tisdag 26 juli 2011

NYA ALARMERANDE RÖN: Terrorism orsakas av björkpollen!


Jo! Nu alltså, apropå de där konstiga idéerna jag skrev om
i det förra blogginlägget;
Låt mig testa samma argumentation med ett hypotetiskt scenario:



En snubbe i Småland får varje försommar våldsam pollenallergi och hans kliande ögon och rinnande näsa är honom så irriterande att han utvecklar ett djupt hat mot björkar. Det är alltså björkarnas fel att mannen hatar dem (eftersom björkar, precis som mångkultur, är en tänkande, kännande, kalkylerande varelse som har ett samvete och som därför bör ställas till svars).
Ponera vidare att snubben i en allergiattack blir så frustrerad att han rusar in till sin granne och slår sönder dennes akvarium, så att samtliga 37 däri boende svärdbärare forsar ut på vardagsrumsparketten, där de dör en långsam, plågsam och skräckfylld död. Grannens lägenhet blir dessutom fuktskadad av allt akvarievatten, vilket föranleder en kostsam renovering, bland annat i form av ett helt nytt parkettgolv i vardagsrummet.

Ja, detta är alltså självfallet björkarnas fel, och vi bör verkligen, som samhälle, se över hur vi egentligen låter träd växa hur som helst i skog och mark. Ja, vi bör rent av tänka på, i alla fall möjligheten, att avverka all skog för att en gång för alla utrota inte främst björkarna utan det hat som björkarna genererar och den fasliga akvariefiskmassdöd och de kostsamma vardagsrumsgolvsrenovering​ar som fullkomligt briserar i dess följe.

Snubben går motvilligt med på att ersätta det sönderslagna akvariet, men hänvisar, med all rätt, skadeståndsanspråket (för golvrenoveringen, för sveda och värk samt för det själsliga lidande som uppstod hos grannen vid förlusten av hans älskade husdjur) till Södra skogsägarna, stadens parkförvaltning samt möjligtvis Miljöpartiet.

Tja, det känns ju ganska vettigt…

* * *

Eller så kan vi utveckla och tillverka en rackans bra allergimedicin som gör att snubben kan tolerera björkarna utan att drivas till hat. Fast, nej, det är klart, det känns ju faktiskt ganska långsökt…

The Usual Suspects


Direkt efter bombattentatet i Oslo
i fredags, den 22 juli 2011, var många (som numera välbekant) snabba att spekulera i, vissa till och med veta, att det var Al Qaida eller någon annan grupp islamistiska jihadtosingar som låg bakom. Spekulationerna/slutsatserna svampade upp i såväl i sverigedemokraters twitterkonton som i tv och tidningar – ja även i den svenska journalistkåren fanns det scoophungriga hyenor som gärna ville peka ett besserwisserfinger mot the usual suspects. Men den dumheten behöver jag inte sitta här och försöka vara intelligentlustig över. Det kan jag ändå inte göra bättre än Stephen Colbert.



Sverigedemokraten Kenth Ekeroth fick exempelvis, tämligen rättvist, en smärre lavin av skit efter att raljant insinuerat den islamistiska skulden på twitter. Detta hade han gjort med orden "Någon som vågar sig på en gissning
vem som ligger bakom bomberna i Norge?", och de kritiska tweets som snabbt besvarade honom (ja, som besvarade hans tweet alltså, inte frågan han ställde) replikerade han försvarande med tweets i still med "Frågan jag ställde e frågan alla ställde sig själva direkt. Ist låtsas alla som ngt annat. Patetiskt" och "Exakt hur e det 'människoförakt' att rakt ut ställa den fråga precis alla ställer sig, inkl dig själv? Sluta med flosklerna". [sic]

Men nej, Kent, "precis alla" ställde sig inte den frågan. I alla fall inte med ditt insinuanta förakt mellan raderna.


Faktum är att när jag först såg bilden på den bombskadade fasaden på den norska regeringsbyggnaden och bråtet och förödelsen på marken nedanför så bokade mina tankar genast en biljett till Oklahoma City och till Timothy McVeigh. Ni vet, han den där vita, katolske snubben…

Men nåja, det var inte riktigt dit jag ville komma…


För det är inte det värsta – för även om vi inte alla, som Kent Ekeroth var/är övertygad om, genast ville oss veta att det självfallet var islamister som låg bakom dådet, så var det, med sannolikheten som kartläsare i det instinktiva tankerallyt, inte alls orimligt att ponera att det mycket väl skulle kunna vara islamisters verk. (Jag skulle själv inte kunna ha blivit mer förfasad eller förvånad om det skulle visat sig vara islamistiska gärningsmän).
Nej, det är när Anders Behring Breiviks skuld och "agenda" är fastslagen och folk inte vill släppa islamistkopplingen som det logiska tänkandet lägger sig i fosterställning i ett mörkt hörn efter att, utan att ha lyckats, frenetiskt försökt besluta sig om det skulle skratta eller gråta.

"Men…men…men Breivik hatade ju muslimer, islamister, mångkulturen och den politik som släppt fram den… alltså måste de ju ha haft någon del i skulden…?"


Vi har ett redan välstött och välblött exempel i sverigedemokraten Erik Hellsborn, kommunalpolitikern i Varberg som när Chrille Egefur intervjuar honom i Hallands Nyheter om det blogginlägg han skrev i söndags – Vilket bland annat innehöll slutsatsen att "
Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde” – vidhåller att mångkulturen är att skylla för att en blond norrman för egen maskin slaktar nästan hundra personer, de flesta av dem barn.
Han står alltså stolt fast vid sin idioti och kan inte – som många andra grododlare, såväl sverigedemokrater som andra – inte längre ursäkta sig med att tja, jag var kanske lite snabb i att dra slutsatser och jag uttryckte mig kanske lite klumpigt. (Det har i stället några av hans partikamrater försökt göra, genom att ta avstånd från hans uttalanden).

"Asså men ååhh… orka gnälla på Hellsborn, han är sverigedemokrat, and stupid shit like that is what sverigedemokrater do… "

Kejrå.
Men sen har vi personer och massmediala opinionsbildare som Ulf Nilson, profilerad skribent i Expressen sedan, tja, 1786 som redan tidigare kritiserats sedan han lyckats solka ner sina stundom fina och humanistiska slutsatser med äckligt bruna fläckar. Han skriver i sin krönika i måndagens Expressen att det som hände i Oslo och på Ut
øya lika gärna skulle kunna hända i Sverige, och att vi "borde…närma oss varandra, försöka få i gång en civiliserad dialog" för att förhindra att så sker.
Och det är ju faktiskt väldigt fint tänkt. Medmänsklighet, kärlek och omtanke. Det finaste vi har, jö!
Men.
På vägen till denna fina tanke tycks hans argumentation gå i exakt samma bakvända bana som Erik Hellsborns.

Nilsons krönika inleds med orden "
Kan det hända här?I Stockholm? I Göteborg?I den stad runt Rosengård som kallas Malmö?"
Den sista av dessa fraser kan egentligen, i ensamt majestät, tolkas som väldigt fin: Den stad runt Rosengård som kallas Malmö".
Men i det här sammanhanget packas den på med så mycket unket insinuerande att den genast ruttnar.
Idiotiskt.

* * *

Jag vill här gärna hitta ett exempel för att övertydligt visa hur idiotiska den här "argumentationen" är, men den är så knasig att jag fanimej har svårt att koka ihop något bra. Låt mig fundera en stund. FORTSÄTTNING följer…


Bilden på ett monster


Det är måhända inte en lika markant skillnad, och inte en lika anmärkningsvärd åtgärd som i det klassiska exemplet med Time Magazines och Newsweeks förstasidespubliceringar av (i grunden) samma bild på OJ Simpson 1994, där Time hade mörkat ner, ja i sanning svartmålat, bilden av OJ Simpson in absurdum och på så vis monsterifierat honom rent grafiskt.
Men när man ställer Expressens och Aftonbladets varianter av bilden på Anders Behring Breivik bredvid varandra är det ändå en påtaglig skillnad bilderna emellan (eller "bilden" emellan, för även här rör det sig ju i grunden om samma bild).
Det som är intressant här är emellertid att när det anmärkningsvärda i exemplet med OJ Simpson var en gravt övertrampande bildredigering är det här den totala avsaknaden av bildredigering som måhända, ursäkta ordvalet, sticker lite i ögonen.

Fotografier till/i tidningar redigeras så gott som alltid – det är ett fullt normalt arbetsmoment, och våra tidningar skulle vara oerhört tråkiga att läsa/titta igenom om bilderna bara kastades in på sina platser ofixade (och det skulle troligtvis inte kunna säljas ett enda modemagasin).
En standardåtgärd (numera även för gemene fritidsfotograf) är exempelvis att ta bort de röda ögon som, vilket alla som någon gång hållit i en kamera vet, kan uppstå när man slår en blixt rakt in i någons näthinna. Det grundläggande argumentet för en sådan åtgärd är givetvis att människan som fotograferas självfallet inte har rödglödande ögon i verkligheten. Helt i sin ordning.

Samtidigt kan man givetvis inte peka finger mot en tidning som publicerar en oredigerad bild. Det är ju så bilden är tagen. Men jag kan nästan sätta en slant på att Anders Behring Breiviks ögon inte glöder röda på Expressens framsida och löpsedel blott av avsaknad av bildredigering, utan av ett aktivt val.

söndag 24 juli 2011

Spott och spe och Spotify


Den brittiske musikern NJ White skrev en klok och ögonöppnande Facebook-anteckning om hur försvinnande lite artister och upphovsmän får från Spotify och hur sjukt orättvis inkomstfördelningen alltjämt är. Jag hade tänkt kommentera inlägget redan på Facebook, men tankarna, kruxen och infallsvinklarna var så många att det fick bli ett blogginlägg i stället.



Ett problem i den här monumentala orättvisan är att det var "skivbranschen" (först och främst skivbolagsjättarna) som fick förhandla om Spotifys legitimitet, exempelvis i frågor om graden av ersättning som artister och upphovsmän skulle få. Men skivbolagen kan skita fullständigt i vad artisterna och musikens upphovsmän får – det kunde de inte riktigt göra förr, då de faktiskt var tvungna att producera och sälja skivor för att kapa omsättning.
Nu behöver de inte det, eller snarare sagt: de säljer inte skivor, i alla fall inte på när i samma avgörande utsträckning som förr. Man behöver exempelvis inget skivbolag i ryggen för att få finnas på Spotify, och i en konstnärsvärld där tekniken och distributionsformerna sprungit ifrån storföretagen och där DIY blir allt mer rådande blir storbolagen mer och mer överflödiga.

Men trots det fanns deras tyngd kvar när det blev dags för Spotify att deala sig från upphovsrättsligt kvasilegitim spridningstjänst till gigantisk, acceptabel maktfaktor.

Så för att kompensera sin överflödighet, och det rikligt, lyckade bolagen i stället bli delägare, profitörer, i den spridningsform som nyss hade hotat deras blotta existens. Och Spotify kände väl kanske att ja, det är ju inte mer än rätt att de får en del av kakan nu när vi kommit här och norpat deras levebröd. Kanske i tron att det skulle gynna artisterna och upphovsmännen.

Problemet är bara att det inte var med bolagen som dealen skulle göras, eftersom det inte längre var enkom bolagen som stod för att leverera produkten.
Men produkten – musiken – fortsatte komma i alla fall. Som musik och konst har en tendens att göra. Eftersom konsten i sig inte har något med kapitalen, och kapitalet nog gärna ser till att ha så lite med konsten att göra som möjligt.


Så samtidigt som skivbolagen har kvar sin makt och fortsätter håva in stålar så blir det ännu svårare för artister att nå framgång via skivbolagsjättarna. Bolagen inser nämligen att artisterna lika gärna kan göra ALLT jobb själva, och i sin vilja att nå ut med sin konst kommer artisterna sedan distribuera sin musik – via exempelvis Spotify – med eller (troligtvis) utan bolagens hjälp.

Då skivbolagsjättarna tidigare tog en groteskt stor del av den kaka konsumenterna betalade för sina skivor, och dom upphovsmännen fick skamligt lite av, har det nu således blivit så skruvat att artister finansierar sina skapelser själva, gör hela jobbet, och sedan laddar upp sina alster på Spotify, där folk lyssnar på den och Spotifys ägare (bland annat då de gamla skivbolagsdinosaurierna) cashar in, utan att ha lyft ett finger. Det blir i princip så att där Skivbolagen tidigare roffade åt sig en stor del av pengarna på pengarnas väg till artisterna/upphovsmännen ger nu artisterna rent av pengar till skivbolagen, utan att få något tillbaka.

Spotify, det som från början var (och, möjligtvis något motsägelsefullt, alltjämt är) en del av den utveckling som tillät konsten att röra sig från storkapitalen hjälper nu de överflödiga jättebolagsvärlden, och därmed hela den orättvisa fördelningsstrukturen, att finnas kvar i stället för att rasera dem. Spotify ger artisterna möjlighet att nå ut utan att behöva blanda in bolagen, men bolagen krattar ändå in slantarna.
Spotify tvingar tyvärr således artisterna och upphovsmännen att bita sig själv i svansen.


Well done, kapitalismen! Än en gång har du lyckats gynna dem med pengarna och Spotta på dem som gör jobbet.

torsdag 21 juli 2011

Avstånd från konst till klotter

Riksteatern skulle anordna ett evenemang. För att puffa för detta evenemang bokade de massa annonser, bland annat på Stockholms stads kulturtavlor. Helt i sin ordning – självfallet ska ju en institution som Riksteatern annonsera för ett kulturevenemang på Stadens kulturtavlor. Inget konstigt.


Aber nein.

Det gick nu Stockholms stad inte med på.
För Stockholms stad har en policy.

* * *

Okej, det förstår man ju att Stockholms stad måste ha en policy. Även en för vad man tillåter på sina kulturtavlor.
Så vad för avskyvärda saker hade Riksteatern tänkt att annonsera på tavlorna? Barnpornografiska alster? En bild av ett långfinger uppbyggd av hakkors? Uppmaningar till allmänheten att slå på handikappade med bordtennisracketar, att sparka hundar eller kasta yoghurt på poliser?

Nope.
Annonserna var för ett evenemang som handlar om konst. Annonser med ett grafiskt formspråk som kan föra tankarna till graffiti och gatukonst, för ett evenemang som också mycket riktigt handlar om gatukonst. Annonserna skulle så vitt jag förstår inte på något sätt innebära något utförande av graffiti eller gatukonst, vilket ju ofta i lagens mening inte är helt förenliga med lagens mening, utan var helt vanliga, bokade annonser. Med ett grafiskt formspråk som kan föra tankarna till graffiti och gatukonst. Vilken ju ofta i lagens mening inte är helt förenliga med lagens mening.
Men de puffade alltså för ett evenemang som handlar om potentiellt olagliga företeelser.
Och mot detta har Stockholms stad en policy.

Denna policy säger, förklarar Stockholms stad i ett mejl till Ceylan Holago, producent för evenemanget Art of the Street, att Stockholms stad "INTE [kan] medverka [sic] eller STÖDJA verksamheter eller evenemang som inte tar klart avstånd från klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse."

Okej…



* * *

Jag gjorde ett snabbt besök på Stockholm stads webbplats, för att kolla in lite vad Staden (med stöd av nämnda policy, får vi utgå ifrån) i stället väljer att stödja eller medverka…i.
En snabbkoll ger vid handen att som exempel axplocka projekten Think Big Lectures, Kulturföreningen Kaffe och Love Tensta.

För att försäkra mig om att dessa verksamheter är vad jag har för mig på förvaltningsspråk heter "koscher" kollade jag givetvis igenom även dessa verksamheters webbplatser, varpå jag nöjt kunde konstatera att alla dessa är fina grejer, fullt värdiga mina skattepengar.

Men!
Döm om min fasa när jag sedan insåg att det inte någon stans på dessa webbplatser fanns uppgifter om att verksamheterna tar klart avstånd från klotter, olaglig graffiti eller lilknande skadegörelse.
Över huvud taget finns inga uppgifter på hemsidorna som tyder på att verksamheterna aktivt arbetar mot klotter och/eller så kallad "gatukonst"!

VET STOCKHOLMS STAD OM DETTA??
(Ser ni hur upprörd jag är?? Jag använde för tusan versaler!! Och dubbla interpunktioner!!)
Hur kan detta häpnadsväckande förbiseende ha fått ske?? Hur kan dessa verksamheter ha sipprat igenom stadens finmaskiga policynät? Hur? HUR??
Jag kippar efter andan här!


* * *


Jag vet inte varför, kanske var det den lille grävande journalisten djupt inne i min näsa som vädrade någon subtil unken doft, men jag fick för mig att kravla mig allt djupare in i Stadens allra mörkaste, mest ovädrade korridorer (på Stockholms stads webbplats). Kanske hade jag någonstans en illavarslande aning om en byråkratisk röta, en cancersvulst som metastaserat ännu längre än till de vid första anblicken behjärtansvärda, men likväl ickeklotterfientliga, verksamheter som jag först snubblat över.

Och mycket riktigt – det visar sig, efter en djuplodande undersökning, att Stockholms stad minsann ger stöd och engagemang åt allt från simhallar och spårvagnar till parkeringsplatser och äldreomsorg – företeelser som inte någon stans visar att de uttryckligen tar aktivt avstånd från klotter!

* * *

Kanske kan vi, med darrande hand, våga nära en stilla förhoppning om att alla dessa ickeantiklotterverksamheter som Stockholms stad stödjer, alla dessa ickeantiklotterprojekt som Staden ändå medverkar, trots allt faktiskt är emot klotter och dylika hemskheter. (Vad vet jag, någon av Think Big Lectures gästtalare kan ju mycket väl ha hållit ett brandtal om hur usch graffiti är, och kanske simskolorna nuförtiden kräver ett avståndstagande mot klotter vid sidan av huvuddopp och kaffekokning för att man ska få Baddaren…?)

Ja, faktum är att vi måste hoppas det. Vi måste anta att alla dessa lapsusar inom Staden endast är olyckliga misstag, tragiska offer för den mänskliga faktorn.
Annars är vi inne på en farlig väg, mina vänner. Vad händer när det brister nästa gång? Vi kan bara fasa för vad som kan ske om vi sänker den sköld, legerad med policy och patos, som nu tack och lov lyckades skydda oss mot Art of the Street, ett evenemang som förvisso inte är olagligt eller hemskt i sig, men som väl (i någon mån) handlar om något potentiellt olagligt.
Tänk om Staden exempelvis skulle råka stödja en teaterpjäs som handlade om den undre världen – vilket budskap skulle det skicka till medborgarna? Jo, att brott är bra, så klart! Eller – jag vågar knappt skriva orden – tänk om Staden skulle råka ge medel till en utställning om förintelsen – det skulle ju, rimligtvis, leda till att stockholmarna, med hjälp av dina skattepengar, uppmuntrades till folkmord!
Typ.