torsdag 25 augusti 2016

Såga Lund.
Eller "Kränkta vita akademiker."


 

Igår hade "Fråga Lund" återupplivningspremiär. Och det tittade inte bara en säkert betydande del av svenska folket på, utan även några ur nämnda skara som har massa intelligens, akademiska meriter och därtill möjlighet att få sina åsikter publicerade i Sveriges största tidningar. Och hejsvejs, här bidde det sågspån, minsann…
"Fråga Lund" är dessutom ett anagram på "Gå flundra".
Och "Fånga drul." Och "Dunfåglar"…

Jag såg faktiskt på "Fråga Lund" igår (ja, jag tittar ibland på tv när jag är på besök hos mina gammel-gluttande päron, vilket nu råkade vara fallet). Ramlade knappast ur soffan av dess kvalitet, men tycker att, tja, det var väl lite trevligt ändå. För även om jag själv har ett akademiskt förflutet och fler högskolepoäng än vad som är nyttigt, så iddes jag inte anlägga ett kritiskt von oben-perspektiv i paritet med Expressens Jens Liljestrands.
Här försöker ett tv-program popularisera vetenskap till gemene man och sprida kunskap på ett lättillgängligt och trevligt sätt. Något som bevisligen är ytterst välbehövligt i detta faktaresistensens tidevarv.
Visst, det kan absolut göras bättre, och produktionen har säkert både ett och annat att skruva på för att göra det, men spånhögen från Jens Liljestrands sågning lyckas jag (uppenbarligen) inte låta passera mig obemärkt.

 

Jens Liljestrand tycker alltså att nya "Fråga Lund" pissar på "lärdomskulturen". Ja, det gör det möjligtvis, men inte i närheten av den grad till vilken Jens Liljestrand pissar på "icke-lärdomskulturen" (AKA, den mer eller mindre obildade massan). Bara för han inte knockades av massa ny kunskap och insikt, på grund av att han ”som disputerad lundensare” (!) säkerligen är mer beläst och intelligent än de flesta, betyder inte det att Fråga Lund är kass.
Vill Jens Liljestrand lära sig nya intressanta saker föreslår jag att han, i stället för att kolla på Fråga Lund (vilket jag – *brasklapp* – vet att han här förvisso har mer eller mindre som uppgift att göra) besöker någon föreläsning. Förslagsvis i Lund. Eller youtubar några avsnitt av den förnämliga engelska tv-serien "QI", om det nu är en mer underhållande variant av kunskapsinhämtning som efterlyses – den har nog fan gett mig mer av både kunskap och skratt än hela min mångåriga tid i Lund. (Den svenska, och påtagligt lundensiska, upplagan ”Intresseklubben” håller också hyfsad klass, även om den inte riktigt kan mäta sig med originalets förhållandevisa briljans).


Eller retar Jens Liljestrand sig bara på hur den ärade expertisen i programmets panel nedlåter sig till att syssla med underhållning utanför studentikosa spexcirklar och skojfrisk kårpennalism? Spilla kebabsås på min tweedkavaj – skämmes, ditt imbecilla hjon! Fly mig ett glas punsch innan jag få stora dåndimpen!

 

"Finns otur?" må verka som en tramsig fråga, som Jens Liljestrand, tycker, men jag tycker den besitter en synnerligen intressant och relevant filosofisk dimension i diskussionen om vikten av det abstrakta gentemot det konkreta och och hur något som "inte finns" i vår begreppsvärld likväl blir ytterst betydelsefull.
Jag har på senare år otaliga gånger förfasats över allmänhetens – och den näthatande synnerhetens – oförmåga att å ena sidan se världen i annat än svart-vitt och å andra sidan (tja, egentligen samma enfaldiga ena sidan) identifiera och värdera omvärldens abstrakta aspekter (saklighet och fakta vs känsla och insinuans, etc…). Utifrån det tycker jag den här framlyfta frågan är synnerligen intressant och välbehövd.
Jag tycker att panelen lyckades flika in lite intressanta påpekanden om detta på ett ganska bra sätt och därtill blurra lite kring ämnet otur utifrån andra infallsvinklar.
Här håller jag, på ett vis, möjligtvis med Jens Liljestrand – i det att programmet stundom klippte lite väl snabbt från ett ämne till ett annat. För jag skulle gärna se ett helt Fråga Lund-avsnitt vigt åt diskussioner kring denna ”tramsiga fråga” (exempelvis hur vidskepelse alltjämt – trots att det är tramsigt – ibland villkorar vår tillvaro; avsaknaden av 13:e våningen i amerikanska byggnader, ocd-beteenden, fullständigt hitte-på som får styra politiska diskurser, etc, mm, osv…)

 
Okej, kanske är jag lite väl hård i min irritation över Jens Liljestrands irritation. Kanske hade han bara vaknat på fel sida igår. Men i sådant fall gjorde jag det idag.
Och visst – "Fråga Lund" kan nog utan fara att kollra bort tittarna från tv-rutan våga gå lite mer på djupet i den vetenskapliga diskussionen – gemene man må vara korkad och okunnig till den grad att Fråga Lund blir en viktig folkbildare, men hens intelligens och nyfikenhet tål nog att kittlas mer än den gjordes av programmet igår. Om det håller jag med en annan "Såga Lund"-skribent, Sydsvenskans Linda Fagerström, om, liksom uppfattningen att produktionen gärna kan tagga ner lite med hipphetsdesperationen. Kanske svepande lite mindre med strålkastare över tv-studion mellan inslagen och skoja bort dem i lite mindre utsträckning. M
en att gnälla på att Kristian Luuk är Kristian Luuk och omnämner den samlade kompetensen med superhjälte-aktiga epitet i ställer för att titulera dem enligt tillbörlig akademisk sed – det känns ungefär lika progressivt som en tvångsmanlig fracksittning i gängse nationskällare.

Och apropå progressivt – ja, jag saknar också de fyra glaspanelerna framför Jan-Eyvind Svans ögon (må han vila i frid), men även om SVT nog skulle kunna balansera lite bättre mellan de lundensiska anorna och nya generationers moderna tv-vanor så bör de inte skrämma bort de sistnämnda genom att helt viga sig åt de förstnämnda. Det skulle säkerligen bli bra tv för oss ex-akademiker som inte ens lyckades bli överliggare men alltjämt hyser stor kärlek för kun- och vetenskap, men den där folkbildande uppgiften som belackarna här håller så högt skulle det nog inte bli mycket bevänt med, inte där det verkligen behövs.

Hmmm. Jo, det känns nästan som att det känns lite varför-lyckades-inte-jag-bli-professor-avundsjuka från de blott till journalistikens tyckande lyckade skribenterna…
Those who can, do. Those who can't, teach
, och allt det där. And those who can't teach, write sågande tv-recensioner på tidningarnas kultursidor om dem som kan både göra och lära ut.
(Och jag skriver ett sågande blogginlägg som ingen läser om dessa kulturskribenter. Nej, ironin undgår mig inte.)
Hur välutbildade och kultursidornas tv-skribenter än är så är troligtvis experterna i "Fråga Lund" lik förbannat snäppet vassare. Och de tycks inte ha något emot att förklara för svensson att otur både finns och inte finns eller att en längre person har längre till horisonten än en kort eller att människans spatiala orienteringsförmåga är starkt beroende av synsinnet, för sålunda har evolutionens betingelser klurat till det.

 

Eller är det månne så att de kritiska recenserande skribenterna, kanske hand i hand med nämnda avund, saknar de gamla gubbarna och tanterna, vars trovärdighet och kunskap var så respektingivande på den gamla goda "Fråga Lund"-tiden? Herrejisses – de här nya akademiska panelhöjdarna är ju för böfvelen inte mycket äldre än jag själv… Fan, jag har blivit gammal… Vad har jag gjort med mitt liv…?

Inte fan vet jag.
Fråga Lund.


tisdag 9 augusti 2016

Och se där – lite ilska!
(Inte alls) som ett brev på posten!


 
Det är sällan jag orkar låta min ilska över vardagens irritationsmoment ta större form än en djup suck eller en i fickan knuten näve (eftersom det oftast bara skulle vara ett resultatlöst slöseri med energi att förargas ytterligare). Men nu tycks min, säg "något mindre kärleksfulla" inställning till hur
Posten – förlåt, PostNord – lyckats med sin uppgift på senare tid ha förmått mig att knuffa in sucken hela vägen hit, in i ett blogginlägg.
Anledningen den här gången: Igår kväll när jag kom hem från jobbet låg en påminnelseavi för en försändelse på mitt hallgolv. Den var för ett paket som skulle hämtas senast den 8 augusti (uppmärksamma och kalenderbitande läsare noterar att detta datum med smått hejdlös ackuratess  överensstämmer med just gårdagens). Och när jag idag (med ytterst svag förhoppning, förvisso, men ändå) besökte mitt paketutlämningsställe så hade försändelsen ifråga mycket riktigt skickats tillbaka (för paketutlämningsstället tycks i alla fall sköta sitt uppdrag till punkt och pricka).
Att påminnelseavin kom till min dörrmatta först när det var precis för sent torde – precis som det faktum att jag dessförinnan inte sett skymten av någon originalavi – bero på att min adress på avin var "…vägen 56" snarare än (det korrekta) "…vägen 5".
Nu finns visserligen den lilla hypotetiska möjligheten att paketets avsändare skrivit fel gatunummer från början, men med Postens – förlåt, PostNords – track record på sistone vad gäller försändelser till mig (och då privatpersoner och/eller mindre företag ofta är ganska noga med vad de skriver i adressfälten) ligger det frestande/påfrestande nära till hands för mig att snarast vifta skuldfingret mot Posten…

 

Exempelvis minns jag ganska väl
det här fina uttrycket för grundläggande språkbegåvning härom veckan:
Jaha, och hur tycker du det där gick då, kära brevbärare…?
Eller den där gången ytterligare ett par månader tidigare, då jag fick en avi om att ett paket till mig nu skulle ha kommit till mitt utlämningsställe för att så, då jag kom dit, få reda på att det inte hade anlänt dit än, men var på väg. Därpå kunde jag sedan (efter ett par dagars upprepade kollar), medelst kolli-nummer och webblogg, under några veckors tid följa paketets låååånga och strapatsrika (det vill säga fullständigt händelselösa) färd från brevterminalen i Årsta till Coop i Hammarbyhöjden. Tja, då det i skrivande stund fortfarande inte har kommit fram vågar jag dra slutsatsen att försändelsen snarare  lyckats med det smått mirakulösa konststycket att försvinna under den paret kilometer långa resan från Årsta till Hammarbyhöjden.
Imponerande ändå.
Ja, det är klart… Det är inte utan att Andrées ballongfärd
ter sig som en baggis i jämförelse…


Sen har vi åtskilliga fall av allmänt förvirrade avier som (trots att de i ett par fall inte varit påminnelser) bemöts med ”den här står det att du redan hämtat ut” hos utdelaren.
Samt vi ytterligare en handfull försändelser (ja, antalet är "handfullt" alltså; de faktiska paketen är nog av betydligt större sammantagen volym) som meddelats har skickats mig men som helt sonika aldrig kommit fram. Här finns ju så klart möjligheten att det svenska postväsendets utländska kollegor fuckat upp någonstans tidigare i kedjan

 
Att reklamera hos PostNord är därtill något som, trots den nu höga graden av frustration, inte känns värt besväret – sannolikheten att det ska resultera i något mer givande eller konkret konstaterande än det redan välkända "Näääe, hörrödu… det verkar som att det blivit… fel nånstans." (Ah! Alltid skönt att få en yrkespersons utlåtande!).
Visst, jag vet att jag gör PostNord en otjänst genom att inte reklamera och på så sätt underlåta att
hjälpa dem i sitt "ständiga förbättringsarbete".



Som lagom utmattningsdeprimerad vanlig liten människa kommer klagomålet emellertid sällan längre än till ett gnyende "Men ooorkaaaaa…" (Det här blogginlägget är ett väldigt sällsynt undantag).
Dessutom är det i hög grad omöjligt att krångla sig ur den smått Moment 22-aktiga kruxet det innebär att kartlägga vilken ännu icke erhållen beställning som hör ihop med vilket fall av postkajko. (Lärdom: Om du klantar till saker tillräckligt ofta och mycket så blir det till slut så svårt att veta vilket klanteri som är vilket att det blir så gott som omöjligt att konstatera att något klanteri ens förekommit in the first place. Yay!)  
Att försöka förmå avsändaren att delta i reklamationsprocessen (vilket tycks vara önskvärt i dylika förehavanden) är således också tämligen dödfött, och även om en mot förmodan skulle lyckas para ihop rätt avsändare med rätt försvunnet kolli skulle en privatperson eller liten skivhandlare i Kina eller Argentina eller Portugal eller Varsomhelstivärlden knappast kunna väntas orka ta sig an det bryderiet.
 
Och det här är alltså vad jag, en ynka liten person – förvisso en ynka liten person som av någon dum anledning blivit skivsamlare och därvidlag mellan varven inhandlar en hel del objekt från långt borta, vilka kräver postalt handhavande på vägen, men ändå; en ynka liten jag – haft nöjet att drabbas av.
Hittills i år, typ.
Mestadels har det varit mer eller mindre sällsynta skivsamlarobjekt som kommit i kläm. Det kanske inte har rört sig om några snordyra grejer (jo, några hundralappar för en liten skiva kan vara mycket pengar, men det har inte rört sig om några jätteinköp – då hade jag nog köpt till alla möjliga transportförsäkringar) men ibland har deras frånfälle under postrutten ändå kunnat vålla mer obehag än lite sammanbiten ilska. (Hur ofta snubblar man över en israelisk promo-version av "Kid A" på e-bay, liksom!!?). Och det är nog beställningar för sammantaget ett par tusenlappar som kommit bort på vägen eller förstörts. För bara lilla mig och min inte alltför stora eller slitstarka plånbok alltså.
Det är inte utan att en undrar hur mycket pengar som då, totalt sett, går upp i rök ur postväsendets händer…

En skulle kunna tänka sig att Posten torde förmås sköta sitt uppdrag med en mer imponerande verkshöjd sedan de konkurrensutsatts, men av mina egna erfarenheter att döma är så inte fallet. Förvisso kanske mitt minne är lite skönmålat, men jag kan inte komma ihåg att Posten lyckades åstadkomma den här graden av urkukeri på "den gamla goda tiden"… (Vadfalls? Har min fader närt nån jävla kommunist vid sin barm!?).
Ja, jag är helt enkelt inte helt imponerad över hur en av vårt samhälles viktigaste och mest grundläggande servicefunktion sköts nu för tiden.

I den lilla mån jag kan drista mig till stöket att styra över vem som ska sköta sluttransporten av mina från utlandet (eller inlandet) efterskickade varor så lutar det nu åt att jag kommer försöka göra sålunda framöver, i de fall det är möjligt (vilket inte är så många; PostNord tycks alltjämt vara default-brevbärare för både lång- och kortväga försändelser).
Och då kommer ändå de alternativa transportfirmorna med sina egna halvdiaboliska irritationsmoment ("Vi kommer hem till din dörr med din försändelse; det enda du måste göra är att vara hemma för att ta emot och kvittera paketet när vi kommer, det vill säga nån gång under helt vanlig jävla kontorstid. Eller så kan vi, mot en liten peng, leverera paketet till en alternativ adress, om du nu alltså, mot förmodan, skulle råka befinna dig någon annan stans än hemma, typ, intevetvi, på jobbet eller nåt…")
Men otalet "om" och "men", onödigt ödslat ilskekapital och omdirigeringskostnader till trots – de paketen brukar i alla fall komma fram till slut.
Vilket ju är lite av poängen med post.