tisdag 29 mars 2011

Dagens gravt överdrivet komplicerade ordvits.


–––

En passiv-aggressiv svensklärare får nog av sin lätt dyslektiska elev, en flicka vid namn Eileen, och hennes hopplösa oförmåga att använda skiljetecken. För att avreagera sig går han hem, trär på sig ett par snickarbrallor och skriver en låt med titeln "Komman, Eileen!"

–––


måndag 14 mars 2011

Nästan.

Den är det viktigaste som finns. Den är den absoluta kärnan i alla religioner…typ.
Kärleken till nästan.
Här är jag troende. Djupt troende.
På kärleken till nästan.
Vad jag tror om en eventuell Guds existens ska jag inte gå in på. Inte här. Inte nu.
Men på kärleken till nästan tror jag, kompromisslöst.
Det är den som blir kvar när man dekonstruerat alla argument, när man följdfrågat varje svar med ett "varför?" tills inget längre finns kvar än ett "därför". Den gyllene regeln. Det kategoriska imperativet.
Visst, man kan ifrågasätta den här dekonstruktionen och säga att jag i själva verket väljer att se kärleken till nästan som det kategoriska imperativet. Ja, kanske är det så – men jag kan ju intet annat göra.

Kärleken är det enda godtagbara självändamålet.

Tyvärr har ju ack så många religioner tappat bort just denna kärna. De har förlorat greppet om sin mittpunkt och fått hela religionen att lossna från sin egen axel.
Eller rättare sagt: religionerna har inte tappat kärleken till nästan, men många människor använder religionen som svepskäl för att, motsägelsefullt nog, ignorera kärleken till nästan totalt, för att sätta sig själv och de sina över nästan, för att göra Gud till sin egen, med ett eget namn, för att måla världen i svart och vitt, dela in den i vi och dom. För att kriga, döda, förslava.
För att rättfärdiga sitt hat. (Och varifrån kommer hatet? Från rädsla? Osäkerhet, förvirring, från saknad av just kärleken till nästan?)

Vissa av dessa människor är nog bara kallt kalkylerande, eller bara ignorant medföljande, i denna missrepresentation av religionen och dess budskap. Religionen som svepskäl för icke-religiöst hat.
Andra är nog bara förvirrade, på eller långt bortom gränsen för allvarliga mentala problem.
De som är så fast beslutna att gå på sin bestämda religiösa väg, för egen maskin eller ledd av en profet, med blicken så stint fäst på en Gud vid horisonten att de glömmer att blicka ner mot marken och se just kärnan, kärleken till nästan, den gravitation som håller deras religion samman.
De som är så säkra på sin väg att de gått fullständigt vilse.
De som är så förvirrade att de misstar sin förvirring för en övertygelse.



Det är nog kärleken till nästan som gör att det här klippet gör att jag blir så ledsen. I stället för att bara garva åt henne, förlöjliga henne och sedan låtsas som att hon inte finns. Man skulle lätt kunna vifta bort henne, fnysa åt det faktum att galningar finns det ju alltid. Och
inte hjälper det väl då att jag sitter här och skriver ett blogginlägg om mänsklig godhet, hur oomkullrunkeligt övertygande det än är. Nej kanske inte, men kärleken till nästan gäller även när nästan beter sig som tjejen ovan.


Eller vänta! Kanske har de bara missuppfattat alltihop? Kanske har de förstått "kärleken till nästan" som "kärleken till Nästan"? Alltså som i den engelska felöversättningen "The love of Maybe"?

Eller kanske är det jag som missförstått det? Att det är så det ska tolkas?
Ah, kärleken till nästan. The love of maybe!
Som i "Vår religion går ut på att älska alla – nästan". "Gud är alltigenom god – nästan". "Gud älskar alla – nästan. I alla fall alla som är som oss, som tror som oss. Absolut inte bögar och muslimer och mörkhyade eller människor med tatueringar eller folk som tror på vetenskap eller råkar vara handikappade – men nästan alla. Förutom japaner. Japan kan dra åt helvete!"
?

Nej, tyvärr är det ju inte så. De allra flesta bland alla dessa förvirrade "religiösa" själar som tappat bort kärleken till nästan, de som hittat ett hat i religionen, ett hat som egentligen inte finns där, och använder det med hela sin religiösa geist – de kan ju tyvärr inte åberopa något språkligt missförstånd. För de pratar ju inte svenska.
De har valt att tro på Gud i stället för kärleken till nästan. Som om det ena skulle utesluta det andra. Om du finner existentiell mening eller tröst i en tro på Gud – fine, good for you! Men om denna tro förhindrar dig från att älska din nästa – då är du ut ute på tunn is min vän, på en is som spricker av sin egen orimlighet.


Nåväl, ni får ursäkta om jag gick all DiLeva on yo ass där för en stund.
Men det finns en aspekt jag faktiskt tycker om i tolkningen av "kärleken till nästan" som "the love of maybe": det faktum att det mesta faktiskt bara är nästan. Den varianten av "nästan" hyser jag stor kärlek till; till det att ingenting är absolut säkert, allting kan ifrågasättas.
Förutom en enda sak.
Kärleken till nästan.
För grejen med kärleken till nästan är just det. Den är inte "nästan". Den är "absolut!"