söndag 29 april 2012

Av hensyn till mejlskrivaren…


Ah, det är kul med läsarreaktioner. Och fascinerande att ett ynka litet ord kan få folk att gå helt bananas. Särskilt då det handlar om ett ord (eller ja, egentligen bara en ynka liten bokstav, som fått ta en eller annan bokstavs plats) som i själva verket – och i synnerhet i den text det just här handlar om – bidrar till att förenklingsfylla ett behovshål i språket.
Vilket ord mejlskrivaren i det här fallet åsyftar är väl under rådande debattklimat föga klurigt att räkna ut… 

Hen skriver så här:
"Så länge det inte är något allmänt taget beslut att använda detta så kallade könsneutrala ord måste det väl ändå vara en självklarhet att reportrar, oavsett om de jobbar på lokaltidningar eller rikstidningar håller sig till det som är vedertaget i det svenska spåket [sic?], alltså hon eller han."
 Här har hen (mejlaren) uppenbarligen missat att det faktiskt genomförts en folkomröstning om ordet, och att regeringen, Svenska Akademien, Spåkrådet och Frimurarorden därpå gemensamt (och allmänt) fattat ett beslut att ordet numera existerar. *
Hen fortsätter:
"Det kan inte vara upp till den enskilde reportern, i detta fallet chefsredaktören [sic] att bestämma om det ordet skall användas."
 ➠ Jo, det kan det faktiskt, om hen (reportern eller chefredaktören), som i det här fallet, fått en lapp från kungen som säger att det är okej!
(I övrigt torde det ju emellertid vara självfallet att en reporter/redaktör/skribent inte kan få välja och vraka, vind för våg, vilka ord hen vill ha med i en text! Hur skulle det se ut?? Då skulle ju hen för bövelen kunna skriva precis vad fan som helst!)
Ja, det är klurigt det där med spåket.

Med väldiga hälsenor
- Semantiksmurfen


* Argumentationen bakom det gemensamma (och allmänna) beslutet om ordets existens gick ut på att om ett ord både går att skriva, läsa och uttala, samt därtill har en betydelse, så torde ordet de facto finnas till. Och alla dessa kriterier tyckes tydligen infrias hos ordet ifråga.

---

PS. Av hänsyn till mejlskrivaren har jag låtit bli att använda könsspecifika pronomen då vederbörande åsyftatas, allt för att undvika att låta påskina att det handlar om en trångsynt gubbjävel. ds

PS2. Detta blogginlägg, samt de ord som det innehåller och de meningar som skapats genom sammanfogande av dessa ord, har genomgått grundlig inspektion och godkänts av samtliga tillbörliga instanser (Regeringen, Säpo, Svenska Akademien, Klass 5b på Bjällerbackaskolan i Knytlöv, Hamboringen samt min mamma). ds igen


onsdag 25 april 2012

Favorit i repris – Den objudne gästen, fast tvärt om

Satt just, apropå den här storyn som just ploppade upp om (en) Margareta Winberg, och drog mig till minnes den där gången när jag  för sissådär exakt två år sedan blev bjuden på bröllopskalas. Vilket ju var i en i vissa avseenden liknande situation.
Och just då ringer en av mina gamla arbetsgivare, som uppenbarligen satt i exakt samma tankar.
Så, eftersom jag just då funderade över att reprisera ett gammalt blogginlägg om hela tjotaballongen så ser jag samtalet som ett tecken att visst ska jag reprisa det. Närmare bestämt inlägget nedan, som är en XL-version av den krönika jag skrev i Stockholm City.

(Kan för övrigt flika in att de flesta som påpekar Winberg-parallellen för mig gör det med konstaterandet "Det var så här du skulle ha gjort, Håkan". Om det kan jag bara säga "…eh…ja-ja.")
Nåväl. Det gamla blogginlägget.

Read it and weep:


----------
Den eftertraktade (?) och (i alla fall lite) omtalade papperslappen.


Jag, en Askunge?

”Tjena! Håkan Kjellgren, Sydöstran”, presenterade jag mig, tog i hand och fortsatte: ”Hur skulle Kronprinsessan reagera om en journalist, som jag, skulle säga ’du’ till Kronprinsessan?”
Kronprinsessan var nere i Karlskrona för att besöka Blekinge Tekniska Högskola, där hon var inskriven på en kurs, och jag var ditskickad av min redaktion för att intervjua. Någon vecka tidigare hade Peter Jihde hamnat i blåsväder sedan han duat kungen, så jag tyckte väl det var lika bra att klarlägga förutsättningarna för samtalet med Kronprinsessan…

”Jo, det skulle väl vara okej,” svarade Kronprinsessan, artigt och glatt men något förbryllat.


Jaha, så blev man plötsligt du-och-tjena med Kronprinsessan. Victoria. Vickan. The Vickster.


Men även om vi hade ett trevligt och kamratligt samtal, kronprinsessan och jag, och Tarras efteråt sa till mig att det var trevligt med en journalist som för en gångs skull ställde intelligenta och sakliga frågor till Kronprinsessan, så trodde jag aldrig riktigt att mina och Victorias vägar någonsin åter skulle korsas.
Så det var med viss förvåning jag härom dagen – några år senare och numera verksam som journalist i den Kungliga Hufvudstaden – sent på kvällen kom hem och på hallmattan hittade ett makalöst stiligt kuvert, med gyllene ornament och kungen och drottningen leendes mot mig från två oklanderligt påklistrade frimärken.

Jag sprättade med sedvanlig brutalitet upp kuvertet med lillfingret och plockade upp vad som visade sig vara ett om möjligt ännu mer makalöst stiligt inbjudningskort. 
”H.K.H. Kronprinsessan Victoria och Herr Daniel Westling inbjuder Herr Håkan Kjellgren till middag med dans på Drottningholms Slott torsdagen den 17 juni 2010 kl. 19.30”.


Hoppla!


Tanke nummer 1: Någon driver med mig. Men vem skulle ha resurserna (och orken) att genomföra en så här intrikat bluff? Och varför? Bara att trycka upp ett exemplar av denna försändelse, på förnämligaste papper, måste ju kosta en smärre förmögenhet. Så om det var en polare som försökte skoja med mig så skulle vederbörande bannemej förtjäna medalj. (Och säkerligen också gjort sig skyldig till urkundsförfalskning, ja kanske till och med högmålsbrott). Så nej, inbjudan var nog äkta ändå.


Tanke nummer 2, 3, 4, 5 och 6: Vad fasen ska jag där och göra? Har inte Kronprinsessan fler vänner än att hon måste så långt ut i sin bekantskapskrets tassemarker som till en journalist hon träffade för några år sedan bara för att fylla stolarna på sin bröllopsfest? Eller bjuder de in någon helt vanlig kreti-och-pleti-snubbe på måfå bara för att mixa klientelet lite, kanske för att Daniel ska få ha någon annan ”man av folket” att leka med? Eller är det så att jag får rycka in som akutdejt till stackars Madde? Tänka sig – Vickan och Dannes närmaste vänner, resten av kungafamiljen, kanske ett gäng tronarvingar från Europas alla hörn – och så lilla jag, en enkel undersåte (ja, jag skulle i sammanhanget nästan kunna säga mig vara en ur pöbeln).


Jag konstaterade att nej, de måste ha gjort något fel – någonstans i Stockholm sitter en av bröllopsparets närmaste vänner, en stackare vid namn Håkan Kjellgren, och undrar med gråten i halsen varför han inte fått sin inbjudan.


Jag var emellertid ändå tvungen att ställa mig frågan: om jag nu faktiskt är inbjuden – hur ska jag göra?


Det mesta talade faktiskt för att jag skulle tacka nej. Först och främst skulle jag ju inte passa in (det vill säga att jag säkert skulle göra bort mig kapitalt, nervöskräkas på kungen eller spilla vin i någon prinsessas dekolletage eller inte veta vilken gaffel som är till entrérätten och vilken som är till för att klia sig i näsan). Sedan skulle det ju krångla till det ganska ordentligt för min yrkesroll och trovärdighet som journalist om jag skulle frottera mig på privat basis med landets mest mediabevakade familj. Men visst slogs jag av tanken att jag i min hand hade en gyllene biljett med ett stort ”W” på (inte ”W” som i ”Wonka”, utan ”W” som i ”Wallraff”).
Dessutom vore det ju ruskigt kaxigt att helt sonika tacka nej till den kanske mest eftertraktade fest någon svensk i min generation någonsin skulle vilja gå på. Med svepskälet att jag, typ, har tvättstugan den kvällen eller nått…
Och jag skulle nog behöva låna pengar för att ens ha råd att hyra en smoking (för jag känner inga möss eller småfåglar kapabla att sy upp en åt mig).

Nä, det skulle inte funka.


Men. Det enda argumentet för att tacka ja vägde trots allt betydligt tyngre än alla motargument sammantagna, och det ekade högljutt för min inre hörsel: Hur ofta blir man egentligen bjuden på privat prinsessbröllopsfest hemma hos Kungen och Silvia?!


Men kunde jag med gott samvete bara låta det bero för att sedan glida upp till Drottningholms slott med min inbjudan den 17 juni och låtsas som ingenting? Alls icke! Så jag slog en pling till hovet, blev kopplad till den kvinna som ansvarat för utskicket av inbjudningarna och förklarade att jo, det är en väldig ära att ha blivit inbjuden och givetvis vill jag gärna gå på festen, men jag undrar mest hur det kommer sig att jag blivit bjuden…


”Tja, jag har bara fått namn och adresser och skickat ut inbjudningarna” sa damen, och bekräftade att det verkligen var min adress hon hade på listan framför sig. ”Men du är alltså vän med Daniel Westling?”


”Nej,” svarade jag, ”men jag har träffat Kronprinsessan en gång…”


Jag fick förklara omständigheterna under vilka jag för några år sedan träffade Victoria, varpå damen sa att ”Jaha, jag får väl ta och kolla upp det här med Kronprinsessan och se hur det ligger till…”

Hon fick mitt telefonnummer och sa att hon skulle återkomma. Gott så.

Sedan krävdes det ju inte många google-sniff från min journalistnäsa för att luska ut hur det egentligen ligger till; att det minsann finns en gym-kollega till Daniel Westling som heter… ja, nu ska jag ju inte röja namnet på en oskyldig stackare som inte kan hjälpa att hovet klantat till det – men ni fattar.


Jag kan givetvis bara garva åt hela den här historien (även om jag nu går miste om en gratis finmiddag som jag bespetsat mina fattiga smaklökar på). För det var ju bara ett enkelt missförstånd, den mänskliga faktorns skojfriska halkningsförmåga. Att den nu råkade halka rakt på en Håkan Kjellgren som faktiskt träffat Kronprinsessan (ja, och till och med alltså blivit ”du” med henne) är bara ett lustigt sammanträffande. Och att Kronprinsessan och jag är jämnåriga och båda dessutom studerat vid Yale (och BTH) är bara extra märklighetsgrädde på sammanträffandemoset.


Det som i sammanhanget emellertid är väldigt märkligt, ja snudd på skandalöst och troligtvis hyfsat penibelt för hovet, är att de antagligen fått Säpo att finkamma varje litet hår på varje liten journalist som kommer ens i närheten av sommarens kungliga bröllopsyra – men samtidigt har de, av misstag, bjudit in en murvel till sitt heligaste, till den säkert privataste och maffigaste av alla privata och maffiga fester kungen och drottningen någonsin ställer till med. En journalist som dessutom jobbat på båda kvällstidningarna, och alltjämt har tentakler långt in i deras respektive redaktioner.
Joråsattööö…

Någon bröllopsfest på Drottningholm blir det nog inte för min del. För jo, min inbjudan var ju ett misstag. Och inte gråter jag för det. Jag är faktiskt nästan lättad över att slippa (för jag hade ju trots allt varit tvungen att gå om nu inbjudan verkligen varit till mig, eller hur?). Jag har inte lust att gå på en fest som jag inte egentligen är inbjuden till, och det räcker nog med en Håkan Kjellgren på middagen (om min namne nu någonsin fått sin inbjudan?). Det blir så lätt missförstånd med fler…
Men visst hade det varit trevligt att få hänga i den kungliga glansen med Vickan och Danne. Kanske kan vi ta en fika nån gång i stället? Så Victoria och Daniel (Kronprinsessparet alltså, för tydlighetens skull) – ni är givetvis hjärtligt välkomna hem till mig på Hammarbyhöjden på ett glas eller en kopp, någon gång när jag väl fått ordning i min röriga lya!I går var sista dagen att OSA till bröllopsfesten på Drottningholm den 17 juni. Jag kommer tyvärr inte kunna närvara (för jag har ju tvättstugan den kvällen). Men jag hoppas att Håkan Kjellgren ändå får det trevligt där.
Nåja, (här får ni får ursäkta den ack så uttjatade öppet-mål-referensen, men den är oundviklig) vad är väl en bal på slottet…?


 – Håkan Kjellgren (journalisten)

onsdag 18 april 2012

Att korrläsa ett tårtrecept


Det här är inte en text om
tårtan. Men det är en text om en text om tårtan. En text om en text med lite mer korrekturfel än vad som rimligtvis bör kunna slinka igenom…

Det kan nog verka som att det du nu kommer att läsa är en riktigt petimäterbitchig besserwisserlitania över den universella bristen på kompetens, en gallsprängd fulinlaga fastnaglad med så mycket gnällspik att texten knappt går att läsa.
Men, vill jag hävda, det är det inte. Det är i alla fall verkligen inte min avsikt.
För jag vet hur det kan vara, när stressen med råge översvallar en tidsram som är så snäv att möjligheten att undvika misstag helt enkelt inte får plats. Alls. När nyhetsflödet blir en tsunami.
Och jag vet hur lätt det kan bli fel, särskilt då det absolut inte får bli det.

Så det här är definitivt ingen attack mot en viss nyhetskanal eller mot en viss skribent, eller mot en hypotetisk webbredaktör med en chefspiska dansandes över ryggen, eller mot någon stackars praktikant som satts på att textredigera en artikel om en händelse som plötsligt blivit så het att den knappt går att hålla.
Det är snarare ett försök att peka, inte med en Caligula-pekpinne på just de fel som gjorts, utan med en mjuk lekislärarhand på hur fel det kan bli.

(Sen har vi ju förvisso det faktum att den aktuella artikeln uppenbarligen uppdaterats mer än en timme efter den ursprungliga versionen, så ett visst pekpinnepet är kanske ändå befogat…)


…nåja, till saken.


När #tårtgate igår slogs upp på vid twittergavel gav jag upp mina försök att få rätsida på cirkusen redan innan jag påbörjade dem. I stället blev det mest ett skämskuddigt huvudskakande småfniss.
Men lite nyfiken blev jag ju att få höra konstnärens egen syn på saken, och den första möjlighet till detta som jag snubblade över var en artikel hos SVT:s "Kulturnyheterna". En, känner jag, pålitlig och kompetent källa för rapportering om kulturella aktualiteter.
Oftast.

Jag bör här inflika att jag, med min grava yrkesskada, måhända inte kan anses vara den typiska artikelkonsumenten. För även om jag inte har någon egentlig korrläsarexpertis så har mitt liv som tidningsredigerare begåvat/förbannat mig med en något hyperkänslig felradar, som gör att jag, vare sig jag vill eller inte, instinktivt genast spottar ett dubbelt mellanslag som vore det en stissig näbbmus och jag en hungrig rovfågel på några hundra meters höjd.
Så det blir lätt att de små korrfel som för gemene läsare blir små ojämnheter på textstigen för mig blir stora gropar, djupa skrevor som i värsta fall gör att jag fastnar och missar en möjligtvis trevlig färd mot ett möjligtvis spektakulärt mål.
Men även då man obehindrat och på välpumpade däck cyklar över de små öjämnheterna på stigen kan de få skruvar och muttrar på hojen att skumpa sig lite lösa. Även om man inte lägger direkt märke till dem, kan slarvfel (och dålig redigering) påverka en läsare negativt på ett mer eller mindre omedvetet plan.
Oftast får det inte värre konsekvenser än att man kanske i någon liten utsträckning tappar intresset för texten, tycker den är dålig eller förlorar respekten för skribenten och mediakanalen.
Men ibland riskerar det föra med sig betydligt mycket jobbigare (om än alltjämt subtila) effekter…

Om jag skulle försöka illustrera hur min felradar gjorde utslag bara jag snabbt ögnade igenom Kulturnyheternas artikel om Makode Lindes tårta…



Jag vet, som sagt, hur det kan vara.
Hur lätt det är att göra slarvfel. Jag är knapppast felfri själv.
Jag minns, med viss ångest, en viss artikel jag skrev, för länge sedan, på min gamla goda reportertid. Eller, artikeln minns jag egentligen inte så mycket av, men jag minns att det var en artikel om ett allvarligt ärende och att jag hade intervjuat en invandrare som på något beklagligt sätt tvingades försöka stånga mot makten. Jag tror att hen var förtvivlat utvisningshotad, men jag minns inte säkert. Det jag, dessvärre, minns mest är att jag klantade till ingressen.

Jag hade väl i genomläsningen av ett sista utkast fått för mig att göra en liten finputsning, att byta ut något ord eller uttryck eller kasta om ordningen på ett par meningar (det är oftast vid dylika manövrar som de där retfulla slarvfelen trivs bäst). Det resulterade i att ordföljden eller någon grammatisk form av ett ord i det inledande pratminuset från personen blev fel. Och om man läste citatet högt så lät det olyckligt nog plötsligt som gammal hederlig Rinkebysvenska. Förvisso pratade invandraren inte svenne som en rinnande mellanmjölk, men det spelar mindre roll – det är ju ytterst sällan (ja, så gott som aldrig) som man som skribent återger en intervjupersons uttalande exakt ordagrannt. (I stället anpassar man språket till artikeln och stilen för att ge texten stringens (och över huvud taget göra den läslig). Exakt hur denna andemeningstrogna anpassning går till är svårt att sätta fingret på, men det är en stilistisk instinkt som varje god skribent besitter).
Men nu verkade det plötsligt som att jag lät honom snacka bruten svenska. Vilket jag ju alltså inte alls gjorde – och sannolikt hade hen inte alls brutit svenskan på det sätt som det råkade bli i texten. Det var helt enkelt ett korrfel. Som gjorde att man kunde få uppfattningen att jag inte tog invandraren på tillbörligt allvar, eller att jag rent av var lojt respektlös på gränsen till förlöjligande.
Ja, det kunde helt enkelt lätt tolkas som att jag skrattade åt den skrikande tårtan.
Och det, är jag rädd, förtog kanske, i någon mån eller hos någon läsare, allvaret i artikeln.


Om man nu kollar på korrfelen i Kulturnyheternas artikel så är de betydligt fler än den där lilla slarvtabben som jag tydligen alltjämt grämer mig över. Ja, de är säkerligen ögonstickande även för en läsare som förskonats från den redigerarsjuka jag lider av.
Nåväl, ingen skada skedd… oooom man alltså inte tar i beaktande hela det där sammanhanget, det måhända i grunden ovidkommande, men i kontexten ändå högst relevanta, faktum att Makode Linde är en person av den "typ" som den gamla gubbtjyven Ulf Nilson knappast skulle klassificera som "pursvensk".
Och där ploppar plötsligt möjligheterna fram att man, mer eller mindre omedvetet, får det till att skribenten saknar respekt för både intervjupersonen och ämnets allvar. I värsta fall finns risken att en mindre dekonstruktionsbenägen läsare i någon mån helt enkelt läser in en blattefiering av Makode Linde i texten.
Och det tror jag ju knappast var Kulturnyheternas eller Cecilia Tibergs avsikt.


Det jag vill säga är helt enkelt att språket är viktigt, och bör hanteras med både varsam och säker hand, i synnerhet när handen sitter på en journalist. Oftast är småfelen bara just det – småfel, droppar i havet, fisar i en orkan. I bästa fall kan de yngla iväg till en lyckligt lustig groda. Men ibland kan de bli hickan som får det magnifika korthuset att rasa eller den lilla tillpetningen som får läsarens tankar att sticka iväg i helt fel riktning.
Kort sagt – det är faktiskt viktigt att det blir rätt. Särskilt med tanke hur lätt det blir fel.
Ska man skriva ett tårtrecept bör man liksom se till att inte blanda ihop deciliter och liter, att inte råka halka in ett "k" i slutet av "mjöl" och att klargöra att rom inte betyder kaviar.

Att vi nu landade i en bakverksmetafor kanske blev lite förvirrande, med tanke på det tårtkalas som var upprinnelsen till hela det här blogginlägget (eller om man så vill till "den här ösregnslånga svadan av ordbajs". Eller "den här petimäterbitchiga besserwisserlitanian"). Må så vara…
Hurpass full av märkliga bismaker Makode Lindes tårta var ska jag inte gå in på. Det finns det så många andra som gjort. Med både kloka och idiotiska åsikter, i såväl finessgnistrande retorik som i korkade argumentationskatastrofer. Och, dessvärre, ibland med en jävla massa korrfel.

söndag 1 april 2012

Aprilskäms.


Lite trist att dagens datum, första april, bommade
vår utgivningslördag med ett dygn. Visst, det skulle ju gått att idag publicera lurartiklar i nyhetsflödet på våra webbplatser, men en helgobemannad redaktion på en vecka som inte gav tid att förproducera något lur fick spika igen den kistan.

Därmed inte sagt att jag inte hade idéer. Det hade jag ju, så klart. Som jag alltså dessvärre inte hann/orkade/hann orka/orkade hinna utveckla, men som nog hade kunnat bli rätt bra. Som de här:

  • Korkat: Rapportera i Östermalmsnytt att den saligen nedsågade tv-eken nu skulle komma till glädje, då det nu visat sig att dess bark – tack vare det skadeangrepp som blev dess död – visat sig vara ypperlig för korktillverkning, och att många stora vinproducenter som i korkbristens tidevarv gått över till plast nu var villiga att betala stora pengar för äkta tv-ekskork.
    Det sjuka Lite sammanträffandesjukt är att Tidningen Folket i Eskilstuna i år hade typ samma idé. Dock handlade ju deras grej inte om vår kära tv-ek. Och tv-eken tror jag faktiskt hade funkat bättre, både i lurighet och i aprilskämtskonstnärlig verkshöjd, med tanke på den mediala cirkus som omgav den häromsistens. (Och det finns nog de som skulle hävda att det inte direkt nådde nån brist på kork i hela den cirkusen).

  • Något luktar skämt: Annars hade ju helgen faktiskt bjussat på ett par aktualiteter som man hade kunnat luras lite med. Som gårdagens SM-final i ordvits – känns som att det fanns något där för Södermalmsnytt. Som att några icke-vinnare rasar och anklagar vinnaren för fusk, kanske med argumentet att vinnaren (som blev 71-årige Anders Nielsen) var göteborgare och således hade otillbörligt försprång och att förlorarna krävde att finalen gjordes om. Eller något den stilen. Artikeln hade ju dessutom kunnat späckats med ordvitsar, vilket ju i en aprilskämtsartikel knappast skulle göra saken sämre.

  • Jordfel. Eller så skulle man kunna hitta på något om gårdagskvällens Earth Hour. Kanske att Fortum lagt på en 500-procentig straffkostnad för den el som förbrukades under timmen. Eller att satsningen misslyckades kapitalt på grund av en backlash, då en majoritet av elkunderna i stället brassade på med sina elglufsare extra mycket i tron att elen under denna timme skulle vara extra billig, eftersom så många skulle vara duktiga och släcka ner varpå konsumtionen skulle droppa och priset med den…

  • Ingen vits. Eller varför inte baka ihop de två senast nämnda förslagen, och göra en offerartikel om Bio Rio och SM i ordvits, som nu ruinerats, då finalen oturligt nog gick av stapeln vid samma klockslag som Earth Hour, varpå man åkt på en ordentlig straffkostnad som man inte räknat med. Eller att ordvitsarna fått dödshot från miljöivrare för att de använde el i mikrofoner och dylikt under Earth Hour…

  • Direktmetal. Eller så hade vi på Direktpress STHLM kunnat hävda att förra veckans nöjesknäck om Metalhögern, och de partiloggor jag knåpade ihop till det, föll i så god jord att DP själva nu valt att ändra sin logga till en mer hårdrockig variant. Typ så här

Det hade jag ju faktiskt kunnat göra, men lurigheten i det hade nog varit ganska begränsad…


Jaja, nu hade jag uppenbarligen både tid och ork att i alla fall utveckla aprilskämten litegrann. Sådags…