick en inblick i.
 

  – – –

PS. OM det nu skulle bli olagligt att skänka till tiggare (jomen, det känns ju sannolikt, eller?) så kommer jag angripa den lagen med all civil olydnad jag har och karlbertla skiten ur den så fort jag råkar ha mynt som skaver i fickan och det finns någon som kan förbarma sig över dem.

(Ännu)

Så länge det finns en politisk minoritet
                                            (som bär en medmänsklig tro)
så kommer jag lägga min röst i deras marker.
För de tillhör det parti eller ett av de partier som (ännu) inte
   blivit korrumperat av makten,
som (ännu) inte fållats in att gå girighetens ärenden,
som därför (ännu) har möjligheten att kämpa
                för det de (ännu) tror på.

          Skulle jag inte rösta där, utan på dem som redan regerar,
så skulle även jag vara korrumperad av makten och girigheten.


Jag vill inte riskera det jag tror på.
         Jag tänker aldrig vara beredd att lämna     mitt  (ännu).

 

[ ]

 
 
 


 
 
 
 
 

Zombie-journalistiken – när "nyheterna" klickar sig själva i röven

 
Härom dagen blev det snurr nåttsåutabaheblette på Expressens sajt. Det som för tidningen nu slog delningsrekord var ett klipp som visade hur tämligen uselt SD-ledaren Jimmie Åkesson lyckades uppbära sin (hypotetiska) värdighet i en intervju med BBC-magasinet "HARDtalk" (samt, i jämförelseförlängningen, hur uselt svenska journalister lyckas med att pulverisera Åkessons kexspröda uppgifter med samma ackuratess som den brittiska kollegan).
Någon med gissningsvis savant-aktig socialmedial intelligens hade av allt att döma postat klippet på sin fejsbok eller dylikt, varpå halva Sverige prompt hakade på och delade skiten ur Jimmie Åkesson.

Vissa (av oss), som vid första anblicken av klippet tänkte att "va? Har han varit med i "HARDtalk" igen, och med samma skrattretande resultat??" för att sedan inse att vi faktiskt hade sett klippet tidigare, försökte i saklighetens namn påpeka att BBC-inslaget hade nästan tre år på nacken. Samt att klippet därför kanske inte borde behandlas som vore det en faktisk nyhet.
Men dessa små inkastade snöbollar till påpekanden försvann självfallet i den klick-lavin som rasade på med nyhetsbehagets kraft.
Trots att det alltså inte på långa vägar var någon nyhet.

Samma vecka blev det liknande delningssnurr på en Aftonbladet-notis om ett stackars tyskt par som inte lyckades fortplanta sig, eftersom de (på grund av någon religiös avskärmning från verkligheten) aldrig lärt sig de mest grundläggande blommor-och-bin-kunskaperna. En artikel som hos Aftonbladet hade nio och ett halvt (9½!!) år på nacken. Och vars story dessutom inte var ens på samma bollplan som det som i journalistiska sammanhang (precis som i alla andra sammanhang) brukar kallas "sanningen". (Vilket enkelt hade kunnat kontrolleras med ett snabbt besök på den förnämliga "urban myth"-knäckarsajten Snopes.com. Eller, för den som händelsevis inte känt till Snopes, genom ett par sekunders betänketid följd av insikten att moder natur, med sin envist fortplantningsbenägna livsvilja, nog trots allt brukar få sina köttslustiga varelser att få in rätt lem i rätt hål ganska snabbt även utan sexualundervisning).
Men "nyhetens" lyteskomik och delningsklickets enkelhet i fejsboksflödet var så klart ack så mycket snabbare och starkare än dylik, ganska rudimentär, källkritik. Och det trots att det väldigt enkelt gick att se att artikeln var såpass gammal att det där (icke-existerande) parets (dubbelt) hypotetiska resultatbarn nu skulle gå i typ trean – eftersom dess publiceringsdatum, 2004-05-19, var klart och tydligt utmärkt. Till skillnad från Expressens gamla Åkesson-klipp, som fortsatte att snurra, förespeglingsvis ny-het, utan någon som helst datering.


Jaha, och…? Big deal!? What seems to be the officer, problem?
Ja, vid en första anblick känns väl inte det här så allvarligt, det ska medges. Men det finns påtaglig anledning att borra lite djupare med blicken.

Mest uppenbart är så klart den journalistiska grundregeln för en nyhetsartikel att det den rapporterar ska vara sant. Vilket den gamla Aftonbladet-notisen alltså inte var. Vilket är allvarligt. Kanske inte för att det i just det här fallet skulle kunna få några ödesdigra konsekvenser om den togs för sann (jag kan i alla fall inte fantisera fram någon) men väl för att dess bristande sanningshalt, när den väl avslöjats (vilket så klart skedde) skadar tidningens trovärdighet. Och man ska kunna lite på det som står i/hos en tidning. Det är liksom poängen.

Men det finns problem även i att BBC-klippet med Jimmie Åkesson snabbare än en pistolskula flög fram över det socialmediala landskapet som en superhjälte med ett stort "N", som i Nyheter, på sin cape. Att Åkesson-grejen har ett par år på nacken förtar inte nödvändigtvis ens en gnutta av dess budskap (= att man bör sätta sina slantar på BBC när de ska gå en rond mot SD) eller de reaktioner det genererar hos betraktaren. Men saklighet är livsviktig i debatten, och den riskerar att
krackelera – och överskugga och förstöra relevanta argument – om man (okritiskt?) hakar på en socialmedial viralspridning och behandlar en "gammal nyhet" som de facto aktuell, när man helt enkelt (möjligtvis ovetandes) förmedlar åsikt/argument/uppgift under falska premisser.
DET ser jag som ett stort problem i sammanhanget.
Jag menar främst att de som delat Åkesson-klippet (rimligtvis) inte direkt är stora SD-fans och att deras (till någon del lite skadeglada) delning av klippet på så vis blir en del av debatten mot Åkesson och Sverigedemokraterna – och eftersom detta "debattinlägg" på så vis sker under lite falska premisser tappar den sidan av debatten i trovärdighet. Vilket så klart inte alls är så lysande om man är motståndare till SD och deras så kallade politik.
Saklighet, mina vänner, saklighet…

På samma sätt tycker man att Expressen borde se det som ett problem. De borde vara rädda om sin trovärdighet, vilken i alla fall får lite pyspunka när man sticker hål på deras rekordspridning genom att påpeka klippets ålder, att det som det bygger på alltså inte är en nyhet. Men genom att påpeka att det hela var gammal skåpmat, exempelvis genom att markera klippet med en tydlig datering, någon slags arkiv-markering eller rent av ett nytt redaktionellt påpekande om dess ålder – genom något sådant skulle man så klart riskera att förta klippets dess kvasinyhetsvärde och att den eftertraktade klickströmmen från sajten skulle avta. Och det vill man ju inte som publicist nuförtiden.

BBC-klippet med Åkesson och den gamla putslustigheten om de prokreeringshandikappade tyskarna råkade nu bli uppmärksammade zombienyheter i samma veva. Men det finns gott om andra exempel på hur lätt vi klickar loss i nyhetens behag trots att det behaget egentligen inte finns någon nyhet. Och det finns andra infallsvinklar på problematiken kring fenomenet. Vilket såklart inte har lämnats obehandlat – besök exempelvis gärna Emanuel Karlsten, som i sina radanmärkningar förtjänstfullt skriver mer om detta!

  ❦

Jaja, mer upprördhet än så var ju trots allt inte de där zombienyheterna värda hos mig; de hade grävt sig upp ur sina gravar och skapat massa ståhej, men ingen större skada skedd. Ingen fick sin hjärna uppäten den här gången. En massa fejsboksanvändare kunde få hånskratta åt Jimmie Åkesson och/eller fnissigt föreställa sig vilka sexuella eskapader ett par knullvillrådiga (om än icke-existerande) tyskar försökt sig på. That's it.
Orka gnälla liksom, konstaterade jag och vände blad…

…till nästa sida i den dagens Expressen. Ja, alltså i det där aktuella pappersexemplaret av tidningen, där det som står ju faktiskt är såna däringa, eh vahetere, nyheter. Alltså rapporter om något som hänt ganska jävla nyss, eller i alla fall om nya uppgifter och/eller infallsvinklar på gamla grejer.
Eller ja, det är ju så man tycker att det bör vara, i alla fall.
Men, blev jag varse, så är det uppenbarligen inte nödvändigtvis längre.
För jag översvallades av deja vu-vibbar när jag såg det här:



Att Batman bin Suparman nu åkt dit för ett inbrott är måhända en nyhet, liksom att hans roliga namn därför (på nytt) fått nätsnurr – men de uppgifterna hade bisatsat sig väldigt långt från Expressen-artikelns huvudsakliga nyhetsvinkel, det vill säga det faktum att Batman bin Suparman är ett lustigt namn.
Vilket alltså inte alls är någon nyhet.
Säg exempelvis hej till: ett exempel från namnets (väldigt lättgooglade) nätvända anno 2008.
Ja, Batman bin Supermans körkort har cirkulerat rätt friskt på nätet i åtskilliga år redan…

Möjligtvis nyhetsvärderade Expressen utifrån det faktum att Expressen själva ju inte tidigare hade uppmärksammat Batman bin Suparman, och att en läsare vars omvärldskunskaper enkom, endast och allena består av just Expressen således torde vara fullständigt ovetandes om namnets lustighet – och då är det väl fritt fram att köra det som en de facto nyhet, eller hur?
Hmm… njae, just den delen av läsekretsen torde i dagsläget vara ungefär lika levnadsglad som dronten, och även om den faktiskt skulle råka finnas så liknar den här vinkeln, i alla fall i någon utsträckning, de där tillfällena när en tidning/nyhetskanal snor en nyhet från en annan tidning/nyhetskanal, kör den utan att credda originalkällan och låtsas både att det är en egen nyhet och som om det regnar (möjligtvis genom att vänta ett par veckor eller rentav något halvår, i förhoppningen att de läsare som eventuellt fått sig nyheten till livs från den konkurrerande nyhetskanalen vid det här laget helt sonika glömt bort den).
Vilket är riktigt, riktigt dålig journalistik (om man nu ska kalla det det).
Och det hade ju egentligen varit snudd på groteskt enkelt för Expressen(s journalist) att i det här fallet någonstans inledningsvis påpeka att, typ, "det finns många människor här i världen med lustiga namn. Kanske har ni exempelvis sett den påtagligt nätspridda bilden av Batman bin Suparmans singaporeanska körkort? Nu har dess popularitet väckts till liv igen, sedan Batman bin Suparman häromdagen åkte dit för ett inbrott, en nyhet som fick fejsbokare världen över att gå lite bananas…". Och sen fortsätta gå loss hur mycket som helst på hur roligt den där snubbens namn är, utan att framstå mer som någon som använder en facebook-poke för första gången än som en nyhetstidning.   

  ❦

Menmen… Nåja, det här handlade alltså om en klantig inbrottstjuv som heter Batman – knappast något som kräver att man tar fram redaktionens guldvåg eller de mest finkallibrerade journalistiska verktygen. Och tack och lov tycks i alla fall inte den "nyheten" ha blivit någon klickcirkus hos Expressen. Vilket antagligen beror på att den föga hjältemodiga singaporeanska inbrottstjuvens namn och öde säkert redan hade flimrat förbi gemene nätmedborgare för länge sedan. Ja, Expressen-artikeln var ju trots allt den här gången till följd av en klickcirkus, inte dess orsak.

…vilket emellertid inte alls är någon anledning att andas ut.
Det är snarare ännu ett, något oroligt, frågetecken kring klickhetsen hos nyhetsmedia; om vi nyhetsförmedlare alltså inte bara ska ha för ögonen att våra nyheter ska generera veritabla klick-orgier, utan att det även är i klick-orgierna vi i allt större utsträckning förväntas hitta nyheterna – hur långt kan den utvecklingen gå innan nyhetsförmedlingen biter sig själv i svansen och fastnar i något slags journalistiskt orouboros-tillstånd där alla nyheter är zombie-nyheter, om zombies, av zombies, för zombies? Allt medan de riktiga viktiga händelserna lever loppan, helt ogranskade, just utanför det journalistiska synfältet…
Ja, det finns det garanterat både en och annan filur bland de politiska och ekonomiska makterna som skulle gilla. 

  ❦

Visst – detta är så klart ett väldig förenklat domedagsscenario. Självfallet kommer nyhetsmedia fortsätta att granska och hitta riktiga viktiga nyheter (och se till att det stundom kastas in nya nyheter i klickcirkusmanegen).
Men kommer blicken vara lika skärpt om ett öga i allt större utsträckning måste hållas på klickräkneverket i stället för händelsen, granskningen, ifrågasättandet och rapporterandet?
Och vad händer med den för det journalistiska uppdraget så viktiga rapporteringsmångfalden om man inte bara ska hålla ett öga på det där räkneverket utan även arbeta utifrån det och sålla bland vinklarna främst för att så enkelt som möjligt surfa på klick-lavinen? Det har Björn af Kleen nu börjat ta reda på i en artikelserie om "Klickdöden", om hur sociala media, i nedskärningarnas och besparingarnas tidevarv, riskerar utarma journalistiken i allmänhet, liksom kulturdebatten. Läs, vetja!
Vad gäller dessa frågor kan jag inte annat än konstatera att sociala media trots allt blivit en oerhört viktig del av kulturdebatten, samt tro att kulturdebatten blivit betydligt mycket större, bredare och mer vanligare förekommande på senare år tack vare sociala media.
Men det vore ju tragiskt om sociala media, såsom den kvantifieras i antalet klick, skulle få sätta agendan för kulturdebatten i stället för vice versa… Eller?
Jag tycker det är en genuint intressant fråga och utveckling.

Och jag är övertygad att sociala media faktiskt betyder oerhört mycket för nyhets- och informationsspridning och för journalistiken, som nu når ut betydligt längre, snabbare och i större mångfald än tidigare. Det är ett av de främsta skälen, kanske det främsta, för min närvaro på exempelvis facebook och twitter – där får jag oerhört mycket mer, och snabbare, nyheter, information, infallsvinklar, nyanser och tankar än jag gjorde innan dessa sociala media blev en del av mitt liv.
Men just därför, för att mängden information är så groteskt stor och spridd och snabb, är det här ett tveeggat svärd. Det är nu extra viktigt med filter som i någon professionell grad vet vad de håller på med, som ser med ett kritiskt öga på vad som händer, både i och utanför klickcirkusen. Och som ser till att gediget framarbetade nya nyheter, får chansen att beklickas, eller i alla fall nå en publik.

I en mediavärld där agendan i så stor utsträckning är skriven i facebook- och twitterfeeden och där "alla är journalister" [Obs! *host-host* – alla är INTE journalister!] blir det extra viktigt att se till att klickcirkusen inte helt lever sitt eget liv; att det finns cirkusdirektörer (etablerade nyhetskanaler) och artikeldomptörer (journalister; ordet "domptörer" klingar inte så snyggt här, jag vet, men jag är ju inne på en cirkusmetafor här, så whatever) som ser till att publiken kan begeistras, förnöjas och förfasas utan att riskera få sina huvud avbitna av ett lejon (eller en clown) som fått spelet, eller att få en styrseltappad trapetskonstnär i knät.
Därför är det alltjämt viktigt att hålla ett säkert grepp om de journalistiska principerna, oavsett om man skriver om en inbrottstjuv som heter Batman eller om tyska kopuleringsanalfabeter, eller om man intervjuar sverigedemokratiska partiledare, avslöjar vårdskandaler, rapporterar från en katastrofzon eller granskar statsfinansernas irrvägar.

Och ni som, trots allt, inte är journalister – ta gärna även ni två kritiska sekunder innan ni instinktivt delar vidare något roligt/intressant/häpnadsväckande/förfärligt/vadsomhelst i era socialmediala kanaler.

  ❖

PS. Okej, credit when credit's due: Jag måste medge att ett par av de andra lustiga namn som Expressen tog med som exempel i tillägget till Suparman-artikeln hade jag faktiskt inte sett tidigare. Vilket ju var kul för mig. Så tack för dem, Expressen! (Men förvänta er inga Stora journalistpris för det säkert idoga framgrävandet av dem.)

IRM – så att säga avcensurerat

 
Sajten Inte Rasist Men… blev utsatt för en överbelastningsattack när de häromdagen publicerade en faktagranskning av SD-politikern Björn Söder. Detsamma hände Aftonbladets oppinionsavdelning Politism när de publicerade samma knäck. Och för att de ljusskygga attackörerna inte ska lyckas i sitt försök att inskränka yttrandefriheten och tysta fakta som (man får anta att) de tycker är obekväma uppmanade IRM alla tänkbara yttrandefrihetsivrande bloggare att spegla deras Björn Söder-koll. Och en sådan bloggare anser jag mig ju vara.

Förvisso har många andra, företrädelsevis stora trafiknoder som de båda kvällstidningarna, redan förtjänstfullt publicerat IRM-inlägget, och det är ju inte direkt så att så vidare värst många besöker min lilla blogg, men ändå… (Jag kunde liksom inte bestämma mig för vilken av mina gamla arbetsgivare, Bladet eller Pressen, som jag skulle favorisera genom att socialmedialt dela deras publikationer. Till dem hittar ni nog ändå.)
Så, anyhoo… Nedan följer IRM-inlägget, i sin helhet.

  ❦

IRM vs Björn Söder i SVT Debatt
– vi reder ut Söders lögner

I torsdagens SVT Debatt deltog Henrik (jag) från IRM i en debatt om den numera rikskända ”tårtningen” av Jimmie Åkesson. SD:s partiekreterare Björn Söder var vår huvudmotståndare trots att vi som Söder anser att tårtning är ett riktigt dåligt sätt att bemöta SD. Söder kom dock med en hel del minst sagt märkliga påståenden som vi känner att vi bör reda ut.
 
Påstående nr 1:
Carlito: SD är det enda partiet som i principprogrammet uttrycker att man kan upphöra att vara svensk om man inte följer SD:s definition av identitet och kultur.
Björn Söder: Det är rent nonsens.
Sanningen: Citat från SD:s principprogram sida 11: ”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”

Påstående nr 2:
Carlito: Så Thoralf Alfsson har aldrig uttryckt att han är en islamofob?
Björn Söder: Jag tror inte han har sagt att han är isamofob, nej.
Sanningen: Citat från Thoralf Alfssons blogg: ”Jag är islamofob och jag kan överhuvudtaget inte förstå att någon med kristen uppväxt kan vara något annat än islamofob.”

Påstående nr 3:
Björn Söder: Man avhumaniserar SD när man kallar oss för rasister.
Sanningen: Att kalla en rasist för rasist är inte avhumanisering. Att vara rasist är avhumanisering. /Tore Kullgren

Påstående nr 4:
Carlito: Jimmie Åkesson säger ju själv att islam är det största hotet sen andra världskriget.
Björn Söder: Nej nu är det fel igen. Det var Aftonbladet som satt den rubriken. Det står inget sådant i debattartikeln.
Sanningen: Öhh, jo det gör det:

För att vara på den säkra sidan så har ni två citat till från partitoppen.


Det finns fler saker vi skulle kunna bemöta, men jag tror ni fattar poängen. Vi vill passa på att tacka alla ni där ut som stöttat oss, vi kan inte ens börja beskriva hur mycket era fina ord värmde! Ett speciellt tack till Carlito som var grym i debatten.

***UPPDATERING***
Vi fick en förfrågan om att reda ut Söders befängda påståenden/förnekanden gällande järnrörsskandalen. Vi har skrivit om alla lögner i detta inlägg: SD-topparnas lögner – vi har hela listan
Här har ni även en lista som belägger allt det vi sa om SD:s plattform på nätet, Avpixlat:

• Avpixlat hämnas SD – attackerar unga tjejer
• Rasbiologi och hets mot folkgrupp på SD:s favoritblogg
• SD-hyllad hatblogg används för hämndaktion mot journalister:
• SD-hyllad sajt lägger upp video med sexövergrepp. Hets mot folkgrupp
• SD-hyllad blogg attackerar årets Lucia på grund av hennes hudfärg
• Hängdes ut på hatsajt: Det är förjävligt
• AVPIXLAT SPOTTAR PÅ HOTADE BARN
• Ännu ett barn uthängt på Avpixlat – hotas i vanlig ordning med våldtäkt
• SD-hyllad sajt lägger upp video med sexövergrepp på ung flicka utan att pixla hennes ansikte”

Att inte våldta – en snabbkurs

Under senare tid har jag gång på gång obehagats av nyheter om våldtäktsfall, fall så vidriga utöver själva våldtäktens inneboende vidrighet, antingen i brottets omständigheter eller i totala humanistiska härdsmältor i dess juridiska efterspel (eller både och), att jag blivit frustrerad och förtvivlad – för HUR I HEBLETE SVÅRT KAN DET VARA ATT INTE VÅLDTA?!
Jag har nu emellertid insett att denna förtvivlan möjligtvis grundat sig i ett väldigt egoistiskt och måhända intelligens-/empati-elitistiskt synsätt. För bara för att en sak – exempelvis att man inte ska våldta – ter sig som självklarhet för mig så är det ju inte säkert att det gör det för alla (även om det självklart är en självklar jävla självklarhet).
Jag har därför här arbetat fram ett sätt att klargöra exakt hur denna självklarhet är betingad, en snabbkurs i tre enkla steg i vilka du lär dig Att inte våldta.

Denna kurs är främst riktad mot heterosexuellt inriktade män, och ännu främstare riktad mot unga (och/eller taxichaufförs-) dito, men jag välkomnar även andra könstillhörigheter och sexuella läggningar att ta den till sig, då kursens grundregler och -principer är precis lika applicerbara i dylika fall.

Och oroa dig inte – Att inte våldta är riktigt busenkelt! Det är så enkelt att en helkroppsförlamad treåring kan klara av det!
Ja, det är faktiskt lika lätt som att inte köra sportbil, att inte ringa och beställa tandläkartid, att inte klara 2,42 i höjdhopp, att inte bygga en fungerande partikelaccellerator av potatismos och gammalt hår eller att inte lära sig spela çembalo.

Den här snabbkursen (som dessutom är helt gratis! Yayy!!) går ut på ett par frågeställningar, tänkbara svar och enkla vägledningar till hur du bör handla i dessa olika scenaria.
Öva gärna genom att ställa frågorna högt för dig själv och föreställ dig vilka svaren kan bli. Lär dig sedan de rätta sätten att reagera på händelseförloppet, så kommer du säkert klara av det när det uppdagar sig i verkligheten. Och kom ihåg – det går inte ut på att få ha sex, utan på att inte våldta! Så oavsett om du får till det eller inte har du alltså chansen att klara den här kursen galant!

Häng med, kompis! Nu kör vi!

  ❦

1. Ställ följande fråga till din presumtiva kopuleringspartner (nedan "PK"): Vill du ha sex?

• Om svaret är jakande (det vill säga positivt*) så kan ni (!) fortsätta och genomföra samlaget. (Du kan även försäkra dig om att svaret verkligen var positivt genom att förtydliga eller ställa följdfrågor i stil med "Va!? Forrealz!? Jag menade alltså 'med mig'…"). 
• Om svaret är nekande (det vill säga negativt**) så kan du inte genomföra samlaget. Detta på grund av att din PK nu inte längre är vare sig P eller K. Ett rent språkligt bevis för detta är ordet "samlag", det vill säga något man gör tillSAMmans, eller om man så vill, i LAG. Det är således något som NI måste göra, och om en av er inte vill så finns inget NI, utan bara ett du. Vad som kvarstår då är, både semantiskt och reellt, bara möjligheten till ett "självsolo"***. Det nekande svaret måste du alltså respektera.

* Exempel på jakande svar i det här fallet är "ja", "jajamensan!", "'kej", "det tycker jag är en synnerligen strålande idé, sålunda gör vi", "Jafföfan! Hoppa på ba!" och "Skojamindoja att jag vill! Sätt i gång, kuka mig, kuka mig nu, min bepansrade enhörning, jag håller på att lösas upp av kättja!!"
** Exempel på nekande svar i det här fallet är "nej", "nej tack, det är bra för min del", "Skullente tro det, jävla pervo!", "Woaaahhahahahah!!! Nä." eller "Jag är ett elskåp. Att ens försöka ha sex med mig är synnerligen att avråda. Eftersom jag är ett elskåp kan jag dessutom inte prata, så om du likväl hör mig säga det här är du verkligen inte i rätt tillstånd att ha sex med vare sig någon eller något, och bör i stället gå hem och lägga dig och sova och/eller ta dina mediciner."
*** Synonymer för detta är "masturbation", "onani", "runk", "skinnbanjomelodrutt", "fingersättning", "rånk", "självhjälp", "enahanda enskilt arbete", "tralla/tralldragning", "DIY/gördetsjälvarfix", "egotripp" och/eller "att bli försigkommen". Denna aktivitet, då man helt enkelt åstadkommer den sexuella tillfredsställelsen på/med egen hand, är alltsomoftast trevlig, behaglig och inte på något sätt (vilket vissa mögelbelupna själar vill göra gällande) skamlig. Den är alltså ett förstklassigt och (i de allra flesta fall) alldeles lagligt alternativ till våldtäkt. I det fall din fråga om sexuellt umgänge möts av ett nekande och du alltjämt besitter en stor lust att åstadkomma din sexuella tillfredsställelse är detta således ett alternativ att ha i åtanke. För att vara helt säker på att du utför disciplinen utan att bryta mot lagen eller allmän etikett, se till att göra det så avskilt och ensamt som möjligt! Det bästa är om du väntar till du kommit hem. Det är kanske inte jättelätt alla gånger, men bit ihop för fan!

2. Ett något mer komplicerat, och i någon grad vanligare förekommande, scenario är emellertid den sexuellt laddade situation där grundförutsättningarna framläggs genom ett gemensamt fysiskt och känslomässigt rörelsemönster och i vilken direkta frågor inte alltid är det mest optimala ur erotiskt-romantisk synvinkel. Att scenariot är mer komplicerat betyder emellertid inte att det är svårt. Det enda du behöver göra är att läsa av kroppsspråket enligt följande enkla riktlinjer:

• Om PK för eller trycker din kropp mot sin och berör dig ömt och/eller upphetsat finns förutsättning till ett förestående sexuellt umgänge (märk dock väl att agerandet i detta skede alltjämt endast är positivt och inte absolut jakande i förhållande till frågeställningen om faktiskt sexuellt umgänge). Om PK därpå även är tillhjälplig i avlägsnandet av klädesplagg samt manuellt vägledande inför faktiskt sexuellt umgänge är kroppsspråket att tolka som jakande.
• Om PK:s rörelser är sådana att hen i stället tycks försöka fösa dig bort från sig eller med våldsamma rörelser försöka avvärja din omedelbara närvaro är kroppsspråket alltsomoftast att tolka som nekande (se #1 ovan!).
• Om PK:s rörelser är obefintliga är hen sannolikt medvetslös. I detta fall är (avsaknaden av) kroppsspråket nåtsåinihelvete att tolka som nekande.
• Om PK:s rörelser snarast (redan innan det sexuella umgänget påbörjats) ter sig som våldsamma, ryckiga darrningar (exempelvis dylika som kan liknas vid rörelsemönstret hos en nyligen uppmetad gös, fast snabbspolat, eller dito hos en person som försöker skaka om ett par tärningar med hela kroppen, liggandes) har PK sannolikt drabbats av ett epileptiskt anfall. I detta läge är det INTE passande att fortgå med samlag. Det är dessutom (liksom i föregående nekande exempel) god ton att tillkalla hjälp, då PK:s väl och ve kan vara i påtaglig fara (även utan våldtäkt).

2b. Om du är osäker, ställ frågan enligt #1, även om det kanske känns "oromantiskt".


3. Om du fortfarande är osäker på läget: Ta det säkra före det osäkra och LÅT BLI bli att ha sex med PK. Om PK trots allt råkar önska ha sex ned dig så kommer hen säkert att påpeka det. (Har du i detta läge ändrat dig och inte längre vill ha sex så har du rätt att säga nej, varpå din före detta PK ska hörsamma din vilja enligt #1, ovan).

OBS! Även om PK i ett initialt skede har varit jakande (enligt #1 och/eller #2) har hen alltid och till fullo rätten att ändra sig, varpå det nekande svaret/rörelsemönstret alltjämt måste hörsammas och åtlydas för att du ska lyckas att inte våldta!

EXTRA OBS! I många, ja säkerligen de flesta fall då ordet "nej" yttras i en (i sådant fall enkelriktat) sexuell kontext så har inte någon direkt fråga ställts. Ordet nej, alternativt motsvarande annanspråklig nekande variant, ska emellertid alltjämt ses som ett svar och efterlevas som ett dylikt enligt #1 och #2 ovan för att våldtäkt ska undvikas!

  ❦

Där har ni det! That's it!
Men om ni skulle ha råkat missa något väsentligt kommer här en…

SNABBREPETITION:
1: Ställ frågan (till PK) "vill du ha sex (med mig)?". Är svaret "ja" – ha sex. Är svaret "nej" – ha inte sex.  
2: Om endast kroppsspråk är att tillgå – ställ frågan (till dig själv) "är PK:s kroppsspråk upphetsat positivt, medgörligt och jakande? Eller är det frånstötande, epileptiskt eller obefintglit? Om det första är gällande – ha sex. Om det andra är gällande – ha inte sex.
3: Om osäker: Ha inte sex. Det värsta som kan hända är att du inte begår en våldtäkt, vilket alltså inte på något sätt äventyrar dina förutsättningar att klara den här kursen.

ÄNNU EN, EN ÄNNU SNABBARE, SNABBREPETITION:
► Var schyst, använd en gnutta sunt förnuft och ha förihelvete inte sex med någon som inte vill ha sex med dig! Konstigare än så är det inte.

GRATTIS! Du har nu klarat av den här kursen och belönas med existensberättigande som helt vanlig, reko (med)människa!

  ❦

FÖR EXTRA GULDSTJÄRNA:
► Du har även chansen att skaffa spetskompetens i det här ämnet genom att agera i enlighet med beteendet hos en så kallad "god människa". Detta kräver något mer disciplin och är knutet till ett scenario där båda parter beter sig jakande inför ett tänkbart sexuellt umgänge, men där en "nekande" utgång ändå kan vara att förespråka. Nämligen följande: Du är i ett tillstånd i vilket du önskar idka sexuellt umgänge med en viss person, en PK (eller, för att använda medicinska termer: Du är hyfsat jävla kåt på PK). Du har medelst strategi #1 och eller #2 ovan fastställt att PK agerar jakande gentemot denna önskan (=hen är hyfsat kåt på dig mä!). MEN – PK visar tydliga tecken på att vara påtagligt påverkad av alkohol eller narkotikum (i en betydligt högre grad än vad du själv är). Du kan alltså misstänka att hen inte är vid sina sinnens fulla (alltså nyktra) bruk, och att hen därför kan tänkas ångra ett eventuellt sexuellt umgänge eller inte ens komma ihåg att ett dylikt ägt rum. Du väljer därför att, i stället för att fortgå med det sexuella företaget, se till att PK inte försätts i fara. Det gör du exempelvis genom att se till att hen kommer hem varpå du sitter och pratar med PK tills hen både glömt bort sina sexuella strävanden för aftonen och somnat.
ÄNNU MERA GRATTIS! Du har möjligtvis inte avvärjt en våldtäkt (då en dylik inte säkert fanns att avvärja), men väl en för PK tjock fernissa av postcoital ångest ovanpå en rejäl baksmälla. Och det är ju fanimej jävligt schyst av dig!  
Ge dig själv en klapp på axeln och en rejäl rånk! 

  ❦

Förtydligande (främst för juridiskt yrkesverksam tredje part/lagstiftare och domare):
► Ett nej är som bekant alltid ett nej. Det är den grundläggande principen i den ovan kartlagda konsten att inte begå våldtäkt, om detta är såväl juridiken som gemene härmedverkande kursdeltagare överens. Nyligen genomklubbade domslut ger emellertid vid handen att juridiken (och/eller dess företrädare) inte alltid är helt på det klara på vad detta "nej" (som alltså alltid är ett nej) i själva verket innebär. Här må vi därför betona att "nej" alltså är ett nekande ord, och om det yttras som svar på frågor av typen "ska vi idka samlag?" eller "vill du knulla med mig?" är det att, till fullo, betrakta som att ett sexuellt umgänge inte är önskvärt av den tillfrågade parten (PK) och att ett dylikt således inte ska förverkligas, enligt #1, ovan. Detsamma gäller om nekandet, i stället för via ett vokalt uttalat "nej", sker medelst kroppspråk (alternativ medelst spastiskt eller helt obefintligt dylikt) enligt #2, ovan. Om ett sexuellt umgänge ändå genomförs med den nekande parten (PK) sker det således "mot [dennes] uttalade vilja". Det är alltså i strid med #1 ovan och, enligt grundlinjen för den här kursen, obevekligt skäl till betyget underkänt (alternativt "IG", "F" eller, helt enkelt, "våldtäkt").

! .i. → ({i}) ?

Snart säkert alldeles väldigt tillgängliga fortbildnings-/fördjupningskurser:

☞ "Ska vi använda kondom?" – Du kan vara så säker. 
☞ På egen hand – Huggvärjan, pekfingervalsen, spännarn, helt bananas, skruven och 76 andra trevliga självhjälpsmanövrer
☞ Porr – är det verkligen alltid så dumt?
☞ Två plus tre är sex – den orgiastiska matematikens principer