onsdag 19 februari 2014

Let's get Syrious – pojken,
spridningen och sakligheten


Så har det då hänt igen. En gripande bild har fullföljt sitt journalistiska uppdrag och fått en hel värld att förfasas, och en del av denna värld att kanske få upp ögonen för hemskheter som den kanske tidigare inte känt till.
Gott så.
För visst är läget i Syrien (fortfarande!) ett riktigt helvete. Och visst är bilden på den lilla syriska flyktingpojken som påträffats vandrandes ensam genom öknen oerhört stark, och därmed effektfullt talande för just det där helvetet.

Bilden, från UNHCR-medarbetarn Andrew Harpers twitter:
"
Here 4 year old Marwan, who was temporarily separated
from his family, is assisted by UNHCR staff to cross ". 


Och självfallet dröjde det inte länge innan bilden på den ensamma flyktingpojken antände den där gamla effektiva löpelden och snart dök upp i vart och vartannat facebook- och twitter-flöde. Och diverse nyhetskanaler var så klart inte sena att låta bildens styrka hjälpa den egna nyhetsförmedlingen från Syrien. (Eller, tja, den blev väl alltsomoftast egentligen en nyhet i sig. En bild säger ju som bekant mer än tusen sakliga rapporter).


Nu råkade det ju emellertid bara vara ett litet problem…

 

Det här med saklighet har blivit lite av en käpphäst som stundom skrittar in i den här bloggmanegen – för det är beklagligt att behjärtansvärda ämnen och viktiga reflektioner och insikter stundom (riskerar att) smulas sönder av att dess förespråkare, i ivern att åstadkomma det där genomslaget, den där virala spridningen, tappar balansen och (medvetet eller omedvetet) faller från sin saklighetslina.  
Och det sociala mediesamhällets kollektiva omtänksamhet och vilja att förmedla densamma med delningsklickets blixtsnabbhet agerar ju inte direkt skyddsnät, ommansäger…

Nu ska jag definitivt inte vara den första stenkastaren i det här fallet, då jag säkert också stundom är lite väl snabb på avklickarfingret och sprider vidare någon uppseendeväckande artikel innan jag hunnit vara tillbörligt källkritisk (eller sedan jag per omgående insett att jag i min fejsboksidentitet inte har någon rimlig chans att ens försöka hinna vara det).
Så även om bättre källkritik (eller i alla fall ett instinktivt ifrågasättande) så klart vore önskvärt även bland gemene fejsbokare så måste vi/jag nog ha lite överseende där.

Det är värre när etablerade och respekterade nythetskanaler, säkert uppeldade av lika mycket genuin reporterglöd som av klickhets, trillar dit och hux flux ge mer bränsle till löpelden.


Som i exemplet Marwan. Som alltså inte alls var så ensam som såväl mången twittrare och fejsbokare som en och annan nyhetsförmedlare ville göra gällande.
Bland andra Washington Post-bloggaren Loveday Morris påpekar noga att det alltjämt rör sig om en oerhört beklämmande och hjärtskärande situation som är väldigt viktig att belysa.
Men det kan liksom bli sorgligt (och farligt) när någon förvanskar/beskär bilden av verkligheten för att skapa effekt och ge den bättre genomslagskraft – varpå risken blir överhängande att omtanken i stället skjuter sig i foten.

Här bör betonas att UNHCR-medarbetaren Andrew Harper, som ursprungligen twittrade bilden, (rimligtvis) aldrig hade för avsikt att förvanska verkligheten eller förleda någon med fotot, vilket är både lätt att ta reda på och tydligt i det att han aldrig hävdat att pojken var "ensam" och då han postat betydligt fler bilder från samma tillfälle vilka visar ett betydligt större perspektiv.
Misstolkningen att pojken var ensam lyckades den första retweetaren eller någon/några retweetare därefter, säkerligen med alldeles på egen hand. Bilden (ja, betraktarens mentala dito snarare än den faktiska, alltså) av att pojken flytt ensam genom öknen var helt enkelt mycket bättre, rent dramaturgiskt, än verkligheten – så det var ju bara att ta den tolkningen och kuta med den!


 

I just det här fallet kanske inte risken är jättestor att klargörandet om bildens sammanhang får folk att  ifrågasätta rapporterna om hemskheterna i Syrien (tack vare exempelvis Morris betoning att belysa sammanhanget, men kanske mest för att läget i Syrien är hyfsat välkänt redan) – men trovärdigheten i bilden har dessvärre ändå blivit skadad.


Ett betydligt mer tragiskt exempel på hur en "felaktig" bild snabbt kan ledsaga en hemsk berättelse som en skottspoele över den socialmediala världen är emellertid storyn om den 8-åriga yemenitiska flickan som för ett drygt halvår sedan dog efter sin bröllopsnatt (och de sexuella övergrepp som natten innebar).
En skribent illustrerade (måhända av okunnighet) denna hemska händelse (och företeelsen barngifte) bland annat med en bild föreställande en palestinsk bröllopsprocession med en hel radda småflickor tillsammans med varsin betydligt äldre manlig kavaljer, detta under förespeglingen att flickorna var brudar (vilket de alltså inte var). Bilden blev snabbt viral, och människor i-världen över förfasades över den (snarare än över det faktum att en 8-årig flicka dött under sin bröllopsnatt?) och delade loss i sina flöden.
(Och ja, jag var en av dem.)

Det dröjde, så klart, inte många timmar innan bilden blev uppmärksammad av någon bättre insatt, som påpekade att flickorna på bilden inte var brudar utan brudnäbbar (bland annat rapporterade SR:s rättmätigt högaktade Mellanösternkorre Cecilia Uddén om felaktigheten morgonen därpå) – varpå alla de som nyss förfasats prompt förkastade bilden – och, i fejsboksflödets strida ström, med den hela företeelsen barngifte…

Till historien hör också att den här bilden (och/eller bilder ur samma fotoserie)
både förr och senare använts som anti-palestinsk/anti-muslimsk propaganda
under (den alltså felaktiga) förespeglingen att den föreställer just flickbrudar.
(Att det skulle vara rätt att, som de verkar av bilden, låta småflickor vara
brudnäbbar på detta vis, var och en i sällskap med betydligt äldre
kavaljerer, bör självfallet också ifrågasättas å det skarpaste – men det
är, i saklighetens namn, en annan, om än relaterad, fråga…).

(källa).
…vilken emellertid alltjämt är en oerhört skrämmande verklighet. Och den 8-åriga flickan alltjämt död.

…alltmedan i-världsmänniskan återigen kan sova lugnt i vetskapen att hen inte bara har ett berömvärt världssamvete och en stor omtänksamhet gentemot sina medmänniskor på andra sidan jorden, utan även en skarpsynt kritisk förmåga att se igenom en bluffbild (även om den verklighet bilden är tagen ur alltjämt råkar vara smärtsamt sann).
  
 


måndag 17 februari 2014

Muttiplikationstabellen (på tal om fittan)


Hejsvejs!

Eller som Anna-Lena Brundin skulle säga… om hon vore man: Kuken på er!


Det är mycket fittsnack nu. Eller, njae, det är ju egentligen ytterst lite fittsnack – men i alla fall en liten gnutta mer än det ingenting som hittills tycks ha varit så gott som rådande. Och det är bra. Även om det – som jag hoppas vi kan komma fram till – fortfarande skulle kunna vara betydligt bättre.
Exempelvis har det framkommit rön om hur vanligt det, trots den relativa tystnaden, är med förlossningsskador. Vilket i sin tur har fått några röster att höras och texter att spridas.
Exempelvis har Blixas blogginlägg om ”den tabubelagda fittan och om hur fittskador normaliseras”, dykt upp i mina sociala meidieflöden några gånger i dag, och en vän frågade på fejsboken hur vi män ser på det som Blixa beskriver.
Vilket jag såklart, som man och därtill en som har tvångsmässigt svårt att lämna en fråga obesvarad, kände mig dristad att ta tag i…

Och det är ett väldigt intressant och viktigt inlägg Blixa har skrivit.
Men jag har lite svårt att få riktigt grepp om vad det är hon vill komma åt för problem.
Det jag ändå främst tolkar som problemet är den ton med vilken kvinnor möts av från vården (huvudsakligen barnmorskor?) och att det pratas för dåligt om det här (Well, duh! Luskade jag ut det helt själv ifrån titeln på hennes blogginlägg?)
För det måste väl vara tonen snarare än ordvalet, det där när vården säger att de där förlossningsskadorna är ”helt normala”?
Kanske är jag lite snett ute i min (!) läsning, men det blir liksom lite konstigt när jag, hos Blixa, tycker mig höra en ganska anklagande ton, ett ironiserande som tycks antyda att det inte alls är normaaaaalt att "hälften av alla fittbärare som föder vaginalt får bestående skador efteråt". Hmm – visst, det är en definitionsfråga… men, jo, om hälften av alla som det handlar om drabbas så skulle jag hävda att det, per definition, är i alla fall hyfsat jävla normalt. (Och, jo, vi får väl därtill anta att så många som hundra procent av alla som föder vaginalt är "fittbärare").

Problemet är väl att det "normalt" som förmedlas från vården har en ton av "…så det är inget du behöver bry ditt söta lilla huvud om. Seså, move along." Eller?


Tyvärr känner jag att Blixas egen ton (som jag alltså läser som lite halvkränkt ironiserande) för bort den viktiga problematiken en gnutta från sakligheten. Och från hur det här är ett jämställdhetsproblem (om det nu är det).
För kruxet kan väl inte vara det svårfrånkomliga faktum att de här fittproblemen bara drabbar kvinnor (vilket man nästan får en känsla att Blixas smått anklagande ton vill få det till (återigen: mina högst subjektiva läsning))?
Det må vara förbannat orättvist, men det är knappast, i grunden, partiarkatets fel.
Nej, vi män drabbas av allt att döma inte ens i närheten av lika mycket fysiskt helvete med våra underliv som kvinnor gör, och det har, återigen av det där alltet att döma, att göra med att det i så stor utsträckning handlar om just problem till följd av barnafödsel – vilket, är jag ledsen (eller, rent egoistiskt; glad), är något som vi män inte behöver dras med, eftersom vi just här har den sista, kanske enda, riktigt påtagliga skillnaden mellan könen, vilken vi ju snällt får acceptera, hur mycket jämställdhetsivrande feminister vi, kvinnor som män, än är/vill vara.
(De enda personliga erfarenheter jag har av dessa frågor ligger så långt tillbaka i tiden att jag inte har några som helst minnesbilder av dem, ja redan vid min allra första början faktiskt: jag föddes med kejsarsnitt, detta på grund av att mitt storasyskon tydligen gjort kaoz med min ömma moders möjlighet att på någotsånär säkert sätt föda mig annorledes).

Nåja, nu var inte min mening här egentligen att recensera eller nagelfara Blixas viktiga blogginlägg. Tror jag…
Så om vi ska diskutera det här utifrån frågan om ”jämställd vård” får vi väl först snarare se om det är någon skillnad på hur problemen bemöts och behandlas, både rent medicinskt och kontextuellt/diskussionsmässigt. Här har jag ytterst lite att gå på, eftersom A: Jo, det pratas ju inte särskilt mycket om det här, så jag vet inte särskilt mycket annat än vad jag själv erfarit, och B: Jag har själv inte erfarit särskilt mycket, eller särskilt allvarligt, i fråga om fysiska/medicinska problem med mina mansdelar. Men de få besvär och frågetecken som har förekommit såpass att jag tagit upp dem med min läkare har samtliga, även om de besvarat, fått rum under det lilla paraply som är ”det är helt norma(aaa)lt”. Så där tror jag inte det direkt är någon större skillnad*.

Papaya. För att… varför inte… (källa)


Men hur är det om vi ser till ett större sammanhang? Uppenbarligen pratas det inte så mycket om de här frågorna kvinnor emellan eller kvinnor och män emellan (Eller? Min bekantskapskrets är kanske inte den mest representativa, och förlossningsskador är så klart inte ett lika vanligt förekommande ämne i våra samtal som, säg, lägenhetsköp eller nya säsongen av ”House of Cards”, men jag känner inte att det är något som undviks eller känns tabu-obekvämt när relevansen dyker upp. Vilket den trots allt gör då och då. Nåja…).
Men hur mycket snackar vi dudes med varandra om våra fysiska tillkortako…(”öhh, du menar väl ’till-långa-kommanden’? Höhö…”) när det är periodpaus i hockeyn eller vid pissrännan på krogen eller i korvkön på monstertruck-showen (eller i vilka sammanhang vi nu är sådär härligt manliga)?
Jaja, det finns massa snubbar (eller i alla fall några få som gör väsen av sig) som, säkerligen på grund av alldeles för lite eller alldeles för mycket självsäkerhet på den penila fronten, snackar kuken hit och kuken dit och titta på mig, jag gör helikoptern! Det där kan vi lämna till den del av könskultursdiskussionen som redan stötts och blötts (no pun intended) hyfsat mycket redan. För nu handlade det ju om mer medicinska aspekter, eller hur?
Så hmm… tja, jag har förvisso som sagt insett att de intellektuella kretsar** jag rör mig i kanske inte är de bästa representanterna för det där ”manligt” som det snackas så mycket om, men jag vill ändå hävda att nej, våra åkommor, frågor och orosmoln rörande våra underliv är inget som dryftas vare sig särdeles frekvent eller bekvämt. Så där är det nog inte heller någon större skillnad…  

Men det ännu större sammanhanget då? Den samhällsstora, kulturella – ja, i mångt och mycket det massmediala – kontexten?
Tja, här kan vi nog säkert höra, det vill säga inte höra, hur de kvinnliga problemen ekar ganska påtagligt med sin frånvaro.
Inte för att de manliga egentligen gör vansinnigt mycket väsen av sig – jaa… Kjell-Olof Feldt och Bert Karlsson dyker upp nån gång ibland för att, tillsammans med massa novembermustascher, för att berätta om hur stort och jobbigt problem prostatacancer är, och testikelcancer är jättevanligt och yadayadayada (även om man (!) ytterst sällan/aldrig nås om info om vikten av att kolla kulorna eller någon vartannatårskallelse till pappografi… eller testografi, som det väl rimligtvis torde heta… om det nu fanns). Och jo, vi drabbas reflexmässigt av citronansikte när någon på film får en spark mellan benen, och visst var det ju sååå roligt med rubrikerna härom året när han den där ruskigt nytiga*** snubben i Modern Talking hade brutit kuken! Ah, good times…
Men i övrigt? Inte så där jättemassa utrymme för manliga könsstympningar, egentligen. 

 

Så. Visst var det här en härlig massa dravel bara för att komma fram till att det – ur ett rent man/kvinna-perspektiv – inte råder så vidare värst stora skillnader i hur vi kontextualiserar och diskuterar fysiska/medicinska problem och konstigheter med våra respektive manliga och kvinnliga kön (eller kanske snarare inte gör detsamma)?
Njaefastväntalitenu!!!
Grejen är ju att vi redan tidigt här konstaterade att de skador och problem kvinnor drabbas av, till avgörande grad till följd av havande och förlossning, vida överskuggar de könsknas män lider av. Således borde snacket om kvinnornas lidande vara i överskuggande proportion (även om nu snacket om männens problem nu alltså inte är särskilt öronbedövande). Och det är det ju knappast.

Jag tror att vi ganska lugnt kan konstatera att det över lag hålls alldeles för tyst, på grund av tabu eller whathaveyou, om det här frågorna, både vad gäller kvinnors och mäns problem. Vi måste helt enkelt bli bättre på att prata om det (eller, om nu inte formen redan var upptagen av ett annat viktigt (och inte helt orelaterat) ämne: #prataomdet).
Och då kvinnornas är ack så mycket vanligare förekommande så förtjänar de, rent krasst matematiskt, betydligt större utrymme i diskussionen 

Dessutom har vi inte berört de kanske viktigaste aspekterna…

 

För sen har vi ju
det rent tekniska, eller vad man ska kalla det. Det som händer där i vården, på sjukhusen och i forskningslabben…
Och där tycks det läggas skrämmande dåligt med resurser på att både undvika och rehabilitera (och, som sagt, diskutera) förlossningsskador. (En länk och En annan länk).

Är detta då en jämställdhetsfråga? Och, i sådant fall, en fråga om bristande jämställdhet? Om vi alltså ser till det faktum att hundra procent av förlossningsskadorna drabbar kvinnor och att det är ett ämne som får alldeles för lite resurser, i synnerhet om man (måhända krasst relativt) ser till hur många som drabbas av problemen, så blir svaren Ja och Ja.
Och om man kokar ner jämställdhetsproblematiken här till en ren fitta vs kuk-fråga? Får männen (på grund av en patriarkal/fallocentrisk världsordning och dess snoppvevande lobbyister eller på grund av något annat) oproportionerligt mycket mer resurser för sina könsproblem?

Tja, låt oss fundera på det med en gammal hederligt follow-the-money…
Eller, okej, nu ska jag erkänna att jag inte orkar följa några faktiska stålars här (vaffan, det här är ett blogginlägg (måhända alldeles för långt, men…) ingen jävla avhandling!). Men om jag skulle dra till med en exemplifierane gissning… Nej, nu har jag alltså inte tagit reda på hur många dollars som lagts i forskningen bakom utvecklingen av Viagra, men om jag till någon bättre insatt skulle ställa frågan huruvida den summan är rimlig i proportion till vad som läggs på forskning om och vård av förlossningsskador så är jag är ändå ganska säker på att svaret skulle bli ett alldeles för tydligt Nej.
Och då snackar vi alltså inte om någon hypersvår fysisk skada å det manliga könet (hur jobbigt nu impotens säkert än är) utan om den manliga ”rättigheten” att få knulla (eller i alla fall ha stånd). Vilket väl ändå är ett problem som (och ni får ursäkta om jag trampar på några slaka snoppar här) borde skämmas om det hade stake (okejrå, pun lite intended) att på allvar jämföra sig med förlossningsskador. Eller?

 

…vilket så för oss in (förlåt) på nästa (och, i alla fall min sista) jämställdhetsaspekt i det här sammanget – nämligen vad det har att göra med sexliv på lika villkor. För förlossningsskadorna är alltså inte bara skador, oftast svåra, i sig – de för dessutom ofta med sig ett, för att använda Blixas ord, ”rätt rejält  handikappat sexliv”. (Eller, om en så vill, ett rejält hinder för den kvinnliga rättigheten att få knulla).
Och om vi, i jämställdhetens namn, sätter vårt smala hopp till att ett sexliv (ur det heterosexuella perspektiv jag för enkelhetens skull håller mig till här) trots allt är något som med ömsesidig njutning och känsloutbyte delas mellan två människor – och till att män faktiskt bryr sig om kvinnors väl – så torde problemen med förlossningsskador vara något som inte bara ligger i kvinnornas (även om det så klart är de som lider oändligt mycket mest av dem) men även i männens intresse att få bukt med.


Eller, för att uttrycka det lite mer koncist
(varför i heblete jag nu inte lyckades med det från början!?):
A; Prata mer om förlossningsskador och välmående fittor, och
B; Put your money where your mouth is!


 

* Ja, jag berör här alltså bara de skillnader jag förmodar mellan män och kvinnor, och
går alltså inte in på hur de här frågorna aktualiseras annat än i den (vita) hetero-
dikotomi som är den enda kontext jag känner mig tillräckligt bevandrad i för att tala om.
** Ja, nu menar jag inte att mina bekantskapskretsar är särdeles intellektuella,
bara begreppet "kretsar" ur ett intellektuellt perspektiv. Typ.
 

*** Ordförklaring för icke-karlskroniter.