söndag 17 november 2013

Zombie-journalistiken – när "nyheterna" klickar sig själva i röven

 
Härom dagen blev det snurr nåttsåutabaheblette på Expressens sajt. Det som för tidningen nu slog delningsrekord var ett klipp som visade hur tämligen uselt SD-ledaren Jimmie Åkesson lyckades uppbära sin (hypotetiska) värdighet i en intervju med BBC-magasinet "HARDtalk" (samt, i jämförelseförlängningen, hur uselt svenska journalister lyckas med att pulverisera Åkessons kexspröda uppgifter med samma ackuratess som den brittiska kollegan).
Någon med gissningsvis savant-aktig socialmedial intelligens hade av allt att döma postat klippet på sin fejsbok eller dylikt, varpå halva Sverige prompt hakade på och delade skiten ur Jimmie Åkesson.

Vissa (av oss), som vid första anblicken av klippet tänkte att "va? Har han varit med i "HARDtalk" igen, och med samma skrattretande resultat??" för att sedan inse att vi faktiskt hade sett klippet tidigare, försökte i saklighetens namn påpeka att BBC-inslaget hade nästan tre år på nacken. Samt att klippet därför kanske inte borde behandlas som vore det en faktisk nyhet.
Men dessa små inkastade snöbollar till påpekanden försvann självfallet i den klick-lavin som rasade på med nyhetsbehagets kraft.
Trots att det alltså inte på långa vägar var någon nyhet.

Samma vecka blev det liknande delningssnurr på en Aftonbladet-notis om ett stackars tyskt par som inte lyckades fortplanta sig, eftersom de (på grund av någon religiös avskärmning från verkligheten) aldrig lärt sig de mest grundläggande blommor-och-bin-kunskaperna. En artikel som hos Aftonbladet hade nio och ett halvt (9½!!) år på nacken. Och vars story dessutom inte var ens på samma bollplan som det som i journalistiska sammanhang (precis som i alla andra sammanhang) brukar kallas "sanningen". (Vilket enkelt hade kunnat kontrolleras med ett snabbt besök på den förnämliga "urban myth"-knäckarsajten Snopes.com. Eller, för den som händelsevis inte känt till Snopes, genom ett par sekunders betänketid följd av insikten att moder natur, med sin envist fortplantningsbenägna livsvilja, nog trots allt brukar få sina köttslustiga varelser att få in rätt lem i rätt hål ganska snabbt även utan sexualundervisning).
Men "nyhetens" lyteskomik och delningsklickets enkelhet i fejsboksflödet var så klart ack så mycket snabbare och starkare än dylik, ganska rudimentär, källkritik. Och det trots att det väldigt enkelt gick att se att artikeln var såpass gammal att det där (icke-existerande) parets (dubbelt) hypotetiska resultatbarn nu skulle gå i typ trean – eftersom dess publiceringsdatum, 2004-05-19, var klart och tydligt utmärkt. Till skillnad från Expressens gamla Åkesson-klipp, som fortsatte att snurra, förespeglingsvis ny-het, utan någon som helst datering.


Jaha, och…? Big deal!? What seems to be the officer, problem?
Ja, vid en första anblick känns väl inte det här så allvarligt, det ska medges. Men det finns påtaglig anledning att borra lite djupare med blicken.

Mest uppenbart är så klart den journalistiska grundregeln för en nyhetsartikel att det den rapporterar ska vara sant. Vilket den gamla Aftonbladet-notisen alltså inte var. Vilket är allvarligt. Kanske inte för att det i just det här fallet skulle kunna få några ödesdigra konsekvenser om den togs för sann (jag kan i alla fall inte fantisera fram någon) men väl för att dess bristande sanningshalt, när den väl avslöjats (vilket så klart skedde) skadar tidningens trovärdighet. Och man ska kunna lite på det som står i/hos en tidning. Det är liksom poängen.

Men det finns problem även i att BBC-klippet med Jimmie Åkesson snabbare än en pistolskula flög fram över det socialmediala landskapet som en superhjälte med ett stort "N", som i Nyheter, på sin cape. Att Åkesson-grejen har ett par år på nacken förtar inte nödvändigtvis ens en gnutta av dess budskap (= att man bör sätta sina slantar på BBC när de ska gå en rond mot SD) eller de reaktioner det genererar hos betraktaren. Men saklighet är livsviktig i debatten, och den riskerar att
krackelera – och överskugga och förstöra relevanta argument – om man (okritiskt?) hakar på en socialmedial viralspridning och behandlar en "gammal nyhet" som de facto aktuell, när man helt enkelt (möjligtvis ovetandes) förmedlar åsikt/argument/uppgift under falska premisser.
DET ser jag som ett stort problem i sammanhanget.
Jag menar främst att de som delat Åkesson-klippet (rimligtvis) inte direkt är stora SD-fans och att deras (till någon del lite skadeglada) delning av klippet på så vis blir en del av debatten mot Åkesson och Sverigedemokraterna – och eftersom detta "debattinlägg" på så vis sker under lite falska premisser tappar den sidan av debatten i trovärdighet. Vilket så klart inte alls är så lysande om man är motståndare till SD och deras så kallade politik.
Saklighet, mina vänner, saklighet

På samma sätt tycker man att Expressen borde se det som ett problem. De borde vara rädda om sin trovärdighet, vilken i alla fall får lite pyspunka när man sticker hål på deras rekordspridning genom att påpeka klippets ålder, att det som det bygger på alltså inte är en nyhet. Men genom att påpeka att det hela var gammal skåpmat, exempelvis genom att markera klippet med en tydlig datering, någon slags arkiv-markering eller rent av ett nytt redaktionellt påpekande om dess ålder – genom något sådant skulle man så klart riskera att förta klippets dess kvasinyhetsvärde och att den eftertraktade klickströmmen från sajten skulle avta. Och det vill man ju inte som publicist nuförtiden.

BBC-klippet med Åkesson och den gamla putslustigheten om de prokreeringshandikappade tyskarna råkade nu bli uppmärksammade zombienyheter i samma veva. Men det finns gott om andra exempel på hur lätt vi klickar loss i nyhetens behag trots att det behaget egentligen inte finns någon nyhet. Och det finns andra infallsvinklar på problematiken kring fenomenet. Vilket såklart inte har lämnats obehandlat – besök exempelvis gärna Emanuel Karlsten, som i sina radanmärkningar förtjänstfullt skriver mer om detta!

 

Jaja, mer upprördhet än så var ju trots allt inte de där zombienyheterna värda hos mig; de hade grävt sig upp ur sina gravar och skapat massa ståhej, men ingen större skada skedd. Ingen fick sin hjärna uppäten den här gången. En massa fejsboksanvändare kunde få hånskratta åt Jimmie Åkesson och/eller fnissigt föreställa sig vilka sexuella eskapader ett par knullvillrådiga (om än icke-existerande) tyskar försökt sig på. That's it.
Orka gnälla liksom, konstaterade jag och vände blad…

…till nästa sida i den dagens Expressen. Ja, alltså i det där aktuella pappersexemplaret av tidningen, där det som står ju faktiskt är såna däringa, eh vahetere, nyheter. Alltså rapporter om något som hänt ganska jävla nyss, eller i alla fall om nya uppgifter och/eller infallsvinklar på gamla grejer.
Eller ja, det är ju så man tycker att det bör vara, i alla fall.
Men, blev jag varse, så är det uppenbarligen inte nödvändigtvis längre.
För jag översvallades av deja vu-vibbar när jag såg det här:



Att Batman bin Suparman nu åkt dit för ett inbrott är måhända en nyhet, liksom att hans roliga namn därför (på nytt) fått nätsnurr – men de uppgifterna hade bisatsat sig väldigt långt från Expressen-artikelns huvudsakliga nyhetsvinkel, det vill säga det faktum att Batman bin Suparman är ett lustigt namn.
Vilket alltså inte alls är någon nyhet.
Säg exempelvis hej till: ett exempel från namnets (väldigt lättgooglade) nätvända anno 2008.
Ja, Batman bin Supermans körkort har cirkulerat rätt friskt på nätet i åtskilliga år redan…

Möjligtvis nyhetsvärderade Expressen utifrån det faktum att Expressen själva ju inte tidigare hade uppmärksammat Batman bin Suparman, och att en läsare vars omvärldskunskaper enkom, endast och allena består av just Expressen således torde vara fullständigt ovetandes om namnets lustighet – och då är det väl fritt fram att köra det som en de facto nyhet, eller hur?
Hmm… njae, just den delen av läsekretsen torde i dagsläget vara ungefär lika levnadsglad som dronten, och även om den faktiskt skulle råka finnas så liknar den här vinkeln, i alla fall i någon utsträckning, de där tillfällena när en tidning/nyhetskanal snor en nyhet från en annan tidning/nyhetskanal, kör den utan att credda originalkällan och låtsas både att det är en egen nyhet och som om det regnar (möjligtvis genom att vänta ett par veckor eller rentav något halvår, i förhoppningen att de läsare som eventuellt fått sig nyheten till livs från den konkurrerande nyhetskanalen vid det här laget helt sonika glömt bort den).
Vilket är riktigt, riktigt dålig journalistik (om man nu ska kalla det det).
Och det hade ju egentligen varit snudd på groteskt enkelt för Expressen(s journalist) att i det här fallet någonstans inledningsvis påpeka att, typ, "det finns många människor här i världen med lustiga namn. Kanske har ni exempelvis sett den påtagligt nätspridda bilden av Batman bin Suparmans singaporeanska körkort? Nu har dess popularitet väckts till liv igen, sedan Batman bin Suparman häromdagen åkte dit för ett inbrott, en nyhet som fick fejsbokare världen över att gå lite bananas…". Och sen fortsätta gå loss hur mycket som helst på hur roligt den där snubbens namn är, utan att framstå mer som någon som använder en facebook-poke för första gången än som en nyhetstidning.   

 

Menmen… Nåja, det här handlade alltså om en klantig inbrottstjuv som heter Batman – knappast något som kräver att man tar fram redaktionens guldvåg eller de mest finkallibrerade journalistiska verktygen. Och tack och lov tycks i alla fall inte den "nyheten" ha blivit någon klickcirkus hos Expressen. Vilket antagligen beror på att den föga hjältemodiga singaporeanska inbrottstjuvens namn och öde säkert redan hade flimrat förbi gemene nätmedborgare för länge sedan. Ja, Expressen-artikeln var ju trots allt den här gången till följd av en klickcirkus, inte dess orsak.

…vilket emellertid inte alls är någon anledning att andas ut.
Det är snarare ännu ett, något oroligt, frågetecken kring klickhetsen hos nyhetsmedia; om vi nyhetsförmedlare alltså inte bara ska ha för ögonen att våra nyheter ska generera veritabla klick-orgier, utan att det även är i klick-orgierna vi i allt större utsträckning förväntas hitta nyheterna – hur långt kan den utvecklingen gå innan nyhetsförmedlingen biter sig själv i svansen och fastnar i något slags journalistiskt orouboros-tillstånd där alla nyheter är zombie-nyheter, om zombies, av zombies, för zombies? Allt medan de riktiga viktiga händelserna lever loppan, helt ogranskade, just utanför det journalistiska synfältet…
Ja, det finns det garanterat både en och annan filur bland de politiska och ekonomiska makterna som skulle gilla. 

 

Visst – detta är så klart ett väldig förenklat domedagsscenario. Självfallet kommer nyhetsmedia fortsätta att granska och hitta riktiga viktiga nyheter (och se till att det stundom kastas in nya nyheter i klickcirkusmanegen).
Men kommer blicken vara lika skärpt om ett öga i allt större utsträckning måste hållas på klickräkneverket i stället för händelsen, granskningen, ifrågasättandet och rapporterandet?
Och vad händer med den för det journalistiska uppdraget så viktiga rapporteringsmångfalden om man inte bara ska hålla ett öga på det där räkneverket utan även arbeta utifrån det och sålla bland vinklarna främst för att så enkelt som möjligt surfa på klick-lavinen? Det har Björn af Kleen nu börjat ta reda på i en artikelserie om "Klickdöden", om hur sociala media, i nedskärningarnas och besparingarnas tidevarv, riskerar utarma journalistiken i allmänhet, liksom kulturdebatten. Läs, vetja!
Vad gäller dessa frågor kan jag inte annat än konstatera att sociala media trots allt blivit en oerhört viktig del av kulturdebatten, samt tro att kulturdebatten blivit betydligt mycket större, bredare och mer vanligare förekommande på senare år tack vare sociala media.
Men det vore ju tragiskt om sociala media, såsom den kvantifieras i antalet klick, skulle få sätta agendan för kulturdebatten i stället för vice versa… Eller?
Jag tycker det är en genuint intressant fråga och utveckling.

Och jag är övertygad att sociala media faktiskt betyder oerhört mycket för nyhets- och informationsspridning och för journalistiken, som nu når ut betydligt längre, snabbare och i större mångfald än tidigare. Det är ett av de främsta skälen, kanske det främsta, för min närvaro på exempelvis facebook och twitter – där får jag oerhört mycket mer, och snabbare, nyheter, information, infallsvinklar, nyanser och tankar än jag gjorde innan dessa sociala media blev en del av mitt liv.
Men just därför, för att mängden information är så groteskt stor och spridd och snabb, är det här ett tveeggat svärd. Det är nu extra viktigt med filter som i någon professionell grad vet vad de håller på med, som ser med ett kritiskt öga på vad som händer, både i och utanför klickcirkusen. Och som ser till att gediget framarbetade nya nyheter, får chansen att beklickas, eller i alla fall nå en publik.

I en mediavärld där agendan i så stor utsträckning är skriven i facebook- och twitterfeeden och där "alla är journalister" [Obs! *host-host* – alla är INTE journalister!] blir det extra viktigt att se till att klickcirkusen inte helt lever sitt eget liv; att det finns cirkusdirektörer (etablerade nyhetskanaler) och artikeldomptörer (journalister; ordet "domptörer" klingar inte så snyggt här, jag vet, men jag är ju inne på en cirkusmetafor här, så whatever) som ser till att publiken kan begeistras, förnöjas och förfasas utan att riskera få sina huvud avbitna av ett lejon (eller en clown) som fått spelet, eller att få en styrseltappad trapetskonstnär i knät.
Därför är det alltjämt viktigt att hålla ett säkert grepp om de journalistiska principerna, oavsett om man skriver om en inbrottstjuv som heter Batman eller om tyska kopuleringsanalfabeter, eller om man intervjuar sverigedemokratiska partiledare, avslöjar vårdskandaler, rapporterar från en katastrofzon eller granskar statsfinansernas irrvägar.

Och ni som, trots allt, inte är journalister – ta gärna även ni två kritiska sekunder innan ni instinktivt delar vidare något roligt/intressant/häpnadsväckande/förfärligt/vadsomhelst i era socialmediala kanaler.

 

PS. Okej, credit when credit's due: Jag måste medge att ett par av de andra lustiga namn som Expressen tog med som exempel i tillägget till Suparman-artikeln hade jag faktiskt inte sett tidigare. Vilket ju var kul för mig. Så tack för dem, Expressen! (Men förvänta er inga Stora journalistpris för det säkert idoga framgrävandet av dem.)


onsdag 13 november 2013

IRM – så att säga avcensurerat

 
Sajten Inte Rasist Men… blev utsatt för en överbelastningsattack när de häromdagen publicerade en faktagranskning av SD-politikern Björn Söder. Detsamma hände Aftonbladets oppinionsavdelning Politism när de publicerade samma knäck. Och för att de ljusskygga attackörerna inte ska lyckas i sitt försök att inskränka yttrandefriheten och tysta fakta som (man får anta att) de tycker är obekväma uppmanade IRM alla tänkbara yttrandefrihetsivrande bloggare att spegla deras Björn Söder-koll. Och en sådan bloggare anser jag mig ju vara.

Förvisso har många andra, företrädelsevis stora trafiknoder som de båda kvällstidningarna, redan förtjänstfullt publicerat IRM-inlägget, och det är ju inte direkt så att så vidare värst många besöker min lilla blogg, men ändå… (Jag kunde liksom inte bestämma mig för vilken av mina gamla arbetsgivare, Bladet eller Pressen, som jag skulle favorisera genom att socialmedialt dela deras publikationer. Till dem hittar ni nog ändå.)
Så, anyhoo… Nedan följer IRM-inlägget, i sin helhet.


 

IRM vs Björn Söder i SVT Debatt
– vi reder ut Söders lögner


I torsdagens SVT Debatt deltog Henrik (jag) från IRM i en debatt om den numera rikskända ”tårtningen” av Jimmie Åkesson. SD:s partiekreterare Björn Söder var vår huvudmotståndare trots att vi som Söder anser att tårtning är ett riktigt dåligt sätt att bemöta SD. Söder kom dock med en hel del minst sagt märkliga påståenden som vi känner att vi bör reda ut.
 
Påstående nr 1:
Carlito: SD är det enda partiet som i principprogrammet uttrycker att man kan upphöra att vara svensk om man inte följer SD:s definition av identitet och kultur.
Björn Söder: Det är rent nonsens.
Sanningen: Citat från SD:s principprogram sida 11: ”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”

Påstående nr 2:
Carlito: Så Thoralf Alfsson har aldrig uttryckt att han är en islamofob?
Björn Söder: Jag tror inte han har sagt att han är isamofob, nej.
Sanningen: Citat från Thoralf Alfssons blogg: Jag är islamofob och jag kan överhuvudtaget inte förstå att någon med kristen uppväxt kan vara något annat än islamofob.”

Påstående nr 3:
Björn Söder: Man avhumaniserar SD när man kallar oss för rasister.
Sanningen: Att kalla en rasist för rasist är inte avhumanisering. Att vara rasist är avhumanisering. /Tore Kullgren

Påstående nr 4:
Carlito: Jimmie Åkesson säger ju själv att islam är det största hotet sen andra världskriget.
Björn Söder: Nej nu är det fel igen. Det var Aftonbladet som satt den rubriken. Det står inget sådant i debattartikeln.
Sanningen: Öhh, jo det gör det:
BYgEsgSCIAALlL8
För att vara på den säkra sidan så har ni två citat till från partitoppen.
BYgLbZ1CQAAHMau
BYf-9hfCQAAWMYX
Det finns fler saker vi skulle kunna bemöta, men jag tror ni fattar poängen. Vi vill passa på att tacka alla ni där ut som stöttat oss, vi kan inte ens börja beskriva hur mycket era fina ord värmde! Ett speciellt tack till Carlito som var grym i debatten.

***UPPDATERING***
Vi fick en förfrågan om att reda ut Söders befängda påståenden/förnekanden gällande järnrörsskandalen. Vi har skrivit om alla lögner i detta inlägg: SD-topparnas lögner – vi har hela listan
Här har ni även en lista som belägger allt det vi sa om SD:s plattform på nätet, Avpixlat: