söndag 15 november 2015

Så nära men så långt borta…
– därför behövs mångfalden i massmedia

    
Fredagskv
äll.
Islamiska staten, IS, slår plötsligt till på flera ställen i Paris. Hundratals människor dödas eller skadas. Hela Sverige, i tv-soffor och på sociala media, hamnar i chocktillstånd. Känslorna, skräcken, sorgen svallar, Frankrikes sak är vår. Vilket är fantastiskt, mitt i fasan – när hatets mörker är som tyngst lyser kärlekens ljus som starkast.
Men var var dessa känslor dagen innan, när Beirut drabbades av snarlika terrorattacker?
Och hur välkalibrerad är egentligen den där ”närhetsprincipen” i svensk nyhetsrapportering?



 
Mångfald i media,
ja…
Jag pratar nu inte om massmedial mångfald i betydelsen ”både 'Så ska det låta'mer och tjeckisk dockfilm, både fotbolls-VM och dokumentär om mongolsk strupsång”. Den mångfalden är så klart alltid viktig, men nu är det den gamla hederliga, pk-doftande etniska mångfalden jag åsyftar – en mångfald där representationen i svensk media speglar ett tvärsnitt befolkningen.
Vilket den ju alltså inte riktigt gör.
Idag känner vi till problemet. Och vi jobbar på det, rannsakar oss själva och våra fördomar och vidtar åtgärder för att skapa en bättre representativ mediabild. Men takten med vilken den utvecklingen går kan nog sägas ändå lämna en del att önska.

Varför är det så viktigt då?
Rapporteringen om terrordåden i Paris visar det ganska tydligt.
Ja, ni vet, de där som inträffade dagen efter de i Beirut. Många känner nu till även de ohyggliga terrordåd som ägde rum i Beirut dagen innan Paris-attackerna – men vi gör det först och främst genom att de här och var (tack och lov) lyfts fram som jämförelse med just hur rapporteringen och det sociala mediaflödet om hemskheterna i Paris.

”Närhetsprincipen”, säger ni? Paris ligger närmre Sverige än Beirut, därför har vi lättare att bry oss om det som händer där.
Det stämmer.
Närhetsprincipen är måhända ett väldigt cyniskt verktyg, men i dess cynism finns ändå en logik; vi har lättare att relatera till, och därför bry oss om, det som ligger oss nära, om det så är nära i rent fysiskt geografiska avstånd, i kulturella eller ekonomiska likheter eller i familjära släktskap. Någonstans måste en nyhetsredaktion helt enkelt välja vad den ska rapportera om, och det är meningslöst att rapportera om något som ingen bryr sig om på grund av att det, på ett eller annat sätt, är för långt borta.

Så ja, den förklaringen väger tungt. Och det är på inga sätt förvånande eller konstigt att närhetsprincipen under de senaste dagarna funkat som den gjort.

 
 
Men vilka är "vi" som rapporterar, som väljer om nu verkligen "ingen bryr sig" eller om "alla" gör det? Kanske är den där "ingen" i det ena fallet inte bara någon utan rentav många.
Om vi ser det så här: Då denna ”närhet” inte bara handlar om geografiska avstånd – ja, faktum är a
tt i en nutid av såväl informationstekniska landvinningar och global migration spelar de faktiska avstånden ju allt mindre roll – så bör vi kika ordentligt även på de andra typerna av närhet.
Släktskap och bakgrund, till exempel.
Som en kollega påtalade, i Sverige bor säkerligen fler människor med relation/rötter i Libanon än i Frankrike (ett antagande som jag alltså nu inte verifierat; det känns sannolikt, men även om det inte skulle stämma så finns det tillräckligt många svenskar med libanesiskt ursprung för att poängen alltjämt ska gälla). Så varför fungerade närhetsprincipen så annorlunda i rapporteringen om terrorattentaten i de två olika länderna? Eller fungerade den inte alls?
Jag tror att svenska redaktioner i allmänhet inte ens tänkte "närhetsprincip" vad gäller Paris-attackerna, utan bara hoppade rakt ner i det "internationella" (=västvärldsmediala) nyhetsflödet, och plötsligt riktades all vår uppmärksamhet mot Paris och alla våra sympatier till dem som där nu föll offer för terrorismens grymhet.
Men vad gäller dåden i Beirut (liksom massa andra terroristdåd) fanns inget sådant nyhetsflöde att hoppa ner i. Det blev väl någon TT-snutt eller ett par sekunder på Aktuellt, men ingen ändrade sin fb-profilbild till Libanons flagga. Facebook hade ju ingen sådan där enkel ”sympati-app” för Libanons flagga. Inte heller erbjöd Fejan någon smart ”security check” för människor i Beirut.

Närhetsprincipen, inte bara i traditionell nyhetsrapportering, utan även i sociala media, visar här den äckligaste tanden i sitt cyniska leende. Vi gråter med offren i Paris samtidigt som vi stänger gränserna för offren som kommer från Syrien – offer för samma terrorister.  Kanske är vi rentav så trångsynta att vi tror att dessa flyktingar, på grund av hudfärg eller språk (fast troligtvis bara genom att vi låtit oss tro att de bara ”är” annorlunda) är desamma som de vedervärdiga mördarna i Paris. Eller i Beirut, fast dem skiter vi i.

 
 
Nej, det är inte det minsta fel att visa sitt stöd och sin medkänsla för offren i Paris genom att trycka trikoloren på sin fb-profilbild eller byta den till den slagkraftiga Peace-for-Paris-symbolen. Det visar att en är en kännande och empatisk människa, och fördömande gliringar av typen ”jaha, men x och y och z skiter du i?!?” är lika tröttsamma som de är kontraproduktiva. Omtanke är alltid bra. Punkt.
Så det är absolut inte dessa omtänksamma och av hemskheterna omskakade Facebook-användare som är felet. Men lika mycket som de blå-vit-röda avatarerna i fb-flödet vittnar om användarnas omtanke så visar de vilken kultur de lever i. Och denna kultur är trots allt inte allmänrådande i Sverige (eller i västvärlden).

Varför inte?

Jag har själv aldrig varit i vare sig Paris eller Frankrike (och för den delen ej heller i Libanon) och jag kan inte franska (som, inser jag nu, är officiellt språk även i Libanon, vid sidan av arabiska, vilket jag inte heller kan) – men jag känner ändå en betydligt större närhet till Paris än till Beirut. Vilket inte är alls konstigt, med tanke på den västvärlds-/svenne-kultur jag vuxit upp i (och lever i; på det personliga planet slets för mig exempelvis Paris-dåden väldigt nära av det faktum att jag bara tidigare på fredagen hade funderat på att om ett par veckor gå på konsert med Eagles of Death Metal, ett nöje som för 89 personer i Paris blev deras sista). Sedan århundraden har den svenska kulturen, via massmedia och undervisning och konst och mode och Voltaire och hans moster, varit sammanvävd med den franska, liksom med den (nu hyfsat amerikaniserade) västvärldskultur som är allmänrådande i såväl Stockholm och i Paris som i Berlin och London och Borås. Så det är fullt naturligt (om än kanske inte optimalt) att Paris känns mig närmare än Beirut (eller Baghdad eller Kinshasa eller vad nu huvudstaden i Långtbortistan heter).
Lika naturligt är emellertid antagandet att dessa närhetsproportioner fördelats annorlunda hos mig om min kulturella levnadskontext sett annorlunda ut – exempelvis i form av en annan representation inom media och nyhetsrapportering.

 

Det här visar hur stort behovet är av ordentliga medieresurser för en bred bevakning världen över (resurser som dessvärre blir alltmer otillräckliga i traditionell media idag, samtidigt som vår befolkning blir allt mer mångfaldigad och därvidlag får ett allt större behov av kvalitativ och mångfaldigt bred nyhetsbevakning) – men ännu mera visar det vikten av en bättre mångfaldsrepresentation i svensk media: Hade representationen i svensk (och andra västländers) media utgjort ett bättre tvärsnitt av Sveriges (eller västländernas) faktiska befolkning så hade närhetsprincipen säkerligen haft ett annorlunda utslag; nu kommer den i stället med ett mått inneboende rasism där, lite hårdraget, den ytliga likheten i hudfärg (mellan den allmänna, föråldrade, bilden av en "typisk svensk" och dito av en "typisk fransman") väger tyngre än befolkningens faktiska släktskap och rötter.
Svenskar med libanesiskt ursprung, kanske alltjämt med släkt i Libanon, hade garanterat bättre koll på terrorattackerna i Beirut än vad gemene svenne hade, precis som den mer rötterna i Irak säkert hade koll på att ett 20-tal personer miste livet i olika terrorattentat i Bagdad samma dag som Paris drabbades. Helt naturligt – närhetsprincipens omtanke och intresse, lika närvarande hos nyhetskonsumenter som (därför) hos nyhetsproducenter. Men för att hitta ordentlig rapportering om dessa hemskheter vände de sig säkerligen till andra kanaler än de svenska, där de skulle behöva tränga sig igenom en tjock vägg av Paris-nyheter för att över huvud taget hitta något.

Om dessa människor därvidlag skulle kunna känna sig mer inkluderade (och att "vanliga svennar" skulle känna att dessa människor var mer inkluderade) i mediarapporteringen i det land de bor i så tror jag att medmänskligheten i vårt lilla land skulle stärkas betydligt. Kan en vit svenne få bättre medkänsla med sin libanesiska granne så slipas rasismen ner. Vi ska inte underskatta massmedias och nyhetsrapporteringens kraft i denna empatiprocess. Med en bättre mångfald i den massmediala representationen följer, tror jag, en mindre rasistisk närhetsprincip, och med den en mer öppensinnad befolkning.

 

Nyhetsrapportering och nyhetsvärdering i allmänhet och närhetsprincipen i synnerhet måste innehålla ett visst mått cynism för att över huvud taget kunna fungera – men det innebär inte att media ska vika sig under cynismen. Snarare är det viktigt att massmedia håller den stången, och vet en om att den här cynismen finns och hur den beter sig så är det lättare att begränsa dess negativa effekter.
Ett viktigt sätt är, tror jag, att i den massmediala representationen ha en mångfald som stämmer över ens med allmänheten.
Det kan föra människor närmare varandra, inte bara över de segregationsklyftor som finns i Sverige idag, utan även de som finns globalt – kanske så till den grad att västvärldens fördomsfulla bild av människor i exempelvis Mellanöstern, den gamla axelryckande "Eh – those people kill each other all the time”-reaktionen, blir allt mindre gällande, såväl i västerlänningars ögon som i verkligheten.

Vem vet – en vacker dag kanske vi rentav bryr oss tillräckligt mycket om våra medmänniskor i exempelvis Afrika, för att rapportera ordentligt och i socialmediala svallvågor förfasas när hundratals liv faller offer för hänsynslös terrorism även där.

  

söndag 25 oktober 2015

Ensam galning, kollektiv galenskap


 
Så hände det. Det där som inte fick hända. Det där som inte kunde hända, inte i Sverige. Men som ändå, tyvärr, bara var en tidsfråga. Och tiden blev nu, platsen blev en skola i Trollhättan.

Gärningsmannen är död, så vi kommer aldrig få en ordentlig diagnos på vad som fick honom att agera som han gjorde i torsdags. Bara mer eller mindre kompetenta hypoteser; En psykos? Ett totalt felriktat hat som egentligen härstammat från någon/något som gjort honom illa? En paranoid vanföreställning där han såg sig själv agera i försvar för sin ras och sitt land? Ren och skär jävla ondska?
En ytterst olycklig cocktail av både det ena och det andra?
Det känns egentligen som om det kvittar – för om det skulle fastställas att han inte hade alla hästar i kanoten så friskriver det honom ändå inte från ansvar.

Och det friskriver heller inte omvärlden – samhällsklimatet, ”vardagsrasismen”, ”invandringsbegränsande politik” – från ansvar. Även om vissa bestämt vill hävda det (eller i alla fall tror att det gör det).
Tvärt om.
Att säga att han var psykiskt sjuk, att skylla på en ”ensam galning” och ur denna ursäkt dra slutsatsen att det som hände inte hade något med riksdagen, med eldhärjade asylboenden, med näthat och rasistiska publikationer att göra – det är helt bakvänt; att han var psykiskt sjuk (om han nu var det) tyder snarare på att dessa omvärldsaspekter hade ALLT att göra med vad han gjorde.

 
 
Låt oss tänka oss att det inte fanns någon översvallande främlingsfientlighet i Sverige. Inga brinnande asylboenden, inga diskussioner om hur många flyktingar vi har råd att ta emot, inget grus som sparkas mot tiggare som i samma stund kallas parasiter, ingen som på grund av sin hudfärg behöver känna någon påtaglig oro när hen går ut.
Låt oss i stället tänka oss att det i vår riksdag fanns ett parti som byggt en bred väljarbas endast på budskapet att leksaker är av ondo, en ”politik” som övriga partier finner både korkad och förkastlig men vilken de likväl hela tiden känner sig tvungna att förhålla sig till, i rädsla för de växande siffror leksaksmotståndarpartiet får i opinionsundersökningar.

Partiet i fråga propagerar ständigt för att begränsa förekomsten av leksaker i samhället, men säger sig inte ha något att göra med att flera leksaksfabriker i landet på den senaste tiden har utsatts för mordbränder. Eller för den delen med att det finns unga arga män med sovrumsväggarna tapetserade med planscher som förhärligar leksaksutplåning; lynchade nallebjörnar, lego-slakt, styckade barbie-dockor, brio-bränning…
En av dessa unga män lider av psykiska problem. Och han haaaatar leksaker och alla som ger dem plats i samhället. Innerligt. Omständigheterna i hans liv har gjort honom så hatisk och verklighetsfrånvänd att det en dag plötsligt slår fullständigt slint i hans huvud och han bestämmer sig för att gå från ord och tanke till handling. Han maskerar sig, tar på sig en hjälm (en sån som tyska soldater hade på sig under andra världskriget när de förintade leksaksaffärer) och tar med sig sitt svärd ut.

Är sannolikheten (hur ”osannolik” den än är) i det här läget att han går till en grundskola och, med avsikt att döda, attackerar barn och vuxna; annat än till deras hudfärg till synes slumpmässigt utvalda offer?
Eller är sannolikheten att han tar sig till första bästa Toys R Us och börjar veva?

 
 
Nej, det var inte Jimmie Åkesson eller Björn Söder som höll i svärdet i torsdags. Det var inte SD-ledningen som styrde gärningsmannens muskler. Och det var inte ni, någonstans mellan 12 och 25 procent (?) av svenska folket, med mer sympatier för någon påhittad ”svenskhet” än för hjälpbehövande människor från andra länder – det var inte ni som gav honom psykiska problem (om vi nu, om inte annat än för den här argumentationens skull, utgår från att han hade sådana).
Men att hävda att han bara var ”en ensam galning” och att det var ”en isolerad händelse” – att säga att det inte finns någon koppling mellan hans dåd och mordbränder i asylboenden och näthatande rasister och spottloskor mot tiggare och ett parti vars riksdagsledamöter meddelar att de lämnar sin demokratiskt tillvalda uppgift för att i stället gå ut och propagera för en folkomröstning om att begränsa invandringen – om ni verkligen tror att det inte finns några samband mellan allt detta och den grymhet som drabbade Trollhättan, som drabbade Sverige, i torsdags så beror det på att ni inte klarar av att i spegeln framför er se en person som skulle kunna ha något, ens en liten gnutta, att göra med något så osannolikt hemsk.
Den blindheten är helt enkelt en psykologisk försvarsmekanism; det finner jag ganska simpelt att konstatera, trots att mina kunskaper i psykologi i bästa fall är lekmannamässiga. Mitt minne av gymnasiepsykologin i kombination med ett litet fnyk sunt förnuft räcker emellertid mer än väl för att tydligt se även hur omvärlden och dess hatiska strömningar så gott som tveklöst villkorade hur en stackars rubbad rasistisk 21-åring skulle utforma sin slutgiltiga härdsmälta – när ett sjukt psyke väljer att hata så blickar det med stor sannolikhet ut i omvärlden för att skapa struktur, för att få hjälp att rycka upp hatet ur förvirringen och ge det ett mål. Och i dagens omvärld råder tyvärr ingen brist på hjälpande hatpekfingrar.

Någon med ett stadigare grepp om diagnostisk psykologi skulle kanske säga annorlunda, men i min (och säkert även i allmänhetens) bok är en person per definition galen om hen utför ett dåd som det som i veckan resulterade i tre släckta liv i Trollhättan. Följaktligen: Galning – ja. Men ensam? I utförandet, ja, men i sammanhanget? Han var troligtvis såpass galen att han säkert trodde att han skulle komma hyllas för sitt dåd. Det var i så fall det det minst galna i såväl hans handlande som i hans skruvade världsbild – för det visade sig vara ett helt sant antagande; hur mycket avsky hans brott än genererat så finns det nämligen alltjämt röster på nätet som uttrycker att det han gjorde var ett hjältedåd. Så ensam var han inte; i sina åsikter hade han sällskap. Och inte heller om vi sträcker oss längre ut, utanför de vidrigaste näthatarna, så var han ensam – grovheten i åsikterna tunnas kanske ut ju längre ut mot kanten vi rör oss, till "vanliga svennar" som kanske röstar på SD för att de tycker att "de andra partierna inte gör något åt invandringen", men de är alltjämt en del i det nät där nu en galen 21-åring i Trollhättan valde att utropa sig själv till grymhetens centrala spindel.
Han var inte ensam. Inte ett dugg.


Du som viftar bort dådet i Trollhättan (från ditt samvete) med ”ensam galning”-argumentet – om du skulle våga titta på den där personen i spegeln djupt i ögonen och börja med att inse att det där ofattbara nu inte alls längre var ofattbart – det hände faktiskt. Fortsätt titta. Du kommer se att det inte var någon slump att det hände på det sätt det gjorde, mot just dem det hände. Du ser nu den tunna men ack så tydligt blodröda tråd som löper mellan den grymhet som släpptes lös i Trollhättan och de ”oskyldiga” åsikter du själv håller inom dig, ja kanske stundom även släpper ut. Tråden slutar vid en tydlig insikt om att de där åsikterna helt enkelt är – fel.
Det lättaste vore kanske i denna situation att återigen knipa ihop ögonen, att fortsätta blunda?
Det rätta vore emellertid, så klart, att omvärdera dina tankar, att ändra på de där felaktiga åsikterna. Att ändra sina åsikter kan måhända vara ett jobbigt företag – men nu handlar det om något som det egentligen inte borde vara svårt alls att ta till sig; självklarheten i att godhet och medmänsklighet är bra och att grymhet och fiendskap är dåligt. (Det är kanske lite klurigt för den som inte är så väl bevandrad inom formallogiken, men försök lägga det på minnet: bra=bra; dåligt=dåligt!)

Det är så enkelt: du förskräcks in i märgen av det otäcka som hände i Trollhättan, du inser att du (om än möjligtvis i någon mildare grad) delar de åsikter som gärningsmannen hade i ryggen när han utförde dessa ohyggliga grymheter, du drar slutsatsen att dessa åsikter omöjligen kan vara goda, och eftersom du fattar att det goda är det rätta så tänker du om och ändrar dig.
Det enda du behöver är modet att försöka greppa tag om det ofattbara.
Eller så kan du fortsätta blunda och med all din fega envishet klamra dig fast vid dumheten.

Och om inte terrordådet i Trollhättan är en tillräcklig stark väckarklocka för att få dig att vrida på dina tankar, då är sannolikheten dessvärre påtaglig att den här typen av fasansfull grymhet blir allt mindre osannolik, att galningen blir allt mindre ensam, ja i dina igenkrampade ögon kanske inte ens längre en galning. 
Vill du det?
Det du behöver göra för att förhindra det är att fundera på varför du trots allt tyckte att det som hände i Trollhättan var så förskräckligt. Och vad det har med dig att göra.
Efter det borde kärleken komma av sig själv.
Om du någonstans trots allt är en god människa.
   

torsdag 17 september 2015

”Läget” – en liten pjäs i en akt


Karaktärerna:
Ett parti (EP).
En fjärdedel av medborgarna (1/4).
Resterande tre fjärdedelar av medborgarna (3/4).


[Ridån går upp. Vi befinner oss i det lilla landet Svääö. 1/4 och 3/4 står och gör inget särskilt. EP kommer in på scenen, från höger.]


EP: – Tja'.
1/4: – Tja'ba'.
3/4: – Hej.
EP: – Läget?
1/4: – 'Kej. Typ.
3/4: – Meh… Självrå?
EP: – Jofan…

[ett par sekunders tystnad]

EP:
– Hehe. Hörni! Har ni tänkt på att ”asyl” blir ”lazy” baklänges?”
1/4: – Hahaha! LOL! Så jäla bra!
3/4: – Hallå… eh, nej, det blire junte.
1/4: – AHHHahahahaha!!!!! SÅ JÄLA KUUUL!!! ”Asyl” BLIR ju ”lazy” baklänges!!!
3/4: – Ehh… men liksom, det är ju inte så. Det är ju apenkelt att bevisa att det inte stämmer.
1/4: – AAAAAHHHHAHAHAHAHAHAHA!!!!!! SÅ JÄLA MITTIPRICK VA!!!!! LAZY!!! ITS FANNY KÅS ITS TRUE LIKSOM!!!!!!!1!!!!1§!!°1!!!
3/4: – Men… men…  det är det junte… på så många nivåer inte. Hallå!!
1/4 – AAAAAHHHHAHAHAHAHAHAHAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! FAAN VA KUL!!! Asylsökande flyktingvandrare – SÅ JÄLA LATA!!! CHALALALALAAAAA!AA!!
3/4: – Hallå…?
1/4: [Fortsätter garva och sjunga (falskt)]
3/4: [Faller till marken och gråter tyst, bittra tårar blandade av uppgivenhet och förtvivlan, för de kan inget annat göra, för de är samvetsgranna och rationella människor och är därför bundna att hålla sig till fakta och till den bevisliga sanningen, och de är därtill goda människor och kan därför inte säga rakt ut att 1/3 är fullständingt korkade, för då skulle de framstå som respektlösa översittarsvin, för i det lilla landet Svääö finns det inte någon skam i att vara för lat för att tänka.]

[1/4 fortsätter garva och sjunga. EP vinner riksdagsvalet och tar makten i det lilla landet Svääö. Alla dör. Ridå.]
 
 

tisdag 8 september 2015

Sagan om Den lilla ambulansen


Det var en gång en liten ambulans som hämtade upp en akut sjuk patient.
Patienten kom på så vis till sjukhus där hens liv räddades.
Efter ett tags vistelse på sjukhuset beslutades att Patientens liv inte längre var hotat och att hen därför inte längre kunde bo kvar på sjukhuset (även om Patienten ville det; hen kände sig tryggare där, även om hen ju där hemma skulle få återförenas med sina två mysiga katter).
Nu sade Sjukhuset att reglerna var sådana att eftersom det var Den lilla ambulansen som tog Patienten till sjukhuset så låg det nu på Den lilla ambulansens ansvar att se till att Patienten kom hem igen.

Den lilla ambulansen blev orolig. Den hade varken tid eller råd att ombesörja patientens hemtransport.

För att göra saker och ting än värre för Den lilla ambulansen hade det nu inte fallit sig bättre än att när Den lilla ambulansen först hämtade upp den akut dödssjuka Patienten så fanns där en slug liten råtta som smög sig in i Den lilla ambulansens kupé och fick snålskjuts utan att någon märkte det. Råttan hade nämligen fått nog av att leva i Patientens hus, där det ju också bodde två katter, vars rovlystnad ständigt försatte Råttans liv i fara. Väl framme vid sjukhuset hade Råttan smugit ur Den lilla ambulansen kupé och hittat ett varmt och mysigt hörn av akutmottagningen där den nu slagit sig till ro.
Men efter ett par dagar var det en ST-läkare som såg Råttan och började skrika i högan sky (för hen var jätterädd för råttor)! Tack och lov kom en rådig sjuksköterska snabbt till undsättning och lyckades med en tillbörligt steriliserad sopborste fösa ut råttan från sjukhuset.

Eftersom både ST-läkaren och sjuksköterskan var väldigt samvetsgranna yrkespersoner såg de per omgående till att anmäla incidenten till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, enligt Lex Julia.
Såväl sjukhusledningen som HSAN såg väldigt allvarligt på det inträffade – det går ju inte för sig att ha en råtta boende på ett sjukhus. Där ska det ju vara rent och snyggt och tryggt! De såg därför till att utreda ärendet grundligt, och efter att med förstoringsglas ha granskat upptagningarna från akutmottagningens övervakningskamera kunde de fastställa att det minsann var från Den lilla ambulansen som råttan hade slunkit in!
Den lilla ambulansen ålades omgående ordentliga böter för förseelsen.

Det blev nu riktigt bistra dagar för Den lilla ambulansen, som till och med var tvungen att sälja sin plånbok, billigt, för att ha råd att betala böterna. Dessutom gav Sjukhusledningen den en ful prick i protokollet. Inte roligt!
"Näe, det här går inte längre", snyftade Den lilla ambulansen men gaskade snart upp sig, även om den fortfarande var lite arglessen. "Jag skiter i det här! Jag blir en Uber-taxi i stället. De andra dödssjuka stackarna som jag hade kunnat plocka upp får ta sig till sjukhuset bäst de vill hädanefter!"
Sagt och gjort! Den lilla ambulansen sadlade om och bytte namn till Den lilla taxin.
Det var lite svårt att få verksamheten på hjul till en början (den dör fula pricken fanns ju fortfarande kvar i protokollet, och den gjorde kunderna lite misstänksamma) men till slut började affärerna ta sig.

Och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.
(Förutom de akut dödssjuka stackarna, som i stället dog olyckliga i alla sina, få kvarvarande, dagar, när de antingen mötte sitt öde hemma eller i en överfull tunnelbanevagn då de desperat försökte ta sig till akutmottagningen på egen hand).

Slutet gott, allting gott (eller, för de dödssjuka stackarna; ont. Väldigt ont)!

____


Om jag har förstått det hela rätt (rätta mig gärna om jag har fel; det hela är ju lite klöddigt!) så är det ungefär så här det av EU införda så kallade transportörsansvaret, som innebär att flygbolag tvingas betala resekostnaderna tillbaka för flyktingar som inte får asyl, fungerar.
Känns det rätt?

Eller borde EU slopa, eller göra lättnader i, transportörsansvaret, helt/permanent eller delvis, och på så vis möjliggöra en räddande luftbro för syriska flyktingar?


Och om det smyger med någon "råtta"? Då kan väl "Sjukhuset" ta hand om den så gott det kan, genom att sopa ut den eller, varför inte, ge den ett tryggt hem i någon vrå där den inte behöver utgöra något hot för Sjukhusets sterilitet? (Om de ger den ett ordentligt bad kan den kanske rent av få vistas var som helst i Sjukhuset utan att utgöra någon fara?)
Det borde det väl klara utan att skuldbelägga Den lilla ambulansen, så länge Den lilla ambulansen gör vad den kan för att hålla råttorna borta?


(PS: Observera att "Råttan" i sagan endast har en allegorisk funktion inom just sagans ramar och inte på något, mer svepande allmänt, sätt ska ses som en metafor för flyktingar, "illegala" eller andra, i allmänhet.)
  

 

måndag 9 mars 2015

Inga konstigheter: Självfallet är jag feminist


Det här tweetet dök upp i min feed, följt av en rad av twittrarens påföljande tweets, retweetade av en skribent/debattör som jag följer och hyser stor respekt för.



…och det gjorde mig… väldigt ledsen.
För även om generaliseringar alltid bör tas med en nypa/skopa salt, så hade jag svårt att hitta mitt saltkar i det här fallet.

Jag bet mig i tungan/twittertummen för att inte gå i svaromål mot tweetet. Detta av feministisk självbevarelsedrift; jag vill helt enkelt inte, i ett snabbt, obarmhärtigt svep, förpassas från den jämstäldhetskamp som jag tycker är så oerhört viktig. För med det (ofta förnämligt) sarkastiska lappkastet med gnällfrasen ”inte alla män…” har vi (=feministerna) effektivt desarmerat varenda ansats att ens närma sig en invändning mot den här typen av påståenden. Vilket är finemang i sissådär nio av tio fall, eftersom det alltsomoftast rör sig om just lättkränkta, ego-/androcentriska dudes/gubbs som bara råkat bli lite stötta för att de inte får visa visa vilka Schysta FeministKillar™ (för att använda det träffsäkra begrepp som just den aktuella twittrarens, liksom många andra, använt) de är.

Schyst FeministKille™
Men.
Ibland måste även feminismen/feminister skärskådas, kritiseras, deras påståenden analyseras, dekonstrueras. Detta för att den ska kunna hålla sig så saklig, stringent och stark som möjligt.


I viss mån är det förvisso sant, det twittraren säger i sitt tweet: Män kan inte, hur mycket vi än vill, förstå hur det är att som kvinna leva under det patriarkala kvinnoförtrycket, lika lite som en vit svensk kvinna vet hur det är att vara en svart amerikansk man eller en blind straight katt kan veta hur det är vara en döv gay-vovve. Kort sagt; individ A kan inte sätta sig in i exakt hur individ B har det. Vi kan bara acceptera och respektera det faktum att vi alla är olika. Den insikten är ju någonstans en grundsten i hela uppfattningen att människor är just individer, snarare än ett kön, en hudfärg, en sexualitet, en tro, en stil, en rullstol, en frisyr, en stad, en bokstavsdiagnos, en nation… etc, mm, osv… Ja, alltså det där som feminism i mångt och mycket går ut på.
Men därifrån till att hävda att män inte KAN förstå feminism…? Tjaäe, hörnidudu – det kräver en vääääldigt snäv definition av feminism, det.

I saklighetens namn ska här påtalas att påståendet i det där tweetet nyanseras något i vissa av twittrarens följande tweets. Andra av hens tweets blir, å andra sidan, ännu mer kategoriska.
Men då ytterligare andra av twittrarens tweets på ämnet* i sin tur är väldigt sansade och kloka drar jag slutsatsen att just de mer kategoriska inläggen i någon mån är skrivna i affekt. Vilket måhända inte är en ursäkt, men väl en förklaring. Och någonstans förstår jag var det kommer ifrån. Jag ser frustrationen (även om jag inte kan sätta mig in i den – jag begriper _att_ den finns/känns, om än inte exakt _hur_ den är betingad för just den här personen, och jag respekterar den; jag respekterar den såpass fullt att jag på detta sätt vill kritisera den när jag ser den riskera att lägga krokben för sig själv.)

 
 
Om jag sedan dristar mig till att se mig själv och min reaktion här och nu som det där tionde ”inte alla män…”-fallet, så är min poäng att jag inte känner mig ett dugg kränkt av påståendet i det där tweetet såsom vit, medelklassig cis-man; det är inte ett skit synd om mig som individ i förhållande till det här tweetet (eller den här typen av påståenden i allmänhet). Nej, jag blir inte ledsen för min egen skull utan för feminismens. För mig går den här typen av kategoriska påståenden nämligen stick i stäv med hela feminismen; med dess strävan efter att människor ska behandlas jämställt och värderas jämlikt som individer utifrån innehållet i deras karaktärer (för att parafrasera en klok människorättskämpe) snarare än utifrån någon människokategori de stoppats in i.
Och om vi inte vill att människor ska värderas utifrån mer eller mindre konstruerade grupptillhörigheter, ja då ska vi passa oss för att göra samma misstag själva. Om vi inte vill att en hel drös trångsynta, mindre tankestarka gubbjävlar kategoriskt ska avfärda feminister som ett pack rabiata manshatande lesbianer som tycker att män är överflödiga djur (som kanske rentav bör utrotas; pick your nidbild) – ja, då behöver vi helt enkelt inte ösa ett par badkar på deras kvarnar…?
För jo, den här typen av kategoriska påståenden om feminism gör tyvärr det; de föder, i det minst hemska fallet, massa trumpna gnäll om ”inte alla män…”, i det värsta fallet en manlig låsning som omöjliggör för vissa män att nå insikten att jämställdhet är något de faktiskt bör sträva efter (en låsning som kanske sedan följs av en bitterhet där de kategoriskt rättfärdigar patriarkala strukturer och ser kvinnor som lägre stående, för att sedan (om vi ska hårdra det) gå hem och banka skiten ur sina stackars fruar.)

Jag menar nu inte att vi ska göra feminismen till en manege där Schysta FeministKillar™ ska få fritt utrymme att spatsera omkring och gnälla sina ”inte alla män…”(dessa mår nog bara bra av att ges tillfälle att ta en funderare över vad de tror feminism är, och se över sin egen roll i den) men vi kan inte stänga dörren för männen på grund av risken att det kan slinka in en Schyst FeministKille™. Om så skulle ske, så kan vi väl helt enkelt fnissa lite lagom skälmskt åt dem och, i den mån det går, klarlägga för dem var de behöver tänka till.
(Jepp, jag är helt på det klara med att vissa av er kanske, trots mina ansatser till saklighet, sitter och fnissar över hur jag med det här inlägget, ironiskt nog, struttar omkring med en logga misstänkt lik Schyst FeministKille™ på tishan… Det bjussar jag på – fnissa på; bara det inte får er att blankt strunta i vad jag har att säga. Tycker ni sedan att det inte finns något att hämta här – fine. Men dra ur det inte slutsatsen att det skulle bero på att jag är man).
Om feminismen inte kan inkludera sakliga och sunda argument och en strävan efter jämställdhet oavsett varifrån den kommer, då har den redan förlorat; då har den själv fastnat i den svartvitt binära tankefälla som den i hela sitt väsen är till för att radera.
Den enda polarisering som möjligtvis är relevant här är Rätt vs Fel; om feminismen ska polariseras mot något så är det mot patriarkatet, inte mot män.

 
 
Jag kan utan några som helst problem leva med att inte ha tolkningsföreträde i kvinnors syn på hur ett patriarkat som systematiskt förtrycker kvinnor – av den enkla anledningen att jag så klart inte har det tolkningsföreträdet. Därvidlag kan jag även kan leva med att stundom behöva ta ett andetag och helt sonika hålla käften när det rycker i mitt pekfinger och jag känner ett ”inte alla män…” börja formas på min tunga. För ofta finns det någon som inte är man som har precis samma sak som jag att säga, och säkerligen mycket bättre.
Men jag har svårt att stå stum bi när jag märker att en feminists argumentatoriska skosnören har gått upp. Vilket dessvärre händer gång efter annan (eftersom feminister också är människor, och ibland går människors skosnören upp).

Och om jag i den trångsynta gubbjävelns ögon är en rabiat flata för att jag ställer mig bakom feminismen så kan jag leva med det med. Men jag har liksom lite svårigheter att sedan faktiskt vara en rabiat flata i realiteten. Av den enkla anledningen att jag ju, i en väldans massa avseenden, inte är det. Även om jag ser mig själv som – nej, ÄR – en feminist. Ja, självfallet är jag feminist. För jag ser jämställdhet som en självklarhet och därför icke-jämställdhet som ett fel som måste rättas till.

 


* Notera att jag på intet sätt vill hänga ut eller klanka på personen bakom det tweet som föranlett denna text (eller hen som retweetat det). Därför har jag anonymiserat hen, och jag vill än en gång påpeka att hens tweets i allmänhets tycks vara sunda, och att just det här tweetet bara används som exempel på ett problem som feminismen stundom råkar ut för; ett tweet som just den här gången råkade bli katalysator för det här blogginlägget.
 

fredag 9 januari 2015

Je suis Charlie… -ish

   
Jag tänker inte hälla ytterligare droppar till det gamla redan så urvattnade Voltaire-citatet om yttrandefrihet. Men det känns viktigt att påtala att det är rätten att yttra sig snarare än yttrandet i sig som vi uttrycker när vi nu mer eller mindre unisont döper oss till Charlie.


Att i sina sociala media-flöden instinktivt utropa "Je suis Charlie" är inte bara en förklarlig och naturlig utan också en viktig reaktion från en frihetsvurmande människa. Men om instinkten händelsevis efterlevs helt utan en medföljande eftertanke – om vem, vilken Charlie, det är en säger sig vara – så blandas en strimma obehag i min glädje över stödet för den franska satirtidningen.
Därför känner jag viss lättnad över att det mitt i alltihop finns de som påpekar att inte ens när det gäller en så solklart vedervärdig och oförsvarbar attack som den mot Charlie Hebdos redaktion är sammanhanget nödvändigtvis helt svartvitt – ja, att det kanske rentav i synnerhet vad gäller sådana här sammanhang finns nyanser och komplicerande omständigheter att ta i beaktande. Och det gläder mig att de vågar påpeka detta trots att "allt annat än ett sorgetyngt stöd inför en så här uppenbar attack mot yttrandefriheten ses som respektlöst".
Vilket Jacob Canfield gör HÄR, i en artikel som ploppat upp lite här och var i länkflödena.

"I Charlie Hebdos kölvatten innebär inte yttrandefrihet en frihet från kritik", påpekas det i rubriken till hans artikel.
Det håller jag fullständigt med om.
Men – har någon verkligen hävdat att det skulle innebära det?
Njaäe… Jag hoppas verkligen, och vågar tro, att de flesta skulle reagera på detta konstaterande med samma "självfallet betyder det här inte inte att skämtteckningar får frikort från kritik!"
Däremot gnager det i mig en liten oro att många inte riktigt tänker sig fram hela vägen till frågeställningen.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är tillräckligt bevandrad i Charlie Hebdos teckningsvärld för att göra någon bedömning av dess innehåll, men jag har förstått att det i påtaglig utsträckning (som sig bör med god satir) är hyfsat provocerande – samt att dessa provokationer såpass ofta och såpass grovt kan uppfattas som riktade mot muslimer att teckningarna, kort- eller långsökt, kan anklagas för att vara xenofobiska, främlingsfientliga eller rent av rasistiska.

Så finns det, i detta massiva och förklarligt ryggradsmässiga försvar för Charlie Hebdo, en risk för att det för med sig ett ökat hat gentemot muslimer? Ja, den risken är dessvärre lika överhängande som en flygel i ett hårstrå, då trångsyntheten och främlingsfientligheten aldrig är sena att peka finger mot ett helt folk eller en hel religion efter ett illdåd som några få galningar gjort i deras namn. Och mycket riktigt dröjde det inte länge efter veckans terrorattack innan det blev ännu mer oroligt att vara muslim i Frankrike (och säkert också på andra ställetn i Europa/västvärlden)
Men finns därtill risken att även de goda krafterna i stödet för Charlie Hebdo (mer eller mindre ofrivilligt) bidrar till en ökad antagonism gentemot muslimer, islam och arabvärlden? Ja, jag är rädd för att det i någon mån finns det, och att denna risk faktiskt följer i Jacob Canfields tanke om en alltmer okritisk syn på satir som driver gäck med andra religioner eller folkgrupper – att allt fler ser Charlie Hebdos skämtteckningar (vilka goda intentioner tecknarna än möjligtvis har haft med dem) med rasistiska snarare än satiriska ögon. En risk att vi, i vårt nystärkta innerliga försvar för yttrandefriheten, glömmer att en nidbild av en muslim är inte mer okej för att den publiceras i Charlie Hebdo snarare än hos Dispatch International eller på Avpixlat.

 
 
Som sagt, Jacob Canfields initiala påpekande är viktigt. Betyder det att allt han sedan skriver i sin artikel är klokt?
Hmm… Näe.
Dessvärre stirrar sig Canfield sig så blind på sin egen analys att han plötsligt tycks se ett smaklöst stöd för den franska satirtidningens (hypotetiska) rasism bakom varenda inlägg som i avsky mot terrorattacken taggas med #CharlieHebdo eller #JeSuisCharlie.

Aspekterna Canfield tar upp är viktiga – så även de analyser han gör av de teckningar (nya och gamla) som nu dyker upp lite överallt i flödena – men han har en benägenhet att lägga i ett par extra, halvt vansinniga, överväxlar.
Till den här, några år gamla, "teckningen" av Michael Shaw påtalar han att det inte var "politisk korrekthet" som tog livet av tolv personer på Charlie Hebdo-redaktionen.
Korrekt. Det var det inte.
Men… 
To talk about the attack as an attack by 'political correctness' is the most disgusting, self-serving martyr bullshit I can imagine. To invoke this (bad) Shaw cartoon in relation to the Hebdo murders is to assert that cartoons should never be criticized. To invoke this garbage cartoon is to assert that white, male cartoonists should never have to hear any complaints when they gleefully attack marginalized groups.
…nej, hoppsan Kerstin, där har jag lite svårare att hålla med. Huruvida den tomma teckningsrutan är smart och bra eller, som Canfield uppenbarligen tycker, riktigt dålig ligger så klart i betraktarens öga. Men att den inte skulle besitta någon relevans eller träffsäkerhet i Charlie Hebdo-sammanhanget känns helt plockat ur luften, och att den säger att satirtekcknare ska ställas bortom all kritik är ett tämligen långsökt påstående.
När Canfield analyserar vidare bland bilderna virrar han bort sig ännu mer genom att klättra omkring alldeles väldigt för mycket mellan olika meta-analysnivåer. Att den här bilden…


…i sammanhanget (eller över huvud taget) skulle ligga någon annan stans än i linje med den gamla "pennan är mäktigare än svärdet" är synnerligen långsökt. Att den skulle innebära en förenklande uppdelning av "goda, vaksamma västerlänningar mot ondskefulla, vildsinta muslimer" och en uppmaning till satirtecknare att "ta vapen mot ett redan marginaliserat folk" – ja, det är smått befängt.

Att dra paralleller till 11 september-attackerna kan en sedan möjligtvis tycka är lite väääl (även om jag inte tycker det) – men är den här teckningen verkligen helt åt heblete i det här sammanhanget…?

 
Och att den, som Canfield tycker, är "det värsta" exemplet på hur världssamfundets tecknarskara stöder Charlie Hebdos (påstådda) rasism? Ehhh…?
 
 
 
Jag menar helt enkelt att Canfield, trots sin vettiga och viktiga propå, är galet ute när han säger att "Je suis Charlie"-parollen suddar ut och ignorerar Charlie Hebdos (påstådda) rasism. Det gör den inte. Inte per automatik. Men som sagt – om en utropar/delar parollen utan att reflektera närmare över varför, så finns risken att det till slut blir mer och mer sanning i Canfields antagande att parollen "utgår från att skämtteckningar aldrig bör kritiseras". Och att det därmed skulle hamna mer och mer sanning i hans tolkning av teckningarna ovan som en ökad aggression gentemot muslimer – ja, det vore ytterst olyckligt. (Ja, såklart inte då att Canfield skulle ha rätt – det missunnar jag honom inte per  utan de obehagliga implikationer som det för med sig).

Att jag här hänger upp mig på att dekonstruera just Jacob Canfields artikel – hallååå, den är ju knappt ens en halv fis i internet-orkanen! –  beror inte att jag finner den så befängd att den förtjänar en totalsågning. Nej, jag gör det snarare för att sålla ut det viktiga som den faktiskt, trots allt, har att säga – samt vad som är viktigt att se bakom artikelns, i min mening felaktigt långsökta, slutsatser:
Det första, det Jacob Canfield har rätt i, är att vi inte per automatik ska martyrförklara Charlie Hebdo eller friställa satirtecknandet som konstform från kritik eller ansvar.
Det andra, det Jacob Canfield i mångt och mycket missar, är alltså att stödet för Charlie Hebdo just nu i allmänhet är stödet för yttrandefriheten, inte för (eventuell) rasism.


Huruvida anklagelserna om rasism gentemot Charlie Hebdo skulle råka stämma eller inte lägger jag mig inte i (teckningarna i sig är helt enkelt ovidkommande för mitt argumenterande här) – poängen är att Charlie Hebdo har rätten att publicera sina teckningar. Och om någon skulle tycka att de är dåliga så har hen rätten att kritisera dem; om en tar anstöt av dem så har en rätten att påtala det, om en finner dem rasistiska över gränsen för vad som är juridiskt tillåtet så har en rätten att anmäla dem, och om en finner lagarna mot rasism för tama så har en rätten att propagera för att de skärps.
Det är det yttrandefriheten och demokratin innebär.
Det är det terroristerna, mördarna, försökt kväsa.

Men lika lite som en kritik mot Charlie Hebdo innebär ett stöd för terroristerna/mördarna, lika lite betyder ett stöd för Charlie Hebdo – för deras yttrandefrihetliga rättigheter – ett stöd för (deras påstådda) rasism. Det har Jacob Canfield missat, varpå hans analys lägger ett tämligen uppenbart krokben för sig själv.
Hade han, i stället för att genast gasa iväg med sin analys och skriva en lång artikel, besinnat sig lite och tagit ett par andetag så hade han kanske kunnat koka ner det hela till en kommentar lika koncis som den som Dyab Abou Jahjah lyckades få in inom Twitters 140-teckengräns: 

Tweetet sätter fingret på varför det är viktigt att inte helt okritiskt ikläda sig rollen som Charlie Hebdo; på att stödet för Charlie Hebdo är ett stöd för yttrandefriheten, inte en legitimisering av hat gentemot muslimer, ett hat som i och med attacken föga förvånande tyvärr fick nytt bränsle medan de döda kropparna på Charlie Hebdo-redaktionen fortfarande var varma.
"Je suis Charlie" är en viktig paroll efter det hemska illdåd som inträffade i Paris. Men "Je suis Ahmed" är ett nog så viktigt ackompanjemang.

 
  
Jacob Canfield avslutar sin artikel med raderna

"Nobody should have been killed over those cartoons.

Fuck those cartoons."

Kanske vill han med de sista tre orden en sista gång sätta fingret på hur komplext, och ja rentav motsägelsefullt, det hela är. Kanske. Det är emellertid alldeles för lätt att tolka det hela som att det andra av de två avslutande fraserna talar emot den första, att Canfield trots allt i någon mån skuldbelägger Charlie Hebdo för det inträffade.
Vilket luktar väldigt illa. Jacob Canfield får anse att Charlie Hebdos redaktörer och tecknare är rasistiska äckel hur mycket han vill – men poängen här är ju just det första han säger i sin slutkläm: ingen skulle ha dödats för de där teckningarna. Hur idiotiska en än tycker Charlie Hebdos verk är så är det yttrandefriheten, samma yttrandefrihet som Charlie Hebdo har, som en ska använda för sina protester, inte våld. Inte terrorism, inte mord.

Fuck those killers.
Je suis Charlie.
Je suis Ahmed.