måndag 9 mars 2015

Inga konstigheter: Självfallet är jag feminist


Det här tweetet dök upp i min feed, följt av en rad av twittrarens påföljande tweets, retweetade av en skribent/debattör som jag följer och hyser stor respekt för.



…och det gjorde mig… väldigt ledsen.
För även om generaliseringar alltid bör tas med en nypa/skopa salt, så hade jag svårt att hitta mitt saltkar i det här fallet.

Jag bet mig i tungan/twittertummen för att inte gå i svaromål mot tweetet. Detta av feministisk självbevarelsedrift; jag vill helt enkelt inte, i ett snabbt, obarmhärtigt svep, förpassas från den jämstäldhetskamp som jag tycker är så oerhört viktig. För med det (ofta förnämligt) sarkastiska lappkastet med gnällfrasen ”inte alla män…” har vi (=feministerna) effektivt desarmerat varenda ansats att ens närma sig en invändning mot den här typen av påståenden. Vilket är finemang i sissådär nio av tio fall, eftersom det alltsomoftast rör sig om just lättkränkta, ego-/androcentriska dudes/gubbs som bara råkat bli lite stötta för att de inte får visa visa vilka Schysta FeministKillar™ (för att använda det träffsäkra begrepp som just den aktuella twittrarens, liksom många andra, använt) de är.

Schyst FeministKille™
Men.
Ibland måste även feminismen/feminister skärskådas, kritiseras, deras påståenden analyseras, dekonstrueras. Detta för att den ska kunna hålla sig så saklig, stringent och stark som möjligt.


I viss mån är det förvisso sant, det twittraren säger i sitt tweet: Män kan inte, hur mycket vi än vill, förstå hur det är att som kvinna leva under det patriarkala kvinnoförtrycket, lika lite som en vit svensk kvinna vet hur det är att vara en svart amerikansk man eller en blind straight katt kan veta hur det är vara en döv gay-vovve. Kort sagt; individ A kan inte sätta sig in i exakt hur individ B har det. Vi kan bara acceptera och respektera det faktum att vi alla är olika. Den insikten är ju någonstans en grundsten i hela uppfattningen att människor är just individer, snarare än ett kön, en hudfärg, en sexualitet, en tro, en stil, en rullstol, en frisyr, en stad, en bokstavsdiagnos, en nation… etc, mm, osv… Ja, alltså det där som feminism i mångt och mycket går ut på.
Men därifrån till att hävda att män inte KAN förstå feminism…? Tjaäe, hörnidudu – det kräver en vääääldigt snäv definition av feminism, det.

I saklighetens namn ska här påtalas att påståendet i det där tweetet nyanseras något i vissa av twittrarens följande tweets. Andra av hens tweets blir, å andra sidan, ännu mer kategoriska.
Men då ytterligare andra av twittrarens tweets på ämnet* i sin tur är väldigt sansade och kloka drar jag slutsatsen att just de mer kategoriska inläggen i någon mån är skrivna i affekt. Vilket måhända inte är en ursäkt, men väl en förklaring. Och någonstans förstår jag var det kommer ifrån. Jag ser frustrationen (även om jag inte kan sätta mig in i den – jag begriper _att_ den finns/känns, om än inte exakt _hur_ den är betingad för just den här personen, och jag respekterar den; jag respekterar den såpass fullt att jag på detta sätt vill kritisera den när jag ser den riskera att lägga krokben för sig själv.)

 
 
Om jag sedan dristar mig till att se mig själv och min reaktion här och nu som det där tionde ”inte alla män…”-fallet, så är min poäng att jag inte känner mig ett dugg kränkt av påståendet i det där tweetet såsom vit, medelklassig cis-man; det är inte ett skit synd om mig som individ i förhållande till det här tweetet (eller den här typen av påståenden i allmänhet). Nej, jag blir inte ledsen för min egen skull utan för feminismens. För mig går den här typen av kategoriska påståenden nämligen stick i stäv med hela feminismen; med dess strävan efter att människor ska behandlas jämställt och värderas jämlikt som individer utifrån innehållet i deras karaktärer (för att parafrasera en klok människorättskämpe) snarare än utifrån någon människokategori de stoppats in i.
Och om vi inte vill att människor ska värderas utifrån mer eller mindre konstruerade grupptillhörigheter, ja då ska vi passa oss för att göra samma misstag själva. Om vi inte vill att en hel drös trångsynta, mindre tankestarka gubbjävlar kategoriskt ska avfärda feminister som ett pack rabiata manshatande lesbianer som tycker att män är överflödiga djur (som kanske rentav bör utrotas; pick your nidbild) – ja, då behöver vi helt enkelt inte ösa ett par badkar på deras kvarnar…?
För jo, den här typen av kategoriska påståenden om feminism gör tyvärr det; de föder, i det minst hemska fallet, massa trumpna gnäll om ”inte alla män…”, i det värsta fallet en manlig låsning som omöjliggör för vissa män att nå insikten att jämställdhet är något de faktiskt bör sträva efter (en låsning som kanske sedan följs av en bitterhet där de kategoriskt rättfärdigar patriarkala strukturer och ser kvinnor som lägre stående, för att sedan (om vi ska hårdra det) gå hem och banka skiten ur sina stackars fruar.)

Jag menar nu inte att vi ska göra feminismen till en manege där Schysta FeministKillar™ ska få fritt utrymme att spatsera omkring och gnälla sina ”inte alla män…”(dessa mår nog bara bra av att ges tillfälle att ta en funderare över vad de tror feminism är, och se över sin egen roll i den) men vi kan inte stänga dörren för männen på grund av risken att det kan slinka in en Schyst FeministKille™. Om så skulle ske, så kan vi väl helt enkelt fnissa lite lagom skälmskt åt dem och, i den mån det går, klarlägga för dem var de behöver tänka till.
(Jepp, jag är helt på det klara med att vissa av er kanske, trots mina ansatser till saklighet, sitter och fnissar över hur jag med det här inlägget, ironiskt nog, struttar omkring med en logga misstänkt lik Schyst FeministKille™ på tishan… Det bjussar jag på – fnissa på; bara det inte får er att blankt strunta i vad jag har att säga. Tycker ni sedan att det inte finns något att hämta här – fine. Men dra ur det inte slutsatsen att det skulle bero på att jag är man).
Om feminismen inte kan inkludera sakliga och sunda argument och en strävan efter jämställdhet oavsett varifrån den kommer, då har den redan förlorat; då har den själv fastnat i den svartvitt binära tankefälla som den i hela sitt väsen är till för att radera.
Den enda polarisering som möjligtvis är relevant här är Rätt vs Fel; om feminismen ska polariseras mot något så är det mot patriarkatet, inte mot män.

 
 
Jag kan utan några som helst problem leva med att inte ha tolkningsföreträde i kvinnors syn på hur ett patriarkat som systematiskt förtrycker kvinnor – av den enkla anledningen att jag så klart inte har det tolkningsföreträdet. Därvidlag kan jag även kan leva med att stundom behöva ta ett andetag och helt sonika hålla käften när det rycker i mitt pekfinger och jag känner ett ”inte alla män…” börja formas på min tunga. För ofta finns det någon som inte är man som har precis samma sak som jag att säga, och säkerligen mycket bättre.
Men jag har svårt att stå stum bi när jag märker att en feminists argumentatoriska skosnören har gått upp. Vilket dessvärre händer gång efter annan (eftersom feminister också är människor, och ibland går människors skosnören upp).

Och om jag i den trångsynta gubbjävelns ögon är en rabiat flata för att jag ställer mig bakom feminismen så kan jag leva med det med. Men jag har liksom lite svårigheter att sedan faktiskt vara en rabiat flata i realiteten. Av den enkla anledningen att jag ju, i en väldans massa avseenden, inte är det. Även om jag ser mig själv som – nej, ÄR – en feminist. Ja, självfallet är jag feminist. För jag ser jämställdhet som en självklarhet och därför icke-jämställdhet som ett fel som måste rättas till.

 


* Notera att jag på intet sätt vill hänga ut eller klanka på personen bakom det tweet som föranlett denna text (eller hen som retweetat det). Därför har jag anonymiserat hen, och jag vill än en gång påpeka att hens tweets i allmänhets tycks vara sunda, och att just det här tweetet bara används som exempel på ett problem som feminismen stundom råkar ut för; ett tweet som just den här gången råkade bli katalysator för det här blogginlägget.