söndag 25 oktober 2015

Ensam galning, kollektiv galenskap


 
Så hände det. Det där som inte fick hända. Det där som inte kunde hända, inte i Sverige. Men som ändå, tyvärr, bara var en tidsfråga. Och tiden blev nu, platsen blev en skola i Trollhättan.

Gärningsmannen är död, så vi kommer aldrig få en ordentlig diagnos på vad som fick honom att agera som han gjorde i torsdags. Bara mer eller mindre kompetenta hypoteser; En psykos? Ett totalt felriktat hat som egentligen härstammat från någon/något som gjort honom illa? En paranoid vanföreställning där han såg sig själv agera i försvar för sin ras och sitt land? Ren och skär jävla ondska?
En ytterst olycklig cocktail av både det ena och det andra?
Det känns egentligen som om det kvittar – för om det skulle fastställas att han inte hade alla hästar i kanoten så friskriver det honom ändå inte från ansvar.

Och det friskriver heller inte omvärlden – samhällsklimatet, ”vardagsrasismen”, ”invandringsbegränsande politik” – från ansvar. Även om vissa bestämt vill hävda det (eller i alla fall tror att det gör det).
Tvärt om.
Att säga att han var psykiskt sjuk, att skylla på en ”ensam galning” och ur denna ursäkt dra slutsatsen att det som hände inte hade något med riksdagen, med eldhärjade asylboenden, med näthat och rasistiska publikationer att göra – det är helt bakvänt; att han var psykiskt sjuk (om han nu var det) tyder snarare på att dessa omvärldsaspekter hade ALLT att göra med vad han gjorde.

 
 
Låt oss tänka oss att det inte fanns någon översvallande främlingsfientlighet i Sverige. Inga brinnande asylboenden, inga diskussioner om hur många flyktingar vi har råd att ta emot, inget grus som sparkas mot tiggare som i samma stund kallas parasiter, ingen som på grund av sin hudfärg behöver känna någon påtaglig oro när hen går ut.
Låt oss i stället tänka oss att det i vår riksdag fanns ett parti som byggt en bred väljarbas endast på budskapet att leksaker är av ondo, en ”politik” som övriga partier finner både korkad och förkastlig men vilken de likväl hela tiden känner sig tvungna att förhålla sig till, i rädsla för de växande siffror leksaksmotståndarpartiet får i opinionsundersökningar.

Partiet i fråga propagerar ständigt för att begränsa förekomsten av leksaker i samhället, men säger sig inte ha något att göra med att flera leksaksfabriker i landet på den senaste tiden har utsatts för mordbränder. Eller för den delen med att det finns unga arga män med sovrumsväggarna tapetserade med planscher som förhärligar leksaksutplåning; lynchade nallebjörnar, lego-slakt, styckade barbie-dockor, brio-bränning…
En av dessa unga män lider av psykiska problem. Och han haaaatar leksaker och alla som ger dem plats i samhället. Innerligt. Omständigheterna i hans liv har gjort honom så hatisk och verklighetsfrånvänd att det en dag plötsligt slår fullständigt slint i hans huvud och han bestämmer sig för att gå från ord och tanke till handling. Han maskerar sig, tar på sig en hjälm (en sån som tyska soldater hade på sig under andra världskriget när de förintade leksaksaffärer) och tar med sig sitt svärd ut.

Är sannolikheten (hur ”osannolik” den än är) i det här läget att han går till en grundskola och, med avsikt att döda, attackerar barn och vuxna; annat än till deras hudfärg till synes slumpmässigt utvalda offer?
Eller är sannolikheten att han tar sig till första bästa Toys R Us och börjar veva?

 
 
Nej, det var inte Jimmie Åkesson eller Björn Söder som höll i svärdet i torsdags. Det var inte SD-ledningen som styrde gärningsmannens muskler. Och det var inte ni, någonstans mellan 12 och 25 procent (?) av svenska folket, med mer sympatier för någon påhittad ”svenskhet” än för hjälpbehövande människor från andra länder – det var inte ni som gav honom psykiska problem (om vi nu, om inte annat än för den här argumentationens skull, utgår från att han hade sådana).
Men att hävda att han bara var ”en ensam galning” och att det var ”en isolerad händelse” – att säga att det inte finns någon koppling mellan hans dåd och mordbränder i asylboenden och näthatande rasister och spottloskor mot tiggare och ett parti vars riksdagsledamöter meddelar att de lämnar sin demokratiskt tillvalda uppgift för att i stället gå ut och propagera för en folkomröstning om att begränsa invandringen – om ni verkligen tror att det inte finns några samband mellan allt detta och den grymhet som drabbade Trollhättan, som drabbade Sverige, i torsdags så beror det på att ni inte klarar av att i spegeln framför er se en person som skulle kunna ha något, ens en liten gnutta, att göra med något så osannolikt hemsk.
Den blindheten är helt enkelt en psykologisk försvarsmekanism; det finner jag ganska simpelt att konstatera, trots att mina kunskaper i psykologi i bästa fall är lekmannamässiga. Mitt minne av gymnasiepsykologin i kombination med ett litet fnyk sunt förnuft räcker emellertid mer än väl för att tydligt se även hur omvärlden och dess hatiska strömningar så gott som tveklöst villkorade hur en stackars rubbad rasistisk 21-åring skulle utforma sin slutgiltiga härdsmälta – när ett sjukt psyke väljer att hata så blickar det med stor sannolikhet ut i omvärlden för att skapa struktur, för att få hjälp att rycka upp hatet ur förvirringen och ge det ett mål. Och i dagens omvärld råder tyvärr ingen brist på hjälpande hatpekfingrar.

Någon med ett stadigare grepp om diagnostisk psykologi skulle kanske säga annorlunda, men i min (och säkert även i allmänhetens) bok är en person per definition galen om hen utför ett dåd som det som i veckan resulterade i tre släckta liv i Trollhättan. Följaktligen: Galning – ja. Men ensam? I utförandet, ja, men i sammanhanget? Han var troligtvis såpass galen att han säkert trodde att han skulle komma hyllas för sitt dåd. Det var i så fall det det minst galna i såväl hans handlande som i hans skruvade världsbild – för det visade sig vara ett helt sant antagande; hur mycket avsky hans brott än genererat så finns det nämligen alltjämt röster på nätet som uttrycker att det han gjorde var ett hjältedåd. Så ensam var han inte; i sina åsikter hade han sällskap. Och inte heller om vi sträcker oss längre ut, utanför de vidrigaste näthatarna, så var han ensam – grovheten i åsikterna tunnas kanske ut ju längre ut mot kanten vi rör oss, till "vanliga svennar" som kanske röstar på SD för att de tycker att "de andra partierna inte gör något åt invandringen", men de är alltjämt en del i det nät där nu en galen 21-åring i Trollhättan valde att utropa sig själv till grymhetens centrala spindel.
Han var inte ensam. Inte ett dugg.


Du som viftar bort dådet i Trollhättan (från ditt samvete) med ”ensam galning”-argumentet – om du skulle våga titta på den där personen i spegeln djupt i ögonen och börja med att inse att det där ofattbara nu inte alls längre var ofattbart – det hände faktiskt. Fortsätt titta. Du kommer se att det inte var någon slump att det hände på det sätt det gjorde, mot just dem det hände. Du ser nu den tunna men ack så tydligt blodröda tråd som löper mellan den grymhet som släpptes lös i Trollhättan och de ”oskyldiga” åsikter du själv håller inom dig, ja kanske stundom även släpper ut. Tråden slutar vid en tydlig insikt om att de där åsikterna helt enkelt är – fel.
Det lättaste vore kanske i denna situation att återigen knipa ihop ögonen, att fortsätta blunda?
Det rätta vore emellertid, så klart, att omvärdera dina tankar, att ändra på de där felaktiga åsikterna. Att ändra sina åsikter kan måhända vara ett jobbigt företag – men nu handlar det om något som det egentligen inte borde vara svårt alls att ta till sig; självklarheten i att godhet och medmänsklighet är bra och att grymhet och fiendskap är dåligt. (Det är kanske lite klurigt för den som inte är så väl bevandrad inom formallogiken, men försök lägga det på minnet: bra=bra; dåligt=dåligt!)

Det är så enkelt: du förskräcks in i märgen av det otäcka som hände i Trollhättan, du inser att du (om än möjligtvis i någon mildare grad) delar de åsikter som gärningsmannen hade i ryggen när han utförde dessa ohyggliga grymheter, du drar slutsatsen att dessa åsikter omöjligen kan vara goda, och eftersom du fattar att det goda är det rätta så tänker du om och ändrar dig.
Det enda du behöver är modet att försöka greppa tag om det ofattbara.
Eller så kan du fortsätta blunda och med all din fega envishet klamra dig fast vid dumheten.

Och om inte terrordådet i Trollhättan är en tillräcklig stark väckarklocka för att få dig att vrida på dina tankar, då är sannolikheten dessvärre påtaglig att den här typen av fasansfull grymhet blir allt mindre osannolik, att galningen blir allt mindre ensam, ja i dina igenkrampade ögon kanske inte ens längre en galning. 
Vill du det?
Det du behöver göra för att förhindra det är att fundera på varför du trots allt tyckte att det som hände i Trollhättan var så förskräckligt. Och vad det har med dig att göra.
Efter det borde kärleken komma av sig själv.
Om du någonstans trots allt är en god människa.