lördag 31 maj 2014

I know why the caged bird tweets


Två grejer som stör mig med sociala media när en känd människa har gått bort:
  1. Hur alla plötsligt faller in i en hyllningskör, RIP:ar till höger och vänster och vill få det att framstå som att just hen minsann högaktade den nu bortgångna kändisen mycket mer än alla andra och mycket före alla andra redan när den nu bortgångna kändisen levde.
  2. Folk som retar sig på hur alla plötsligt faller in i en hyllningskör, RIP:ar till höger och vänster och vill…
…okej! Ja, jag vet – nu är jag inte och klafsar med storstövlarna i motsägelserabatten (igen), men jag menar faktiskt både det första och det andra. I viss mån, helt beroende på situationen. Svart, vitt, gråskalor… (och det första tog jag, medvetet, mest med för att skapa effekt).

Anyhoo – case in point:

Att jag här nu inte gick svaromålsbananer i kommentarstråden beror självfallet på att hen som postade kommentaren inte menade något illa, tvärt om, och således inte förtjänade någon svada över sig bara för att jag råkade vara på lite dåligt humör. Och för att jag, enligt ovan, ju i någon mån instämmer med hennes åsikt.
Men jag väljer att titta en gång till och fråga mig om vid någon punkt, och i sådant fall var, just den åsikten slutar vara rimlig.
I just det här fallet tog den frågan denna form: Var Maya Angelou ett missförstått geni som ingen hade vett att uppskatta medan hon fortfarande var vid liv, för att sedan hyllas av massa kvasikulturella medlöpare?
Eh, nä.
Kanske förtjänade hon mer ännu ros (jag hittar just nu inte min facit-tariff över det där), kanske var ingen mängd lovord över hennes fantastiska livsgärning tillräcklig. Men jag tror vi kan vara ganska säkra på att, jo, hon hyllades plenty. Välförtjänt. Medan hon levde. Och hon fick höra massvis av lovord.

Visst, även denna gång fanns de så klart där i smärre drösar, fejsbokarna som hoppar på sorgebandvagnen och slentrian-RIP:ar loss sedan de läst nån Aftonbladet-artikel om att en kändis gått bort (eller ännu troligare, läst någon fejsboksväns kommentar om frånfället/artikel om frånfället. Och det är alla dessa som jag väl syftar på när jag skriver under på min första punkt ovan). Men att ur det dra slutsatsen att den bortgångne fick vänta på uppskattning till sin död är… hmm, tja, ganska jävla respektlöst gentemot dem som faktiskt högaktade den döde redan då hen var vid livet, och mot dem som faktiskt sörjer hens bortgång.

Fejsbokskommentatorn i mitt illustrerande exempel ovan menar så väl och har helt rätt i att vi ofta glömmer bort att visa vår uppskattning för någon eller någon medans tillfälle finns. Eller, i lite bredare svep, att vi inte ser att uppskatta det fina förrän det försvunnit. Det är en viktig synpunkt som hen här förtjänstfullt lyfter fram – att visa uppskattning är något som vi människor, särskilt vi jante-frusna nordbor, behöver bli bättre på.
Så varför buttrade jag till här då? Tja, den gamla vanliga käpphästen, antar jag. Sakligheten. Hur något i grunden fint och bra så lätt sveper undan sina egna fötter när sakligheten glöms bort.
Som det faktum att Maya Angelou var en högaktad poet både länge och väl redan medan hon levde.
Vilket gör att kommentatorn ovan snarast verkar vara besviken på sig själv för att inte bättre ha uppskattat (eller känt till?) Maya Angelou tidigare? Varpå det fina i hens budskap lätt tappas bort…


Det handlar som vanligt om var man tittar, om hur vi små människor har så svårt att anlägga andra perspektiv, hur vi missar de mest uppenbara saker när vi sitter och stirrar stint på vår egen lilla silkepapperstunna tankekuliss, oförmögna att med all enkelhet riva hål i den och se hur mycket och hur tydligt som pågår i den stora helheten där bakom.
Som det faktum att det trots allt är väldigt naturligt att en människa överöses med vackra or just efter att hen has left the building. För det handlar ju om en specifik definitiv händelse i personens liv (ja, den verkligt definitiva händelsen, vilket gör den än tyngre än låt säga en jämn födelsedag ett giftermål, ett nobelpris eller what-have-you). Något som i sig blir en naturlig nyhet som får folk att haja till och minnas. Och hylla.
Och är det något negativt? Visst, det hjälper inte direkt Maya Angelou, som alltjämt är jävligt död/saligen insomnad, men är inte uppmärksamheten en alltigenom positiv grej?

Jag ska inte låtsas att jag var någon stor Angelou-kännare. Jag hade väl läst en och annan dikt och visste lite vagt vem hon var (mest genom diverse popkulturella referenser). Det var ungefär tillräckligt mycket för att jag skulle ha bilden av henne som en fin och viktig människa och därför fälla en sorgsen suck inför nyheten om hennes bortgång för att sedan, i brist på annat, låta den landa i en RIP i min fejsboksstatus.
Men tack vare alla andra postuma hyllningar och lovord, alla andra RIP-svansar i mina socialmediala flöden, har jag nu lärt känna så många fler av hennes visa ord och i någon mån mer om henne som människa. Och med alla nekrologer och dödsrunor och levnadstecknande artiklar på tidningarnas kultursidor, och med alla RIP:ar i flödena delar många den upplevelsen med mig.
Hennes storhet kommer många fler, även slentrian-RIP:arna, till livs, och därigenom låts den leva vidare, kanske till och med växa.
En i sanning värdig hyllning. Ett arv.

Man kan med rätta tycka det är synd om uppskattningen av en person och hens gärning inte hinner komma hen till livs. Och fejksörjande begravningskraschare i fejsboskflödet är alltjämt rätt jävla störigt.
Men ingen riktig kärlek och/eller respekt gentemot en människa är för stor, inte heller efter hens liv tagit slut.

Med all respekt –
RIP, Maya Angelou.
 

 

PS. Är inte det här en väldigt liten grej att irritera sig över? Jo. Jag tror min irritation i viss utsträckning beror på att jag, precis som hen som skrev den illustrerande kommentaren om Maya Angelou, retar mig på hur det stundom känns som en tävling i sorg. Typ, min pappa kände Maya Angelou tusen gånger mer än din pappa kan säga… stjärnstopp! Och när någon då lägger sig på en metanivå och börjar beklaga beklagarna… det blir liksom bara för allergent. Och jepp – ironin i att jag själv, till råga på allt med ett långt jävla blogginlägg som ingen läser, nu lagt mig på en meta-meta-nivå i hela tjotaballongen undgår mig inte. Jag är således den värsta röven av dem alla. En idioternas överstepreäst. Woohoo! I win!!
Men mest handlar det faktiskt om min gamla allergi mot hur människor ofta misslyckas med att se, eller ens vilja se, annat än det lilla utsnitt av verkligheten som råkar befinna sig mitt framför näsan på dem. Och stundom skaver en enda liten pyttig prinsess-ärta betydligt mer än en hel stor beanbag.