fredag 9 januari 2015

Je suis Charlie… -ish

   
Jag tänker inte hälla ytterligare droppar till det gamla redan så urvattnade Voltaire-citatet om yttrandefrihet. Men det känns viktigt att påtala att det är rätten att yttra sig snarare än yttrandet i sig som vi uttrycker när vi nu mer eller mindre unisont döper oss till Charlie.


Att i sina sociala media-flöden instinktivt utropa "Je suis Charlie" är inte bara en förklarlig och naturlig utan också en viktig reaktion från en frihetsvurmande människa. Men om instinkten händelsevis efterlevs helt utan en medföljande eftertanke – om vem, vilken Charlie, det är en säger sig vara – så blandas en strimma obehag i min glädje över stödet för den franska satirtidningen.
Därför känner jag viss lättnad över att det mitt i alltihop finns de som påpekar att inte ens när det gäller en så solklart vedervärdig och oförsvarbar attack som den mot Charlie Hebdos redaktion är sammanhanget nödvändigtvis helt svartvitt – ja, att det kanske rentav i synnerhet vad gäller sådana här sammanhang finns nyanser och komplicerande omständigheter att ta i beaktande. Och det gläder mig att de vågar påpeka detta trots att "allt annat än ett sorgetyngt stöd inför en så här uppenbar attack mot yttrandefriheten ses som respektlöst".
Vilket Jacob Canfield gör HÄR, i en artikel som ploppat upp lite här och var i länkflödena.

"I Charlie Hebdos kölvatten innebär inte yttrandefrihet en frihet från kritik", påpekas det i rubriken till hans artikel.
Det håller jag fullständigt med om.
Men – har någon verkligen hävdat att det skulle innebära det?
Njaäe… Jag hoppas verkligen, och vågar tro, att de flesta skulle reagera på detta konstaterande med samma "självfallet betyder det här inte inte att skämtteckningar får frikort från kritik!"
Däremot gnager det i mig en liten oro att många inte riktigt tänker sig fram hela vägen till frågeställningen.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är tillräckligt bevandrad i Charlie Hebdos teckningsvärld för att göra någon bedömning av dess innehåll, men jag har förstått att det i påtaglig utsträckning (som sig bör med god satir) är hyfsat provocerande – samt att dessa provokationer såpass ofta och såpass grovt kan uppfattas som riktade mot muslimer att teckningarna, kort- eller långsökt, kan anklagas för att vara xenofobiska, främlingsfientliga eller rent av rasistiska.

Så finns det, i detta massiva och förklarligt ryggradsmässiga försvar för Charlie Hebdo, en risk för att det för med sig ett ökat hat gentemot muslimer? Ja, den risken är dessvärre lika överhängande som en flygel i ett hårstrå, då trångsyntheten och främlingsfientligheten aldrig är sena att peka finger mot ett helt folk eller en hel religion efter ett illdåd som några få galningar gjort i deras namn. Och mycket riktigt dröjde det inte länge efter veckans terrorattack innan det blev ännu mer oroligt att vara muslim i Frankrike (och säkert också på andra ställetn i Europa/västvärlden)
Men finns därtill risken att även de goda krafterna i stödet för Charlie Hebdo (mer eller mindre ofrivilligt) bidrar till en ökad antagonism gentemot muslimer, islam och arabvärlden? Ja, jag är rädd för att det i någon mån finns det, och att denna risk faktiskt följer i Jacob Canfields tanke om en alltmer okritisk syn på satir som driver gäck med andra religioner eller folkgrupper – att allt fler ser Charlie Hebdos skämtteckningar (vilka goda intentioner tecknarna än möjligtvis har haft med dem) med rasistiska snarare än satiriska ögon. En risk att vi, i vårt nystärkta innerliga försvar för yttrandefriheten, glömmer att en nidbild av en muslim är inte mer okej för att den publiceras i Charlie Hebdo snarare än hos Dispatch International eller på Avpixlat.

 
 
Som sagt, Jacob Canfields initiala påpekande är viktigt. Betyder det att allt han sedan skriver i sin artikel är klokt?
Hmm… Näe.
Dessvärre stirrar sig Canfield sig så blind på sin egen analys att han plötsligt tycks se ett smaklöst stöd för den franska satirtidningens (hypotetiska) rasism bakom varenda inlägg som i avsky mot terrorattacken taggas med #CharlieHebdo eller #JeSuisCharlie.

Aspekterna Canfield tar upp är viktiga – så även de analyser han gör av de teckningar (nya och gamla) som nu dyker upp lite överallt i flödena – men han har en benägenhet att lägga i ett par extra, halvt vansinniga, överväxlar.
Till den här, några år gamla, "teckningen" av Michael Shaw påtalar han att det inte var "politisk korrekthet" som tog livet av tolv personer på Charlie Hebdo-redaktionen.
Korrekt. Det var det inte.
Men… 
To talk about the attack as an attack by 'political correctness' is the most disgusting, self-serving martyr bullshit I can imagine. To invoke this (bad) Shaw cartoon in relation to the Hebdo murders is to assert that cartoons should never be criticized. To invoke this garbage cartoon is to assert that white, male cartoonists should never have to hear any complaints when they gleefully attack marginalized groups.
…nej, hoppsan Kerstin, där har jag lite svårare att hålla med. Huruvida den tomma teckningsrutan är smart och bra eller, som Canfield uppenbarligen tycker, riktigt dålig ligger så klart i betraktarens öga. Men att den inte skulle besitta någon relevans eller träffsäkerhet i Charlie Hebdo-sammanhanget känns helt plockat ur luften, och att den säger att satirtekcknare ska ställas bortom all kritik är ett tämligen långsökt påstående.
När Canfield analyserar vidare bland bilderna virrar han bort sig ännu mer genom att klättra omkring alldeles väldigt för mycket mellan olika meta-analysnivåer. Att den här bilden…


…i sammanhanget (eller över huvud taget) skulle ligga någon annan stans än i linje med den gamla "pennan är mäktigare än svärdet" är synnerligen långsökt. Att den skulle innebära en förenklande uppdelning av "goda, vaksamma västerlänningar mot ondskefulla, vildsinta muslimer" och en uppmaning till satirtecknare att "ta vapen mot ett redan marginaliserat folk" – ja, det är smått befängt.

Att dra paralleller till 11 september-attackerna kan en sedan möjligtvis tycka är lite väääl (även om jag inte tycker det) – men är den här teckningen verkligen helt åt heblete i det här sammanhanget…?

 
Och att den, som Canfield tycker, är "det värsta" exemplet på hur världssamfundets tecknarskara stöder Charlie Hebdos (påstådda) rasism? Ehhh…?
 
 
 
Jag menar helt enkelt att Canfield, trots sin vettiga och viktiga propå, är galet ute när han säger att "Je suis Charlie"-parollen suddar ut och ignorerar Charlie Hebdos (påstådda) rasism. Det gör den inte. Inte per automatik. Men som sagt – om en utropar/delar parollen utan att reflektera närmare över varför, så finns risken att det till slut blir mer och mer sanning i Canfields antagande att parollen "utgår från att skämtteckningar aldrig bör kritiseras". Och att det därmed skulle hamna mer och mer sanning i hans tolkning av teckningarna ovan som en ökad aggression gentemot muslimer – ja, det vore ytterst olyckligt. (Ja, såklart inte då att Canfield skulle ha rätt – det missunnar jag honom inte per  utan de obehagliga implikationer som det för med sig).

Att jag här hänger upp mig på att dekonstruera just Jacob Canfields artikel – hallååå, den är ju knappt ens en halv fis i internet-orkanen! –  beror inte att jag finner den så befängd att den förtjänar en totalsågning. Nej, jag gör det snarare för att sålla ut det viktiga som den faktiskt, trots allt, har att säga – samt vad som är viktigt att se bakom artikelns, i min mening felaktigt långsökta, slutsatser:
Det första, det Jacob Canfield har rätt i, är att vi inte per automatik ska martyrförklara Charlie Hebdo eller friställa satirtecknandet som konstform från kritik eller ansvar.
Det andra, det Jacob Canfield i mångt och mycket missar, är alltså att stödet för Charlie Hebdo just nu i allmänhet är stödet för yttrandefriheten, inte för (eventuell) rasism.


Huruvida anklagelserna om rasism gentemot Charlie Hebdo skulle råka stämma eller inte lägger jag mig inte i (teckningarna i sig är helt enkelt ovidkommande för mitt argumenterande här) – poängen är att Charlie Hebdo har rätten att publicera sina teckningar. Och om någon skulle tycka att de är dåliga så har hen rätten att kritisera dem; om en tar anstöt av dem så har en rätten att påtala det, om en finner dem rasistiska över gränsen för vad som är juridiskt tillåtet så har en rätten att anmäla dem, och om en finner lagarna mot rasism för tama så har en rätten att propagera för att de skärps.
Det är det yttrandefriheten och demokratin innebär.
Det är det terroristerna, mördarna, försökt kväsa.

Men lika lite som en kritik mot Charlie Hebdo innebär ett stöd för terroristerna/mördarna, lika lite betyder ett stöd för Charlie Hebdo – för deras yttrandefrihetliga rättigheter – ett stöd för (deras påstådda) rasism. Det har Jacob Canfield missat, varpå hans analys lägger ett tämligen uppenbart krokben för sig själv.
Hade han, i stället för att genast gasa iväg med sin analys och skriva en lång artikel, besinnat sig lite och tagit ett par andetag så hade han kanske kunnat koka ner det hela till en kommentar lika koncis som den som Dyab Abou Jahjah lyckades få in inom Twitters 140-teckengräns: 

Tweetet sätter fingret på varför det är viktigt att inte helt okritiskt ikläda sig rollen som Charlie Hebdo; på att stödet för Charlie Hebdo är ett stöd för yttrandefriheten, inte en legitimisering av hat gentemot muslimer, ett hat som i och med attacken föga förvånande tyvärr fick nytt bränsle medan de döda kropparna på Charlie Hebdo-redaktionen fortfarande var varma.
"Je suis Charlie" är en viktig paroll efter det hemska illdåd som inträffade i Paris. Men "Je suis Ahmed" är ett nog så viktigt ackompanjemang.

 
  
Jacob Canfield avslutar sin artikel med raderna

"Nobody should have been killed over those cartoons.

Fuck those cartoons."

Kanske vill han med de sista tre orden en sista gång sätta fingret på hur komplext, och ja rentav motsägelsefullt, det hela är. Kanske. Det är emellertid alldeles för lätt att tolka det hela som att det andra av de två avslutande fraserna talar emot den första, att Canfield trots allt i någon mån skuldbelägger Charlie Hebdo för det inträffade.
Vilket luktar väldigt illa. Jacob Canfield får anse att Charlie Hebdos redaktörer och tecknare är rasistiska äckel hur mycket han vill – men poängen här är ju just det första han säger i sin slutkläm: ingen skulle ha dödats för de där teckningarna. Hur idiotiska en än tycker Charlie Hebdos verk är så är det yttrandefriheten, samma yttrandefrihet som Charlie Hebdo har, som en ska använda för sina protester, inte våld. Inte terrorism, inte mord.

Fuck those killers.
Je suis Charlie.
Je suis Ahmed.