söndag 15 november 2015

Så nära men så långt borta…
– därför behövs mångfalden i massmedia

    
Fredagskv
äll.
Islamiska staten, IS, slår plötsligt till på flera ställen i Paris. Hundratals människor dödas eller skadas. Hela Sverige, i tv-soffor och på sociala media, hamnar i chocktillstånd. Känslorna, skräcken, sorgen svallar, Frankrikes sak är vår. Vilket är fantastiskt, mitt i fasan – när hatets mörker är som tyngst lyser kärlekens ljus som starkast.
Men var var dessa känslor dagen innan, när Beirut drabbades av snarlika terrorattacker?
Och hur välkalibrerad är egentligen den där ”närhetsprincipen” i svensk nyhetsrapportering?



 
Mångfald i media,
ja…
Jag pratar nu inte om massmedial mångfald i betydelsen ”både 'Så ska det låta'mer och tjeckisk dockfilm, både fotbolls-VM och dokumentär om mongolsk strupsång”. Den mångfalden är så klart alltid viktig, men nu är det den gamla hederliga, pk-doftande etniska mångfalden jag åsyftar – en mångfald där representationen i svensk media speglar ett tvärsnitt befolkningen.
Vilket den ju alltså inte riktigt gör.
Idag känner vi till problemet. Och vi jobbar på det, rannsakar oss själva och våra fördomar och vidtar åtgärder för att skapa en bättre representativ mediabild. Men takten med vilken den utvecklingen går kan nog sägas ändå lämna en del att önska.

Varför är det så viktigt då?
Rapporteringen om terrordåden i Paris visar det ganska tydligt.
Ja, ni vet, de där som inträffade dagen efter de i Beirut. Många känner nu till även de ohyggliga terrordåd som ägde rum i Beirut dagen innan Paris-attackerna – men vi gör det först och främst genom att de här och var (tack och lov) lyfts fram som jämförelse med just hur rapporteringen och det sociala mediaflödet om hemskheterna i Paris.

”Närhetsprincipen”, säger ni? Paris ligger närmre Sverige än Beirut, därför har vi lättare att bry oss om det som händer där.
Det stämmer.
Närhetsprincipen är måhända ett väldigt cyniskt verktyg, men i dess cynism finns ändå en logik; vi har lättare att relatera till, och därför bry oss om, det som ligger oss nära, om det så är nära i rent fysiskt geografiska avstånd, i kulturella eller ekonomiska likheter eller i familjära släktskap. Någonstans måste en nyhetsredaktion helt enkelt välja vad den ska rapportera om, och det är meningslöst att rapportera om något som ingen bryr sig om på grund av att det, på ett eller annat sätt, är för långt borta.

Så ja, den förklaringen väger tungt. Och det är på inga sätt förvånande eller konstigt att närhetsprincipen under de senaste dagarna funkat som den gjort.

 
 
Men vilka är "vi" som rapporterar, som väljer om nu verkligen "ingen bryr sig" eller om "alla" gör det? Kanske är den där "ingen" i det ena fallet inte bara någon utan rentav många.
Om vi ser det så här: Då denna ”närhet” inte bara handlar om geografiska avstånd – ja, faktum är a
tt i en nutid av såväl informationstekniska landvinningar och global migration spelar de faktiska avstånden ju allt mindre roll – så bör vi kika ordentligt även på de andra typerna av närhet.
Släktskap och bakgrund, till exempel.
Som en kollega påtalade, i Sverige bor säkerligen fler människor med relation/rötter i Libanon än i Frankrike (ett antagande som jag alltså nu inte verifierat; det känns sannolikt, men även om det inte skulle stämma så finns det tillräckligt många svenskar med libanesiskt ursprung för att poängen alltjämt ska gälla). Så varför fungerade närhetsprincipen så annorlunda i rapporteringen om terrorattentaten i de två olika länderna? Eller fungerade den inte alls?
Jag tror att svenska redaktioner i allmänhet inte ens tänkte "närhetsprincip" vad gäller Paris-attackerna, utan bara hoppade rakt ner i det "internationella" (=västvärldsmediala) nyhetsflödet, och plötsligt riktades all vår uppmärksamhet mot Paris och alla våra sympatier till dem som där nu föll offer för terrorismens grymhet.
Men vad gäller dåden i Beirut (liksom massa andra terroristdåd) fanns inget sådant nyhetsflöde att hoppa ner i. Det blev väl någon TT-snutt eller ett par sekunder på Aktuellt, men ingen ändrade sin fb-profilbild till Libanons flagga. Facebook hade ju ingen sådan där enkel ”sympati-app” för Libanons flagga. Inte heller erbjöd Fejan någon smart ”security check” för människor i Beirut.

Närhetsprincipen, inte bara i traditionell nyhetsrapportering, utan även i sociala media, visar här den äckligaste tanden i sitt cyniska leende. Vi gråter med offren i Paris samtidigt som vi stänger gränserna för offren som kommer från Syrien – offer för samma terrorister.  Kanske är vi rentav så trångsynta att vi tror att dessa flyktingar, på grund av hudfärg eller språk (fast troligtvis bara genom att vi låtit oss tro att de bara ”är” annorlunda) är desamma som de vedervärdiga mördarna i Paris. Eller i Beirut, fast dem skiter vi i.

 
 
Nej, det är inte det minsta fel att visa sitt stöd och sin medkänsla för offren i Paris genom att trycka trikoloren på sin fb-profilbild eller byta den till den slagkraftiga Peace-for-Paris-symbolen. Det visar att en är en kännande och empatisk människa, och fördömande gliringar av typen ”jaha, men x och y och z skiter du i?!?” är lika tröttsamma som de är kontraproduktiva. Omtanke är alltid bra. Punkt.
Så det är absolut inte dessa omtänksamma och av hemskheterna omskakade Facebook-användare som är felet. Men lika mycket som de blå-vit-röda avatarerna i fb-flödet vittnar om användarnas omtanke så visar de vilken kultur de lever i. Och denna kultur är trots allt inte allmänrådande i Sverige (eller i västvärlden).

Varför inte?

Jag har själv aldrig varit i vare sig Paris eller Frankrike (och för den delen ej heller i Libanon) och jag kan inte franska (som, inser jag nu, är officiellt språk även i Libanon, vid sidan av arabiska, vilket jag inte heller kan) – men jag känner ändå en betydligt större närhet till Paris än till Beirut. Vilket inte är alls konstigt, med tanke på den västvärlds-/svenne-kultur jag vuxit upp i (och lever i; på det personliga planet slets för mig exempelvis Paris-dåden väldigt nära av det faktum att jag bara tidigare på fredagen hade funderat på att om ett par veckor gå på konsert med Eagles of Death Metal, ett nöje som för 89 personer i Paris blev deras sista). Sedan århundraden har den svenska kulturen, via massmedia och undervisning och konst och mode och Voltaire och hans moster, varit sammanvävd med den franska, liksom med den (nu hyfsat amerikaniserade) västvärldskultur som är allmänrådande i såväl Stockholm och i Paris som i Berlin och London och Borås. Så det är fullt naturligt (om än kanske inte optimalt) att Paris känns mig närmare än Beirut (eller Baghdad eller Kinshasa eller vad nu huvudstaden i Långtbortistan heter).
Lika naturligt är emellertid antagandet att dessa närhetsproportioner fördelats annorlunda hos mig om min kulturella levnadskontext sett annorlunda ut – exempelvis i form av en annan representation inom media och nyhetsrapportering.

 

Det här visar hur stort behovet är av ordentliga medieresurser för en bred bevakning världen över (resurser som dessvärre blir alltmer otillräckliga i traditionell media idag, samtidigt som vår befolkning blir allt mer mångfaldigad och därvidlag får ett allt större behov av kvalitativ och mångfaldigt bred nyhetsbevakning) – men ännu mera visar det vikten av en bättre mångfaldsrepresentation i svensk media: Hade representationen i svensk (och andra västländers) media utgjort ett bättre tvärsnitt av Sveriges (eller västländernas) faktiska befolkning så hade närhetsprincipen säkerligen haft ett annorlunda utslag; nu kommer den i stället med ett mått inneboende rasism där, lite hårdraget, den ytliga likheten i hudfärg (mellan den allmänna, föråldrade, bilden av en "typisk svensk" och dito av en "typisk fransman") väger tyngre än befolkningens faktiska släktskap och rötter.
Svenskar med libanesiskt ursprung, kanske alltjämt med släkt i Libanon, hade garanterat bättre koll på terrorattackerna i Beirut än vad gemene svenne hade, precis som den mer rötterna i Irak säkert hade koll på att ett 20-tal personer miste livet i olika terrorattentat i Bagdad samma dag som Paris drabbades. Helt naturligt – närhetsprincipens omtanke och intresse, lika närvarande hos nyhetskonsumenter som (därför) hos nyhetsproducenter. Men för att hitta ordentlig rapportering om dessa hemskheter vände de sig säkerligen till andra kanaler än de svenska, där de skulle behöva tränga sig igenom en tjock vägg av Paris-nyheter för att över huvud taget hitta något.

Om dessa människor därvidlag skulle kunna känna sig mer inkluderade (och att "vanliga svennar" skulle känna att dessa människor var mer inkluderade) i mediarapporteringen i det land de bor i så tror jag att medmänskligheten i vårt lilla land skulle stärkas betydligt. Kan en vit svenne få bättre medkänsla med sin libanesiska granne så slipas rasismen ner. Vi ska inte underskatta massmedias och nyhetsrapporteringens kraft i denna empatiprocess. Med en bättre mångfald i den massmediala representationen följer, tror jag, en mindre rasistisk närhetsprincip, och med den en mer öppensinnad befolkning.

 

Nyhetsrapportering och nyhetsvärdering i allmänhet och närhetsprincipen i synnerhet måste innehålla ett visst mått cynism för att över huvud taget kunna fungera – men det innebär inte att media ska vika sig under cynismen. Snarare är det viktigt att massmedia håller den stången, och vet en om att den här cynismen finns och hur den beter sig så är det lättare att begränsa dess negativa effekter.
Ett viktigt sätt är, tror jag, att i den massmediala representationen ha en mångfald som stämmer över ens med allmänheten.
Det kan föra människor närmare varandra, inte bara över de segregationsklyftor som finns i Sverige idag, utan även de som finns globalt – kanske så till den grad att västvärldens fördomsfulla bild av människor i exempelvis Mellanöstern, den gamla axelryckande "Eh – those people kill each other all the time”-reaktionen, blir allt mindre gällande, såväl i västerlänningars ögon som i verkligheten.

Vem vet – en vacker dag kanske vi rentav bryr oss tillräckligt mycket om våra medmänniskor i exempelvis Afrika, för att rapportera ordentligt och i socialmediala svallvågor förfasas när hundratals liv faller offer för hänsynslös terrorism även där.