tisdag 30 september 2014

Kulturkrumelurigheter från Kurrekurreduttön

Plötsligt, en liten stilla (och överdrivet kvasiakademiskt påannonserad) fundering kring vår samtids ständigt återkommande, irrationellt högljudda och tröttsamt skevkränkta uttryck för kolonialistisk konditorinomenklatur och tvärkonservativ barnboksortodoxi:
Undrar hur debattklimatet – ja, det politiska samhällsläget överlag – skulle ha sett ut idag, nådens år 2014, om ordet "negerkung" redigerats bort ut "Pippi i Söderhavet" redan 1970 (för 44 år sedan, matem.reds.anm) då Astrid Lindgren själv påtalade ordets påfallande olämpliga otidsenlighet…
http://www.mynewsdesk.com/se/saltkraakan-ab/news/pippi-tv-serien-restaureras-av-svt-93959





onsdag 17 september 2014

Vi bor inte på landet – men väl i

    
Först skrev Joakim Lamotte en text.
Sen, på grund av att han reagerade på den texten, skrev Christoffer Röstlund en text.

(Okej, i själva verket började det lite tidigare än så. Ja, en bra bit tidigare, faktiskt. Och det började precis som Bibeln: I begynnelsen var ordet… och ordet var på både gott och ont. Det började alltså med att människan lärde sig kommunicera med ord, med uttryck. Med språk. Vilket hen säkerligen först gjorde genom att särskilja binära motsatser; natt och dag, mörker och ljus, varmt och kallt, här och där, gott och ont… Detta gjorde att människans hjärna, allteftersom språket och människans tillvaro utvecklades, strukturerade sig på ett sådant sätt att dessa binära motsatsförhållande alltsomoftast låg väldigt nära till hands när hen ville förstå sig på omgivningen, och vips hade människan vant sig vid att ställa poler mot varandra för att beskriva verkligheten så till den grad att hen trodde att verkligheten var bestående enbart av sådana motpoler. Svart och vitt. Alltmedan den faktiska verkligheten så klart envisade sig med att utgöras av en oändlig mängd gråskalor och färger och nyanser. "Svart och vitt" blev "vi och de", och så rullade det på, i konflikt efter konflikt efter strid efter krig, i århundrade på åter århundrade. Och sen kom Hitler. Och lyckades kapitalisera på människans benägenhet att tänka svartvitt, och plötsligt gick allt käpprätt åt helsiket. Tackålov lyckades mänskligheten den gången få någotsånär rätsida på alltihopet i elfte timmen, precis innan allt var förlorat. Men trots att mänskligheten på grund av sin enfald just stirrat sin fullständiga undergång i vitögat så fanns det fortfarande vissa människor som inte kunde låta bli att missuppfatta mänsklighetens stora "Vi" som ett "Vi och De" – och en vacker måndagsmorgon i mitten av september 2014 hade Sverigedemokraterna plötsligt fått 13 procent av rösterna i det svenska riksdagsvalet. Och många av de 13 procenten kom av allt att döma från landsbygden, en landsbygd som den svenska mediakåren på senare år, av lika mycket att döma, blivit allt sämre på att representera och beakta, vilket troligtvis låg bakom den känsla av alienering som hos många måhända ledde hela vägen till SD-valsedeln.
Och skrev Joakim Lamotte en text.
)

Sen bidde det, för att använda ett aktuellt ord, ett ordentligt käbbel mellan Lamotte och Röstlund.

 

Det går inte att komma ifrån att många, fler och fler, svenskar tappat förtroendet inte bara för de "etablerade" politiska partierna utan även för de murvlar som i många fall har som uppgift att bevaka makthavarna. Detta är ett förbannat stort problem. Folk, inte minst på landsbygden, har tappat förtroende för journalistkåren, för att den faktiskt gör sitt jobb, för att den gör det bra och rätt. Journalistkåren har i viss mån sig själv att skylla – för att den, av ekonomiskt tvång eller dumhet, producerat så mycket fluffig skit att befolkningen fått svårt att ske den stora merpart av ruskigt bra, samvetsgrann, korrekt och proffsigt – och oerhört viktig – journalistik som döljs där bakom.

Så hur ska vi återfå förtroendet? Och hur ska vi sedan backa upp det förtroendet med att faktiskt ha en bättre förankring ute i landet, utanför Stockholm?
Ett bra sätt är att inte tvinga alla journalister att flytta till Stockholm för att ha en chans till jobb och överlevnad. Ett dåligt sätt att undvika det tvånget är att lägga ner alla sina lokalredaktioner. (*host-tv4-host*)

För de flesta murvlar i Stockholm (en ganska förkrossande majoritet, skulle jag våga påstå) kommer
ju för övrigt från landsbygden och har sin journalistiska grund där.

 

Av matchen Lamotte vs Röstlund vs Landsbygden att döma finns det uppenbarligen (åtminstone) två sidor av det journalistiska landsbygdsmyntet. Röstlund och Lamotte har anlagt varsitt perspektiv, och båda har de, i sann mänsklig polemisk anda, positionerat sig på vardera baslinjen, så långt ifrån varandra de kan, varifrån det sällan går särskilt bra att smasha.
Det finns säkerligen såväl godtagbara poänger som aspekter som tål kritik i både Röstlunds och Lamottes text. Men att det alltsomoftast finns både bra och dåligt att peka på i olika sidor av en debatt betyder ju inte att alla har har rätt (och/eller fel) hela tiden… Så för att hinta om vilken av de två aktuella myntsidorna jag krona-klave-väljer (och visst, jag är lite vänpartisk, men ändå) – låt mig punkta upp ett gäng synpunkter appropå munhuggningen de två journalisterna emellan, såsom Dagens media återgett den:
  1. Jag tycker, till skillnad från Joakim Lamotte, att Christoffer är en rasande stilig karl! Trevlig och smart är han också. Lite arg ibland, men fan trot! (Joakim Lamottes arsle har jag dessvärre/dessbättre inte tillräcklig insikt i för att kunna uttala mig om).
  2. "Mental lådbil" är ett alldeles fantastiskt uttryck! *nynnar på refrängen till "Mental lådbil" av Ebba Grön* 
  3. Jag har nog fan aldrig träffat en landsbygdsk Stockholmsmurvel som minns så väl och troget var hen kommer ifrån som Christoffer.
  4. Att "ta tag i sitt liv" är garanterat något som både Christoffer och väldigt många andra journalister i den här stan, jag skulle säga en påtaglig majoritet, kämpar som djur med. För de allra flesta är livet i journalistbranschen nämligen inte alls lätt i den här stan (heller). Det finns några (relativt få) som haft turen, i kombination med den stora talang och kampvilja som så vansinnigt många fler har, att glida till positioner när de blivit både etablerade, välkänt respekterade, creddiga och välavlönade. Och jag tror att det är de som fått klä skott/utgöra den gängse bilden av "Stockholmsjournalisten". Men de flesta Stockholmsjournalister är inte den Stockholmsjournalistern. Och även den Stockholmsjournalisten, i de fall hen kommer från någon annan stans i vårt avlånga land, bär nog alltsomoftast sitt ursprung, om inte på manschetten så nära hjärtat.
  5. Som jag antydde ovan, så är det pekande skuldfingret i frågan om den av media bortglömda/-slarvade landsbygden så in i helvete skevt – det är inte enskilda journalister i Stockholm eller en grupp av dem som är att skylla för den massmediala Stockholmscentreringen. Det är mediaföretagen (eller, för att sväva ut ännu mer, den stora ogreppbara "branch-helhet" och den verklighet de verkar i) som är det. Med den smått groteska övertaligheten på kanonduktiga journalister (i förhållande till antalet uppdrag och tjänster) i det här landet så är det inte särskilt svårt att hitta bra folk till de relativt få arbetsplatser som finns till dem uti i landet, utanför Stockholm, och även de har vid sidan av sin yrkesskicklighet och sitt myckna stretande haft en gnutta tur för att lyckas hamna på ett ställe där de, i alla fall någotsånär, kan försörja sig på sitt yrke. Men om den arbetsplatsen, den tjänsten eller det uppdraget, plötsligt inte skulle funka längre – ja, då har en i de allra flesta fall bara en stans att ta vägen för att ha en rimlig chans att kunna fortsätta med det jobb en vigt sitt liv åt: till den stad där det finns tillräckligt många mediaaktörer för att man (nästan) ska kunna hålla sig flytande trots osäkerheten och de ständigt krackelerande anställningarna – har man bara krånglat till sig ett åkband så kan man (med lite tur, även här) snurra massa varv i LAS-karusellen, kanske med någon liten avstickare till Lustiga informatörshuset eller Frilansbergådalbanan (eller Fritt fall), innan en spyr eller ramlar av. Men det är bara i Stockholm det funkar. Och när vi väl sitter här i den kungliga hufvudstaden är det inte så jävla lätt att bevaka landsbygden. Go figure! Men glömmer var vi kommit ifrån, nä, det gör nog ytterst få av oss, och i väldigt liten utsträckning.
    Missförstå mig rätt: Jag älskar Stockholm, att bo och jobba här – men det var ingen romantisk "nu-ska-jag-till-hippa-mediahuvudstaden-och-göra-glassig-murvelkarriär"-dröm som förde mig hit, det var för att jag var tvungen att röra på mig för att klara mig med yrkes/livet i behåll, och då var det här det enda alternativet. (En jävla tur att Stockholm då råkar vara cirka den enda stad i Sverige vid sidan av min alltida hemstad Karlskrona som bjussar på en massa vatten och öar till höger och vänster, annars hade jag blivit skogstokig på riktigt).

    …och det känns som en ynnest att få bo i en stad där betydligt färre än riksgenomsnittet (om än skrämmande många, och allt fler) röstar på ett parti som gör politik av att ständigt bända loss ett "de" från "vi". Men jag ser ändå hjärtans gärna att den skillnaden jämnas ut, och då självklart inte genom att Stockholm kommer ikapp siffrorna ute i landet, utan genom att de (ja du ser; här har vi en vi-och-de-uppdelning som samhället och dess makthavare, i sin evinnerliga vishet och enfald, lyckats skapa) krymper ner till vår nivå. Lyckas vi med att få "dem" att åter bli en del av "oss" (och, därmed, oss att åter bli en del av dem) så kommer nog de där otäcka siffrorna sedan fortsätta dala av bara farten, tills de snart bara *påff* försvinner – i alla fall från den makt som vi har gett förtroendet och uppgiften att göra tillvaron så bra som möjligt för oss. För oss alla.