lördag 20 november 2010

Vintergatan.

…och det hade snöat på vägen hem.








Tonårsfanatism goes medelålder

Teenage Fanclub på Debaser Medis. Några bilder.


















P-O njuter av "Your Love is the Place Where I Come From" (som alltså Raymond
McGinley framförde på P-O:s bröllop). "Men jo, den var bättre på Marinmuseet".


Och sen lite postgigshäng med Raymond. Här vill jag få det
till att Sugar Ray McGinley ger P-O några sköna sparringtips.



måndag 1 november 2010

The Rocky Hitler Picture Show.

DN drar tillbaka en Rocky-strip för att den kan uppfattas som antisemitisk (med betoning på "kan uppfattas som") och vipps blir det massa debatt, i alla fall i branchmedia och bland twittrande och bloggande murvlar.

I en intervju med Resumé säger DN Kulturs chef Björn Wiman att "Uttrycket [i Rocky-strippen] är antisemitiskt, men jag utgår ifrån att uppsåtet inte är det. Antisemitismen är speciell eftersom uttrycket kan vara det även om inte uppsåtet är det."
Nej, självfallet är inte Kellerman antisemit, och självfallet (vill jag påstå) är det antisemitismen han driver med, inte judarna (även om driften kanske här inte når upp till de träffsäkra höjder Rocky annars brukar kunna röra sig på).
Men det är lite av den där gamla seinfeldismen att bara judar kan/får skämta om judar (enligt samma "logik" som att bara riktiga niggaz får använda "the N-word".) För visst, det är ju inte konstigare än att risken är alldeles för stor att en humor eller ytterst kamratlig intention missuppfattas eller tas som en förolämpning (Lex Josefsson-och-gangstern-i-Fittja). Det är ju kruxet med jargong och ironi – man måste veta var gränserna går för den sfär där jargongen är okej och igenkänd för vad den är. Utanför den gränsen är man genast ute på riktigt hal is.
Gemene Rocky-läsare är alldeles säkert med i matchen, kan jargongen och fattar precis vad Kellerman är ute efter.
Men alla läsare gör det nog inte. Och det är här rasistskon klämmer om humanisttån.

Så gör DN rätt i att dra tillbaka strippen (som publicerades i papperstidningen i redan somras, men hittade till webben först idag för att snabbt plockas bort)?
Tja, det kan jag köpa – antisemitism är alltjämt ett i allra högsta grad existerande problem, och (även med gott ironiuppsåt) ett väldigt känsligt och försiktighetskrävande ämne.
Men jag tycker nog att det hade varit ännu bättre om nu strippen inte funnit sin väg till DN:s webb över huvud taget, att man sett den och sagt stopp innan den webbades.
Allra bäst tycker jag emellertid det hade varit att publicera den i papperstidningen, som de gjorde i somras, och att lyfta debatten där och då (jag kan inte minnas att jag hörde talas om något debattrabalder då) i stället för att så här i efterhand göra en grej av det (och till råga på allt skylla ifrån sig det inträffade på någon stackars sommarvikarie). Det blir liksom bara fel.

Så vad är det Kellerman är ute efter?
Som sagt tror jag bestämt att han driver med antisemitism och inte med judar. Ja, jag skulle faktiskt gå så långt som att lugnt våga påstå att hans ambition med den aktuella Rocky-strippen någonstans var att även driva med/ifrågasätta detta tabu i att skoja om judar och/eller antisemitism.

* * *

Men som Wiman säger: "Antisemitismen är speciell eftersom uttrycket kan vara det även om inte uppsåtet är det." Och därför bör den nog oftast hanteras med samma varsamhet som en radioaktiv Mingvas fylld med ebolasmittat blod.
Humor är svårt, ironi ännu svårare, jargong ytterligare lite klurigare och ironiska jargongskämt med rasistisk tematik är smått jävla omöjliga att släppa ifrån sig utan att helvetet brakar lös.

Låt mig ta ett annat exempel (ytterst känsliga läsare eller folk som bestämt sig för att missförstå mig eller kanske tillochmed anklaga mig för antisemitism uppmanas sluta läsa här och i stället klicka här för att se en bild på en gullig kattunge):
Härom året bodde jag i ett hus där hissen var av fabrikatet Schindler. I vanlig hissordning fanns där en skylt som förklarade att hissen var för (något i still med) "max 500 kilo eller 8 personer". När jag för första gången såg tillverkarnamnet och skylten formulerades genast, som av sig själv, en ytters icke-PK vits i min skalle: "Schindler's Lift. Max 500 kilo eller 1200 judar" (1200 var alltså det ungefärliga antal judar som Oscar Schindler räddade undan förintelsen under andra världskriget).
Det här skämtet skulle jag aldrig yppa annat än till någon som jag vore helt säker på skulle förstå exakt vad jag menade med det (förutom då i exempelvis en blogg där jag förklarar exakt vad jag menar med det). För judefrågan (ursäkta det illa humoristiska ordvalet) är ju alltjämt infekterad. Matematiken i att 1200 judar skulle väga 500 kilo är dessutom sannerligen grotesk och osmaklig då den med grav överdrift för tankarna till utmärglade koncentrationslägerfångar. Jag skulle verkligen förstå om någon, jude som gojim, tog illa upp.
Men roligheten i skämtet (om någon sådan nu ens finns) är inte antisemitisk – den är rent strukturell; humorn ligger inte i att det handlar om judar utan i förmågan i att se sambanden… Schindler, "Schindler's List", Schindler's Lift, räddandet av judar, antalet personer som räddas/hissas (och i förlängningen då även den groteska matematiken och den osmakliga bilden av utmärglade lägerfångar)… Om du ännu inte förstår vad jag menar, ponera att Oscar Schindler i stället var känd för att ha haft en lista över 1200 gulliga kattungar som han skulle rädda, och sedermera räddade, undan en ondskefull kattslaktare, och att "poängen" i skämtet således i stället blev "500 kilo eller 1200 gulliga kattungar". Same difference.
Grejen är att det inte alltid är själva innehållet i ett humorsammanhang som är det roliga – alltsomoftast är det i stället strukturen, kontexten eller – som i fallet med Rocky-strippen – en mer eller mindre osynlig ironi.

Nåväl. Kom ihåg: 1. Alla människor är lika värda. 2. Man kan skoja om allt.
Men det är inte alltid särskilt lätt att föra samman dessa axiomer, och humor är därför en svår konst. En konst vilken proffsen brukar kunna hantera väl. Jag är emellertid inte helt säker på att Martin Kellerman (och/eller DN) lyckades med det fullt ut i det här fallet.