C.

Märkligheten som alltid ligger i sammanträffandet. Att allt händer samtidigt. Eller det där med att saker och/eller händelser har en benägenhet att komma i klumpar om tre.
Eller bara slumpen. Som om det är det som är grejen här. Nej, det är det ju inte.

En kollega för på tal hur hens pappa häromdagen gett hela familjen ett hälso-scare. Hen och vi närmaste två skrivbordsgrannar börjar samtala om hur våra föräldrar faktiskt börjar bli gamla, om att deras hälsa och ständiga närvaro i våra liv inte längre kan tas för självklarheter. Om de nu någonsin gjort det. I synnerhet handlar samtalet, av någon anledning om våra fäder.
Någon timme senare ringer den andra skrivbordsgrannes telefon. Plötsligt måste hen dra från jobbet. Skärrad.

Ytterligare ett par timmar senare tar jag mig från jobbet, helt enligt schemat.
Kommer hem. Trött.
Då ringer min mamma.

Min vän, svensken

Jag trodde faktiskt aldrig att det skulle hända, men jag tog just, för första gången i min sissådär sexåriga facebooklevnad, bort en vän. Precis som gemena facebookanvändare har jag drösvis med "vänner", där graden av bekantskap självfallet varierar från flyktiga ödeskorsningar till det såtaste av själsfrändeskap. En brokig skara tycken, smaker, intelligenskvoter, bakgrunder, åskådningar, utbildningar, yrkeskårer och intressen, således.
 Jag respekterar oliktänkande, så länge det handlar om just tänkande, och då det inte gör det har jag hela tiden sett det som klokare att sprida humanism, försöka vidga vyer och i den mån det går försöka hjälpa till att plocka bort politiska skygglappar, än att blockera, rensa bort och blunda för trångsyntheten.
Det gör jag fortfarande, men jag orkade fan inte mer.
Och det känns som ett personligt nederlag. För jag vill ju inte ge upp, aldrig, inte vika mig för hopplösheten; jag vill hålla fast vid hoppet att kunna upplysa och montera ner åsikter som grundar sig på tanklöshet, lättja, rädsla och felaktigheter. Jag känner mig därför feg nu. För egentligen ska jag ju kämpa, krampaktigt hålla fast vid hoppet. Och det har ju funkat, även med den här "vännen", då jag med saklighet alltid kunnat bemöta de av hens, eller hens andra vänners, åsikter som jag ansett felaktiga, tendensiösa eller rent korkade, och därmed i slutändan alltid lyckats hitta någon slags respektabel konsensus. Det har oftast gått att föra ett civiliserat och (till slut) sakligt samtal med hen, helt enkelt. Eller så har jag hållit mig i skinnet och förbigått med tystnat, då jag känt att tillfället varit sådant att den tanklösa kommentaren eller enfaldiga åsikten bara skulle naglas fast ännu mer envist till enfalden om jag skulle gå i polemik. I de fallen har jag i stället lagt mitt hopp till att hen, i vår fortsatta facebookvänskap, skulle kunna släppa enfalden successivt genom att få ta del av mina statustankar. Jag vill faktiskt vara vän med hen, hellre än att släppa hoppet.
Så ja, jag är besviken på mig själv, för hoppet är ju det sista som dör. 
(Eller, ja, uppenbarligen är hoppet det näst sista som dör. Ännu lite längre hänger ironin och cynismen kvar.)

Men nu höll det alltså inte längre.



Här är Facebookstatusen och den påföljande kommentarstråden som fick mig att tappa fattningen, släppa sakligheten och i stället fläka ut mig i ironi och cynism. 
Det är kanske knappast en oerhört graverande samling åsikter och kommentarer om man jämför med gängse Avpixlat-troll, men det blev alltjämt droppen som fick min bägare att rinna över och irritationen att sippra ner i facebooks springor, hela vägen till ett klick på "ta bort vän". 

Eftersom jag nu alltså inte längre är facebookvän med statusens upphovsperson så kan jag inte längre kommentera i tråden. Då några klumpar ilska emellertid alltjämt klänger sig kvar i hörnen av mitt sinne så dristar jag mig till att besvara de sista kommentarerna här.

❦

Karaktärerna:
Statuspostaren (röd)
Kommentator 1 (grön)
Kommentator 2 (gul)
Kommentator 3 (blå)
Håkan Kjellgren (jag)
Kommentator 4 (lila)

Katarina Mazetti (författare och krönikör; endast omnämnd).
Åsa Linderborg (journalist, kulturchef på Aftonbladet; endast omnämnd)

Här bryr jag mig alltså inte om att göra en egen tolkning av Mazetti-citatet (för ja, kommentator 1 hade uppenbarligen antingen koll eller förmågan och sinnesnärvaron att kopiera texten och klistra in den i Googles sökruta), bemöta Statuspostarens uppfattning att Åsa Linderborg är "öppen antisemit" (What? Jag måste ha missat när hon kom ut, och är faktiskt lite chockad att hon i sådant fall får jobba kvar på Aftonbladet… oj, förlåt, nu blev jag sarkastisk igen.), Kommentator 3:s dito (med tre (3!) utropstecken!!! Då måste det ju vara sant) eller den i det här sammanhanget något falska klangen i hens, verkar det som, anklagande uppfattning att vänsterpolitiken generaliserar (!) in folk i olika grupper och värderar dem olika.
Nej, jag valde att fokusera mig på insinuationen att Katarina Mazetti och Åsa Linderborg ljugit oss rakt upp i ansiktet om att de utsatts för hat och hot. Och här håller jag alltjämt fattningen och ställer en fråga utan att gå sarkasmbananer.

"Kan du bevisa motsatsen Håkan?".

Jepp, nu kommer sarkasmfloden från mig. Här har det alltså kastats ut ogrundade anklagelser att Katarina Mazetti och Åsa Linderborg medvetet är lögnare av stora mått och därtill antisemiter. Och det är alltså upp till mig, alternativt Mazetti och/eller Linderborg, att bevisa motsatsen? Det är en väldigt märklig syn på hur den lekmannajuridiska strukturen i vår lilla debatt här (och juridik och bevisbörda i allmänhet) funkar, i synnerhet då hen två rader senare tycker att de är upp till rättsväsendet att fastställa huruvida det rör sig om hot de blivit utsatta för eller inte.
Att det sedan är "olika vad man uppfattar som hot" håller jag med om. Eller i alla fall att det finns fall där uppfattningen kan variera, medan det i andra fall föreligger ytters få tvivel. Här verkar Statuspostaren dock ha lite svårt att lyssna på sig själv.
Jag valde att inte kommentera den inlänkade Nyheter24-artikeln om Sebbe Staxx, då jag inte fann den relevant för den del av debatten jag gett mig in i. Att jag sedan länkade till en annan artikel om Sebbe Staxx, en i en av de tidningar jag själv jobbar med, var egentligen också irrelevant i sakfrågan. Det var en reaktion mot den översittarton med vilken Kommentator 1 beskrattar beskrivningen av Sebbe Staxx som "gangstarappare" (eller "gangster rappare"). Mest bara för att påtala att ja, om någon i Musiksverige med rätta kan tillges det epitetet så är det nog fanimej Sebbe Staxx. (Någon värdering för eller emot denne Staxx kriminella förehavanden, ska påpekas, gör jag emellertid alltså inte).
(Artikeln om Sebbe Staxx, i Tidningen Årsta/Enskede, som jag länkar till i kommentaren ovan finns HÄR.)

"Har man blivit hotad får man bevisa det". 

Ja, i en polisutredning är det en bevisbörda man nog villigt får ta och kånka fram om man vill komma någonstans. I en subjektiv krönika eller en dito debattartikel eller ledarstick? Eh, tja det skulle kanske inte skada, men det är verkligen inget måste. I den rollen tycker jag man ska kunna lita på att läsarna, även då de gör en tillbörligt kritisk läsning, i sin tur litar på att det skribenten skriver är sant. 

Fast våra Statuspostare fortsätter att alltså tjata om Linderborgs (och, antar jag, Mazettis) bevisbörda… (Lex Obamas Födelseattest, anyone?). Man är alltså "bra dum om man går på [Linderborgs] trick". Ojdå, ja jag är nog riktigt jävla blåst då. Eller så har jag bara lusläst mitt ex av "Den stora journalistiska vänsterkonspirationen" alldeles för dåligt…
Undrar för resten om hen gjort några ansatser att förmedla sina anklagelser till Linderborg och Mazetti på annat sätt än i kommentarstråden ovan (vilken ju i det syftes får anses vara en tämligen ofruktsam strategi). För om man nu köper det bisarra kravet på dem att motbevisa anklagelserna, så vore det väl i alla fall logiskt att de finge veta att anklagelserna finns?

Vidare ber jag här, i ett slag av dåligt samvete, om ursäkt för min raljanta ton och min sarkasm. I saklighetens namn tar jag dessutom tillfället i akt att påtala att jag håller med Statuspostaren i ett fall då jag ju faktiskt gör det (om än kanske inte med samma argument eller historia eller slutsatser). Nämligen i det att det journalistiken tappat i förtroende och sammantaget i någon mån därför misslyckats i sitt uppdrag. Den subtila hinten i att jag exemplifierar detta misslyckande med att gemene man inte har en susning om hur journalistik faktiskt funkar tycks emellertid gå Statuspostaren förbi. För ja, hen är en av dem som inte tycks veta skillnaden "mellan en krönika, en artikel, en notis, en insändare, ett debattinlägg och ett reportage" (Här borde jag kanske även ha lagt till ännu fler exempel, som "en ledare", "ett blogginlägg", en "redaktionell kommentar"… eller "en tv-tablå". Men jag var för irriterad för att fingrarna skulle hinna hänga med hjärnan).
 

"Etablerad press är livrädd för alternativ media idag annars hade man inte så offensivt bedrivit kampanj mot dem."

Det vill jag knappast påstå att etablerad press är. Möjligtvis är den påtagligt orolig över hur "alternativ media" saknar det kunnande, de regler och och de erfarenheter som den "etablerade" presskåren har, hur den därför ofta brister i upprätthållandet av verkshöjden i det begrepp, "journalistik", som de helt sonika har kidnappat. Och att den, då den brister, därför drar med sig även den "etablerade pressen" i skiten. Och detta påpekar vi måhända ibland, men någon offensivt bedriven kampanj är det verkligen inte (eller så har jag återigen läst "Den stora journalistiska vänsterkonspirationen" lite dåligt). Annars tycker jag, liksom säkerligen de flesta representanter för etablerad press (eller "journalister" som vi, fortfarande, gärna vill kalla oss), att den snabba framväxten av alternativa media sker på både gott och ont, för såväl journalistiken som för samhället. Den är användbar och behjälplig i den journalistiska processen, och den bidrar till en breddad mångfald av vinklar och perspektiv. Men den står även för en urlakning och ett misstänkliggörande av den majoritet av journalistkåren som jobbar seriöst, och kan sätta ödesdigra käppar i denna kårs viktiga hjul. Både på gott och ont, alltså. Men det lämnar jag därhän här. (Har emellertid skrivit mer om det, exempelvis HÄR).

"Det pågår ett polariserat krig på nätet och etablerad media ligger under."

Ja, kanske är det så, och det är bara att beklaga. Att etablerad media ligger under torde i sådant fall bero på att etablerad media aldrig bett om att få vara med i något polariserat krig. Just polariseringen är nämligen liksom lite mot den etablerade (=riktiga) journalistikens grund, där nyanser och mångfald – ja, saklighet – hör till våra viktigaste vapen, då den verklighet vi tagit på oss att rapportera om faktiskt ytterst sällan är så enkel som svart eller vit. Dessa vapen är därför verkningslösa i det där polariserade kriget. I verkligheten, utanför det polariserade nätkriget, får vi emellertid hoppas att etablerad media fortfarande är en maktfaktor.
Jag har i citatet ovan annars lite svårt att avgöra om just det faktum att kriget är "polariserat" är något positivt eller negativt i Statuspostarens ögon. Om det är det sistnämnda kan jag bara hosta och ge hen en spegel.

"Får man gissa på en judehatande palestinier?"

Hejsan! Välkommen in i matchen, Kommentator 4! …som uppenbarligen missat att de det korrekta svaret på Statuspostarens fråga kom redan i trådens första kommentar. Ett inte sällan skådat fenomen i dylika facebooktrådar. Jag tycker det är helt okej att flika in en kommentar till ursprungsposten i en kommentarstråd som kommit på villovägar, men här tycks det snarare vara så att Kommentator 4 helt missat att tråden ens finns. Ett oskyldigt misstag, som (oavsett kommentarens innehåll) kanske kan ge ett mindre klokt intryck eller vara ett tecken på en något mindre facebook-savy användare, men det bör så klart inte likställas med att kommentatorn är korkad. Det brydde jag mig emellertid inte om i min irritation, utan skalade prompt loss ett smärre plantage sarkasmbananer över kommentaren. Men det var egentligen mest över det faktiska innehållet i kommentaren (vilket, i min mening, var påtagligt idiotiskt) och inte över det oskyldiga misstaget att brista i kommentarstrådsetikett. Dock var det så klart ett raljerande och lite lågt tilltag, menmen…
 

"Håkan det är ett klart antisemitiskt uttalande från Mazetti."

Åhå! Ett faktum, alltså? Tja, huruvida uttalandet är antisemitiskt eller inte kan man väl tycka vad man vill om – men just då uppfattningen gällande uttalandets eventuella antisemitism alltså kan variera påtagligt känns det emellertid ganska uppenbart att den är allt annat än "klar".
Min uppfattning är exempelvis, vilket jag antydde i mina ironiska kommentarer, att Katarina Mazetti inte är antisemit (well, duh!). Snarare är jag ganska övertygad om att hon med sin fras om Auschwitz och Betlehem (vilken man möjligtvis kan tycka är lite oförsiktigt formulerad, i synnerhet där den står så här, utdragen i sin ensamhet) vill påpeka hur synd det är att det finns vissa israeliska makter som utövar ett (generaliserande) förtryck över en annan folkgrupp, dessutom bakom en hycklarsköld av förintelseminnande offerskap, och därmed besudlar både det judiska folket och den ofantliga och avskyvärda tragiken i judarnas öde under andra världskriget (och all annan antisemitism de utstått i alla tider). Allt annat än antisemitiskt, således. Men jaja, det är bara min tolkning…

"Palestinier har inte mycket övers för judar så ironisering funkar inte där.
Hamas har tex som uttalat mål att utrota staten Israel och alla judar."

Nej, ironiseringen funkade uppenbarligen inte. Ironin i PS:et efter min rant, "allt ÄR faktiskt svart eller vitt…" etc, swischade ju i alla fall Statuspostaren obemärkt förbi. Eller, tja i alla fall tankegången bakom ironin, det vill säga min fasta övertygelse att allt faktiskt inte är svart eller vitt, att alla inte kan/ska/bör dras över samma kam – att man således inte kan hävda generellt att palestinier inte har "mycket övers för judar" [sic]*,  och att det är därtill är fullständigt jävla befängt att stödja denna idiotiska generalisering med vad Hamas har för uttalat mål!
"Uttalat", för resten? Nu ska jag villigt erkänna att jag inte är oklanderligt påläst på Hamas har sagt och inte sagt, men jag känner att ett ifrågasättande av detta påstående borde vara på sin plats. Visst, någon i Hamas, kanske rent av en hel gruppering inom Hamas, har alldeles säkert uttalat något dylikt någon gång – men hela Hamas, officiellt (vilket väl är det som antyds)? Really?
Alla över en kam och det där var det ja… igen… (Här skulle jag kunna raljera över att det ju emellertid är klart att Statuspostaren inte vet hur en kam bör hanteras, med tanke på hens frisyr, med det vore irrelevant och lågt och en billig humorpoäng.)
Jomentjena.

"Det är inte bara Åsa Linderborg som färgas tydligt av sin ideologi utan även andra journalister.
Som när man ska skriva något om tex avpixlat.
Då måste man skriva rasistiska avpixlat, främlingsfientliga avpixlat.
Det är en tydligt subjektiv bedömning som en rapporterande journalist inte ska ha."

Ja, det är helt korrekt – en rapporterande journalist ska inte göra subjektiva bedömningar. Att man måste skriva "rasistiska Avpixlat" eller "främlingsfientliga Avpixlat" är således emellertid en helt galen uppfattning. Man bör nog – som rapporterande journalist – snarare akta sig för att skriva det på detta vis. Och det tror jag att de flesta är noga med att göra. Själv skulle jag inte göra det. Jag skulle utan att blinka kunna skriva något i stil med "sajten Avpixlat, som anklagats för att bereda plats för rasistiska åsikter…", ity detta, till skillnad från den eventuellt subjektiva formuleringen "rasistiska Avpixlat", är ett faktum.**
Men, ska jag erkänna, det är bra att du, kära Statusuppdaterare, här poängterar att detta är regler som rör rapporterande journalister (eller som vi ibland kallar dem, "reportrar"). För där besparar du mig mödan att återigen sätta fingret på en avgörande brist i din syn på journalister, nämligen det faktum att Åsa Linderborg inte (främst) är en rapporterande journalist, utan kulturredaktör, ja rentav kulturchef. Och som sådan är hon anställd för att låta det hon skriver inte bara färgas tydligt av sin ideologi utan även för att vara subjektiv. Ja, det var det där mellan skillnaderna mellan alla de olika roller som finns i en tidning och inom journalistiken. Jag kan åter bara beklaga att gemene svenne är så dåligt insatt i detta, då det ju uppenbarligen är något som så ofta skapar åsikter, och där får vi i journalistkåren väl ta på oss att vi – men även skolväsendet då, i rättvisans namn – misslyckats kapitalt med att undervisa om detta…

"Det är inte alls konstigt att journalister ligger så långt ner i förtroendebarometern.
De har själva satt sig i situationen.
Således totalt självförvållat."

Tja, det ligger det väl således något i. Till viss del. Så om man ser "journalister" generiskt, som en enhet, så har den enheten möjligtvis "satt sig i situationen". Men – påpekade jag för resten att det oftast är korkat att generalisera? – det finns många journalister i det här landet. De allra flesta har nog kämpat med näbbar och klor mot att hamna i där nere i barometerns djup. Så totalt självförvållat är det kanske inte ändå…

"Du själv Håkan upplever jag försvarar Lindeborg mazetti hamas med flera med ironi. Står du dessa ideologisk nära?"

…oooooch här ramlar vi så plötsligt in i en veritabel orgie av generalisering och argumentativa felslut.
För det första måste jag tacka dig, kära Statuspostare, för att du poängterar att detta är något du subjektivt upplever, till skillnad från ett oomkullrunkeligt faktum (vilket annars tycks vara rådande hållning i din argumentation). Kudos.
För det andra: Tjosan! Här likställer vi inte bara Linderborg med Mazetti utan även Lindeborg och Mazetti med Hamas. Varihelajävlahelvete, kära Statuspostare, kom Hamas in i det här?! (Förutom då att du redan i kommentaren innan, lika grundlöst idiotiskt, lagt kopplingskedjan Mazetti–palestinier–Hamas). Ja, jag känner att jag inte ens behöver gå in närmare på hur vansinnig meningen ovan är i sin ihopklumpning.
För det tredje: Jag försvarar inte Lindeborg och/eller Mazetti alls. Eller i alla fall inte deras åsikter. Eller det kanske jag gör, men det är ovidkommande här. Det jag försvarar är deras rätt att uttrycka sina subjektiva åsikter, även i tryckt media där det är det de anställts/kontrakterats att göra, samt att slippa ogrundade anklagelser och trångsynta generaliseringar. Hamas försvarar jag definitivt inte, i synnerhet inte våldshandlingar som utförs i deras namn. Står jag dessa (Lindeborg, Mazetti, Hamas) ideologiskt nära? För det första är det omöjligt att besvara, eftersom frågan rör tre helt olika personer/grupper (eller 4+ om man räknar med "med flera", vilka jag inte riktigt har någon som helst susning om vilka, eller hur många, de är i sammanhanget) som säkerligen har påtagliga ideologiska skillnader sinsemellan. För det andra är min ideologiska ståndpunkt i det här sammanhanget fullständigt irrelevant, förutom i det att jag står för humanism, yttrandefrihet och saklighet.

"Antirasister kastar sten, dödshotar, slåss med poliser mm. Är du säker på att du gav en objektiv rapportering av antirasister Håkan?
Många journalister brukar försköna deras demonstrationer eller motaktioner."

Och, hejsvejs, här fortsätter generaliseringskalaset! Det finns mycket riktigt antirasister som kastar sten, dödshotar och slåss med poliser. Men de är sannolikt en väldigt liten del av antirasisterna – ja, även om man med "antirasister" har (som du tycks, kära Statuspostare) den svartvita/trångsynta/generaliserade bilden av dreadlockiga pseudohippies med palestinasjal. Det är tyvärr de som hörs och syns mest, men en liten del icke desto mindre, alltmedan majoriteten av antirasisterna med säkerhet är fredliga och konsekventa med sitt fredliga budskap.

Är jag säkert på att jag gav en objektiv rapportering av antirasister?
Jepp.
Jag är alltid noga med att vara så objektiv det bara är möjligt, i synnerhet i de fall det vore lätt för tidningsläsare som du, kära Statuspostare, att anklaga mig för motsatsen. Och det är jag säker på att de allra flesta reportrar också är (märk väl att jag alltså här menar reportrar, inte kulturredaktörer, krönikörer, ledarskribenter etc.). Att reportar (om det nu är det du menar med "många journalister" ovan) skulle försköna deras demonstrationer eller motaktionär är således ett konstigt påstående.
Här tror jag att du helt enkelt läser det du vill läsa snarare än det som står. (Men att det förhåller sig sålunda är nog ganska uppenbart – att hävda att Statuspostaren läser tidningen som Fan läser Bibeln vore en förolämpning mot Fans Bibelläsningsfärdigheter.)
Vidare vill jag poängtera att jag, då jag i kommentarstråden pratade om antirasister, inte åsyftade den snäva palestinasjalsinsvepta bilden av dylika, utan det bredare, bokstavliga begreppet: folk som uttalat är mot rasism. (Ser du, kära Statuspostare, dig alltså inte som en av dessa? Det skulle således, i synnerhet i din svartvita världssyn, innebära att du i stället erkänner dig till rasisterna? Det vore, måste jag medge, en ovanligt uppfriskande ärlighet i debatter av det här slaget).
Det roliga är att jag, när jag berättade om de hotfulla läsarreaktioner jag fått, hade en artikel i åtanke framför andra, en artikel som renderade ett gäng mindre trevliga mejl bland annat från det yttersta toppskiktet i det "parti" som på den tiden gick under namnet NSF, Nationalsocialistisk Front. Det var en – objektivt rapporterande, om jag nu måste påpeka det – artikel om ett projekt mot främlingsfientlighet och rasism i min dåvarande hemort, ett projekt som satts igång av ortens kommunjurist, vilket således var den "antirasist" som intervjuades. En skintorr byråkrat, milsvidder från palestinasjalar och så långt man kan komma från stenkastning, dödshot och slagsmål med polisen. Menmen…

❦

Som slutsats kan jag nu sammanfatta min irritation över den här kommentarstråden under en facebookstatus med hur starkt jag ogillar trångsynthet och hur personerna i tråden alltsomoftast tänker helt svartvitt och dömer personer därefter: Alla journalister är X (och alla X hatar Israel/judar och hyllar palestiner), alla palestinier är Y (och Y är Hamas), alla Israeler är Z, alla antirasister ä Å.
Bra, då vet vi. 

Har ni för resten märkt att kommentatorerna i tråden knappt lyfter fram några såna dära, vahetere, rgument för sina åsikter och påståenden? Men visst, de är tämligen tajta och åsiktssynkade och vet var de har varandra. Och i predikningarna inför kören behöver man så klart inte argumentera för något som alla ändå håller med om.


För faktum är att majoriteten av kommentatorerna i tråden är eller har varit verksamma i ett och samma politiska parti. Statuspostaren hade en framstående roll som lokalpolitiker i partiet, men lämnade det för några år sedan då hen tyckte att partiets politik var för oseriös. Det spekulerades vid tillfället att Sverigedemokraterna (nej, det är alltså inte Sverigedemokraterna jag pratar om) skulle bli nästa partipolitiska tillflyktsort, men om detta vet jag inget, varför jag låter bli att lägga några slantar i den spekulationen. Även Kommentator 3 är aktiv fritids-/lokalpolitiker och har (/haft) nämndeuppdrag samt varit riksdagskandidat. Också Kommentator 4 (lila) är/har varit aktiv inom partiet, och jag tror att detsamma gäller Kommentator 1 (men det kan jag inte svära på, varför jag låter det vara osagt. Partisympatierna hos Kommentator 2 vet jag inget alls om, så jag nöjer mig med att konstatera att hen har en förbluffande insikt i hur fredligt och fint det var i Konungariket Juda för 3000 år sedan, innan palestinierna kom och sabbade alltihopa).


Deras partipolitiska förehavanden är måhända irrelevanta här, och jag ska definitivt inte gå i fällan och själv göra den svartvita generaliseringsfadäs jag själv anklagar mina meningsmotståndare för här. Jag känner även andra människor som både sympatiserar med och är verksamma inom detta parti, människor som är vettiga och inte alls så här (i min subjektiva mening) trångsynta. Och jag har ingen partipolitisk agenda vare sig för eller emot partiet. 

Men, oavsett vilket parti det rör sig om – deras politiska engagemang var nog ändå en bidragande faktor till att jag tappade mitt cool och därpå även plockade bort Statuspostaren från min fb-vänlista. För här rör det sig alltså inte om nån gammal perifer klasskamrat som är ovan att tänka kritiskt och som nån gång postar ogenomtänkta åsikter – nej, här handlar det om aktiva, i vissa fall förtroendevalda och till makten visade, politiker. 


Och låt oss leka med tanken att det faktiskt är så, att verkligheten är svartvit; att det inte bara är en slump att kommentatorerna ovan råkar vara partipolitiska fränder, utan även att det är relevant vilket parti de har gemensamt; att vi tolkar den här kommentarstråden som en partipolitisk tendens och att alla i detta parti de facto delar de värderingar som visas ovan. Ja, då är inte det faktum att Sverigedemokraterna valts in i riksdagen och alltjämt tycks vinna mark det som skrämmer mig mest – nej, då är det det faktum att ett parti som uppenbarligen på samma sätt som Sverigedemokraterna låter sin värdegrund präglas av humanismblindhet och svartvit trångsynthet lyckats lura sig hela vägen till regiringsposition i vårt lilla land.


Men så hoppas jag alltså att det inte förhåller sig.

Ja, lite hopp har jag kanske tydligen kvar, trots allt…

- - - 

* Att jag endast vid detta ställe påtalar en språklig felaktighet i textavsnitt jag citerar med et [sic] betyder inte att det är den enda förekomsten av en dylik. Jag lät helt enkelt bli att göra det fler gånger, då det här blogginlägget är överlångt som det är och skulle bli helt nedsållat med [sic]-markeringar om jag skulle använda det konsekvent. Vid ett ställe i de bifogade facebookkommentarerna har jag i ett eget inlägg kommenterat [inte sic]. Detta mest för att påpeka att ordet "gangstarappare" skrivs just så, och inte "gangster rappare" som Kommentator 1 skrivit. Detta var så klart en taskigt raljant poängtering från min sida, och jag får väl ursäkta den med att jag var inne i en irriterad sarkasm-zone. Jag misstänker dock att det finns en möjlighet att denna markering ändå gick över Kommentator 1:s huvud, varpå ingen skada torde ha åsamkats. Huruvida dåligt skriven svenska i allmänhet, och särskrivningsbenägenhet i synnerhet, är tecken på låg bildning (eller rent av intelligens) låter jag vara osagt, men det bidrar i alla fall till att det blir svårare att ta språkbrukaren på allvar och respektera hen. Detsamma gäller oförmågan att understödja sina åsikter med fakta och/eller utvecklande resonemang.

 ** Jag har, efter det att jag först publicerade det här blogginlägget, haft ögonen lite extra öppna efter förekomster av omnämnande av Avpixlat i media. Och jo, jag måste revidera min ståndpunkt lite – vår kära Statuspostare har nämligen rätt (-ish): Det händer faktiskt då och då att Avpixlat omnämns som "der rasistiska sajten A" eller dylikt. (Det är dock alltjämt långt ifrån ett måste att omnämna den sålunda).
Har alltså journalisterna i dessa fall begått misstaget att gå över rapporteringsgränsen till det alltför subjektiva? Egentligen inte. Jag har nämligen nu kikat lite närmare på Avpixlat (något som jag tidigare gjort mitt bästa för att slippa). Och då sajten förvisso aldrig omnämner sig som "rasistisk" eller "främlingsfientlig" så skriver den såhär i sitt "Om Avpixlat"-avsnitt:

Avpixlat levererar obekväma sanningar och åsikter om svensk invandrings- och migrationspolitik och den bakomliggande kulturrelativism som styr de politiska besluten och journalisternas pennor. Här berättar vi historien om det mångkulturella samhället som blev det mångkriminella samhället, hur integration förvandlades till segregation och hur det som påstods skulle vara närande för Sverige tvärtom kom att bli tärande. Hos oss kommer du att kunna ta del av fakta och analys kring sådana samhällsnedbrytande företeelser som islamisering, kulturradikalism, nationalmasochism och svenskfientlighet, skenliberalism och genus-, kvoterings- och queervansinne.

Och att detta, kära vänner, är tillräckligt för att ge sajten epititet "främlingsfientlig" eller rentav "rasistisk", det är inte subjektivitet – det är det så kallade sunda förnuftet och humanismens slutsats. Den slutsatsen kan du ifrågasätta hur mycket du vill (antagligen för att du i sådant fall vägrar att inse att du själv kan/bör bära de nämnda osmickrande epiteten) – journalistiken kommer likt förbannat stå bakom den med hela sin tyngd, välutrustad med argumentet att det som "Avpixlat [enligt utsagon ovan] leverer obekväma sanningar om" i många fall är rent jävla hittepå (vilket kan bevisas utan några större journalistiska ansträngningar), och att det hittats på med syftet att rättfärdiga en fientlig ståndpunkt gentemot främlingar.
Sådetså.

Stilla jävla natt!/Flying Home for Christmas

I går eftermiddag, 16:15,  skulle jag flyga från Bromma till Ronneby.
I Ronneby hade det snöat lite.
Ett tidigare plan på samma sträcka hade på förmiddagen därför fått gå ner i Växjö i stället, och där skeppat över resenärerna till en buss. Detta hade skapat lite förseningar i det senare flygschemat.
När jag checkade in (i tid, 15:45) fick jag beskedet att ny avgång var 18:45.
Vid 17-snåret kollade jag Blekingeflygs facebook och meddelades att ny tid var 19:10.
Vid 19-snåret kom det upp på tavlan att planet ska gå 19:30, och 19:15 anmodades vi mycket att riktigt att gå till gaten. 19:30 stod vi emellertid alltjämt och köade vid gaten, och något påsläpp hade inte påbörjats; en assistansbehövande resenär, som ju skulle få boarda först, hade nämligen inte dykt upp i tid (hen hade ju bara haft tre timmar och en kvart extra på sig att ta sig dit).
19:40 fick vi så börja boarda. Vilket rimligtvis skulle innebära take-off 19:55. Tja, låt säga 19:58 då, eftersom planet fortfarande hade en handfull tomma säten och därför hade några väntande resenärer på nästa plan till Ronneby (ordinarie avgångsdid nån gång vid 18-snåret, ny avgångstid 21:45) hade kunnat få bokas om till detta plan och besparats lite väntan. Så det skulle ju rimligtvis kanske ta ett par extra minuter att få på dem.
20:10 meddelade piloten att några av de, som enigt önskemål, ombokats till planet, och därmed fått sina bagage ombordpackade, inte dykt upp. Därför var de ombokisar som hade dykt upp tvungna att gå ut och peka ut sina bagage, så att man kunde sålla ut de väskor som tillhörde the no-shows (så att dessa väskor inte skulle hamna i Ronneby i onödan). Ja, det vill säga så fort bagagehanterarna ämnade upp; exakt var de var eller hur länge de skulle dröja var lite oklart, eftersom de på grund av alla förseningar var lite all over the place.
20:17 kommer bagagehanterarna, väskor pekas ut och så är allt i sin ordning.
20:29: Take-off.
Kliver ur planet på Kallinge flygplats i Ronneby klockan 21:21. Fyra timmar och elva minuter försenad.

❦

När ni läste ovanstående stycke så hörde ni säkert min allra mest irriterade stämma för ert inre öra och föreställde mig gnälla ur mig djupt frustande suckar i pauserna.

Men nej, hela poängen med att jag berättar detta är för att påpeka att jag inte alls är, eller var, irriterad eller gnällig över själva förseningen.
För vad skulle det ha tjänat till?
Jag var beredd på att det skulle bli förseningar, jag hade tak över huvudet, tillgång till mat och toaletter, och med mig hade jag både laptop, ipad, smartphone och ett par böcker att fördriva tiden med. Med ruljangsen i vänthallen behövde man dessutom inte vänta länge på att få någon stans att sitta, trots att det var fullt med folk. Så mig rådde det ingen nöd på, och jag tog till och med tillfället i akt att sluta ögonen och halvsova/lucid dreaming-powernappa lite.
Nej, mig var det då alls ingen synd om.
Och det var det garanterat inte heller om merparten av alla andra väntande, som var där med exakt samma förutsättningar som jag (give or take en någon Apple-produkt eller bok).

Visst, om man ska med ett anslutande färdmedel och riskerar missa detta på sin destination, eller om ett helt julfirande hänger på att man kommer fram när man ska – då kan det vara befogat att bli nervös och irriterad och kanske tappa coolet. Eller om man har en kylväska med en transplantationsnjure eller något med sig som måste fram illa kvickt.
Men så lär inte ha varit fallet för mer än någon enstaka väntare bland oss. Och väntande släktåvänner/upphämtare på destinationen skulle garanterat förlåta förseningen med no hard feelings och ett "jaja, det är inget att göra åt."

Så det värsta förseningen innebar, i realiteten: Lite tid förflöt. Man blev kanske lite uttråkad.

Men.
…om uttråkning var en nyhet så är det konstigt att tidningarna inte är hundra gånger tjockare än de är.
Och grejen är den, att om ett nyhetsteam hade dykt upp i vänthallen igår för att enkäta några stackars väntare i snökaoset så skulle de inte behöva vänta länga för att få ihop en hel drös utsatta stackare (gnällspön) att begråta kamera och/eller anteckningsblock.

För jävlar vad synd det är om svenskar som måste vänta lite! Typ syndast-om av alla i hela vääärlden! Uttråkning blir till ilska som blir till självömkan som blir till detärfanskandalattdetfårgåtillsåhär som blir till jagskafanstämmadejävlarna!

Några resenärer lyckades så klart, som jag, ta tillfället med ro. Men vänthallen bubblade unisont med den där irritationen. Och den blev ju knappast lugnare vad kvällen led.
Däremot gjorde självfallet den gemensamma oron att det inte blev några ytterligare förseningar. Haha, jag skojade bara – det är klart det inte var så; senast en resenärs tappade lugn resulterade i något konstruktivt eller positivt, över huvud taget, var…hmm…eh… Nej, precis. Jag kan inte ens komma på någon putslustig liknelse. Tack vare resenärers myckna ocoolma föder förseningar snarare nya.
Och jag kan sätta en peng på att det var det tappade lugnet hos den där assistansbehövande resenären (eller, sannolikt, hos den som hade ansvaret att assistera hen fram till denna punkt) som låg till grund för den förseningen. Och de där ombokisarna som inte dök upp? En ännu större peng kan jag sätta på att de plötsligt gett upp, dragit hem, utan sitt bagage, muttrande "det får de fan ta hand om åt oss och se till att vi får hem det, för allt det här är fan deras fel…muttermutter… homogaysuella invandrare är de säkert också de jävlarna…."

Ja, visst är det fint med lite snöfall, med julstämning och medmänniskors juliga välviljatill alla och envar…

Jag är varken religiös eller alkoholist eller anonym, men kan till alla mina medmänniskor, i synnerhet när de är på resande fot, rekommendera följande kloka bön:

Gud [Allah/Oden/Zeus/Flygande spaghettimonster/Rosa enhörning/Sakernas tillstånd], ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

❦

Så nu sitter jag här i Lyckeby, hemma hos päronen, där jag kan lukta på blommorna och har det lugnt och skönt. I morgon åker vi ner till syrran och hennes familj i Lund för att fira julen där. Om inte ett plötsligt snöoväder eller någon annan dryg omständighet sätter stopp, vill säga.
Och om så sker… Ja, boo-jävla-hoo för mig då.

GOD JUL PÅ ER!

Karaokekungen sjunger "Anthem"

Utan att avslöja för mycket om vad vi håller på med här på redaktionen på onsdagskvällar kan jag meddela att det fick mig att minnas detta blogginlägg, vilket ursprungligen dök upp på min gamla blogg i sällskap med en hel radda andra pratbubblebelagda skärmdumpar, mer eller mindre live-bloggigt, under en viss prinsessas bröllop.
Varsågoda; "Karaokekungen sjunger 'Anthem'":

❦

Är det för lite stake i Kungsholmen?

… eller "Refuserad grafisk idé #483"

Ibland dyker illustrationsidéer upp väldigt lätt.
Som när vi gör ett knäck om ett gäng Kungsholmenkids som minsannlegat i och tagit fram den första Kungsholmen-profilerade kondomen, och därtill föredömligt nog döpt den till Kungsdolmen…
…och jag genast slås av tanken att ser inte Kungsholmen, i sin kartform, lite ut som en…?

Tänkt och gjort!

❦

Sen är det ju det där med den proffesionella prydheten. Ja, alltså inte min. Eller för den delen någon av mina chefers. Men läsare kan ju vara lite känsliga, och man ska ju vara försiktig med sitt varumärke.
Så att tjånga upp en fallos på en löpsedel är något man liksom inte göra huxflux, då detta kan anses stötande. Ja, man ska till och med vara försiktig med att ens antyda något falliskt. Och vid få tillfällen är väl  att med något "antyda om något falliskt" att ta i i underkant som när man trär en kondom på det.
Eller fallos och fallos…? Nu är den här ju uppenbarligen inte så rasande ståndaktig (vilket ju dock inte var så mycket att göra åt, eftersom kartans verklighet ju här är rådande). Ja, den är snarast lite postcoital, ommansäär… (och utifrån det kan man bara, även om man inte vill, föreställa sig vad Kungsholmen just gjort med Vasastan…).
Men ni fattar…

Och man ska väl även vara lite försiktig med Kungsholmens varumärke. Förvisso hade ju kondomkidsen redan myntat namnet "Kungsdolmen", men det är nog inte vår sak att göra tanken ännu mera grafisk. För vem vill bo på ett stort manligt kön? (Obs! Retorisk fråga – svara inte !)
Typ:
"Fan, vi ses klockan fem vid roten?"
"Va, menar du Rålis?"
"Ja, det är klart…"

Ja, nu utgick jag faktiskt nästan från början att denna idé skulle ratas, så egentligen var det ju inget seriöst förslag (jag tror faktiskt inte ens att den någonsin kom så långt som till någon beslutande chef för översyn).
Men jag kunde inte låta bli att göra den ändå.

Vänskap är vänskap – Rapport inifrån zonen

Oj, nu händer det igen. Precis som både en och annan gång tidigare. Att någon har skrivit något klokt med avstamp i tycken och tänk som jag ofta delar, för att sedan vinkla in en lite onyanserad premiss som välter klokskapen över ända så att den missar poängen och (mycket just därför) gör mig irriterad, ja snudd på arg. Eller i alla fall dristad att skriva något för att räta upp det hela, något som inte riktigt få plats i ett tweet eller skälig ordlängd i ett kommentarsfält eller en facebooktråd.

Nåja, fortfarande inget avhugget "kränkt vit man"-huvud i min säng, så jag tassar väl djärvt vidare då, med försiktiga steg på mitt korståg mot det svartvita tänkandet…

❦

Jag skulle kunna kalla mig borgmästare, president, kung, ja facking envåldsjävlahärskare av Friendzonien. För jag är riktigt jävligt skitbra på det där med att "bara vara vän" med tjejor (eller "kvinnor" som de brukar kallas i vår ålder, jag måste nog förlika mig med det snart). Även med tjejer jag skulle vilja, eller vid något tillfälle (flyktigt eller milsvitt) ha velat ha (ja faktiskt även de facto haft) "något mer" med. (I mitt bakhuvuds soundtrack spelas nu en Jacob Hellmansk klarinettslinga. Märkligt.)

Att jag är jävligt bra på det har nog allt att göra med att jag skattar vänskapen jävligt högt. Jag tycker helt enkelt om dessa människor alldeles för mycket för att låta vänskapen dunsta när möjligheten till mer utvecklad kärlek (eller, om jag frågar reptilhjärnan, "att få ligga") försvunnit eller visat sig ha varit en dålig idé från början. Hade jag inte gjort det så hade det nog inte varit någon egentlig vänskap, eller hur? Och jag hade haft betydligt färre nära vänner än jag nu har, eftersom en merpart av mina verkligt nära vänner är tjejer.


Ett stort problem när man diskuterar de här aspekterna, eller något som har med relationer mellan män och kvinnor över huvud taget, är att många – alldeles för många; en är en för mycket – är mer eller mindre övertygade om att detta "något mer" hos killar/män i allmänhet betyder en sak: Att. Få. Knulla.
Och det tycks tyvärr nu även Nanna Johansson tro i sin krönika, där hon noterar hur begreppet "Friend Zone" har "blivit populärt och används flitigt av allehanda heterosnubbar som känner sig kärleksmässigt förfördelade". Och för att sammanfatta innebörden av uttrycket och hur de killar som känner sig "friend zone":ade är hittar hon herrmagazinet Moores försök att hjälpa till. Och drar slutsatsen att "Att vara schysst mot en tjejkompis ses av de här killarna som en investering i ett framtida samlag."      

Är Johanssons uppmaning att "sluta sura i vänzonen" riktad bara till dessa "Moore-killar" som bara ser vänskap med tjejer som en väg till ett ligg, så – fine! Men när vänzonsbegreppet används är det nog väldigt många andra än dessa som också tar åt sig här. I synnerhet om man ska drista sig till att generalisera ihop en bild av Nanna Johanssons manliga läsare, vilka jag tror i allmänhet befinner sig på behörigt avstånd från att svälja medicin utskriven av Moore Magazine. (Och om man vänder sig till Moore-killarna; hade det då inte varit bättre att passa på att be dem att, i stället för att sluta sura, försöka se vänskapen med tjejer som något annat än just en väg till ett ligg? Jag antar nämligen att det, någonstans i någon mån, är det Nanna försöker säga.)


Ska man tvinga sig till lite pragmatik här och dra ett streck i sanden så är det nog nämligen det som går mellan de på riktigt snälla killarna och de "snälla killar" som blir sura för att de inte får doppa i sina tjejkompisar. De som alltså kapat begreppet "friend zone" och använder det för att intala tjejerna, och sig själva, att de på riktigt är "snälla killar". Vilket de alltså inte är.

För ja, utifrån min egen betraktelse av den meme-liknande utvecklingen av begreppet "friend zone" tror jag inte att det ursprungligen var en skapelse av "Moore-killarna", utan av de på riktigt snälla killarna. De som har massa tjejkompisar som de gillar – utan att ha som mål att få knulla med dem – och som gillar dem, bara inte "på det sättet". Killarna som i de flesta fall kanske inte heller gillar sina tjejkompisar "på det sättet", men som gång efter annan från tjejkompisarna får höra hur fina de är, hur härliga och duktiga och snälla och trevliga, ja till och med hur socialt kompetenta och snygga de är, och hur synd det är att de inte hittat kärleken. Killarna* som kanske inte hittat kärleken för att de är lite kräsna på grund av att de en gång i tiden faktiskt hittade kärleken och den då var så överväldigande att ragg-, dejting-, snabb attraktion-approachen till kärlek sedermera liksom inte räcker till. De där killarna som sorgset (inte argt) projicerar sina egna känslor på Joseph Gordon-Levitts sätt att titta på Zooey Deschanel.
De** som inte främst vill knulla utan som letar efter kärleken. Kärleken. Själsfrändeskapet. Den truliga, struliga, härliga tvåsamheten. (Den som sex är en underbar effekt av, inte tvärt om en grundkatalysator).

Och om de på riktigt snälla killarna ska kunna hålla suckarna borta från vänzonen så bör vi nog se dem inte som Mars-män som bara vill knulla utan som individer. Precis som tjejer inte är Venus-kvinnor som bara vill vara vänner. Ja, vi bör nog börja med att inse att ingen relation är den andra lik. Inte om man vill gräva lite djupare, vilket jag menar att man nog bör här.

Jag lyckades nästan sätta lite djupare ord på det där häromdagen, då jag faktiskt tog mod till mig för att berätta för en vän att jag verkligen tycker om henne. "På det viset". Mer än bara i den där vänskapen. Så jag ger mig själv tillåtelse att återanvända några av de orden, trots att de var väldigt personliga, för det handlar lite om det här. Och går ut på:
att om man verkligen tycker om någon så är det liksom det enda rätta att tycka om på just det sätt som den man tycker om vill; att låta ens omtyck ta den form och styrka som mottagaren är villig och förmögen att hantera, vare sig man vill kalla det kärlek, vänskap, respekt, betagenhet eller vad som helst. Varje relation får liksom finnas på sina egna villkor. (Om man sedan ibland önskar att det kunde bli något annat och mer är något man får, och kan, leva med.)
         (Och jepp, *suck*, vi är fortfarande "bara vänner". Men goda, hoppas jag).

Så, ja det går faktiskt att leva i vänzonen. För vänskapen är fantastisk.
(Även om det så klart skulle vara trevligt med ett riktigt förhållande. Med kärlek. Med tvåsamhet. Med sex.)

❦

Sedan händer det. Vännerna gängar sig, skaffar barn, bildar familj. Och får så klart mindre och mindre tid till sina gamla ensamma vänner. Och den stora ensamheten blommar ut, förvandlas alltmer från ett känslotillstånd till en fysisk realitet.
Man får verkligen sätta drösvis med extralås på dörren för att hålla Bitterheten ute. 

Det är då verkligen inte till någon nytta att bli itutad ännu mer "män är från Mars, kvinnor från Venus"-uppfattningar. I synnerhet inte från ett håll som man är van att se som en klok meningsfrände. För då blir risken stor att man till slut går på att det är så; att jag är inte först och främst jag, jag är först och främst man, och jag har det som jag har det för att män är män och kvinnor är kvinnor. Och vipps har ännu en människa slutat vara individ för att i stället bli en bit i ett generaliseringspussel som när det är färdiglagt bara visar den fula bilden av osämja och oförenlighet i stället för kärlek.


Därför har Nanna Johansson helt rätt i att man ska sluta sura över att vara "friend zone":ad. Vänskapen är ju trots allt bland det finaste vi har. Och när man inser det, så är det inte svårt att trivas i vänzonen.
Men att trivas i ett utrymme betyder ju knappast att man för alltid vill vara inlåst där. För det finns ju ändå något ännu finare, särskilt när ensamheten mer och mer blir det enda alternativet. Och då är det så lätt att, i en svartvit värld, bli inte bara ledsen och sorgsen utan sur och bitter över att inte förstå sig på dejting-spelet, att som grundförutsättande erfarenhet av kärlek ha den kärlek sprungit ur just vänskap, ur att ha lärt känna en människa, den kärlek som är så stark att den hänger kvar och anpassar sig till villkoren även efter att ha stoppats i sina steg och förpassats till "The Friend Zone".
Då är det lätt att bli lämnad ensam kvar. Och när inga vänner är kvar i vänzonen är den inte längre en vänzon. Bara en ensamhetscell.
Vilket är föga trevligt.

Så kanske inte bara killar ska sluta sura i vänzonen. Kanske ska även tjejer sluta sucka över killar som surar i vänzonen och i stället se sig om inne i zonen. Inte nödvändigtvis för att omvärdera möjligheten till ett kärleksförhållande, och synnerligen inte för att släppa till med ett ligg, men för att bättre värdera vänskapen som finns där.

❦

Kanske är det bara jag som ser på det hela. Ibland känns det onekligen verkligen så. Men med bitterheten alltjämt utelåst ute i trapphuset betvivlar jag det starkt.


Men visst, antagligen har jag skrivit hela den här drapan bara för att få ligga…

❦

* Jo, jag vill bestämt hävda att hela den här "friend zone"-problematiken inte är låst till de tjej- och killroller som lyfts fram här (och i "friend zone"-sammanhang i gemen), könsförhållandena kan lika gärna vara de omvända, men då det är den bilden av det hela som är utgångspunkten här så får jag väl hålla mig till den.
 ** Jag använder mig här av tredje person pluralis för att distansera mig från det hela i ett försök att göra det tillbörligt sakligt. I stället för att göra det hela till en självömkningsfest från en mer eller mindre förljugen idiot som tror sig på riktigt vara en "snäll kille". Vilket det så klart i själva verket är. Det är ju så jävla synd om mig.

Ti-hi. Tjoho! Tjofaderittanjävlahoppsanhejsan!!

Okej, jag är ute på jävligt tunn is här, jag vet. Ännu ett sånt här lite ifrågasättande avsteg från min trygga plats vid toleranspulpeten och jag kommer vakna med ett vitt kränkt manshuvud från pk-maffian i sängen.
Äsch, jag vågar väl ändårå, förankrad i övertygelsen att det är minst lika viktigt att skärskåda tankarna och argumenten hos sig själv och sina meningsfränder som det är att kicka in de vidöppna dörrar som är idioterna på andra sidan intellektnätet.

Nåja, jag tycker alltså att jämställdhet och möjligheten för individen att förverkliga sitt varande utan godtyckligt normativa begränsningar är cirka det viktigaste som finns att propagera och jobba för.

Men är inte Birgitta Stenberg lite väl snarstucken här?

För det första:
Att det finns större fel att belysa betyder inte att det är fel att belysa ett litet. Benbrott och nageltrång, liksom. Och Sveriges prinsessa (förvisso som sådan bara en andrafiol som ingen direkt någonsin krävt något av…förrän nu då, tydligen) ska väl så klart spegla någon samtidskorrekt grad av självständighet.
Men vi snackar om en prinsessa här.
Från ett kungahus. I en "konstitutionell monarki".
…'kej.
Och Maddox värsta sätt att underkasta sig ett inarbetat orättvist system är alltså att hon säger "ti-hi"?

Träd/skog.
Nageltrång/Benbrott. Visst, de kan nog smärta rätt jävla jobbigt båda två, men för bövelen, fly mig ett lass gips, stat!

För det andra:
Kan man inte läsa in något annat i detta "ti-hi"?
Jag blev smått chockad över hur trevligt jag ändå tyckte att meddelandet från Madde och proto-Prins Chris var. (Nej, jag menar inte med detta att jag tindrade med ögonen och genast började författa ett brev till Skattemyndigheten med en fråga om det finns möjlighet för mig att betala mer skatt så att apanaget kan bli lite mer ordentligt tilltaget – jag menar att jag inte trodde att jag skulle
tycka det var så trevligt som jag nu tyckte. Ungefär som "Oj, jag trodde faktiskt att min kaskadspya efter att ha ätit den där bajspajen skulle täcka liiite mer av väggen").
Ja, jag tyckte tillochmed att det där lilla "tihi":et var lite rart. Och nej, inte "rart" som tyckt av en gubbslemmig patriarkatlakej (jag tyckte det var något rart även över den välartikulerade Prins Chris' uppenbarelse) eller tyckt av en god undersåte i Konungariket Swärje, utan "rart" som tyckt av en medmänniska.
För det var liksom något rart i deras obekväma osäkerhet. Osäkerheten i att pliktskyldigt berätta om vad som (förhoppningsvis) är en av de mest privat känslosamma händelserna/besluten i deras liv. Detta i ett überofficiellt uttalande utan att för den delen, med ord eller känslospråk, få förneka att meddelandet verkligen handlade om en av de mest privat känslosamma händelserna/besluten i deras liv.
Är det verkligen omöjligt att läsa in något djupare i Maddes "ti-hi" än att det, som Birgitta Stenberg vill få det till, var ett uttryck för "ett behov att behaga som alla svenska kvinnor lider av"? Nej, då menar jag alltså verkligeh inte att det var "ett spontant uttryck för förälskelse" – det övertygades jag lika lite som Birgitta Stenberg att det var – utan att just den krystade påklistrigheten i fnisset faktiskt kan ha haft någon annan, mer intellektuell dimension. 


Kan vi verkligen inte ge Madde såpass mycket credd som att tänka oss att hon kanske själv hade vissa självkritiska funderingar såväl kring innehållet i det manus hon och proto-Prins Chris läste upp och hela situationen som kring det där lilla "ti-hi"-et? Ja, även, "ti-hi":et? Nej, jag tror inte att just det var väl överlagt eller inskrivet på telepromptern – men det var ju alltså inte så vidarevärst spontant, trots allt. Det lades måhända tillrätta i sista stund, men tillrätta icke desto mindre.

Jag menar nu inte att Sessan* är redo att skriva en postmodern avhandling om metaintellektuell tankediskursanalys (eller att hon ens skulle kunna börja försöka begripa sig på vad jag just skrev) – men osäkerheten i fnisset var i mina öron inte främst ett tecken på "kvinnlig undergivenhet" utan på en gnutta självreflektion. Som om fnisset liksom såg sig själv oroligt i spegeln just som den första trevande luftmolekylen av t-ljudet i "ti-hi":et skulle fly iväg mellan Maddes tungspets och kritvita tandrad.
För även om det kanske finns fog att dela Stenbergs uppfattning om Madde att hon "verkar fnissa helt omedvetet" har jag en känsla av att fnisset just i detta fall inte var helt omedvetet. Att "ti-hi":et på någon nivå – en måhända flyktig och föga genomtänkt nivå, men ändå – innehöll ett ifrågasättande av sig själv, av sammanhanget det uppstod i och hela jävla tjottabalongen.

Men nejnej, att fnissa lite obekvämt om man är kvinna är ett tecken på underkastelse (män som är osäkra och fnissar obekvämt, som vill behaga, har väl inte ens någon ursäkt, antar jag… de är bara jävla losers). Ja det är ett tecken på att man som kvinnor är patriarkatoffer som "förväntas låta positiva hela tiden." Som tillexempel när man producerat ett tillkännagivande till svenska folket/sina undersåtar för att berätta att MAN HAR FACKING FÖRLOVAT SIG! ATT VARA POSITIV I DET LÄGET!! BAH!!!1§!1

…ojoj, nu gick jag lite bananas där. Sorry. För egentligen håller jag i mångt och mycket med Birgitta Stenerg – men inte med den säkerhet med vilken hon "vet" varför Madde avslutade sin förlovningsfilm med ett "ti-hi".
Att i Maddes osäkerhet bara lägga en kvinnas underkastelse tycker jag är att förringa henne, något man inte bör göra bara för att hon råkar vara prinsessa. Om det nu, medvetet eller omedvetet, fanns någon sådan förevändning…
Fnisset här, och hennes – och Chris' – obekämhet, skulle jag hävda har betydligt mer, ja typ allt, med hennes roll som kunglighet än som kvinna att göra. 


Jag faller verkligen inte in i kören när "Sverige jublar" över Maddes "ti-hi". Och jag håller med Birgitta Stenberg om att det förlägna fnisset i mångt och mycket är ett tecken på att könsmaktsordningen i vårt land har en bra bit kvar innan vi kan börja prata om (det absoluta!) tillståndet "jämställt" – ja, jag vill påstå att jag och Stenberg här står med våra argumentationer i samma värdegrund.
Men att få det till att Maddes avslutning på tillkännagivandeklippet är "talande för svenska kvinnors undergivenhet"? Nej, det tänker jag inte skriva under på utan att i alla fall få ha denna drapa till blogginlägg som fotnot.

Nåväl, döm själva.

Dagens lilla "ti-hi" har redan blivit en kunglig klassiker av "det sa bara klick"-rang. Kanske kan vi i detta upphöjande att fnisset rycka iväg det från under de förtryckarstarka gubbslemmets tummar?

[…]**

❦

*Att jag i texten ovan använder mig av omskrivningar av Madeleine som kan tyckas nedvärderande, i stället för att använda hennes riktiga namn, bör i min enkla mening inte läsas som ett gubbigt klapp-påhuvet-patroniserande av henne som människa eller kvinna. Men väl av det märkliga monarkisystem som hon inte kan hjälpa att hon är född in i. 
** (Ja, det vore alldeles för jävla uppenbart att avsluta den här texten med ett "ti-hi").