tisdag 21 december 2010

Samtalsterapi eller feministiskt uppror? Or both?

Äsch, nu blev 140 twittertecken för lite igen. Tar det här i stället, eftersom jag är för feg (eller vis?) för att kasta mig in bland kommentarstrollen på Aftonbladets webb…

Så, apropå min vän Natalias text:

Visst, det är lätt att en grej som #prataomdet skenar och blir väl mycket narcissistisk kvasiterapi… (vilket det ju mycket riktigt, i någon mån, också gjort).
Men måste varje enskilt inlägg i #prataomdet vara ett feministiskt uppror? Sa någon att det skulle vara det? Jag vill tro att det här handlar om det stora perspektivet och den stora effekten, om att just våga/kunna Prata Om Det (snarare än vittnesmål om vidriga incestupplevelser och anekdoter om halvtrista fylleligg), och på så vis ge sex (i allmänhet) mer språk, mer kommunikation, mer kartor över gråzonerna och deras våldsamma fallgropar.
Och om folk i samma veva får möjligheten att prata av sig lite (och är det något fel i att göra det; jag kräks i allmänhet på självhjälpstrams, men att få prata ut ser jag oftast som något positivt), gör det något?
Att vi pratar om det berövar oss för den delen inte heller på något vis möjligheten att prata om andra saker som är viktiga att prata om‚ som exempelvis det sexuella våldet och tortyren i Kongo.

Nåväl. Har ju skrivit massa om det här redan, nedan.
Och de narcissistiska dimensionerna i #prataomdet-fenomenet, och vikten av att samtidigt ha rätt att INTE prata om det, har jag kommenterat här (kommentar till blogginlägg).

söndag 19 december 2010

**

För alla er som såg bilden i mitt förrförra inlägg (vilket är exakt och precis noll personer och inte en enda kotte) och frågade sig varför jag inte photoshoppat in ett metspö i famnen på Fru Velander, så är det självklara svaret att det skulle ha varit alldeles för uppenbart. Och inte alls lika meta även om det skulle vara mer meta.

I stället får ni här en gammal liten dikt som jag skrev en gång i tiden. Helt apropå alltså.


Meta

Jag satt länge med mitt spö vid vattnet.
Plötsligt lyckades jag fånga
en krok med en mask på.


Jag har inget att prata om men en hel del att säga


Tisdagskväll. Jag sitter
och läser senaste numret av Bang. Maria-Pia Boëthius tycker "att unga tjejer behöver knulla runt jättemycket, minst lika mycket som unga killar".
Jag vet inte varför jag blir så kluven av att läsa det. Kanske för att jag som ung kille inte alls knullade runt jättemycket. Jag knullade inte runt över huvud taget. Faktum är att jag knappt knullade alls. Jag knullar fortfarande inte runt jättemycket ens när jag blivit äldre kille (eller "man", jag är ju trots allt 33. Får jag kallas "man" även om jag inte har knullat runt jättemycket?).
Eller nej, det kan ju inte vara fel det hon tycker. Vi snackar ju om Maria-Pia-För-Fan Boëthius! Ja, hon har ju givetvis rätt. Men ändå…

Bara minuten senare fastnar mitt svepande öga på ett nytt inlägg i min twitterfeed. Det är från Johanna Koljonen. Det kommer snart att följas av ytterligare ett. Och ytterligare ett och ännu ett och ännu ett. Fler twittrare kommer att haka på. De (och jag) kommer uppmana Johanna att våga prata om det. Börjar själva prata om det. Det kommer att sprida sig, snabbt, hashtagen #prataomdet blir en lavin, ett fenomen, som snart sprider sig utanför twitter, ut i den stora vida debatten.
Det är till de här tweetsen, redan de första, som Maria-Pias ord verkligen clashar i mina tankar.

Johanna Koljonens inledande tweets berättar inte bara att hon själv befunnit sig i sammanhang där gränsen blivit suddig mellan å ena sidan sexuell vilja och njutning och å den andra våld – de belyser också just den där suddigheten, om att det inte alltid är så lätt att säga vad som är rätt och fel, att det faktiskt kan kännas rätt och fel samtidigt. Och att detta är ett vanligt förekommande krux (vilket den följande #prataomdet-aktiviteten på twitter snart blir ett bevis på) som vi bara kan få bukt med om vi kan ge det ett språk, om vi vågar att – prata om det.
Och, väljer jag att tolka det som, att vi därför behöver prata inte bara om de tillfällen och de erfarenheter då gränsen mellan ömsesidig njutning och utnyttjande våld suddats ut, utan även om just suddigheten, om känslorna och motsägelserna, om sex i allmänhet – och på så vis i bättre utsträckning undvika att det inträffar någon form av sexuellt utnyttjande till följd av ett kommunikationsmisslyckande eller en skev maktfördelning parterna emellan.

* * *

Det är där Boëthius uppmananing, trots sin (utgår jag ifrån jag) goda intention, känns väldigt olustig. För ju mer man knullar runt, desto oftare torde man rimligtvis ställas inför det faktum att sex trots allt är ett möte mellan två olika uppfattningar, mellan olika förväntningar och känslouppsättningar och viljor. Ett möte där den där suddigheten därför lätt uppstår, där kommunikationen lätt kajkar och den ena parten lätt hamnar i trubbel.
Människor är alltid olika varandra, och det som skiljer en person från en annan, exempelvis mig från en kvinna, vem som helst, är inte främst våra kön (eller för den delen tro eller ursprung eller nationalitet eller hudfärg eller sexuella läggning), utan det enkla faktum att vi är olika individer. Men aldrig blir detta faktum så påtagligt som i ett sexuellt sammanhang, och jag tror att det är därför man lätt begår misstaget att ge könsskillnaderna så stor vikt och hänga upp sig på något kvinnor-är-från-Venus-män-är-från-Mars-trams som sedermera blir en alldeles för bördig grogrund för ojämställdhet, sexism och genusbetingat maktmissbruk. I stället för att bejaka både skillnaderna och likheterna mellan varandra som individer.

Det är nog ordet "behöver" i Boëthius åsikt som kliar obehagligt i mina tankar och känslor. Jag låter bli att tolka hennes "unga killar" som ett generaliserande felslut (även om den kritiska tolkningen också torde ha viss relevans i jämställdhetsdebatten), för det är inte riktigt det som stör mig (inte i det här sammanhanget) utan ställer mig i stället frågan: "behöver" unga tjejer (eller för den delen unga killar) verkligen knulla runt?

* * *

Jag förlorade min oskuld när jag var 19. Ganska sent, antar jag. Men att det var "sent" gör mig inget, och det gjorde mig inget då. Visst, som tonårskille var jag givetvis, som vilken tonårskille som helst, kåt mest hela tiden och ville självfallet få ligga mest hela tiden. Men jag kände inte för den sakens skull att jag var tvungen att veva ut kuken och sätta den i arbete vid första bästa tillfälle. Någonstans ifrågasatte jag nog ganska tidigt i min sexuella förvirring de allmänna uppfattningarna och snacken och förväntningarna, och blev därigenom tämligen trygg i både min sexualitet och min kättja. Trygg nog att inte behöva knulla runt eller ens få förstagångsligget överstökat för att bevisa den. Det var inte någon ideologisk eller idealistisk eller ens särskilt pragmatisk ståndpunkt – jag sket nog bara helt enkelt i "samhällsnormernas påtryckningar" och tänkte att när det händer så händer det, och då kommer det troligtvis/förhoppningsvis vara fint och otvunget och naturligt.
Vilket det sedermera var.
Okej, det är inte så att allt sex jag haft sedan dess varit alldeles perfekt, men jag har aldrig känt att det varit nervöst över tjusningens gräns eller att det varit tvunget eller ovilligt, utan att det funnits en kommunikation och en samklang, om inte alltid i orgasmen så i alla fall i viljan. (Vågar jag tro att det inte känts något tvång hos mina partners heller? Ja, jag vågar tro det, men jag vågar inte utgå ifrån det).

Jag knullar fortfarande inte runt, inte ens lite. Och det var ett bra tag sedan jag hade ett seriöst förhållande, så you do the matte… Precis – jag har alltså inte sex särskilt ofta. Och jo, det var ett bra tag sen nu.
Och jo, visst saknar jag det. Mycket. Och jo, visst vill jag ha det. Mycket. (Och när någon omtänksam vän påpekar att jag verkligen behöver få ligga så har vederbörande väldigt rätt).
Men grejen är att det ändå inte gör mig särskilt mycket. Det är liksom ingen jättebig deal. På grund av att sex inte heller är, eller behöver vara, någon big deal… och, motsägelsefullt nog, samtidigt/just därför är en big deal.
Det är nog, inser jag i skrivande stund, i denna motsägelse som så mycket av både värdet och kruxet med sex ligger – det är en big deal genom att inte vara det. Huh? Jo, så här: när det sker helt ärligt och naturligt – som en "ingen big deal" – som en inte avsaknad av kommunikation utan som en del och en renodling av kommunikation – det är då det blir fantastiskt, och därmed en big deal.
Det är det sexet jag saknar och vill ha. Och det finner jag, för egen del, bara vara möjligt i en seriös relation.
Visst, den där ärligheten, det kravlösa, kommunikativt klara, på-samma-våglängd-sexet kan givetvis infinna sig även i ett engångsligg, i ett opersonligt, tillfälligt, rent kroppsligt knull precis som i det djupt relationsodlade, samklingande älskandet. (Och jo, självfallet kan man ha ett samstämmigt, nästan helt "bara kroppsligt" råknull även i en djup relation).
Men risken är nog betydligt större att det inte gör det, att olikheterna parterna emellan gör sig alltför påminda och att jämvikten i maktförhållandet tappas bort och någon utnyttjas eller känner sig utnyttjad, eller ännu värre.
Och den risken vill inte jag försätta mig, eller min partner, i.
Om man vill tolka detta som att jag är ärlig och säker i mig själv, som att jag är omtänksam, som att jag är en überromantiskt förblindad dåre eller som att jag bara är konflikträdd lägger jag mig inte i. Och kanske beror mina svårigheter att hitta en någotsånär seriös relation (och därmed min låga sexfrekvens) på en kräsenhet grundad i en befängt, snudd på osunt, romantikbesatt kärlek som drabbade mig alldeles för tidigt, som aldrig blev riktigt besvarad, och som varade alldeles för länge. Men det hör inte riktigt hit.

Är jag rädd för sex? Inte alls. Är jag rädd för att bli sårad? Tja, lite. Är jag rädd för att såra? Ja.
Skulle jag ha svårt att ragga mig till engångsligg om jag verkligen ville? Nej, knappast. Det är inte så att möjligheterna inte finns. Även om jag haft, och alltjämt stundom har, rejäla mentala svackor där min självkänsla inte anser sig ha något värde att tala om, så vet jag att jag är tillräckligt socialt kompetent och attraktiv nog för att inte ha några större problem att fixa en bortamatch eller ett nattsällskap med mig hem. Men jag känner sällan något behov av det.
Visst har jag sexuella behov, liksom behov av "bara fysisk närhet". Men den där verkliga närheten känner jag inte att jag får i ett engångsligg, och utloppet för de rent hormonella drifterna klarar jag, om ni ursäktar den obligatoriska ordvitsen, av alldeles utmärkt på/med egen hand. (Inget konstigt det heller; gott ett ämne som man också bör kunna prata mer om)

Som sagt, det gör mig inte direkt något att inte ha sex särskilt ofta.
Problemet (om det nu föreligger något egentligt problem) är att jag, om man utgår från de normer jag ser i den allmänna synen på sex, känner att det borde göra mig något, att det liksom inte är okej att inte ha sex, att det är fel på mig för att jag inte har det titt som tätt.
Det är kanske bara en känsla, men jag grundar den i alla fall lite på hur mitt "ointresse" för tillfälligt sex i allmänhet tolkas av andra människor. Det händer gång efter annan att folk tror att eftersom jag – en någotsånär vältalig, smart, cool, omtyckt och snygg snubbe – varken har flickvän eller tillfälliga sexuella relationer med kvinnor så är jag gay. Eller kanske rentav asexuell. Det tycks helt enkelt vara mer naturligt att dra slutsatsen att jag är homosexuell (eller asexuell) än att jag bara inte är särskilt intresserad av ett opersonligt engångsligg. Det gör mig, känslomässigt, inget om folk tror att jag är gay (eller för den delen asexuell, även om just den uppfattningen givetvis potentiellt skulle svida lite…går mina feromoner verkligen på sådan sparlåga?) – men det gör ju, rent praktiskt, knappast några under för mina strävan och mina förhoppningar att hitta Den där Tjejen att bygga den där djupa fina relationen (och det där djupa, fina sexet) med.
För det är ju inte så att jag på något vis ogillar att ha sex. Jag älskar att knulla. Eller rättare sagt: jag gillar verkligen att knulla. Som fan. Så klart. Och, om jag får tillåtas vara lite romcomklyschig, jag älskar att älska (och tycker lite synd om dem som menar att det inte finns någon skillnad mellan begreppen).

Så det faktum att jag inte har sex särskilt ofta är inget frivillig celibat eller någon idealistisk avhållsamhet. Det är bara min gamla vanliga när-det-händer-så-händer-det-inställning.
Och att jag inte har sex särskilt ofta är ingenting jag skäms för. Inte det minsta. Det är ju inget konstigt (de flesta människor ägnar sig ju trots allt åt att inte sex mest hela tiden).
Men även om jag inte känner någon skam i det så är det är givetvis inget jag direkt tar upp när jag för första gången skakar hand med en ny bekantskap, lika lite som jag introducerar mig genom att berätta om mina depressioner eller mina mardrömmar eller mina runkvanor.
Om dessa ämnen skulle föras på tal så skulle jag nog inte ha några problem att stå för den jag är och prata ärligt och förhållandevis oskämmigt om dem. Men de förs sällan på tal. Och ämnet Att Inte Ha Sex förs så gott som aldrig på tal (förutom då möjligtvis utifrån ett högerkristet eller något annat religiöst betingat avhållsamhetsperspektiv, vilket det alltså inte handlar om här).
Trots att det finns mycket mer att lyfta fram i sexdebatten och den allmänna synen på sex – i synnerhet de gråzoner och den kommunikationsproblematik som Johanna Koljonen lyft fram och, glädjande nog, nu fått många att tala om – så har vi ändå en förhållandevis tolerant sexualdebatt i det här landet; även om det inte kan poängteras ofta nog så får man gång efter annan veta att det är helt okej med ditten och datten, med den och den läggningen, med den och den böjelsen eller perversionen, så länge ingen tar skada av det. Men jag har nog faktiskt nästan aldrig hört det sägas att det är helt okej att vara en "hyfsat normal (vad nu det är?) kille/man eller tjej/kvinna" som är straight och bekväm och säker i sin sexualitet och som gillar sex men som likväl inte har det särskilt ofta. Beror det på att det är en självklarhet eller på att det är jättekonstigt? Jag tror att det är det förstnämnda, men grejen är att jag inte kan veta säkert – för man pratar aldrig om det.
Det känns liksom som att det är mer acceptabelt att vara sexmissbrukare än att vara den totala motsatsen.

Kan det rent av vara så att det är snudd på stigmatiserande i vårt öppensinnade och sexuellt frigjorda samhälle att inte ha sex? Och är det i sådant fall inte troligt att det i denna stigmatisering skapas en runtknullad sexnorm där många kanske drivs till att känna att det finns krav – från Maria-Pia Boëthius, från Julian Assange, från bästa kompisen, från kollegan, från engångsligget, från partnern, från media, från samhället – vilka gör att man stundom hamnar i de där situationerna där kommunikationen fallerar, där förvirring kommer in i bilden, där gränserna suddas ut, där saker spårar ur, går för långt, där njutning blir till våld, och där en människa blir ett offer utan att den andra nödvändigtvis behöver vara en ondskefull förövare?

Det kan, liksom i många liknande fall, mycket väl vara så att Julian Assange således "bara hade sex", ett helt vanligt ömsesidigt villigt runtknull av en typ vars möjlighet han i egenskap av beundrad informationsmessias säkert ställs inför ganska ofta (…kanske; det vet jag givetvis ingenting om – men jag är ganska övertygad om att han har haft maktens överhand i de sexuella möten som nu skapat sånt hullabaloo), samtidigt som den han hade sex med blev sexuellt utnyttjad, antastad, förgripen på. Två motstridiga sanningar. Motstridiga, men likväl sanna, båda två.
Jag tror att en pudelskärna i den här motsägelsen/sexvåldsproblematiken är att den rådande utgångspunkten alltför ofta är makthavarens logik – att om det inte finns någon förövare så finns det inget offer – medan utgångspunkten naturligtvis borde vara den andra, den omvända logiken – att om det finns ett offer så finns det en förövare.
Och för att skapa en möjlighet att lösa den gordiska knut som är den här motsägelsen och bringa en någotsånär klar bild av de svåra gråzoner som finns i det sexuella mötet – då måste vi prata om det.

* * *

Faktum är att jag inte alls vet hur ovanlig jag är i min relativt (?) låga grad av sexuell aktivitet. För det det pratas ju aldrig om det. Men det borde väl inte vara så ovanligt…eller? Eller så är jag jättekonstig. Men det gör mig inget.

Det här är inget förhållningssätt som jag predikar eller vill tvinga på någon. Min poäng är ju att vi alla känner olika inför det här. Vill man knulla runt så fine by me, så länge det inte skadar någon. Men självfallet tror jag på mitt eget sexuella levnadsval (om man nu kan kalla mitt ganska tillbakalutade ickehets som ett levnadsval), annars hade jag väl levt ett mer runtknullande liv?
Och jag vill gärna lyfta fram att möjligheten finns, att det är okej att inte knulla en massa om man inte vill det (oavsett om denna "ovilja" är fysisk/sexuell eller känslomässig). För jag tror att det är först när man låter icke-sex vara en realitet eller en möjlighet som ett "nej" får en faktiskt innebörd, blir ett budskap som verkligen går hem med samma styrka som ett knä i skrevet.
Jag tycker att man gott kan och behöver prata om det.
Jag pratar om det.

* * *

Och även om jag tycker att man ska få knulla runt bäst man vill så känns det som att det finns en poäng i att inte göra det. En känsla som stärks inte minst när jag tar del av de många berättelser lyfts fram under twitterepitetet #prataomdet.
Deras mängd, och i synnerhet att de i så hög grad är från kvinnor och tjejer, gör mig skraj. Men inte förvånad – våra skeva genusnormer lär oss ju i allmänhet att mannen ska vara den mäktiga och kvinnan den underkastade, en norm som jag tror att till och med den visaste och mest hårdhudade feminist skulle kunna falla offer för i en sexuell relation.

Men även om jag inte blir förvånad över att det är så slås jag av hur vanligt det är – det verkar som att nästan varje tjej/kvinna har någon erfarenhet av de här gråzonerna, av att känna sig utnyttjad, kränkt eller rent av våldtagen. Men knappt någon man tycks ha upplevt det. Vare sig att ha blivit utnyttjad eller att ha utnyttjat.
Jag tror definitivt att även män – om de skulle ta och skala av sig genussamhällets uniform – skulle kunna känna sig sexuellt utnyttjade. Men tyvärr, om jag får dristas till en genusgeneralisering, företar sig nog sällan män den avskalningen (Nej, jag önskar givetvis inte att män utifrån någon gruppskyldig hämndrättvisa borde bli, eller känna sig, sexuellt utnyttjade, men gärna att män kunde bli lite bättre på att betrakta och ifrågasätta sin könsroll, såväl i generella som i sexuella avseenden och situationer).

I mina sexuella relationer har det, vilket ni säkert förstått av allt jag dryftat ovan, oftast varit jag som varit den minst erfarne, och därför den "underlägsne" (om någon av oss nu varit det). Eller så har min "underlägsenhet" berott på att den typ av tjejer jag fallit/faller för knappast varit/är av den mähäigt underkastande typen. Eller både och. Hursomhelst så har jag aldrig känt att jag behövt ta befälet eller utöva någon makt. Eller för den del att inta en underlägsen position. Sexet har för mig (och, hoppas jag, för mina parnters) varit att hitta en balans, ett samma plan att smälta ihop på.

Gud vet att jag blivit sårad här och var i mina relationer. Och Gud vet att jag har sårat. Men jag har aldrig blivit sårad eller – så vitt jag vet – sårat sexuellt. Här gör #prataomdet-redogörelserna emellertid mig rädd igen, i ett annat hänseende. I att jag ju faktiskt inte vet säkert. Även om jag ser tillbaka på mina sexuella erfarenheter som ömsesidigt otvungna och jämställda, så har ju kommunikationen trots det sällan (eller aldrig) varit optimal. Då hade det nog i betydligt högre grad varit, rent fysiskt, "as good for her as it was for me".
Är det så att jag bara väljer att se mina egna sexuella erfarenheter som jämställda? Kan jag i själva verket ha gått över en gräns, kränkt eller utnyttjat, utan att veta om det för att de känslor jag åsamkat dolts bakom ett helgjutet pokerfejs av tystnad och skam?
Och om mina sexuella relationer nu faktiskt varit "helt okej" ur ett jämställdhetsperspektiv, att aldrig någon känt sig sexuellt kränkt av mig – skulle det sett annorlunda ut om jag hade knullat runt mer? Skulle även jag då bli en av alla dessa män som någon gång, säkert helt oavsiktligt och kanske även ovetandes, kränkte, utnyttjade, antastade? Utifrån #prataomdet-statistiken så är nog risken för det påtaglig.

Det vill jag givetvis inte vara. Och det är nog till viss del därför mitt sexliv (eller avsaknad därav) ser ut som det gör. Men mest är det för att jag är den jag är, och att runtknullande helt enkelt inte är min grej. Det är liksom inte jag.

* * *

Det är därför jag blir så kluven av Maria-Pia Boëthius ord.
Ja, det kan nog vara bra för tjejer att knulla runt för att på så sätt stärka sin sexuella identitet och på så sätt inte ofrivilligt klyschas ner till den underlägsna maktpositionen. Eller hallå, vi vänder på det! – det ska vara en självklarhet att tjejer inte ska klyschas ner till en maktmässig underkastelse, och utifrån denna självklarhet ska de få knulla runt hur mycket eller lite de vill.
Och lika mycket som det ska vara okej för unga tjejer att knulla runt så ska det väl vara okej för killar att inte knulla runt? (Och det ska väl vara okej för killar att knulla runt och tjejer att inte göra det?)

Därför måste vi prata om det. Om våld i sex och om njutning i sex. Om att ha sex och om att avstå. Kvinnor som män, runtknullare som "normalknullare" som inteknullare. För att inte så många tjejer (eller så klart någon tjej över huvud taget) ska behöva få den där erfarenheten att behöva prata om. Och för att inte killar ska tro att de måste föra befälet.
Bara om vi kan prata om det kan vi lära oss att se på saken med vår partners ögon, och bara om vi kan lära oss det så kan vi lära oss att älska. Och att knulla så ömsesidigt fantastiskt det bara går.

Och nej, jag tror inte, vilket vissa gör, att det skulle förta tjusningen med sex att avmystifiera det, att prata om det. Inte om man i samma veva passar på att lära sig att förstå, att njuta och/eller att älska, att älska som om man aldrig någonsin sårats…

Eller vad fan vet jag? Jag har ju inget att prata om; jag har ju aldrig känt mig (överdrivet) sexuellt utnyttjad och jag har ju – så vitt jag vet – aldrig åsamkat känslan att ha blivit sexuellt utnyttjad.
Nä, vad fan vet jag? Jag har ju aldrig knullat runt…

söndag 12 december 2010

I stället för julefrid förvirring

En mans sorg
över vad individer från andra folk
med andra namn för Gud
har gjort mot hans bröder, systrar och barn.

– en mans sorg
uppmanar ett "dem" att ta strid
mot ett "oss",
ett "oss" mot ett "dem",

och då tror så många av oss
att det finns ett dem
bara ett dem, ett alla dem,
som måste bestridas,

och då plötsligt finns striden
som egentligen aldrig fanns

och allt
för en mans sorg,
en man som är så många,
för att han, för att de, för att vi
tror att han, att de, att vi
är folk, är skuld, är religioner
när allt vi är är människor.

lördag 20 november 2010

Vintergatan.

…och det hade snöat på vägen hem.








Tonårsfanatism goes medelålder

Teenage Fanclub på Debaser Medis. Några bilder.


















P-O njuter av "Your Love is the Place Where I Come From" (som alltså Raymond
McGinley framförde på P-O:s bröllop). "Men jo, den var bättre på Marinmuseet".


Och sen lite postgigshäng med Raymond. Här vill jag få det
till att Sugar Ray McGinley ger P-O några sköna sparringtips.



måndag 1 november 2010

The Rocky Hitler Picture Show.

DN drar tillbaka en Rocky-strip för att den kan uppfattas som antisemitisk (med betoning på "kan uppfattas som") och vipps blir det massa debatt, i alla fall i branchmedia och bland twittrande och bloggande murvlar.

I en intervju med Resumé säger DN Kulturs chef Björn Wiman att "Uttrycket [i Rocky-strippen] är antisemitiskt, men jag utgår ifrån att uppsåtet inte är det. Antisemitismen är speciell eftersom uttrycket kan vara det även om inte uppsåtet är det."
Nej, självfallet är inte Kellerman antisemit, och självfallet (vill jag påstå) är det antisemitismen han driver med, inte judarna (även om driften kanske här inte når upp till de träffsäkra höjder Rocky annars brukar kunna röra sig på).
Men det är lite av den där gamla seinfeldismen att bara judar kan/får skämta om judar (enligt samma "logik" som att bara riktiga niggaz får använda "the N-word".) För visst, det är ju inte konstigare än att risken är alldeles för stor att en humor eller ytterst kamratlig intention missuppfattas eller tas som en förolämpning (Lex Josefsson-och-gangstern-i-Fittja). Det är ju kruxet med jargong och ironi – man måste veta var gränserna går för den sfär där jargongen är okej och igenkänd för vad den är. Utanför den gränsen är man genast ute på riktigt hal is.
Gemene Rocky-läsare är alldeles säkert med i matchen, kan jargongen och fattar precis vad Kellerman är ute efter.
Men alla läsare gör det nog inte. Och det är här rasistskon klämmer om humanisttån.

Så gör DN rätt i att dra tillbaka strippen (som publicerades i papperstidningen i redan somras, men hittade till webben först idag för att snabbt plockas bort)?
Tja, det kan jag köpa – antisemitism är alltjämt ett i allra högsta grad existerande problem, och (även med gott ironiuppsåt) ett väldigt känsligt och försiktighetskrävande ämne.
Men jag tycker nog att det hade varit ännu bättre om nu strippen inte funnit sin väg till DN:s webb över huvud taget, att man sett den och sagt stopp innan den webbades.
Allra bäst tycker jag emellertid det hade varit att publicera den i papperstidningen, som de gjorde i somras, och att lyfta debatten där och då (jag kan inte minnas att jag hörde talas om något debattrabalder då) i stället för att så här i efterhand göra en grej av det (och till råga på allt skylla ifrån sig det inträffade på någon stackars sommarvikarie). Det blir liksom bara fel.

Så vad är det Kellerman är ute efter?
Som sagt tror jag bestämt att han driver med antisemitism och inte med judar. Ja, jag skulle faktiskt gå så långt som att lugnt våga påstå att hans ambition med den aktuella Rocky-strippen någonstans var att även driva med/ifrågasätta detta tabu i att skoja om judar och/eller antisemitism.

* * *

Men som Wiman säger: "Antisemitismen är speciell eftersom uttrycket kan vara det även om inte uppsåtet är det." Och därför bör den nog oftast hanteras med samma varsamhet som en radioaktiv Mingvas fylld med ebolasmittat blod.
Humor är svårt, ironi ännu svårare, jargong ytterligare lite klurigare och ironiska jargongskämt med rasistisk tematik är smått jävla omöjliga att släppa ifrån sig utan att helvetet brakar lös.

Låt mig ta ett annat exempel (ytterst känsliga läsare eller folk som bestämt sig för att missförstå mig eller kanske tillochmed anklaga mig för antisemitism uppmanas sluta läsa här och i stället klicka här för att se en bild på en gullig kattunge):
Härom året bodde jag i ett hus där hissen var av fabrikatet Schindler. I vanlig hissordning fanns där en skylt som förklarade att hissen var för (något i still med) "max 500 kilo eller 8 personer". När jag för första gången såg tillverkarnamnet och skylten formulerades genast, som av sig själv, en ytters icke-PK vits i min skalle: "Schindler's Lift. Max 500 kilo eller 1200 judar" (1200 var alltså det ungefärliga antal judar som Oscar Schindler räddade undan förintelsen under andra världskriget).
Det här skämtet skulle jag aldrig yppa annat än till någon som jag vore helt säker på skulle förstå exakt vad jag menade med det (förutom då i exempelvis en blogg där jag förklarar exakt vad jag menar med det). För judefrågan (ursäkta det illa humoristiska ordvalet) är ju alltjämt infekterad. Matematiken i att 1200 judar skulle väga 500 kilo är dessutom sannerligen grotesk och osmaklig då den med grav överdrift för tankarna till utmärglade koncentrationslägerfångar. Jag skulle verkligen förstå om någon, jude som gojim, tog illa upp.
Men roligheten i skämtet (om någon sådan nu ens finns) är inte antisemitisk – den är rent strukturell; humorn ligger inte i att det handlar om judar utan i förmågan i att se sambanden… Schindler, "Schindler's List", Schindler's Lift, räddandet av judar, antalet personer som räddas/hissas (och i förlängningen då även den groteska matematiken och den osmakliga bilden av utmärglade lägerfångar)… Om du ännu inte förstår vad jag menar, ponera att Oscar Schindler i stället var känd för att ha haft en lista över 1200 gulliga kattungar som han skulle rädda, och sedermera räddade, undan en ondskefull kattslaktare, och att "poängen" i skämtet således i stället blev "500 kilo eller 1200 gulliga kattungar". Same difference.
Grejen är att det inte alltid är själva innehållet i ett humorsammanhang som är det roliga – alltsomoftast är det i stället strukturen, kontexten eller – som i fallet med Rocky-strippen – en mer eller mindre osynlig ironi.

Nåväl. Kom ihåg: 1. Alla människor är lika värda. 2. Man kan skoja om allt.
Men det är inte alltid särskilt lätt att föra samman dessa axiomer, och humor är därför en svår konst. En konst vilken proffsen brukar kunna hantera väl. Jag är emellertid inte helt säker på att Martin Kellerman (och/eller DN) lyckades med det fullt ut i det här fallet.

onsdag 27 oktober 2010

Mental istid.

Ett par påvägtilljobbetimorsefunderingar.

#1:
En minus idag. Två grader kallare än igår. Och groteskt mycket trängre på tunnelbanan. Både logiskt och tämligen korkat. Logiskt på så vis att det är klart att många stockholmiter väljer tuben när bilkörarförutsättningarna, liksom temperaturen, tippar över från plus till minus.
Men är vi verkligen så pragmatiskt halkrisksparanoida att denna pyttelilla temperaturdipp unisont får oss att lämna bilen hemma? Är skillnaden så markant? Bilkörning, +1°C = Pelleibotten. Bilkörning, -1°C = Dödsförakt. Eller?
Nåja, nu är det inte här knäppskon klämmer om min irritationstå – det går ju inte att komma ifrån att nollstrecket de facto är en ganska avgörande gräns för vattens frystendens och därmed halkokynne, och vi svennar vet ju mycket väl att så fort första frostgnistret glimmar till på asfalten är det totala trafikkaoset här (faller det därtill en snöflinga eller två överraskas vi ofelbart av en vargavinter av guds nåde och fullständigt oframkomliga vägar).
Nej, det som är sådärlitelagom puckat med en morgon som denna är egentligen inte just den här morgonen utan alla de andra morgnarna, de när väglaget är mer gynnsamt: för när minusgraderna, halkan och bilkvarlämningen anländer visar det sig att stockholmarna ju inte alls har några egentliga problem att ta tuben i stället för sin bensinbolmare.
Sermanpå.

#2:
Asså tjejer som sminkar sig på tunnelbanan.
Okej, hela sminkföreteelsens vara och intedito har stötts och blötts och concealats och ansiktsvattnats både en och fjärtitolftontusentrehundraknyttifem gånger, så det tänker jag inte göra här. Idkar ju själv fåfänga titt som tätt (om än i motvind), så who am I to judge. Fine by me, gör vad ni vill.
Och jag fattar definitivt att man skjuter på morgononritualer till förmån för lite extra snark. Så jag säger inte att det är fel. Men det får mig alltid att undra…
För vem sminkar sig dessa tjejer/kvinnor? Uppenbarligen inte för oss medmänniskor på tunnelbanan i alla fall. Vi är tydligen inte värda deras "bästa" look… utan får nöja oss med (den något påträngande) påminnelsen om att personen i fråga i själva verket är "fulare" än hon vill ge sken av att vara. Vilket ju torde vara lite kontraproduktivt, ja helt stick i stäv med hela sminkpoängen. Eller?
Sätter här orden "bästa" och "fulare" inom citationstecken för att poängtera att det inte rör sig om min åsikt, eller någon som helst värdering från min sida, utan om en logikstyltig härledning av ett eventuellt upplevt sminkbehov.
Såg en sån där grymt snygg, ja riktigt vacker, tjej på tuben i morse. Faktum är att just den här tjejen redan var färdigsminkad, och väldigt snyggt och (antar jag) skickligt sålunda, på ett "naturligt" och inte övertydligt sätt. Men nu stod hon och snackade med sin nästan lika grymt snygga kompis, samtidigt som hon hela tiden speglade sig putigt i sin mobiltelefondisplay och fipplade med en hudcell på överläppen (det torde av allt att döma ha varit nån läppglansmolekyl som hamnat på sniskan eller nått). Vips drog hon (mitt i den påtagliga tunnelbaneträngseln) ur sin handväska upp ett litet sminkkit (och med "litet" menar jag "påfallande likt en avancerad hobbyfiskares draglåda") för att ta sig an det fullständigt osynliga problemet lite mer handgripligt.
Och plötsligt såg man bara sminket, inte tjejen. Plötsligt var hon bara "snygg" och inte alls särskilt vacker längre.
Okej, jag är ytlig – det kan säkert ha varit en väldigt vacker människa, där under (eller för all del "i") sminket. Men det gjorde det liksom inte direkt lättare att utgå ifrån.

onsdag 20 oktober 2010

söndag 10 oktober 2010

Hammarbyhösten.

Lyckades tackålov ta mig utanför dörren idag. Insåg efter några steg att kameran nog också ville gå på höstpromenad.








Oh deer, hela granna grannfamiljen var också ute och njöt av den råfina höstdagen.








onsdag 6 oktober 2010

Litteratur i oturen.

Jag har ett kvitto från Bokia i Karlskrona. Kvittot gäller inköpet jag gjorde av Imre Kertész "Mannen utan öde", den 10 oktober, 2002. Klockslaget på kvittot är 12:58.
Just sayin'.
(Ja, det årets nobelprisvinnare utropades ju alltså nämnda datum, i vanlig ordning på slaget klockan 13).

Men nej, någon egentlig bläckfisk eller lemur vad gäller att förutspå nobelpristagare är jag nog ändå inte.

Det där med att påpeka att det alltid blir någon okändis med ett konstigt namn börjar bli jävligt mossigt. I'm not even gonna go there. Under de senare åren har det ju faktiskt ropats upp i alla fall ett fåtal namn som jag känt till, ja någon gång faktiskt tillåme läst.
Så det är nog trots allt ingen fullständig bortkastning av hjärnceller att dryfta några namn som jag faktiskt känner till (även om det är påtagligt meningslöst; det enda jag har att vinna är ju ett ytterst ärkehypotetiskt "vad-var-det-jag-sa", yttrat till ingen).

Idag blev jag emellertid glatt varse att Nina Lekander på Expressen-kulturen har samma favoritförfattare som jag, och att hon gärna skulle överraskas över att höra denna författares namn läsas upp klockan ett. Så den här gången lägger jag lite extra magstöd i rösten när jag som vanligt hävdar (mer löjligt långskottshoppandes än egentligt spekulerandes):
Jeanette Winterson får årets Nobelpris i litteratur!

Eller så vore det väldigt kul om det blev någon annan av mina favoriter, exempelvis Margaret Atwood. Eller Cormac McCarthy, som ju faktiskt nämnts både en och annan gång i spekulationssnacket.
...eller någon annan omspekulerad tomte som jag läst något (i alla fall litet) av och uppskattat... som Alice Munro, Thomas Pynchon, Joyce Caroll Oates, Amos Oz, Joan Didion, Ian McEwan, Umberto Ecco, Milan Kundera, Kazuo Ishiguro, Haruki Murakami...

Janet Frame nämns sällan, men skulle inte det va kul?

Eller är det kanske – äntligen – dags för världsrekordhållaren i uteblivet Nobelpris, Thomas Tranströmmer?
Njae, den möjligheten är ju knappt ens en förhoppning eller en spekulation längre, bara en déjà vu-känsla som brukar sprutta upp så här års.

...eller Tranströmmers största konkurrent till nämnda världsrekord, Adonis?
Eller Roddy Doyle? Eller Gerald Murnane? Eller Michel Houellebecq? Eller Ko un? Eller Anne Carson? Eller Les Murray? Eller John Ashbery?
Eller om de skulle infrielsechocka med Bob Dylan?

Vad skulle verkligen förvåna mig (glatt)? Tja... ett postumt pris till Harvey Pekar kanske. Eller att över huvud taget ge det till någon serieförfattare....

Nä, det lär väl bli någon fullständigt okänd pajsare med ett konstigt namn (okay, I went there). Chinua Achebe har ett konstigt namn! Och är ju en bra författare! Så det vore kul om han fick det. Men han är väl för känd… tillåme jag har ju läst honom…
Och nu när jag plötsligt vet vem Ngũgĩ wa Thiong'o är så lär det väl inte bli han heller…

Nä, nu ska jag sova, och drömma om att Peter Englund kommer ut och på ryska deklamerar att årets Nobelpris i litteratur delas mellan Jan Stenmark och Ulf Lundkvist. Äntligen.

tisdag 5 oktober 2010

Parlamenvanurå?

Några sammanfattande tankar rörande dagens och gårdagens parlamentariska krumbukter. Och jo jag vet, att göra sig lustig över våra folkvalda är lite att sparka på den som ligger, eller för att parafrasera den briljante Emil Jensen att ligga på den som sparkar. Men ändå...

  • Vad trevligt ändå att Jimmie Åkesson faktiskt lever som han lär och kränger på sig folkdräkt...han är nog en hyvens kille trots allt... tänkte nog Jimmie Åkesson, i ett infall av illa dold lurighet, att gemene svenne skulle tycka.

  • Vilken jävla idiot/pajas (och usch och fy att besudla Blekingedräkten så där)! tror (hoppas) jag att gemene svenne tyckte.

  • För övrigt hade han enligt uppgift hyrt folkdräkten på Skansen. Han äger alltså inte en själv. Nä minsann! Sluta hyckla nu det krävs mer än en Blekingedräkt för att få mig att tro att du lever som du lär (hur idiotiskt det levernet än är)! Åtminstone att du dansar folkdans! VI VILL SE JIMMIE DANSA (schottis)! VI VILL SE JIMMIE DANSA (schottis)!

  • Biskop Eva Brunne talar om människors lika värde. SD lämnar kyrkan i affekt. Visst hade det varit roligt om Jimmie Åkesson hade sammanfattat det så här: "Hon pratar om människors lika värde. Det gillar vi inte. Vi gillar inte lika VI GILLAR OLIKA!"
    (Tack Stefan för denna formidabla ordvrängning!)

  • Jimmie Åkesson har aldrig känt sig så kränkt, säger han. Han påpekar även för fjärtitusende gången att SD inte är ett rasistiskt parti. Way to go att inte vara rasist genom att ta åt sig som fan när någon, utan att nämna några namn, fördömer rasism (och därtill reagera med samma diplomatiska finess som hos en fyraårig dampunge med blodsockerfall).

  • SD gillar alltså inte kyrkans/kristendomens "vänsterextremistiska" idé om att älska sin nästa and all that junk. Nähä, men då får de väl konvertera till nån annan religion då. Islam ligger kanske nära tillhands?
    (Tack Pernilla för denna lysande betraktelse!)

  • Eller tänk om de faktiskt inte lämnade kyrkan i affekt. Tänk om det var någon som skickade dem på toaletten!

  • Att gå på toaletten är alltså, om man ska ta Åkesson på orden, något riksdagsmän gör endast om de blir skickade? Alltså endast som strategiska undanmanövrar, påbjudna av överordnad politiker? Toalettbesök som politiskt dribbel? Tja, med tanke på den mängd skit sverigedemokrater (liksom många andra politiker) trycker ur sig i den politiska övertygelsens namn så ligger det kanske något i det...

  • Nä, så konspiratorisk är inte ens jag att jag tror att Christina Höj Larsens (v) illa tajmade toalettbesök var ett intrikat maktspel. Riksdagsmän har också behov. When you gotta go, you gotta go, lixåm. Nöden har ingen lag…stiftande makt, tydligen.

  • Men jo, klantigt var det att på detta sätt bokstavligt talat skita (eller kissa?) bort sin röst.
    För att riksdagen ska kunna undvika dylika pinsamheter framöver håller jag nu på och utveckla min nästa uppfinning: "Riksdagsblöjan" (TM. Patent pending) (vilken alltså inte är någon upp-och-gå-blöja).

  • Vore det för övrigt inte skojigt att sänka volymen på ljudet från talarstolen om Christina någon gång får ordet?

  • Ett annat roligt riksdagsnamn som många uppmärksammat idag är Anna-Karin Hatt (c), regeringens nya it-girl. Ja, det blir inte svårt att sätta rubriken på nyheten om hon skulle tvingas avgå.
    Så nu har vi en Hatt i regeringen; nog för att blockpolitiken på senare år alltmer rört sig mot ett tvåpartisystem likt det amerikanska men övergav vi inte Hattar och Mössor-indelningen för ganska länge sedan? Finns det ens någon Möss i riksdagen? Finns det Möss i riksdagen?!

  • Sen tycker jag det är märkligt att det blev ett sånt ståhej om att någon rödgröning röstade på Alliansens talmanskandidat. Okej, det är måhända lite anmärkningsvärt men om det inte är "okej" att vika från parti-/blocklinjen i en dylik votering, varför då räkna riksdagsmännens individuella röster alls?

  • Hade vederbörande femtekolonnare varit sitt block trogen så hade den rödgröna talmanskandidaten, Kent Härstedt (s), haft en chans att väljas, med minsta möjliga marginal (inräknat det faktum att Thomas Bodstrumpa var transatlantisk och Christina Höj Intelligensnivån "avlade sin röst" i toaletturnan). Och då skulle man ha varit beroende av rösterna från 20 små folkdräktsivrare.

  • Tänk om det kanske var så att den "felröstande" rödgröningen röstade fel just för att slippa få "sin egen" talman vald endast med hjälp av SD? (Ett idiotiskt resonemang, javisst, men det vore inte första gången det dykt upp under det senaste paret veckor.) Det kanske rentav var Härstedt själv?! Eller så röstade vederbörande som vederbörande gjorde på grund av att vederbörande ve och fasa! tyckte att den nu valde Per Westerberg (m) var den mest lämpade kandidaten för uppdraget?!

  • Stockholms konstgräsborgarråd Madeleine Sjöstedt (fp) twittrade idag besvikelse över kungens öppningstal: "Kungen nämner inte främlingsfientligheten utan talar om tolerans. Det räcker inte! SD lär uppfatta detta som att de ska accepteras. Svagt."
    Eh...jo, Madeleine, det ska de faktiskt. Det är liksom, eh, vahetere... demokrati. Det finns ord man kan koppla till att inte acceptera ett demokratiskt invalt parti, ord som annars i allmänhet tycks lättare att använda när man talar om sverigedemokrater... "Tolerans" är inte ett av dem. Och kom igen är det inte bättre att fokusera på det positiva, att vara tolerant, än att fokusera på det negativa, att vara intolerant? Att vara konstruktiv, att jobba för något bra i stället för mot något dåligt?
    Och kungen ska väl för övrigt, av sed, inte komma med politiska ställningstaganden, vilket det alldeles för lätt hade kunnat tolkats som om han bashat främlingsfientligheten (i alla fall av SD, uppenbarligen), hur rätt det än hade varit rent moraliskt? Han ska väl vara svag, eller? Eller på sin höjd lagom ljummen? Eller vill vi ha en stark kung med politisk makt nu helt plötsligt?
    Nej, vi får nog snällt ta den folkvalda skeden i vacker hand, bita i det bruna äpplet och acceptera sverigedemokravlarna i riksdagen. Att acceptera deras åsikter och politik är emellertid en annan femma…

  • Karin Hübinette får gå från sin post som programledare för SVT:s "Agenda". Detta då hennes storasyrra, Hillevi Engström (m), nu blivit arbetsmarknadsminister. Det är jag den första att beklaga (Karin Hübinettes avgång alltså; vad jag tycker om Hillevi Engströms ministerskap låter jag vara oskrivet) hon har sköt det jobbet galant. Men tycker jag det är fel att hon går? Nope.
    Många tycker emellertid det. Även högt uppsatta och inflytelserika journalister anser att det är mer eller mindre bisarrt. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson är en av dem: "Jag tycker att Karin Hübinette borde få fortsätta på 'Agenda' trots att systern blir minister. Duktiga journalister skiljer på sak & syster", twittrade han idag. Det sistnämnda håller jag med om till fullo. Och Karin Hübinette är en väldigt duktig journalist, som alldeles säkert inte skulle låta sin yrkesroll påverkas av det faktum att syrran sitter i regeringen. Men det är inte det som är kruxet; problemet är det faktum att man över huvud taget skulle ha möjligheten att ifrågasätta Karin Hübinettes professionalitet och journalistiska objektivitet utifrån hennes ofrånkomligt nära relation till en person i maktens innersta rum. Hennes, "Agendas" och SVT:s trovärdighet skulle om än oförtjänt tyvärr få sin trovärdighet naggad.
    Och det är något journalistkåren inte behöver. Massmedia har inte minst under valrörelsen fått ta ett helt gäng hårda uppercuts mot det ömtåliga skrotum som är dess trovärdighet. Det har varit journalister som suttit i vardagsrumssoffan och käkat ostbågar med riksdagsmän. Det har varit partiledarutfrågare som i sin ungdom bumpat uglies med språkrör. Journalister som garanterat kan skilja på "sak och syster", men som ändå fått sina arbetsgivares förtroendeställningar att stå mindre stadigt. För att inte tala om den sura sits vi nu satt oss på då en samlad mediakår fram till valet tagit ganska uppenbar ställning mot Sverigedemokraterna, ett parti som nu sitter i riksdagen och som vi därmed måste förhålla oss till precis som de andra partierna. (Ja vi har kanske rent av hjälpt dem på martyrtraven. Tack och lov är journalisternas uppgift gentemot politikerna att granska dem och blottlägga deras eventuella brister, fuffens och idioti, vilket parti de än må tillhöra så vi lär nog trots allt, med trovärdigheten i sakligt behåll, på goda objektiva grunder kunna fortsätta dra SD i den skit de själva krystar ut).
    Nä, det är bra att SVT nu sätter ner foten och visar var trovärdighetsskåpet ska stå.
    Och jag tror, och hoppas, att Karin Hübinett landar på fötterna.

  • Ja, det är synd att "Agenda" förlorar Karin Hübinette som programledare. Men kan man inte i stället kräva att syster Hillevi lämnar sin post?
    (Och för denna förnämliga vända-på-steken-reflektion tackar jag Lars)


söndag 3 oktober 2010

Nysmys.

Hängde med Sneezing Habit idag, för lite plåtning. Otrevligare kan man ha det. Några hundra merellermindre tvärvrickade bandbilder, vilka jag givetvis inte riktigt hunnit ta mig an än. Men nåja; två små smak:




torsdag 30 september 2010

Vasastadusadusadu?

Gjorde en illustration. Till helgens nummer av Vi i Vasastan (som för övrigt går att gilla på facebook). Till ett knäck om statistik. Statisktik utifrån en enkät om hur 17-åringarna är i Vasastan. En av punkterna som enkätundersökningen kom fram till var att 54% av föräldrarna tyckte det var okej att deras 17-årige söner rökte och/eller snusade.
Vilket jag anser är idiotiskt nog.
Men vad ännu mer idiotiskt är: samma siffra gällande döttrarna var 15%.
Hallåja!
Är det för mycket begärt att idiotin i alla fall kan försöka vara lite jämställd och konsekvent!?









fredag 17 september 2010

Valetkvalet #2. The return of the politikdekonstruktören


...eller "Därför kräks jag på kommentarsfältspropagandan"



Jag försöker rannsaka
mina känslor och reda ut varför jag känner mig så illa till mods av att så många, i synnerhet som det tar sig uttryck i mitt fejsboksflöde, tycks klamra sig fast vid det parti/block de beslutat sig för att stödja som vore det den sista livbojen i barnbassängen.
I synnerhet irriterar det mig, av någon anledning, när dessa ställningstaganden förmedlas till mig personligen, Vakttornet-style, från människor som är mina vänner. Människor som jag trott känner mig tillräckligt väl för att känna till min ovilja att få tycke och smak matat till mig, att få mina åsiktsluckor igenkorkade åt mig som om jag vore oförmögen att fylla dem själv.

Jag spelar ju oftast på gehör, såväl på mina faktiska instrument som i livet i stort; improviserar helst, och i den mån jag kan bygger jag helst mina egna möbler och skippar recepten när jag lagar mat…
Inte för att jag är någon exceptionellt lyckad människa, men detta funkar fint för mig. Att följa mina egna känslor och slutsatser, att i den mån det går bestämma själv över så mycket som har med min egen existens att göra som möjligt.

Därmed inte sagt att jag inte är mottaglig för råd, för argument, för åsikter, för tips, för hjälp. Självfallet är jag det. Jag vore helt tom utan dem. Jag står mig själv närmast, men vore ingenting utan andra människor att ställa min existens i relation till, att bolla mig mot, att uppfattas av, att uppfyllas av, att erkännas av, att erkänna till.

Men de pusselbitar alla medmänniskor ger mig; jag vill helst lägga dem på plats själv, och de gånger jag behöver hjälp att även hitta rätt lucka så ber jag, tacksam, om det.


Så det är kanske hög tid att klargöra: Jag vet precis hur jag ska rösta i morgon. En stark vetskap som jag kommit fram till med argument jag tagit till mig, med värderingar jag byggt upp, med åsikter jag lyssnat till, med fakta och problem jag bevittnat och sedan synat med mina egna ögon och krokat fast mina egna frågetecken vid.
Och det ska mycket till för att jag ska ändra denna beslutsamhet. Faktum är att det bara finns en sak som skulle kunna ändra den, och det skulle vara om någon lyckas bevisa för mig att det finns ett block eller parti som till fullo passar in i mina pusselluckor och i den bild av verkligheten jag vill att detta pussel ska föreställa.

Men det kommer inte att hända – för det finns det ju inte! Mitt pussel har massa konstiga former på bitarna och den bild pusslet föreställer är målad i alla möjliga färger, oändligt många fler än det ytterst begränsade antal färger som den politiska paletten erbjuder.


Och det är väl här skon klämmer, här som mitt obehag har sin rot.
I att så många finner det så lätt att bestämma en favoritfärg och sedan klafsa på med den allt vad penseln håller.
Till viss del är det kanske avundsjuka. För där bland all mer eller mindre skamlös propaganda finns ju ni som kan ta den där penseln, med den enda valda färgen, och måla något snyggt och innerligt med den, alltmedan jag fegar, sitter här och monterar ner hela valapparaten till molekyler och mitt målerikit ligger oöppnat i skrivbordslådan.
Men mest är det nog min sedvanliga rädsla för gruppsykosen, eller, för att uttrycka det lite mildare, tendensen vi människor har att (vilja och behöva) identifiera oss med en grupp och dras med i den gemensamma tankeriktningen.

Jag vill inte påstå att jag själv är immun mot den. Det är klart att jag inte är, jag är människa. Jag vet hur lätt det är att falla in i vi-mot-dom-tänket. Det är till exempel väldigt lätt att som Aftonbladetmedarbetare garva med i redaktionens kärleksfulla skadeglädje när Expressen gjort bort sig – och vice versa. Tro mig, jag har jobbat på båda tidningarna. Samma garv. Exakt.

Och samma mänskligt svart-vita planhalvetänk ser jag gång på gång mellan de politiska partierna. Inget konstigt, det hör ju till. Men det är när det tar sig ner på det personliga planet, vilket det ju numera med enkelhet gör med hjälp av de sociala mediernas direkta åsiktsförmedling, som jag vädrar olust.

Visst är det bra med lojalitet gentemot det egna laget (vilket det ju i mångt och mycket rör sig om här). Men det är när denna lojalitet sker på bekostnad av lojaliteten till sig själv som jag blir lite skraj. För det sker nog ofta av bekvämlighet, av att man slagit på autopiloten, att man har gjort sitt val utifrån ett rannsakande av de egna värderingarna och sedan klamrar sig fast, säker i tanken att valet är gjort en gång för alla och det nu bara är att ta emot lagets värderingar i stället för att dela med sig av sina egna.

Och ännu mer – och här är grejen – att man börjar identifiera sig utifrån motsatsförhållandet till motståndaren i stället för utifrån sig själv. Och då har man till slut ett krig för krigets skull i stället för en kamp för en värdegrund.

Okej, det finns säkert en avundsjuka även här, för att jag hamnat utanför och inte fått vara med och leka, för att jag inte blivit uttagen till laget. Att det är därför jag blir lite illa berörd av de partipolitiska hurraropen. För att jag kanske gärna skulle vilja ha, och säkert skulle behöva, en grupp att identifiera mig med.
Men det har i alla fall fått mig att, på gott och (en hel del) ont, rannsaka mig själv utan och innan och min verklighet tillräckligt mycket för att inse inte bara hur gruppen är viktig för individen utan även hur viktig individen är för gruppen.
Nåja…


Så: verkligheten består alltså av ett oändligt antal nyanser och inte bara svart eller vitt – eller blått eller rödgrönt – och man bör, helt enligt min gamla vanliga filosofiska käpphäst, inte göra misstaget att tro att de strukturer vi byggt upp för att kunna hantera verkligheten är detsamma som verkligheten…
”…MEN VÄNTA NU LITE! Snälla lilla Håkan, nu är det ju så – hur fin din tanke än är om att vi alla är unika och inte bara kan partibestämmas hux flux och tjofaderallenlej – att vi står inför ett val imorgon och, realistiskt, har två block och/eller ett litet antal partier och/eller ett antal politiker att välja mellan.”

Jo, så är det.
Och då hjälper det ju föga att jag här har filosoferat mina egna politiska tankar och känslor och värderingar sönder och samman. Lika lite som det skulle hjälpa om jag i morgon utifrån denna dekonstruktion gick och röstade på ”Håkan Kjellgrens antiparti- och antiantipati-parti” (även om det har en jävligt snygg partiledare). Knappast konstruktivt.
För vi måste ju strukturera upp vår verklighet för att få den att funka; vi måste göra pragmatiska indelningar av verkligheten och dess färger för att den ska kunna gå att begripa och behandla, i synnerhet när det kommer till demokrati och politik.
Och den mänskliga tanke- och känsloapparaten är ihopknypplad på så vis att den enklaste indelningen, den mellan två läger – mellan vi och de, mellan svart och vitt, mellan rödgrönt och blått, liv och död, natt och dag, yin och yang, svensk tant mot burkaklädd invandrarhord, att vara eller inte vara – är den vi helst tar till för att göra (den egentligen betydligt mer mångfacetterade) verkligheten begriplig.

Detta vet politikerna mycket väl. Och det är därför polemikpropagandan – vi-mot-dem-tänket, smutskastningen av motståndarna – funkar så bra (så mycket bättre än den borde, så mycket bättre än den sakliga debatten). ”You’re either with us or you’re with the terrorists”…


Men vad jag tror att jag vill ha sagt är, om jag nu försöker komma med någon vägledning och inte bara dekonstruera mina egna åsikter: självklart ska du välja, och har du kunnat hitta ett lag som verkligen passar dig – good for you. Men låt dig inte luras in av den enkla men effektiva svart-vit-retoriken. Och cementera inte fast dina fötter på planhalvan, då kommer snart motståndarna springa förbi dig och göra mål, utan att ens behöva finta.

Identifiera dig gärna med ett parti eller ett block om det passar, men låt inte partiets identitet förta din egen (för då urholkas nog till slut även partiets identitet, mål och mening).
Jag respekterar, ja nästan avundas, de vänner som hittat en tydlig politisk riktning att knyta till sig, och kan till och med, när de gör det med eftertanke och på personlig värdegrund, hysa beundran för dem som kan låta sin fackla brinna på en partipolitisk barrikad.
Men ofta känner jag att det rör sig om det där identifieringsbehovet snarare om en egen ståndpunkt eller ett egentligt eget engagemang.

Och det är nog då jag får taskiga vibbar, när mina vänner – de individer jag utvecklat en vänskap med och vars åsikter jag respekterar även när de inte överensstämmer med mina egna – plötsligt i stället mer och mer börjar framstå som partipolitiska plankstrykare, som bara klafsar på i kommentarsfälten på min fejsbok; ”Det är klart att du ska rösta på XX, det är det enda rätta!” typ.
Nej, fuck you, det ska jag inte alls! Eller så ska jag det – men definitivt inte på grund av, snarare trots, din färgklafs i mitt kommentarsfält.

Så visst, propagera gärna för ditt partis sak. Brinn, måla! Ta för all del penseln och kladda upp dina argument och tankar i en tydlig personlig bild på väggen framför mig. Måla, måla, måla!
Men snälla – försök inte tömma färgburken över mig.


Så, för att släppa den här nyans-/färg-/målerimetaforen som jag redan dragit alldeles för långt (och pusselmetaforiken och planhalve-analogin och livbojsliknelsen; shit, jag har verkligen blandat bilderna hej vilt här, det är ju sällan bra, men nåja…), ska jag nu berätta precis hur jag ska rösta i riksdagsvalet.
Inte på vad, vilka eller vem, mind you, men hur:
Jag väljer att rösta på en politiker framför ett parti eller ett block. Visst, vederbörande är medlem i ett parti som är medlem i ett block, men det är på vederbörande i egenskap av person jag lägger min röst. (Att det parti som vederbörande tillhör nog skulle ligga närmast till hands att rösta på för mig såväl ideologiskt som taktiskt är en bonus).
Jag tänker rösta på en person vars åsikter i sakfrågor jag i mångt och mycket håller med om, men först och främst på en person jag känner vågar ifrågasätta inte bara motståndarlagets politik utan även den egna. Och inte bara den egna och de andras politik utan även hela det politiska systemet och det vi-mot-dem-tänk jag stött och blött ovan, för att på så vis kunna fokusera på frågorna, på problemen, på lösningarna och utvecklingen. En person som har vad jag tycker är sunda värderingar och klarsynta idéer och som har styrkan och elden att stå för dem – och som hittat det parti som bäst funkar som plattform för vederbörande. En som låter sina åsikter ta plats i partiet snarare än att låta partiet ta plats i sina åsikter.
Det är den personen jag vill ska företräda mig i politiken. En person som jag känner kan agera, med goda argument, utan att stånga pannan blodig mot motståndaren för stångandets skull.

Visst har jag massa värderingar och tankar och känslor och argument som jag utgått från när jag sållat fram reda på denna politiker – det handlar ju givetvis inte bara om att välja en politiker som är tillbörligt själv- och politikkritisk, utan främst om en politiker jag även åsiktsmässigt har ett förtroende för. (Även om jag givetvis inte håller med politikern i allt).
Och även om jag förespråkar en mer nyanserad och vidare blick i valet (det val vi som individer gör i morgon, alltså, inte främst ”valet” som i ”det där ståhejet som pågår på tv och debattsidor och på gator och torg”) så ska jag erkänna att dessa värderingar lutar betydligt mer åt den ena sidan av den politiska planens mittlinje.

Vilken sida det är får ni spekulera i bäst ni vill. Ni som känner mig väl har säkert mer än en aning vilken sida jag vilar tyngst på. Men den tänker jag inte propagera för här. Det är inte min sak att göra – jag har ingen politisk agenda annan än en (säkert naiv) förhoppning att folk ska rösta utifrån sig själva och inte utifrån en färg de fått hälld över sig.
Och att de i denna utgångspunkt även gör den grundläggande reflektionen över huruvida de vill rösta på en politik som gynnar det egna jaget (och den egna plånboken) eller det stora vi:et.
Men det är ett annat kapitel av min politikdekonstruerande avhandling…


Hursomhelst: ni behöver inte kasta mig någon partipolitisk livboj där i barnbassängen – jag bottnar fint.
Glöm inte att krama varandra i vallokalen!


torsdag 16 september 2010

Jämtin vs Nordin.

Slaget om Söder. En av fyra varianter i helgens DP-tidningar (de andra har helt enkelt samma figurer men andra paroller och andra stadsdelsbakgrunder).



måndag 13 september 2010

Hipsterrified.

En liten illustration som smyckade en liten snutt på nöjessidorna i den gångna helgens Direktpresstidningar. För er som undrar är det en hipster. Och för er som alltid undrat vad en hipster är så är det en sån här:


fredag 10 september 2010

Valetkvalet

...eller "Ett litet krux med demokrati och politik"


Okej, förstochfrämst: Nä, jag förordar inte något annat system framför demokratin, denna majoritetens diktatur. Det är fortfarande den bästa varianten vi lyckats trassla till. Så har jag det sagt.
Men.

Såhärärdet.
När du röstar i ett val kan du göra det antingen utifrån vilken politik du tror gynnar dig själv mest som individ eller utifrån en bredare ideologisk eller, om man så vill, filantropisk uppfattning.
Även om jag givetvis vill se mig själv som humanist och filantrop så finns det ett grundläggande argument för den egocentriska varianten som jag nånstans kan köpa: Om alla röstar utifrån vad som gynnar dem själva mest som individer så blir det rättvist. I sann demokratisk mening. Det kan ingen komma ifrån -- man kan med enkel matematik peka på att det här är bäst för flest, och om det gör livet surt för minoriteten, må så vara; sådana är spelets regler.
Fine.
…om nu ALLA röstar utifrån sin egen egocentriska övertygelse.

Men så finns ju nu alltså de där uschliga filantroperna, medmänsklingarna, de som tänker även på andra, på att det finns annat än "jag" och "nu". De som röstar utifrån dessa uppfattningar och därmed strör grus i den väloljade, hårda demokratiska maskinen.

Det är här det blir lite problematiskt.
När omtanke blir en aspekt i politiken slutar demokratin sålunda att fungera som den ska.
Yay, lyckat!

Avskärmad?


Men kan man inte lika gärna, för argumentationens skull, vända på steken: skulle inte den demokratiska maskinen funka precis lika väloljat effektivt om på samma sätt ALLA röstade utifrån den den bredare allmänmänskliga övertygelsen i stället för den egocentriska/-istiska?
Jo, absolut!
Så vad gör den varianten så jävla otänkbar då? Jo, som extra krydda på problemtallriken -- som wasabi på prinsesstårtan, som tabasco i filmjölken, som senap i chokladpuddingen -- dänkas här den ytterst pikanta ingrediensen: pengar.
Den kryddan dödar all annan smak, och den är med i varje politisk gryta. Och den är så stark att många väljer just den egocentriska röstningsvarianten för att släcka törsten: den som väljer att rösta utifrån de egna behoven och vinningarna gör det alltsomoftast med de egna pengarna, med ekonomin, denna politikgrytans grundkrydda, på tungspetsen.

Och det är det som gör att det egoistiska röstandet i allmänhet snävt och kortsiktigt. För plånboken är DIN, och det som är i den är i den NU.

Men det egoistiska rösttänket behöver faktiskt inte styras av den egna plånboken: du kan faktiskt tänka bredare och mer långsiktigt och inse att det som är bra för massan, för de många, för omgivningen, för miljön och för framtiden är bra för dig, för din välfärd, för ditt jävla ego, i långa loppet.
Ganska enkelt, egentligen: Det som gynnar alla gynnar även dig, medan det som gynnar dig inte nödvändigtvis (ja, med förkrossande sannolikhet inte) gynnar alla. Det funkar liksom bara åt ena hållet. Medmänsklingsrösten hjälper egoisten, men egoiströsten hjälper knappast medmänsklingen.
Sen får du väl fråga dig själv om eller hur mycket du vill gynna dig själv på andras bekostnad.

Så om du nu (vilket det demokratiska valsystemet i princip ser till) måste se valmöjligheterna som svart-vita (eller, om du så vill, "rödgrön-blåa") så borde ditt huvudsakliga val där bakom skärmen inte vara mellan det här eller det där partiet, mellan den här eller den där ideologin eller mellan det här eller det där bocket; det borde vara mellan del eller helhet, mellan egoism eller filantropi (nej, egoism och filantropi är inte ideologier här) -- mellan "jag" eller "vi".

Summan av kardemumman är alltså, rent logiskt, väldigt enkel i all sin krånglighet: Det som är bra för helheten är bra för delen; det som är bra för delen är inte nödvändigtvis bra för helheten. Sen återstår bara för dig att avgöra på vilken sida av gränsen mellan egoism och medmänsklighet du vill stå, och därefter vilket block, vilket parti eller vilken politiker som du tycker gör det mest bekvämt för dig att stå där du står.

Seså! Rannsaka nu ditt samvete och spring och rösta!

----

ADDENDUM: en liten (?) nyansering om nyanser


Det kom en vis kommentar till texten ovan, ett påpekande att jag tycks utgå från att det finns något som alla är överens om är bäst för alla. Och att eftersom så inte är fallet hela resonemanget faller rätt platt...


Så sant; den synpunkten är helt rätt!
Jag vill emellertid inte påstå att det finns något som är bäst för alla -- det finns det givetvis inte (i synnerhet inte något som alla är överens om); självfallet kan (och bör) man inte bortse helt från den egna härden när ...man röstar. Det vore idiotiskt, lika idiotiskt som att enkom se till det egna bästa. (Ja, dessvärre är utilitaristen lika mycket ute ute och naivcyklar som kommunisten och sverigedemokraten). Det var faktiskt lite det jag var ute efter (genom att, kanske korkat nog, lägga krokben för min egen argumentation): att jag tror att det hos de flesta finns ett vägval, det mellan jaget och viet, som ligger som en mer eller mindre omedveten grund till vilken lapp man stoppar i valkuvertet och/eller vilka kryss man sätter. Och att det kanske kan vara bra att vara medveten om det valet, om varför man väljer som man gör -- en liten reflektion om det kan kanske leda till en viss insikt om att den verkligheten vi väljer om inte nödvändigtvis är så svartvit som valaffischerna och blockbashingen gärna vill få oss att tro. En ytterst naiv förhoppning, jag vet, men ändå...
Märk väl att jag (just därför) inte tar ställning mellan viet och jaget (även om det, utifrån hur/om man känner mig och var man tror att jag står politiskt, säkert kan verka så från min möjligtvis raljanta ton) utan mest vill hävda att det kan finnas en hel gråskala även mellan vi-tänket och jag-tänket. Och att man utifrån det kanske bättre kan hitta sin plats på skalan och göra en mer samvetsgrann kuvertstoppning på söndag.
Jag vill här alltså inte huvudsakligen förespråka en plats på skalan framför en annan (eller att en sådan plats skulle vara detsamma som en plats i ett politiskt block); det här är inget resonemang för eller emot en eller annan partifärg, utan mest en stilla (om än halvgalen) förhoppning att folk ska bygga sitt val på sakliga argument och/eller faktiska värderingar om vad man tycker är bäst för både viet och jaget, snarare än att falla offer för politikens sedvanligt stränga antingen-eller-förenkling och svartvita retorik. Att folk ska veta vad de väljer och varför de väljer som de gör.
Men går det att rösta utifrån en nyanserad plats på gråskalan? Partipolitiken är ju ändå i sitt väsen någonstans en förenkling, en för demokratin rationaliserande nödvändighet, oavsett om man vet om det eller inte, och man måste ju trots allt göra ett val (om man nu väljer att välja) eller hur? Jo, men man kan ju, om man nu inte känner att man står särskilt stadigt i en eller annan särskild partifålla, personvälja och taktikrösta och fan och hans moster. Nyanserna finns nog, vill jag hoppas. Kanske kan det vara rimligt att glida närmare jaget, ju mindre valsfären är (det vill säga ju mer valsedelns färg glider från gult till blått/vitt)? Inte fan vet jag...