lördag 22 december 2012

Stilla jävla natt!/Flying Home for Christmas


I går eftermiddag, 16:15,  skulle jag flyga
från Bromma till Ronneby.
I Ronneby hade det snöat lite.
Ett tidigare plan på samma sträcka hade på förmiddagen därför fått gå ner i Växjö i stället, och där skeppat över resenärerna till en buss. Detta hade skapat lite förseningar i det senare flygschemat.
När jag checkade in (i tid, 15:45) fick jag beskedet att ny avgång var 18:45.
Vid 17-snåret kollade jag Blekingeflygs facebook och meddelades att ny tid var 19:10.
Vid 19-snåret kom det upp på tavlan att planet ska gå 19:30, och 19:15 anmodades vi mycket att riktigt att gå till gaten. 19:30 stod vi emellertid alltjämt och köade vid gaten, och något påsläpp hade inte påbörjats; en assistansbehövande resenär, som ju skulle få boarda först, hade nämligen inte dykt upp i tid (hen hade ju bara haft tre timmar och en kvart extra på sig att ta sig dit).
19:40 fick vi så börja boarda. Vilket rimligtvis skulle innebära take-off 19:55. Tja, låt säga 19:58 då, eftersom planet fortfarande hade en handfull tomma säten och därför hade några väntande resenärer på nästa plan till Ronneby (ordinarie avgångsdid nån gång vid 18-snåret, ny avgångstid 21:45) hade kunnat få bokas om till detta plan och besparats lite väntan. Så det skulle ju rimligtvis kanske ta ett par extra minuter att få på dem.
20:10 meddelade piloten att några av de, som enigt önskemål, ombokats till planet, och därmed fått sina bagage ombordpackade, inte dykt upp. Därför var de ombokisar som hade dykt upp tvungna att gå ut och peka ut sina bagage, så att man kunde sålla ut de väskor som tillhörde the no-shows (så att dessa väskor inte skulle hamna i Ronneby i onödan). Ja, det vill säga så fort bagagehanterarna ämnade upp; exakt var de var eller hur länge de skulle dröja var lite oklart, eftersom de på grund av alla förseningar var lite all over the place.
20:17 kommer bagagehanterarna, väskor pekas ut och så är allt i sin ordning.
20:29: Take-off.
Kliver ur planet på Kallinge flygplats i Ronneby klockan 21:21. Fyra timmar och elva minuter försenad.



När ni läste ovanstående stycke så hörde ni säkert min allra mest irriterade stämma för ert inre öra och föreställde mig gnälla ur mig djupt frustande suckar i pauserna.

Men nej, hela poängen med att jag berättar detta är för att påpeka att jag inte alls är, eller var, irriterad eller gnällig över själva förseningen.
För vad skulle det ha tjänat till?
Jag var beredd på att det skulle bli förseningar, jag hade tak över huvudet, tillgång till mat och toaletter, och med mig hade jag både laptop, ipad, smartphone och ett par böcker att fördriva tiden med. Med ruljangsen i vänthallen behövde man dessutom inte vänta länge på att få någon stans att sitta, trots att det var fullt med folk. Så mig rådde det ingen nöd på, och jag tog till och med tillfället i akt att sluta ögonen och halvsova/lucid dreaming-powernappa lite.
Nej, mig var det då alls ingen synd om.
Och det var det garanterat inte heller om merparten av alla andra väntande, som var där med exakt samma förutsättningar som jag (give or take en någon Apple-produkt eller bok).

Visst, om man ska med ett anslutande färdmedel och riskerar missa detta på sin destination, eller om ett helt julfirande hänger på att man kommer fram när man ska – då kan det vara befogat att bli nervös och irriterad och kanske tappa coolet. Eller om man har en kylväska med en transplantationsnjure eller något med sig som måste fram illa kvickt.
Men så lär inte ha varit fallet för mer än någon enstaka väntare bland oss. Och väntande släktåvänner/upphämtare på destinationen skulle garanterat förlåta förseningen med no hard feelings och ett "jaja, det är inget att göra åt."

Så det värsta förseningen innebar, i realiteten: Lite tid förflöt. Man blev kanske lite uttråkad.

Men.
…om uttråkning var en nyhet så är det konstigt att tidningarna inte är hundra gånger tjockare än de är.
Och grejen är den, att om ett nyhetsteam hade dykt upp i vänthallen igår för att enkäta några stackars väntare i snökaoset så skulle de inte behöva vänta länga för att få ihop en hel drös utsatta stackare (gnällspön) att begråta kamera och/eller anteckningsblock.

För jävlar vad synd det är om svenskar som måste vänta lite! Typ syndast-om av alla i hela vääärlden! Uttråkning blir till ilska som blir till självömkan som blir till detärfanskandalattdetfårgåtillsåhär som blir till jagskafanstämmadejävlarna!

Några resenärer lyckades så klart, som jag, ta tillfället med ro. Men vänthallen bubblade unisont med den där irritationen. Och den blev ju knappast lugnare vad kvällen led.
Däremot gjorde självfallet den gemensamma oron att det inte blev några ytterligare förseningar. Haha, jag skojade bara – det är klart det inte var så; senast en resenärs tappade lugn resulterade i något konstruktivt eller positivt, över huvud taget, var…hmm…eh… Nej, precis. Jag kan inte ens komma på någon putslustig liknelse. Tack vare resenärers myckna ocoolma föder förseningar snarare nya.
Och jag kan sätta en peng på att det var det tappade lugnet hos den där assistansbehövande resenären (eller, sannolikt, hos den som hade ansvaret att assistera hen fram till denna punkt) som låg till grund för den förseningen. Och de där ombokisarna som inte dök upp? En ännu större peng kan jag sätta på att de plötsligt gett upp, dragit hem, utan sitt bagage, muttrande "det får de fan ta hand om åt oss och se till att vi får hem det, för allt det här är fan deras fel…muttermutter… homogaysuella invandrare är de säkert också de jävlarna…."




Ja, visst är det fint med lite snöfall, med julstämning och medmänniskors juliga välviljatill alla och envar…

Jag är varken religiös eller alkoholist eller anonym, men kan till alla mina medmänniskor, i synnerhet när de är på resande fot, rekommendera följande kloka bön:
Gud [Allah/Oden/Zeus/Flygande spaghettimonster/Rosa enhörning/Sakernas tillstånd], ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.



Så nu sitter jag här i Lyckeby, hemma hos päronen, där jag kan lukta på blommorna och har det lugnt och skönt. I morgon åker vi ner till syrran och hennes familj i Lund för att fira julen där. Om inte ett plötsligt snöoväder eller någon annan dryg omständighet sätter stopp, vill säga.
Och om så sker… Ja, boo-jävla-hoo för mig då.

GOD JUL PÅ ER!

onsdag 14 november 2012

Karaokekungen sjunger "Anthem"



Utan att avslöja för mycket om vad vi håller på med här på redaktionen på onsdagskvällar kan jag meddela att det fick mig att minnas detta blogginlägg, vilket ursprungligen dök upp på min gamla blogg i sällskap med en hel radda andra pratbubblebelagda skärmdumpar, mer eller mindre live-bloggigt, under en viss prinsessas bröllop.
Varsågoda; "Karaokekungen sjunger 'Anthem'":








måndag 5 november 2012

Är det för lite stake i Kungsholmen?


… eller "Refuserad grafisk idé #483"

Ibland dyker illustrationsidéer upp väldigt lätt.
Som när vi gör ett knäck om ett gäng Kungsholmenkids som minsannlegat i och tagit fram den första Kungsholmen-profilerade kondomen, och därtill föredömligt nog döpt den till Kungsdolmen…
…och jag genast slås av tanken att ser inte Kungsholmen, i sin kartform, lite ut som en…?

Tänkt och gjort!






Sen är det ju det där med den proffesionella prydheten. Ja, alltså inte min. Eller för den delen någon av mina chefers. Men läsare kan ju vara lite känsliga, och man ska ju vara försiktig med sitt varumärke.
Så att tjånga upp en fallos på en löpsedel är något man liksom inte göra huxflux, då detta kan anses stötande. Ja, man ska till och med vara försiktig med att ens antyda något falliskt. Och vid få tillfällen är väl  att med något "antyda om något falliskt" att ta i i underkant som när man trär en kondom på det.
Eller fallos och fallos…? Nu är den här ju uppenbarligen inte så rasande ståndaktig (vilket ju dock inte var så mycket att göra åt, eftersom kartans verklighet ju här är rådande). Ja, den är snarast lite postcoital, ommansäär… (och utifrån det kan man bara, även om man inte vill, föreställa sig vad Kungsholmen just gjort med Vasastan…).
Men ni fattar…

Och man ska väl även vara lite försiktig med Kungsholmens varumärke. Förvisso hade ju kondomkidsen redan myntat namnet "Kungsdolmen", men det är nog inte vår sak att göra tanken ännu mera grafisk. För vem vill bo på ett stort manligt kön? (Obs! Retorisk fråga – svara inte !)
Typ:
"Fan, vi ses klockan fem vid roten?"
"Va, menar du Rålis?"
"Ja, det är klart…"

Ja, nu utgick jag faktiskt nästan från början att denna idé skulle ratas, så egentligen var det ju inget seriöst förslag (jag tror faktiskt inte ens att den någonsin kom så långt som till någon beslutande chef för översyn).
Men jag kunde inte låta bli att göra den ändå.

lördag 27 oktober 2012

Vänskap är vänskap – Rapport inifrån zonen


Oj, nu händer det igen. Precis som både en och annan gång tidigare. Att någon har skrivit något klokt med avstamp i tycken och tänk som jag ofta delar, för att sedan vinkla in en lite onyanserad premiss som välter klokskapen över ända så att den missar poängen och (mycket just därför) gör mig irriterad, ja snudd på arg. Eller i alla fall dristad att skriva något för att räta upp det hela, något som inte riktigt få plats i ett tweet eller skälig ordlängd i ett kommentarsfält eller en facebooktråd.

Nåja, fortfarande inget avhugget "kränkt vit man"-huvud i min säng, så jag tassar väl djärvt vidare då, med försiktiga steg på mitt korståg mot det svartvita tänkandet…



Jag skulle kunna kalla mig borgmästare, president, kung, ja facking envåldsjävlahärskare av Friendzonien. För jag är riktigt jävligt skitbra på det där med att "bara vara vän" med tjejor (eller "kvinnor" som de brukar kallas i vår ålder, jag måste nog förlika mig med det snart). Även med tjejer jag skulle vilja, eller vid något tillfälle (flyktigt eller milsvitt) ha velat ha (ja faktiskt även de facto haft) "något mer" med. (I mitt bakhuvuds soundtrack spelas nu en Jacob Hellmansk klarinettslinga. Märkligt.)

Att jag är jävligt bra på det har nog allt att göra med att jag skattar vänskapen jävligt högt. Jag tycker helt enkelt om dessa människor alldeles för mycket för att låta vänskapen dunsta när möjligheten till mer utvecklad kärlek (eller, om jag frågar reptilhjärnan, "att få ligga") försvunnit eller visat sig ha varit en dålig idé från början. Hade jag inte gjort det så hade det nog inte varit någon egentlig vänskap, eller hur? Och jag hade haft betydligt färre nära vänner än jag nu har, eftersom en merpart av mina verkligt nära vänner är tjejer.


Ett stort problem när man diskuterar de här aspekterna, eller något som har med relationer mellan män och kvinnor över huvud taget, är att många – alldeles för många; en är en för mycket – är mer eller mindre övertygade om att detta "något mer" hos killar/män i allmänhet betyder en sak: Att. Få. Knulla.
Och det tycks tyvärr nu även Nanna Johansson tro i sin krönika, där hon noterar hur begreppet "Friend Zone" har "blivit populärt och används flitigt av allehanda heterosnubbar som känner sig kärleksmässigt förfördelade". Och för att sammanfatta innebörden av uttrycket och hur de killar som känner sig "friend zone":ade är hittar hon herrmagazinet Moores försök att hjälpa till. Och drar slutsatsen att "Att vara schysst mot en tjejkompis ses av de här killarna som en investering i ett framtida samlag."      

Är Johanssons uppmaning att "sluta sura i vänzonen" riktad bara till dessa "Moore-killar" som bara ser vänskap med tjejer som en väg till ett ligg, så – fine! Men när vänzonsbegreppet används är det nog väldigt många andra än dessa som också tar åt sig här. I synnerhet om man ska drista sig till att generalisera ihop en bild av Nanna Johanssons manliga läsare, vilka jag tror i allmänhet befinner sig på behörigt avstånd från att svälja medicin utskriven av Moore Magazine. (Och om man vänder sig till Moore-killarna; hade det då inte varit bättre att passa på att be dem att, i stället för att sluta sura, försöka se vänskapen med tjejer som något annat än just en väg till ett ligg? Jag antar nämligen att det, någonstans i någon mån, är det Nanna försöker säga.)


Ska man tvinga sig till lite pragmatik här och dra ett streck i sanden så är det nog nämligen det som går mellan de på riktigt snälla killarna och de "snälla killar" som blir sura för att de inte får doppa i sina tjejkompisar. De som alltså kapat begreppet "friend zone" och använder det för att intala tjejerna, och sig själva, att de på riktigt är "snälla killar". Vilket de alltså inte är.

För ja, utifrån min egen betraktelse av den meme-liknande utvecklingen av begreppet "friend zone" tror jag inte att det ursprungligen var en skapelse av "Moore-killarna", utan av de på riktigt snälla killarna. De som har massa tjejkompisar som de gillar – utan att ha som mål att få knulla med dem – och som gillar dem, bara inte "på det sättet". Killarna som i de flesta fall kanske inte heller gillar sina tjejkompisar "på det sättet", men som gång efter annan från tjejkompisarna får höra hur fina de är, hur härliga och duktiga och snälla och trevliga, ja till och med hur socialt kompetenta och snygga de är, och hur synd det är att de inte hittat kärleken. Killarna* som kanske inte hittat kärleken för att de är lite kräsna på grund av att de en gång i tiden faktiskt hittade kärleken och den då var så överväldigande att ragg-, dejting-, snabb attraktion-approachen till kärlek sedermera liksom inte räcker till. De där killarna som sorgset (inte argt) projicerar sina egna känslor på Joseph Gordon-Levitts sätt att titta på Zooey Deschanel.
De** som inte främst vill knulla utan som letar efter kärleken. Kärleken. Själsfrändeskapet. Den truliga, struliga, härliga tvåsamheten. (Den som sex är en underbar effekt av, inte tvärt om en grundkatalysator).

Och om de på riktigt snälla killarna ska kunna hålla suckarna borta från vänzonen så bör vi nog se dem inte som Mars-män som bara vill knulla utan som individer. Precis som tjejer inte är Venus-kvinnor som bara vill vara vänner. Ja, vi bör nog börja med att inse att ingen relation är den andra lik. Inte om man vill gräva lite djupare, vilket jag menar att man nog bör här.

Jag lyckades nästan sätta lite djupare ord på det där häromdagen, då jag faktiskt tog mod till mig för att berätta för en vän att jag verkligen tycker om henne. "På det viset". Mer än bara i den där vänskapen. Så jag ger mig själv tillåtelse att återanvända några av de orden, trots att de var väldigt personliga, för det handlar lite om det här. Och går ut på:
att om man verkligen tycker om någon så är det liksom det enda rätta att tycka om på just det sätt som den man tycker om vill; att låta ens omtyck ta den form och styrka som mottagaren är villig och förmögen att hantera, vare sig man vill kalla det kärlek, vänskap, respekt, betagenhet eller vad som helst. Varje relation får liksom finnas på sina egna villkor. (Om man sedan ibland önskar att det kunde bli något annat och mer är något man får, och kan, leva med.)
         (Och jepp, *suck*, vi är fortfarande "bara vänner". Men goda, hoppas jag).

Så, ja det går faktiskt att leva i vänzonen. För vänskapen är fantastisk.
(Även om det så klart skulle vara trevligt med ett riktigt förhållande. Med kärlek. Med tvåsamhet. Med sex.)


Sedan händer det. Vännerna gängar sig, skaffar barn, bildar familj. Och får så klart mindre och mindre tid till sina gamla ensamma vänner. Och den stora ensamheten blommar ut, förvandlas alltmer från ett känslotillstånd till en fysisk realitet.
Man får verkligen sätta drösvis med extralås på dörren för att hålla Bitterheten ute. 

Det är då verkligen inte till någon nytta att bli itutad ännu mer "män är från Mars, kvinnor från Venus"-uppfattningar. I synnerhet inte från ett håll som man är van att se som en klok meningsfrände. För då blir risken stor att man till slut går på att det är så; att jag är inte först och främst jag, jag är först och främst man, och jag har det som jag har det för att män är män och kvinnor är kvinnor. Och vipps har ännu en människa slutat vara individ för att i stället bli en bit i ett generaliseringspussel som när det är färdiglagt bara visar den fula bilden av osämja och oförenlighet i stället för kärlek.


Därför har Nanna Johansson helt rätt i att man ska sluta sura över att vara "friend zone":ad. Vänskapen är ju trots allt bland det finaste vi har. Och när man inser det, så är det inte svårt att trivas i vänzonen.
Men att trivas i ett utrymme betyder ju knappast att man för alltid vill vara inlåst där. För det finns ju ändå något ännu finare, särskilt när ensamheten mer och mer blir det enda alternativet. Och då är det så lätt att, i en svartvit värld, bli inte bara ledsen och sorgsen utan sur och bitter över att inte förstå sig på dejting-spelet, att som grundförutsättande erfarenhet av kärlek ha den kärlek sprungit ur just vänskap, ur att ha lärt känna en människa, den kärlek som är så stark att den hänger kvar och anpassar sig till villkoren även efter att ha stoppats i sina steg och förpassats till "The Friend Zone".
Då är det lätt att bli lämnad ensam kvar. Och när inga vänner är kvar i vänzonen är den inte längre en vänzon. Bara en ensamhetscell.
Vilket är föga trevligt.

Så kanske inte bara killar ska sluta sura i vänzonen. Kanske ska även tjejer sluta sucka över killar som surar i vänzonen och i stället se sig om inne i zonen. Inte nödvändigtvis för att omvärdera möjligheten till ett kärleksförhållande, och synnerligen inte för att släppa till med ett ligg, men för att bättre värdera vänskapen som finns där.



Kanske är det bara jag som ser på det hela. Ibland känns det onekligen verkligen så. Men med bitterheten alltjämt utelåst ute i trapphuset betvivlar jag det starkt.


Men visst, antagligen har jag skrivit hela den här drapan bara för att få ligga…





* Jo, jag vill bestämt hävda att hela den här "friend zone"-problematiken inte är låst till de tjej- och killroller som lyfts fram här (och i "friend zone"-sammanhang i gemen), könsförhållandena kan lika gärna vara de omvända, men då det är den bilden av det hela som är utgångspunkten här så får jag väl hålla mig till den.
 ** Jag använder mig här av tredje person pluralis för att distansera mig från det hela i ett försök att göra det tillbörligt sakligt. I stället för att göra det hela till en självömkningsfest från en mer eller mindre förljugen idiot som tror sig på riktigt vara en "snäll kille". Vilket det så klart i själva verket är. Det är ju så jävla synd om mig.

torsdag 25 oktober 2012

Ti-hi. Tjoho! Tjofaderittanjävlahoppsanhejsan!!


Okej, jag är ute på jävligt tunn is här, jag vet. Ännu ett sånt här lite ifrågasättande avsteg från min trygga plats vid toleranspulpeten och jag kommer vakna med ett vitt kränkt manshuvud från pk-maffian i sängen.
Äsch, jag vågar väl ändårå, förankrad i övertygelsen att det är minst lika viktigt att skärskåda tankarna och argumenten hos sig själv och sina meningsfränder som det är att kicka in de vidöppna dörrar som är idioterna på andra sidan intellektnätet.

Nåja, jag tycker alltså att jämställdhet och möjligheten för individen att förverkliga sitt varande utan godtyckligt normativa begränsningar är cirka det viktigaste som finns att propagera och jobba för.

Men är inte Birgitta Stenberg lite väl snarstucken här?

För det första:
Att det finns större fel att belysa betyder inte att det är fel att belysa ett litet. Benbrott och nageltrång, liksom. Och Sveriges prinsessa (förvisso som sådan bara en andrafiol som ingen direkt någonsin krävt något av…förrän nu då, tydligen) ska väl så klart spegla någon samtidskorrekt grad av självständighet.
Men vi snackar om en prinsessa här.
Från ett kungahus. I en "konstitutionell monarki".
…'kej.
Och Maddox värsta sätt att underkasta sig ett inarbetat orättvist system är alltså att hon säger "ti-hi"?

Träd/skog.
Nageltrång/Benbrott. Visst, de kan nog smärta rätt jävla jobbigt båda två, men för bövelen, fly mig ett lass gips, stat!

För det andra:
Kan man inte läsa in något annat i detta "ti-hi"?
Jag blev smått chockad över hur trevligt jag ändå tyckte att meddelandet från Madde och proto-Prins Chris var. (Nej, jag menar inte med detta att jag tindrade med ögonen och genast började författa ett brev till Skattemyndigheten med en fråga om det finns möjlighet för mig att betala mer skatt så att apanaget kan bli lite mer ordentligt tilltaget – jag menar att jag inte trodde att jag skulle
tycka det var så trevligt som jag nu tyckte. Ungefär som "Oj, jag trodde faktiskt att min kaskadspya efter att ha ätit den där bajspajen skulle täcka liiite mer av väggen").
Ja, jag tyckte tillochmed att det där lilla "tihi":et var lite rart. Och nej, inte "rart" som tyckt av en gubbslemmig patriarkatlakej (jag tyckte det var något rart även över den välartikulerade Prins Chris' uppenbarelse) eller tyckt av en god undersåte i Konungariket Swärje, utan "rart" som tyckt av en medmänniska.
För det var liksom något rart i deras obekväma osäkerhet. Osäkerheten i att pliktskyldigt berätta om vad som (förhoppningsvis) är en av de mest privat känslosamma händelserna/besluten i deras liv. Detta i ett überofficiellt uttalande utan att för den delen, med ord eller känslospråk, få förneka att meddelandet verkligen handlade om en av de mest privat känslosamma händelserna/besluten i deras liv.
Är det verkligen omöjligt att läsa in något djupare i Maddes "ti-hi" än att det, som Birgitta Stenberg vill få det till, var ett uttryck för "ett behov att behaga som alla svenska kvinnor lider av"? Nej, då menar jag alltså verkligeh inte att det var "ett spontant uttryck för förälskelse" – det övertygades jag lika lite som Birgitta Stenberg att det var – utan att just den krystade påklistrigheten i fnisset faktiskt kan ha haft någon annan, mer intellektuell dimension. 


Kan vi verkligen inte ge Madde såpass mycket credd som att tänka oss att hon kanske själv hade vissa självkritiska funderingar såväl kring innehållet i det manus hon och proto-Prins Chris läste upp och hela situationen som kring det där lilla "ti-hi"-et? Ja, även, "ti-hi":et? Nej, jag tror inte att just det var väl överlagt eller inskrivet på telepromptern – men det var ju alltså inte så vidarevärst spontant, trots allt. Det lades måhända tillrätta i sista stund, men tillrätta icke desto mindre.

Jag menar nu inte att Sessan* är redo att skriva en postmodern avhandling om metaintellektuell tankediskursanalys (eller att hon ens skulle kunna börja försöka begripa sig på vad jag just skrev) – men osäkerheten i fnisset var i mina öron inte främst ett tecken på "kvinnlig undergivenhet" utan på en gnutta självreflektion. Som om fnisset liksom såg sig själv oroligt i spegeln just som den första trevande luftmolekylen av t-ljudet i "ti-hi":et skulle fly iväg mellan Maddes tungspets och kritvita tandrad.
För även om det kanske finns fog att dela Stenbergs uppfattning om Madde att hon "verkar fnissa helt omedvetet" har jag en känsla av att fnisset just i detta fall inte var helt omedvetet. Att "ti-hi":et på någon nivå – en måhända flyktig och föga genomtänkt nivå, men ändå – innehöll ett ifrågasättande av sig själv, av sammanhanget det uppstod i och hela jävla tjottabalongen.

Men nejnej, att fnissa lite obekvämt om man är kvinna är ett tecken på underkastelse (män som är osäkra och fnissar obekvämt, som vill behaga, har väl inte ens någon ursäkt, antar jag… de är bara jävla losers). Ja det är ett tecken på att man som kvinnor är patriarkatoffer som "förväntas låta positiva hela tiden." Som tillexempel när man producerat ett tillkännagivande till svenska folket/sina undersåtar för att berätta att MAN HAR FACKING FÖRLOVAT SIG! ATT VARA POSITIV I DET LÄGET!! BAH!!!1§!1

…ojoj, nu gick jag lite bananas där. Sorry. För egentligen håller jag i mångt och mycket med Birgitta Stenerg – men inte med den säkerhet med vilken hon "vet" varför Madde avslutade sin förlovningsfilm med ett "ti-hi".
Att i Maddes osäkerhet bara lägga en kvinnas underkastelse tycker jag är att förringa henne, något man inte bör göra bara för att hon råkar vara prinsessa. Om det nu, medvetet eller omedvetet, fanns någon sådan förevändning…
Fnisset här, och hennes – och Chris' – obekämhet, skulle jag hävda har betydligt mer, ja typ allt, med hennes roll som kunglighet än som kvinna att göra. 


Jag faller verkligen inte in i kören när "Sverige jublar" över Maddes "ti-hi". Och jag håller med Birgitta Stenberg om att det förlägna fnisset i mångt och mycket är ett tecken på att könsmaktsordningen i vårt land har en bra bit kvar innan vi kan börja prata om (det absoluta!) tillståndet "jämställt" – ja, jag vill påstå att jag och Stenberg här står med våra argumentationer i samma värdegrund.
Men att få det till att Maddes avslutning på tillkännagivandeklippet är "talande för svenska kvinnors undergivenhet"? Nej, det tänker jag inte skriva under på utan att i alla fall få ha denna drapa till blogginlägg som fotnot.

Nåväl, döm själva.

Dagens lilla "ti-hi" har redan blivit en kunglig klassiker av "det sa bara klick"-rang. Kanske kan vi i detta upphöjande att fnisset rycka iväg det från under de förtryckarstarka gubbslemmets tummar?

[…]**


*Att jag i texten ovan använder mig av omskrivningar av Madeleine som kan tyckas nedvärderande, i stället för att använda hennes riktiga namn, bör i min enkla mening inte läsas som ett gubbigt klapp-påhuvet-patroniserande av henne som människa eller kvinna. Men väl av det märkliga monarkisystem som hon inte kan hjälpa att hon är född in i. 
** (Ja, det vore alldeles för jävla uppenbart att avsluta den här texten med ett "ti-hi").

fredag 12 oktober 2012

En ordvitsares försvarstal. Jomen.

Och så meddelades då årets nobelpristagare i litteratur.
Och han var så där lite lagom exotiskt obskyr för gemene Liza Marklund- eller Astrid Lindgren eller Jonas Gardell- eller Bob Dylan- eller Alice Munro- eller [skriv in valfri västerländsk bästsäljande viting här]-konsument (eller för den delen Haruki Murakami-dito).
Och han hade ett namn som för oss svennar klingar lite annorlunda.
Och min facebookfeeden överöstes så klart prompt med ordvitsar på temat "Mo Yan". Ja, det gick så fort att jag inte hann reagera, och plötsligt hade alla de finurligaste namnvrängningarna norpats, mitt framför näsan på mig.

Och lika omgående började jag fundera över huruvida lustigheterna över nobelpristagarens namn skulle kunna gå för långt, trilla över kanten och ner i en ravin av xenofobi och svartvitt, orientalistiskt, tjing-tjong-pling-plong-översitteri.
Och det insåg jag ganska snabbt att, tja, i huvet på en svartvitlåst xenofob skulle det nog kunna göra det – men också att den risken ändå torde vara ganska liten, eftersom det i påtaglig utsträckning vore en motsägelse då dessa huvuden ofta inte är tillräckligt välutvecklade för att kunna begrunda de språkliga mekanismer som ligger bakom en ordvits.
Och ganska snabbt var jag övertygad att jag inte kan ha varit ensam om att ha denna fundering, och att någon av dessa andra med samma fundering under rådande debattklimat, uppvärmt av vita kränkta män vs. "Vita Kränkta Män", med stor sannolikhet skulle ta bollen och springa med den, hela vägen ner till end zone.

Och vipps så var det, så klart, någon som gjorde det!



Patrik Lundbergs text är både läsvärd, viktig och intressant. Den berör frågor som gemene hen ständigt borde bära med sig i bakhuvud eller ryggmärg, men som många tyvärr sällan eller aldrig låter sina tankar komma inom fjärrkontrollsräckvidd från.
Men.
Trots det är mitt allmänna omdöme om texten att han får fan ta och tagga ner lite!


"…fast det får man väl inte säga i det här jävla landet utan att feministmarxistmullorna i pk-maffian kommer och kallar en rasist och halalslaktar mig med hammare och skära, hen-jävlarna!"

Det lite dryga med retoriken i Lundbergs text är att den är bra. För bra. Kanske lite bättre än de argument den omhuldar. Den går nämligen inte att försvara sig mot; den har redan bestämt sig att alla som känner sig mer eller mindre otillbörligt träffade och vill säga emot är, i bästa fall, vita kränkta män eller, i värsta fall fullfjädrade vardagsrasister.
För jepp, alla som inte lyckats motstå frestelsen att vrida lite på stackars Mo Yans namn tycks i Lundbergs analys bara vara en liten ofrivillig spasm i högerarmen ifrån att springa ut på stan och börja slentrianheila. Ja, ALLA: "Jag skulle vilja ringa upp varenda en och skrika: / Yo Man! Far åt helvete!"

Så avslutar Patrik Lundberg sin krönika, detta efter att ha dragit slutsatsen att "Mo Yan upplever just nu sitt livs största stund som författare. I landet där han ska hämta sitt pris sitter människor och hånar honom – utan att de själva har en aning om att de gör det."

Skit också.
Vi ordvitsare är alltså inte bara rasister. Vi är dessutom så jävla dåliga på att vara rasister att vi inte ens vet om att vi är det.
Nej, nu ska jag inte göra mig alldeles för lustig här, för det är ju tyvärr en dyster sanning att mycket av den rasism som ligger och pyr i de svenska sinnena gör det hos små, små människor som inte ens vet om att de bär på rasismåkomman. Eller som i alla fall förnekar den, tills dess att den i värsta fall briserar ut som en dödlig hatsjukdom. Ni vet, den där sjukdomen som är sinnebilden för den Vita Kränkta Mannen och som kan sammanfattas i frasen "Jag är inte rasist men… [='men jo, det är jag visst det!']"

Men det blir liksom ett felslut om man lyfter fram som logisk sanning att bara för att det finns rasister som hävdar att de inte är rasister (för att de kanske inte ens vet om det) så är alla som hävdar att de inte är rasister de facto rasister (även om de kanske inte vet om det).


Jag kanske är löjligt o-cynisk här (Va? Moí??) men jag vill våga tro att det finns människor som inte är rasister. Och ja, som kanske rent av skulle våga hävda att de inte är rasister. Eftersom de inte är det.
Även om de ser lustighetspotential i ett namn på en person som råkar vara kines. För jag vill hävda att Mo Yans nationalitet i de allra flesta fall här inte är av någon egentlig relevans i vitsandet.
Men hos Lundberg tycks detta uppmärksammande av lustighetspotentialen i "Mo Yan" i själva verket ett hån mot de svaga, en fallenhet för namnvrängeri som obönhörligen leder rakt i fördärvet, och "Efter några minuter har han reducerats till sin nationalitet. En kines. Kinesen."

Eh… Huh? Qué what now?
Hoppla! När fan hände det? Ah, just det ja, det hände så klart när vi inte märkte, för vi visste ju inte om att vi hånade!
Eller okej, jag fattar faktiskt hur dina tankar går här, Patrik, och jag håller i någon mån med dig – om man låser sig vid att något är annorlunda och börjar skämta om det för att det är annorlunda, något man inte är van vid. Då är det lätt att "Mo Yan – Yo Man!" snart lägger sig till med intollerans och blir till "tjing-tjong-pling-pling-plong" som blir till sneda ögon och sockerbitar under överläppen och som blir till jävla gulingar och vipps vill vi utrota alla jävla kineser…
Okej, nu drog jag på lite hårt här, vilket nog kan ha uppfattats som lite ironi-raljant – men det vill jag faktiskt inte vara, för det är det här som är det viktiga, Patrik Lundbergs poäng (tror jag): Att om man inte är jävligt varsam på vad som händer redan där i det första skedet så är det lätt att det, i ett harmlöst och obevakat ögonblick glider in i nästa och sedan kan det eskalera jävligt fort och plötsligt står man där och undrar "Vad fan hände? När blev svenska folket så här jävla intollerant?".
 Det är vardagsrasismen, sjukdomen som många inte vet att de lider av och som man bör attackera i dess linda med hela sitt intellektuella medicinskåp med tolerans-echinacea och toknässpreja den med fakta och injicera massvis med logiska argumentationsvitaminer.

Men tänk om någon gång den där nysningen inte är ett första tecken på dödsinfluensa utan bara en reaktion av att någon killat en under näsan med en fjäder, och då ska man kanske hia sig lite med att tvångssätta hela huset i karantän…


För ja, jag vill alltså hävda att man kan vitsa om namnet (!) Mo Yan utan att riskera att utveckla vardagsrasismsjuka. Om man bara är varse att risken, att sjukan, finns.
Så, nej, jag är inte rädd att sättas i "Vita kränkta män"-facket av mina vänner i "pk-maffian" (Ja, jag vill gärna hävda att jag själv snarare hör till den skara som av Team Pär Ström och Team SD kallas för det).
Nej, för som vit man är jag inte ett dugg kränkt av Patrik Lundbergs text.

Som ordvitsare däremot – som ordvitsare är jag kränkt som fan!
Så in till förtvivlans gräns.
För antingen är det så att anklagelserna är befängda – och då ska jag nog verkligen känna mig kränkt och arg för att någon har valt att hata mig bara för den jag är, för den jag inte kan hjälpa att jag är född till (dvs ordvitsare) – eller, ännu värre, så är anklagelserna helt befogade, helt rätta. Och då är det problem på riktigt. För då har det plötsligt fötts en alldeles olöslig konflikt i min själ, en motsägelsefull kamp på liv och död mellan de två grundelementen i min blotta existens: ordvitsaren och humanisten i en brottningsmatch som slår en gordisk knut på sig själv. Och ingen av dem är beredd att dö för att den andre ska få leva. Och de kan ju inte leva tillsammans, för ordvitsaren är ju uppenbarligen rasist (och, ja, det är ju liksom något som den där jävla humanisten säkert skulle ha lite problem med…).
Fan också, jag är verkligen förtvivlad. För tänk att den enda människa jag någonsin haft som riktig idol, för hans fantastiska okuvliga humanism och hans finurliga ordvrängarfärdigheter, två karaktärsdrag som verkar ha gått hand i hand. Och hela tiden var Tage Danielsson i själva verket rasist!
Nej, om det är så har jag nog inget annat val än att sätta en kula i huvet på mig själv. Tack som fan.


…Nä, fy fan, för att inte bli helt förtvivlat förvirrad här så måste nog jag återgå till att dekonstruera min egen ordvitshumor och vitsarna kring namnet (!) Mo Yan.
För det kan mycket väl vara så att Patrik Lundberg bevittnat den där glidningen från det harmlösa bokstavsfipplandet till det protoxenofobiska reducerandet till en nationalitet. Att jag själv inte sett några egentliga tecken på en dylik kan ju faktiskt bero på att jag sedan nobelpriset annoncerades suttit instängd på jobbet och bara haft min facebookfeed som återgivare av skojerierna.
Jag har nog bara lite problem med att Patrik Lundberg aldrig visar var glidningen skett, vilket i min läsning blir ett logiskt glapp, där det plötsligt känns som att hela hans analys beror på att han varit lättstött och blivit lite kränkt snarare än att han gjort en ordentlig analys av ett faktiskt fenomen. Och det är jävligt synd, för det faktiska fenomenet finns ju, det har vi redan dystert konstaterat.
Och jo, vi (nu pratar jag alltså om mig själv och mina facebook-vänner) skojar med namnet (!*) för att det (för oss) är annorlunda. Men skämtandet blir xenofobiskt bara om annorlunditeten (förlåt om jag här hittar på ett nytt ord, jag har en benägenhet att göra det när jag tycker att språket behöver vridas till lite för att passa det jag vill säga) blir kärnan i skämtet. Vilket den här alltså inte är. Vi skojar med namnet och dess annorlunditet, inte för annorlunditetens skull utan för det som gör namnet annorlunda: att det är så jävla lätt att skoja med!
Och det som gör det så jävla lätt att skoja med är att det är så okomplicerat.
Två små stavelser. Mo Yan. Så ofantligt mycket enklare att jonglera med än "Mario Vargas Llosa" eller "Wisława Szymborska" eller "Jean-Marie Gustave Le Clézio" eller "Patrik Lundberg" eller "Håkan Kjellgren" eller
                    – okej, app app app… Vänta lite! Innan ni kommer med det förnumstiga pekfingret: Ja, det vi skojar med är egentligen inte ens Mo Yans namn, utan hans namn som det ter sig i den transkribering till vårt eget skrivsätt och vår egen språkliga uppfattningsmall. På hans eget tungomål är det säkerligen betydligt mer komplicerat än de två små stavelser som vi här vrider och vänder på. Och att den transkriberingen och anpassningen till vår språk och världsbild verkligen skulle kunna tåla både en och annan dos orientalism-kritik är en intressant dimension som är besläktad till det vi tjabbar om här. Men det är ändå inte den vi tjabbar om här. Här tjabbar vi om ordvitsar.** Så så! Move along… –  
                         …eller…Var fan var jag? Jo, just det. Det är ett enkelt namn. Det gör det lätt att ordvitsa med.
Det är liksom lite lättare att bygga en liten leksaksdinosaurie av två små legobitar än av alla krångliga ben på hela Naturhistoriska. Det är så den mänskliga fantasin funkar.
Storheten i den lilla enkelheten.


Det har alltså (i de Mo Yan-vitserier jag tagit del av) inget initialt främligsfokuserat värde att skojsa om nobelpristagarens namn: det är rent språkligt, och i de sällsynta fall ett svennigt namn erbjuder samma simplicitet ligger nog ordvitsarna precis lika nära till hands. Tänk om årets nobelpris i litteratur exempelvis skulle gå till en svenska vid namn Ann Ahl. Enkelt och bra. Jomen, där skulle ordvitseriet nog vara betydligt mer otäckt än hos de harmlöst innebördslösa fonemmutationerna på "Mo Yan".
Men Patrik Lundberg har alltså sett hur detta harmlösa vitsande förvridits till ett sinofobiskt hån och att "På förekommen anledning raljerar folk om ping pong och pandor."

Eh, igen: Whaaaa? När förekom den anledningen? Okej, jag vet inte var du, Patrik, hittade dessa förekomster till följd av vitsandet kring Mo Yans namn. Om det var i ditt facebookflöde så kan jag bara gratulera/beklaga att du har vänner som är betydligt mer kreativa och/eller hatiska än mina, som inte lyckades med mer än att kasta om lite bokstäver.

Återigen störs jag av det där glappet i Lundbergs text. Han börjar nu jämföra med andra nobelpristagare, som Clézio och Vargas Llosa, och säga att när de vann så var det minsann inget vitsande om deras nationaliteter!
…och där sticker, tyvärr, den där kränktheten i mina läsarögon igen. För när skojade vi om Mo Yans nationalitet? Jag har som sagt fortfarande inte sett några exempel på detta, bara skämt kring hans namn (och då rent av bara rena fonem-skämt, som nästan aldrig ens kommit i närheten av något egentligt innehåll). Och om argumentationen om att kinesiska nobelpristagare hamnar i skottgluggen medan vitingar slipper undan stämmer – var var alla skämten när Gao Xingjian vann? (Eller, om man vidgar det från kineser till asiater; när Kenzaburo Oe vann?) Okej, det var förvisso före facebooks tid, men jag kan inte minnas ett enda skämt om vare sig Gao Xingjians namn eller nationalitet.  (Och då var det ändå ganska lätt att göra en namnvrängning av "Xingjian" till ett standardsinofobiskt "Tjing-tjang"). Eller han kanske slapp undan för att han ju trots allt är en disident som flytt till Frankrike?
Nej, skämten kring "Mo Yan" emanerar från det faktum att han heter "Mo Yan". Inget mer.
Simple as that.

Men OM man verkligen lyckas vrida på namnet Mo Yan så till den grad att det börjar handla om ping-pong och pandor och andra, mer eller mindre nedsättande, stereotypiserande lustigheter om kineser, om man på det viset verkligen reucerar honom till hans nationalitet – ja, DÅ är det befogat att lyfta varningsflaggan.
Som exempelvis om jag skulle vitsa till Mo Yans namn så att…hmm…så att det blir…hmm… eh…nä, jag går fan bet. Jag lyckas inte, hur mycket jag än anstränger mig (och då är jag ändå självutnämnd Ordvitsor Emeritus), fnula fram en ordvits på namnet Mo Yan som kan tolkas som ett nedsättande påhopp på kineser, deras utseende, deras kultur eller vanor. (Om man då inte alltså inte väljer se konstaterandet "många/vissa kinserer har namn som består av korta stavelser" som rasism. Jag väljer att inte göra det). Det närmaste jag kan komma på av Mo Yan-vrängningar som ens har någon anknytning över huvud taget till Kina är en som dök upp i min facebookfeed och som löd "Mo Yan, Mo Yuan, Mo money, mo problems…". Vilken alltså konstaterar att Kinas valuta är yuan. Och att Mo Yan får lite mer såna nu när han får nobelpriset. Jomen, det är nästan så att jag får svastikor för ögonen bara av att tänka på det… Eh…


Och hade ordvitsarna verkligen uteblivit om Mo Yan hetat Mo Yan och varit låt oss säga en tvättäkta tysk? Eller om någon annan viting med något annat namn vunnit?

Nu kan jag bara tala för mig själv (så jag gör väl det det då) men jag är en kronisk ordvitsare, och har (vad jag vet) ingen rasbiologisk agenda med mina namnvrängningar utan begår dem urskiljningslöst, utan någon som helst ordvitsologisk värdering av namnbärarens härkomst. Och jag hade garanterat (och mer eller mindre automatiskt) börjat knåda fram vitsar oavsett vilket namn som blev en ordvrängardeg i det ögonblick det lämnade Peter Englunds tunga.
Dock inte med samma lätthet som det nu blev med Mo Yan, det ska erkännas, men ändå. (För här fanns ju alltså en lätthet. Men det var bara lättheten, inget annat).
Hade årets pristagare exempelvis varit en vithårig kanadensisk tant som skriver noveller så hade det blivit lite svårare, och jag hade nog inte lyckats åstadkomma något klyftigare än något i stil med "Ja, här har man gått och varit jättenervös över möjligheten att Alice skulle få nobelpriset, men nu äntligen fick man ro." (Och det funkar inte ens i skrift, bara i tal… ish).
Och det är nog mer slumpen än nationaliteten som avgör vitsisiteten i en nobelpristagares namn. Minns till exempel den finurliga fredspristagarvitsen från 1993 "F.W. de Klerk ville egentligen ha fredspriset själv, men nu fick man dela." Fast det är klart, det kanske gick att vitsa om det bara för att Mandela är svart…




Ack om bara detta tidevarvs skärskådande blickar hade funnits när jag var barn, alla dessa skarpladdade analyser hos alla från sverigedemokrater och vita kränkta män till den pk-maffia och de "vita kränkta män"-raljerande postironiska litterati som står på den andra, på humanismens, sida av tjafsstängslet – hade de bara funnits när jag var liten så hade jag insett att "Håkan Kråkan" var mer än ett rim, det var ett hatbrott! Inte för att jag vet vilken etniska betingelse i mitt varande som fick sitta i skottgluggen för denna ohämmade (tydligen) rasism, men någon måste det ju ha varit, det var ju en ordvits på mitt namn… Kanske har vi långa, blonda, blåögda vikingar en särskilt kraxig röst?
Ack, om jag bara hade förstått, om jag bara hade känt mig tillbörligt hånad och bespottad, i stället för att bara tänka "ja, men det rimmar ju, det var ju lite roligt… åh, det funkar med 'bråkan' också, fniss, fniss…" och sedan välja att gå genom livet starkt besluten att inte låta skällsord och hatiska angrepp på min person fastna…
Ack, om det bara hade varit så väl! Då hade jag kanske kunnat ha brutits ner på riktigt.
I stället har jag nu uppenbarligen utvecklats till en ordvitsare, till detta den mänskliga existensens avskräde, den enda folkgrupp som inte är välkommen hos vare sig humanister eller rasister, sverigedemokrater eller vänsterintelligentia, hatmånglare eller kärleksapostlar.

Eller skit samma. Jag skiter i var jag inte är välkommen. Då får jag väl (fortsätta) hålla mig för mig själv då.
Nej, jag är nog trots allt ganska trygg i min bestämda å-/insikt att möjligheten att hitta lustifikationer i språkliga enheter främjar det språkliga sinnet, att ett utvecklat språkligt sinne främjar förmågan att såväl tänka kritiskt som att bättre förstå andra människor och kulturer och uttryck – och att en utvecklad förmåga att tänka kritiskt och bättre förstå andra människor och kulturer och uttryck främjar förmågan att älska nästan, att leve utan att fördöma, att inte se världen i svart utan för det den är, att vara en vidsynt i stället.

Men om du, Patrik, vill få det till att jag, kanske inte rakt ut är rasist, men i alla fall fiskar i grumligt vatten bara för att min hjärna såg den (mer eller mindre) lustiga kopplingen mellan "Mo Yan" och "Yo Man!" (Wow, liksom, flytta "Mein Kampf for Kidz" i hyllan och gör plats!), ja då kan nog faktiskt du fara åt helvete!
(Och nej, det säger jag inte bara för att du heter Patrik).
Eller, förresten, jag vill inte alls att du ska fara åt helvete. Det känns liksom inte snällt. Särskilt då jag ju som sagt egentligen håller med dig i mångt och mycket.


Nåväl.
Varför detta ösregn av bokstäver bara för att reagera mot en dum krönika?
Jo, mest för att påpeka att den inte alls är dum. Möjligtvis lite trång, men inte dum; där finns ju kloka poänger om man vågar problematisera lite mera, om man väljer att inte se det så svart och vitt.
För när argumentationen här inte  riktigt håller så diskvalificeras dessvärre poängen: var vaksam mot vardagsrasismen, kväv den i dess linda! Den diskas för att våra trånga hjärnor gärna blir lite svartvita och tänker att om premissen inte är riktig, då kan slutsatsen omöjligen vara sann.
Men det är den här.
Och det är viktigt att poängtera. För det är en oerhört viktig poäng.
Det är därför jag skrivit detta ösregn med bokstäver.
Och, icke att förglömma, för att poängtera att man inte per automatik är rasist om man vitsar kring Mo Yans namn (!).

Ja, om man kan köpa att det faktiskt går att skoja om namnet Mo Yan utan att det är rasistiskt, då kan man nog lättare märka de tillfällen då skojet de facto blir rasistiskt. Ja, då kan man låta sina kritiska klokerier sätta efter de riktiga skurkarna i stället för att bli lika bra som främligsfobikerna att se spöken i varenda hörn.

Och kanske tycka synd om Mo Yan för att han lever i en totalitär stat i stället för att det finns facebookanvändare i Sverige som gillar att vrida och vända på bokstäver.
Eller kanske rent av, i stället för att tycka synd om honom, gratulera honom till nobelpriset.
Grattis grattis, liksom. Ja Mo Yan leva!




PS. Kalla inte en Håkan för "Håkan Kråkan" om det finns en risk att han tar illa upp. (Jag gör det dock inte, så kör hårt). Och gör det definitivt inte om ditt skäl att göra det är att trycka ner, förringa eller håna Håkan. Då ska du rannsaka dig själv i stället. Och det här gäller alltså inte bara namnet Håkan, utan även Mo Yan, Gao Xingjian, Wisława Szymborska, Patrik Lundberg (sorry, jag hittar inga ordvitsar på "Patrik Lundberg") och alla andra namn. DS




* Om ni undrar vad jag vill med alla dessa parantetiserade utropstecken efter "namnet" så är det för att poängtera att det är namnet "Mo Yan" vi skojar med, inte personen Mo Yan.

** En facebookvän till en facebookvän poängterade att transkriberingen av Mo Yans namn till västerländsk skrivtradition faktiskt inte alls gjorde det mer orvitsvänligt, snarare tvärtom:
"Dock enklare på kinesiska då guǎn bl.a. betyder affär (men då med tecknet 馆 istället för 管) och 谟 respektive 业 har c:a 30 homonymer vardera. Ett språk skapat för ordvitsar :D"
Intressant.

måndag 27 augusti 2012

söndag 26 augusti 2012

Att stå på Thå.

Just det ja… det var ju Popaganda i helgen. Och jag plåtade så klart en massa. Och jag har så klart inte hunnit göra vid så många bilder än. Men bara för att jag är nöjd med att ha lyckats få i alla fall ett par schysta rutor på den smått notoriskt ljusskygga farbror Thå, så kommer här en av dem:

(Klicka på bilden för större version)

Sen kommer det inom snart, hoppas jag, fler bilder, både på Jocke och alla andra spelningar på festivalen…

måndag 28 maj 2012

Fulingen Sudre, Loreen och kulturen

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder tyckte att fel låt vann. Inte för att Loreens framförande av "Euphoria" brast i sina musikaliska kvalitéer (eller möjligtvis i sina scenografiska eller koregrafiska dito) – vilka i dylika sammanhang väl brukar anses vara tämligen centrala värderingaspekter – utan för att Loreen inte värnade om det svenska språket utan framförde sitt/vårt bidrag på så kallad utrikiska, och på så vis (i metaforisk mening) typ urinerade på vårt fina svenska språk och därmed kulturarv. 
(Huruvida Björn Söder även hyser agg mot andra osvenska drag i Loreens uppenbarelse lämnar jag här ospekulerat).

Och folk här och var, i synnerhet på sociala media, var inte sena att påtala för Björn att det där (för att uttrycka det i milda omskrivningar) kanske inte var helt smart/snällt att hävda.



Nåja, alla, även korkade, åsikter är ju faktiskt tillåtna i det här samhället, så länge de inte kommer någon till direkt skada (de indirekta skador som någon/många säkerligen kan åsamkas medelst den fördumning som korkade åsikter hypotetiskt kan medföra är ju (måhända dessvärre) svårt att reglera med demokratiska grundpelare), så Björn Söder får väl egentligen tycka vad han vill om Loreen och den eventuella skam hon sköljer över vårt land med sin ESC-seger (Personligen tycker jag det verkar vara en allmän konsensus bland svenskarna att hon med sin seger ger vårt land anledning till nationell stolthet… men jag har å andra sidan inte mina glasögon på mig just nu, så jag kan mycket väl ha avläst situationen helt galet).
Men om korkade åsikter nu tillåts så tänker jag bannemej också drämma till med en – för personligen tycker jag att det är skandal att Björn Söder själv pissar ganska ordentligt på det svenska språket.
Ta bara hans namn – till att börja med innehåller både hans för och efternamn bokstaven "ö". Denna bokstav saknas ju i världens största språk (typ spanska, kinisiska, engelska och arabiska) och verkar därvidlag kanske ganska typiskt svensk. Men sålunda är icke fallet. Nej, vårt härligt nordiskt klingande ö-ljud skrevs på den gamla goda tiden, då Sverige fortfarande var jävligt svenskt, med bokstaven ø (som ju fortfarande våra något lydigare grannar i Norge, Danmark och Färöarna använder sig av). Varianten "ö" förekommer i den nutida (svårt sönderinfluerade) svenskan tack vare att ett gäng tyskar kom och våldförde sig på vårt vackra skriftmål. (Förvisso finns de som hävdar att Björn Söder och hans parti inte är helt främmande för släktskap med vissa tyska strömningar, men officiellt tar ju SD avstånd från de strömningar som i dylika fall brukar åsyftas, så vi måste anta att även tyska influenser ses från SD-håll som besvärande urinfläckar på vår gamla hederliga futark).

Vidare kan påtalas att bara rena förekomsten av namnet "Björn" är en styggelse mot allt vad pursvensk kultur och svenskt språkbruk heter. Att ens nämna namnet på djuret björn (en farlig och skräckinjagande best) innebar i vår fina fornnordiskt svenska gammelkultur nämligen en ohygglig otur och därmed en hejdundrande synd. Namnet "Björn" (som för övrigt betyder och är etymologiskt besläktad med ordet "brun") brukade därför i stället ersättas med exempelvis "Ofreden", "Styggnacke", "Fulingen", "Storkräket" eller en av de något snällare varianterna "Skogskisse", "Myrtass", "Basse" eller "Bamsefar".

Även ordet, och därmed även namnet, "Söder" är (såklart) ett senare påfund, en äcklig mutation på vårt fina språk. Ursprungligen hette det ju Sudre, vilket var namnet på en av de fyra dvärgar (de andra hette Nordre, Austre och Vestre) som Oden placerade ut i de fyra vädersträcken för att bära upp himlavalvet.

Så så var det med den saken – skämmes, Björn!


Men, som sagt, om nu Björn (aka Storkräket, aka "den brune") Söder inte lyckas hantera det måhända motsägelsefulla faktum att kultur innebär både bevarande och förändring, så får han väl göra det, och tycka (om än alltså inkonsekvent) att man bör bevara det svenska språket, även i Eurovision Song Contest (förlåt mig, Eurotittiska Sångtävlingen) bäst fan han vill.
Ja, jag antar att han tycker det var mycket bättre på den gamla goda tiden, innan Schlagerlandet Sverige (förlåt, "Svea Slåarkonungadøme") lät osvenska fultungor ta plats vid melodifestivalmikrofonerna – exempelvis då vårt vänaste land uppå jord Europasegrade med så fina, pursvenska titlar som "Waterloo" och "Diggiloo diggilej", eller då Carola 1983 plockade en hedervärd tredjeplats med sin låt om kärlek till mörkögda främlingar.
Ja, det var tider det… fina, euforiska svenska tider…


Med väldiga hälsenor
– Semantiksmurfen

lördag 26 maj 2012

Nars Loreen

Förlåt. Ville inte vara en drygröv som på besservissrigt jävla översittarmanér klankar ner på festen – det är trevligt och bra och jättekul att (typ) hela folket kan samlas vid en gemensam glädjefull lägereld och ett gemensamt engagemang. 

Men…

…när ALLA statusuppdateringar i min facebookfeed (utom typ tre under de senaste timmarna) handlar om ESC, liksom ALLA tweets i min twitterfeed, så blossar min masspsykosfobi upp ordentligt. Ångest.
Nej, det är inte ditt fel, och det är kanske inte rationellt, men så är det.

…visst, kej, jag är säkert lite avis på alla er som har ork att bry sig om det där. Och det är väl extra tråkigt att vara utanför när ALLA är där inne. Eller kanske är jag bara bara ledsen över att inte ha någon att kolla på ESC med, vilket väl nog är vad som hade krävts för att jag skulle orka bry mig. Jag hade säkert tyckt det varit jättekul att kolla på ESC. Eller på vad som helst.

…den här vansinnigt esc-täta och höga fb- och twitter-aktiviteten känns konstig (om än inte ett dugg oväntad)…. När jag i min ungdom orkade bry mig om ESC så gjorde jag detn framför tv:n tillsammans med några polare. Gör man inte det längre? Är ni alla lika ensamma som jag och måste förmedla varenda liten tanke om vad ni ser på tv till era vänner via facebook och twitter? Det är väl i sådant fall helt okej. Att vara ensam är inte kul, och facebook och twitter är väl i viss mån till för att slippa känna sig ensam bara för att man råkar vara själv. Synd bara att så många av er är ensamma. Ni har mina tankar.
Eller har ni de facto vänner hos er i soffan som ni tycker så jävla obra om att ni hellre delar med er av alla era tankar till fb och twitter, och hellre lägger er uppmärksamhet på vad fb och twitter har att säga än att, ni vet, prata med varandra? I sådant fall skulle ni ju kanske kunna låna ut några av era soffgrannar till oss som sitter ensamma och kanske gärna skulle ha någon att prata med?

…okej, även man har sina bästaste mest älskade vänner hos sig så kan man ju få fb:a och twittra; visst kan det vara trevligt att få dela med sig till fler än bara dem i samma rum, i synnerhet om man har något så fantastiskt underfundigt att säga att det faktiskt skulle berika tillvaron hos någon av alla dem utanför rummet, hos alla andra fb-vänner och twittrare som ser exakt samma sak i sin tv-ruta som en själv. (Men, och här är jag ledsen att behöva spräcka bubblor, i 26 av 27 fall (cirka) så har man inte det, hur briljant man än tycker att man är.)
Eller har vi bara, med sociala medier, skapat oss ett så ofantligt stort bekräftelsebehov (alternativt en så stor osäkerhet på våra relationer) att de kära vi har nära inte räcker? Det får jag väl i sådant fall bara, helt utan att kasta någon skuld eller skam på någon, ledsamt konstatera.
Eller är vi bara ute efter den totala samvaron, där vi i våra feedar kan konstatera att typ alla andra tycker precis, eller i alla fall engagerar sig i samma sak som vi själva och att vi därigenom kan bli ett och samma? Ja, det är ju jättefint! Samvaro FTW!!
Förutom då för den (hypotetiska någon?) som kanske inte är med… För hen svider det kanske lite. Lite extra. Lite extra bittert.


Nåja, som sagt – jättebra att ni har kul och trevligt vid er ESC-tv! Och jag är jätteglad att Loreen verkar vinna (jag dömer här i skrivande stund efter jubel jag hör från grannhusen, ity jag ju släppt blicken från fb- och twitter-feedarna ett tag) och att ni (alla/väldigt många) blir jätteglada av det.

Och ja, det är ganska skitlöjligt att flika in ett tweet eller en fb-status om att det finns fattiga barn i Sverige mitt i esc-floden. Verkligheten är inte svartvit, att man twittrar om ESC betyder inte att man inte bryr sig om barnfattigdom, eller att ESC är helt jävla oviktigt bara för att det finns barn som är fattiga (och massa annat otäckt).
Men jag gjorde det ändå. Inte för att kasta skit på er som kollar på ESC eller fb:ar och/ eller twittrar om det, även om det kanske kunde uppfattas så, utan för att stilla min ångest över att inte göra det, och inte ens ha någon egentlig vilja att göra det. Och att därigenom känna mig ganska ensam.
Bitter? Tja, lite.
Avundssjuk? Absolut.
Missunsam? Inte ett jävla dugg.
Vill, genom att påminna om att det finns dem som befinner sig utanför den kollektiva glädjebubblan, inte klandra er som befinner sig i den – bara hoppas att ni vet att ni inte bara är glada, utan också bör skatta er lyckliga.

Och om någon, mot förmodan, råkat orka läsa det här, ända hit, så har jag kanske i alla fall lyckats få någon att uppskatta sin glädje längre ännu längre än glädjen själv räcker. Och kanske lyckats få någon som befinner sig utanför den kollektiva glädjebubblan att känna sig mindre ensam, även om hon råkar vara väldigt själv.

Så, grattis till alla! Och till Loreen!
Nu (!) tycker jag det kan vara helt på sin plats att uttrycka massa ESC-glädje, såväl som jubel från soffor och balkonger som på fb och twitter.
Ha en fortsatt underbar kväll allihopa!

Nu ska jag kontemplera det lite smålustiga faktum att det på mitt tangentbord finns en liten knapp som det står "esc" på…

fredag 25 maj 2012

Befreckelse

Det är alltid trevligt att plåta porträtt. Ibland är det ännu trevligare.


tisdag 22 maj 2012

Hammaren och skäran och lilla vickevire

Parisa Amiri la idag upp en skärmdump på sitt twitter. Den tyckte jag var rolig.
Vilket jag påpekade med en RT och med en länk på facebook, båda ackompanjerade med "Åh, guld☆ till Parisa! :-)"
Där tyckte inte alla alls att det var lika roligt som jag tyckte.

Ingen chockstormsattack förvisso, men väl ett par kommentarer som föga höll med mig:

"Ja, och snart är det dags för ett hakkors, sen laddar vi upp en bild på Pol Pot. Charmigt!"
"Osmakligt… utan att personligen ha ngn som helst överrojalistisk underton, tycker jag bara att symbolen för många års förtryck, massmord, etnisk och religiös förföljelse bara helt enkelt är osmaklig i sammanhanget…"

…från ett par kompisar som båda är väldigt kloka och som jag respekterar väldigt, även i ovan nämnda kommentarer, vilka ju är helt sanna.
Så självklart kände jag mig här ganska dum, med egot lätt sargat och med ett ömsom stressat stammande, ömsom uppgivet suckande, behov att förklara mig.
(I synnerhet för att Parisa Amiri i sin rolighet inte alls var lika dum som jag var i min taffliga spridning av den, och om inte jag förtjänar upprättelse (lite högtravande ord här kanske, menmen…) så gör i alla fall hon det.)
När jag började försöka utveckla en argumentation som svar metastaserade den emellertid, som vanligt, till en längd som passar sig bättre här, i bloggformat, än i kommentarstråden på fejan. (Ja, man får tycka att detta är ett tecken på att jag är en konfrontationsrädd fegis snarare än en som ser tillpunkttalandet som en mer fruktbar saklighetsmotor än det socialmedialt snuttifierade "Debatt"-hetset.)

För, som sagt, de där kommentarerna/kommentatorerna har ju så klart helt rätt. Det där kan man så klart tycka, och självklart är det oerhört osmakligt att använda hammaren och skäran för att anspela på massmord, förföljelse, förtryck och etnisk rensning.
Jag är dock övertygad om att Parisas intention här knappast var just en sådan anspelning. Och samtidigt vill jag hävda att hammaren och skäran i nutidshistorian är en långt mycket mer komplex symbol än hakkorset, på samma sätt som begreppet "kommunism" är betydligt mer komplext än "nazism". (Eller att en Stalinmustasch är betydligt mindre förarglig än en Hitler-dito).
När jag ser hammaren och skäran bredvid konceptet "kungligt dop" faller i alla fall mina tankar om kommunismen direkt till de (tycker jag) ganska vettiga tankarna om
arbetar- och bondeklassens – det hårda arbetets och den allmänhetliga samvarons – rätt till makt i motsats till idiotin med en av Gud eller arv tilldelad dito. Det är för mig i den här kontexten betydligt mer naturligt att tänka på dessa tidiga kommunistiska tankar snarare än på Stalin och de grymheter som skedde i kölvattnet av hans korruption av den kommunistiska värdegrunden. Ja, för mig låg helt enkelt "ett opium för folket" och bilden av en tsarfamilj som plötsligt blivit lite skakis närmare till hands för tanken än Sibirien, gulager, förföljelser och massmord.


I sammanhanget är jag övertygad om att Parisas skämt var just det, ett skämt, där humorn ligger i att ställa den rojalistiska yrans galenskap (ingen värdering från mig av rojalismen eller monarkin i övrigt här, bara av dess galenskapsdimensioner) på sin ända med en skarp konstrast. En kontrast som jag ser som tydlig mellan just det kungliga och religiösa å ena sidan och den kuvade folkmassan å den andra, men som egentligen inte ens kräver en såpass ingående analys – för man behöver inte plocka sönder det hela till intellektmolekyler utan kan stanna vid det enkla faktum att det här var menat som ett skoj och att humorn i att rita en hammaren-och-skäran-symbolen inte hade en mer hatisk undermening än "men hallå, är inte det här ändå liiiite silly?"

Jo, jag vet – "det var ju bara ett skämt" är en av de mest urbota korkade ursäkterna man kan när man gjort något dumt. Men det blir oftast dumt först när man låter det hamna i fel kontext, där någon kan ta illa upp. Och det löpte ju Parisas hammare och skära trots allt väldigt liten risk att göra – för skämtets kontext var inte att få en liten oskyldig (om än kunglig) bebba att börja gråta över att någon kunde vara så elak som att anspela på mord och ondska i en så fin och glädjefullt sammanhang som ett barndop genom att ge henne en teckning; nej skämtets kontext var en skärmdump av en möjlighet att via en larvig webbgrunka rita en teckning till en liten bebis som man egentligen inte borde ge mer uppmärksamhet än vilken annan bebis som helst.
Och även om Parisa nu tryckte på "skicka" efter att ha ritat sin hammare och skära så skulle det likt förbannat aldrig komma lilla Estelle till harms. För jo, lika övertygad som jag är om hennes intentioner med sin lilla skärmdump (Parisa får jättegärna rätta mig här om jag har fel i hela, eller delar av, min analys) lika övertygad är jag om att den lilla kungliga gullungen till tronarvinge skiter prinsessblöjan till brädden i vad några av hennes hedrande undersåtar kladdat till henne via en töntig webbwidget.

 

No harm, no foul, alltså.
…oooom det inte hade varit för att jag delade med mig av en potentiellt osmaklig symbol till en demografi utanför jargongkontexten, till människor som uppenbarligen kunde ta illa upp.

För det är ju så med symboler, de är vad man lägger i dem; vad gäller hakkorset råder ganska överväldigande konsensus om att det är proppfullt med otrevligheter. Medan en nästan lika överväldigande konsensus råder om att det kors under vilket lilla Estelle idag fick sitt namn nedpräntat som en ofrivillig bekräftelse av den augsburgska bekännelsen från 1593 är en i allmänhet god symbol, full med kärlek till nästan och andra kinder och snygga skägg…
Men man skulle även, med en inte alltför grov tweekning av argumentationen om hammaren och skäran och Stalins blodiga nävar, kunna hävda att korset i grund och botten är ett avrättningsredskap (lex Bill Hicks) eller påtala alla de ofantliga grymheter som gjordes i denna symbols namn under korstågen (eller de idioter som fortfarande gömmer sina hatbrott bakom det).
Och vad man lägger hos hammaren och skäran är, som sagt, mer komplext – ibland kan det vara en kuvad arbetare under en orättvis och ond maktfullkomlighet, men det kan även (antagligen betydligt oftare) vara just den orättvisa och onda maktfullkomligheten som läggs i betydelsen. Blod, mord, ondska och ännu mera ondska…
Det glömde jag bort lite när jag retweetade och fejsbokade, vilket var klantigt och dumt.
Ber om ursäkt för det.

Tycker dock fortfarande att Parisa var rolig (och inte alls särskilt osmaklig. I alla fall inte osmakligt osmaklig).

onsdag 9 maj 2012

Sälsamt tramsigt.

Just det ja. Var ju på Skansen. Träffade djur. Lärde mig prata säl.

 
 
 

måndag 7 maj 2012

Whatchalookinat?

Klarade av det obligatoriska årliga Skansenbesöket med syskonbarn. Tog massa bilder på djur. Alldeles för många, som vanligt. Orkar inte göra något med dem nu, så jag börjar med bara en. En pippifågel.

söndag 29 april 2012

Av hensyn till mejlskrivaren…


Ah, det är kul med läsarreaktioner. Och fascinerande att ett ynka litet ord kan få folk att gå helt bananas. Särskilt då det handlar om ett ord (eller ja, egentligen bara en ynka liten bokstav, som fått ta en eller annan bokstavs plats) som i själva verket – och i synnerhet i den text det just här handlar om – bidrar till att förenklingsfylla ett behovshål i språket.
Vilket ord mejlskrivaren i det här fallet åsyftar är väl under rådande debattklimat föga klurigt att räkna ut… 

Hen skriver så här:
"Så länge det inte är något allmänt taget beslut att använda detta så kallade könsneutrala ord måste det väl ändå vara en självklarhet att reportrar, oavsett om de jobbar på lokaltidningar eller rikstidningar håller sig till det som är vedertaget i det svenska spåket [sic?], alltså hon eller han."
 Här har hen (mejlaren) uppenbarligen missat att det faktiskt genomförts en folkomröstning om ordet, och att regeringen, Svenska Akademien, Spåkrådet och Frimurarorden därpå gemensamt (och allmänt) fattat ett beslut att ordet numera existerar. *
Hen fortsätter:
"Det kan inte vara upp till den enskilde reportern, i detta fallet chefsredaktören [sic] att bestämma om det ordet skall användas."
 ➠ Jo, det kan det faktiskt, om hen (reportern eller chefredaktören), som i det här fallet, fått en lapp från kungen som säger att det är okej!
(I övrigt torde det ju emellertid vara självfallet att en reporter/redaktör/skribent inte kan få välja och vraka, vind för våg, vilka ord hen vill ha med i en text! Hur skulle det se ut?? Då skulle ju hen för bövelen kunna skriva precis vad fan som helst!)
Ja, det är klurigt det där med spåket.

Med väldiga hälsenor
- Semantiksmurfen


* Argumentationen bakom det gemensamma (och allmänna) beslutet om ordets existens gick ut på att om ett ord både går att skriva, läsa och uttala, samt därtill har en betydelse, så torde ordet de facto finnas till. Och alla dessa kriterier tyckes tydligen infrias hos ordet ifråga.

---

PS. Av hänsyn till mejlskrivaren har jag låtit bli att använda könsspecifika pronomen då vederbörande åsyftatas, allt för att undvika att låta påskina att det handlar om en trångsynt gubbjävel. ds

PS2. Detta blogginlägg, samt de ord som det innehåller och de meningar som skapats genom sammanfogande av dessa ord, har genomgått grundlig inspektion och godkänts av samtliga tillbörliga instanser (Regeringen, Säpo, Svenska Akademien, Klass 5b på Bjällerbackaskolan i Knytlöv, Hamboringen samt min mamma). ds igen


onsdag 25 april 2012

Favorit i repris – Den objudne gästen, fast tvärt om

Satt just, apropå den här storyn som just ploppade upp om (en) Margareta Winberg, och drog mig till minnes den där gången när jag  för sissådär exakt två år sedan blev bjuden på bröllopskalas. Vilket ju var i en i vissa avseenden liknande situation.
Och just då ringer en av mina gamla arbetsgivare, som uppenbarligen satt i exakt samma tankar.
Så, eftersom jag just då funderade över att reprisera ett gammalt blogginlägg om hela tjotaballongen så ser jag samtalet som ett tecken att visst ska jag reprisa det. Närmare bestämt inlägget nedan, som är en XL-version av den krönika jag skrev i Stockholm City.

(Kan för övrigt flika in att de flesta som påpekar Winberg-parallellen för mig gör det med konstaterandet "Det var så här du skulle ha gjort, Håkan". Om det kan jag bara säga "…eh…ja-ja.")
Nåväl. Det gamla blogginlägget.

Read it and weep:


----------
Den eftertraktade (?) och (i alla fall lite) omtalade papperslappen.


Jag, en Askunge?

”Tjena! Håkan Kjellgren, Sydöstran”, presenterade jag mig, tog i hand och fortsatte: ”Hur skulle Kronprinsessan reagera om en journalist, som jag, skulle säga ’du’ till Kronprinsessan?”
Kronprinsessan var nere i Karlskrona för att besöka Blekinge Tekniska Högskola, där hon var inskriven på en kurs, och jag var ditskickad av min redaktion för att intervjua. Någon vecka tidigare hade Peter Jihde hamnat i blåsväder sedan han duat kungen, så jag tyckte väl det var lika bra att klarlägga förutsättningarna för samtalet med Kronprinsessan…

”Jo, det skulle väl vara okej,” svarade Kronprinsessan, artigt och glatt men något förbryllat.


Jaha, så blev man plötsligt du-och-tjena med Kronprinsessan. Victoria. Vickan. The Vickster.


Men även om vi hade ett trevligt och kamratligt samtal, kronprinsessan och jag, och Tarras efteråt sa till mig att det var trevligt med en journalist som för en gångs skull ställde intelligenta och sakliga frågor till Kronprinsessan, så trodde jag aldrig riktigt att mina och Victorias vägar någonsin åter skulle korsas.
Så det var med viss förvåning jag härom dagen – några år senare och numera verksam som journalist i den Kungliga Hufvudstaden – sent på kvällen kom hem och på hallmattan hittade ett makalöst stiligt kuvert, med gyllene ornament och kungen och drottningen leendes mot mig från två oklanderligt påklistrade frimärken.

Jag sprättade med sedvanlig brutalitet upp kuvertet med lillfingret och plockade upp vad som visade sig vara ett om möjligt ännu mer makalöst stiligt inbjudningskort. 
”H.K.H. Kronprinsessan Victoria och Herr Daniel Westling inbjuder Herr Håkan Kjellgren till middag med dans på Drottningholms Slott torsdagen den 17 juni 2010 kl. 19.30”.


Hoppla!


Tanke nummer 1: Någon driver med mig. Men vem skulle ha resurserna (och orken) att genomföra en så här intrikat bluff? Och varför? Bara att trycka upp ett exemplar av denna försändelse, på förnämligaste papper, måste ju kosta en smärre förmögenhet. Så om det var en polare som försökte skoja med mig så skulle vederbörande bannemej förtjäna medalj. (Och säkerligen också gjort sig skyldig till urkundsförfalskning, ja kanske till och med högmålsbrott). Så nej, inbjudan var nog äkta ändå.


Tanke nummer 2, 3, 4, 5 och 6: Vad fasen ska jag där och göra? Har inte Kronprinsessan fler vänner än att hon måste så långt ut i sin bekantskapskrets tassemarker som till en journalist hon träffade för några år sedan bara för att fylla stolarna på sin bröllopsfest? Eller bjuder de in någon helt vanlig kreti-och-pleti-snubbe på måfå bara för att mixa klientelet lite, kanske för att Daniel ska få ha någon annan ”man av folket” att leka med? Eller är det så att jag får rycka in som akutdejt till stackars Madde? Tänka sig – Vickan och Dannes närmaste vänner, resten av kungafamiljen, kanske ett gäng tronarvingar från Europas alla hörn – och så lilla jag, en enkel undersåte (ja, jag skulle i sammanhanget nästan kunna säga mig vara en ur pöbeln).


Jag konstaterade att nej, de måste ha gjort något fel – någonstans i Stockholm sitter en av bröllopsparets närmaste vänner, en stackare vid namn Håkan Kjellgren, och undrar med gråten i halsen varför han inte fått sin inbjudan.


Jag var emellertid ändå tvungen att ställa mig frågan: om jag nu faktiskt är inbjuden – hur ska jag göra?


Det mesta talade faktiskt för att jag skulle tacka nej. Först och främst skulle jag ju inte passa in (det vill säga att jag säkert skulle göra bort mig kapitalt, nervöskräkas på kungen eller spilla vin i någon prinsessas dekolletage eller inte veta vilken gaffel som är till entrérätten och vilken som är till för att klia sig i näsan). Sedan skulle det ju krångla till det ganska ordentligt för min yrkesroll och trovärdighet som journalist om jag skulle frottera mig på privat basis med landets mest mediabevakade familj. Men visst slogs jag av tanken att jag i min hand hade en gyllene biljett med ett stort ”W” på (inte ”W” som i ”Wonka”, utan ”W” som i ”Wallraff”).
Dessutom vore det ju ruskigt kaxigt att helt sonika tacka nej till den kanske mest eftertraktade fest någon svensk i min generation någonsin skulle vilja gå på. Med svepskälet att jag, typ, har tvättstugan den kvällen eller nått…
Och jag skulle nog behöva låna pengar för att ens ha råd att hyra en smoking (för jag känner inga möss eller småfåglar kapabla att sy upp en åt mig).

Nä, det skulle inte funka.


Men. Det enda argumentet för att tacka ja vägde trots allt betydligt tyngre än alla motargument sammantagna, och det ekade högljutt för min inre hörsel: Hur ofta blir man egentligen bjuden på privat prinsessbröllopsfest hemma hos Kungen och Silvia?!


Men kunde jag med gott samvete bara låta det bero för att sedan glida upp till Drottningholms slott med min inbjudan den 17 juni och låtsas som ingenting? Alls icke! Så jag slog en pling till hovet, blev kopplad till den kvinna som ansvarat för utskicket av inbjudningarna och förklarade att jo, det är en väldig ära att ha blivit inbjuden och givetvis vill jag gärna gå på festen, men jag undrar mest hur det kommer sig att jag blivit bjuden…


”Tja, jag har bara fått namn och adresser och skickat ut inbjudningarna” sa damen, och bekräftade att det verkligen var min adress hon hade på listan framför sig. ”Men du är alltså vän med Daniel Westling?”


”Nej,” svarade jag, ”men jag har träffat Kronprinsessan en gång…”


Jag fick förklara omständigheterna under vilka jag för några år sedan träffade Victoria, varpå damen sa att ”Jaha, jag får väl ta och kolla upp det här med Kronprinsessan och se hur det ligger till…”

Hon fick mitt telefonnummer och sa att hon skulle återkomma. Gott så.

Sedan krävdes det ju inte många google-sniff från min journalistnäsa för att luska ut hur det egentligen ligger till; att det minsann finns en gym-kollega till Daniel Westling som heter… ja, nu ska jag ju inte röja namnet på en oskyldig stackare som inte kan hjälpa att hovet klantat till det – men ni fattar.


Jag kan givetvis bara garva åt hela den här historien (även om jag nu går miste om en gratis finmiddag som jag bespetsat mina fattiga smaklökar på). För det var ju bara ett enkelt missförstånd, den mänskliga faktorns skojfriska halkningsförmåga. Att den nu råkade halka rakt på en Håkan Kjellgren som faktiskt träffat Kronprinsessan (ja, och till och med alltså blivit ”du” med henne) är bara ett lustigt sammanträffande. Och att Kronprinsessan och jag är jämnåriga och båda dessutom studerat vid Yale (och BTH) är bara extra märklighetsgrädde på sammanträffandemoset.


Det som i sammanhanget emellertid är väldigt märkligt, ja snudd på skandalöst och troligtvis hyfsat penibelt för hovet, är att de antagligen fått Säpo att finkamma varje litet hår på varje liten journalist som kommer ens i närheten av sommarens kungliga bröllopsyra – men samtidigt har de, av misstag, bjudit in en murvel till sitt heligaste, till den säkert privataste och maffigaste av alla privata och maffiga fester kungen och drottningen någonsin ställer till med. En journalist som dessutom jobbat på båda kvällstidningarna, och alltjämt har tentakler långt in i deras respektive redaktioner.
Joråsattööö…

Någon bröllopsfest på Drottningholm blir det nog inte för min del. För jo, min inbjudan var ju ett misstag. Och inte gråter jag för det. Jag är faktiskt nästan lättad över att slippa (för jag hade ju trots allt varit tvungen att gå om nu inbjudan verkligen varit till mig, eller hur?). Jag har inte lust att gå på en fest som jag inte egentligen är inbjuden till, och det räcker nog med en Håkan Kjellgren på middagen (om min namne nu någonsin fått sin inbjudan?). Det blir så lätt missförstånd med fler…
Men visst hade det varit trevligt att få hänga i den kungliga glansen med Vickan och Danne. Kanske kan vi ta en fika nån gång i stället? Så Victoria och Daniel (Kronprinsessparet alltså, för tydlighetens skull) – ni är givetvis hjärtligt välkomna hem till mig på Hammarbyhöjden på ett glas eller en kopp, någon gång när jag väl fått ordning i min röriga lya!I går var sista dagen att OSA till bröllopsfesten på Drottningholm den 17 juni. Jag kommer tyvärr inte kunna närvara (för jag har ju tvättstugan den kvällen). Men jag hoppas att Håkan Kjellgren ändå får det trevligt där.
Nåja, (här får ni får ursäkta den ack så uttjatade öppet-mål-referensen, men den är oundviklig) vad är väl en bal på slottet…?


 – Håkan Kjellgren (journalisten)