tisdag 30 juli 2013

Ondskan.

Ondskan. Den förbannade jävla ondskan.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Amanda Todd, Rehtaeh Parsons. Linnéa. "Nirbhaya"… och så många andra utsatta. Så många fler kända fall. Ännu så ofantligt många fler okända.
Steubenville, Bjästa, Munirka, Rödeby och så många andra ställen. Överallt.
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Ondskan, som fördjupas och stärks av det blotta faktum av att den tyck frodas i en låtsasvärld, där det så klart inte kan vara brottsligt att sprida en lite pinsam bild, det är ju bara ett par klick, bara på skoj, där det är okej att sätta på en 16-årig tjej som är berusad bortom all kontroll förutom den som krävs för att lyckas spy sitt enorma misstag ut genom ett fönster, att ta raljerande bilder av den där skojiga våldtäkten av den där tjejen som så klart får skylla sig själv efter som det ju liksom inte var under pistolhot hon tog de där första klunkarna sprit, att sprida bilderna, vind för våg, det är ju bara några klick, bara på skoj…

Onskan, som bara sprids och sipprar in överallt och rotar sig fast och växer sig stark när samhällsstrukturen går med på låtsasvärldens spelregler, att det ju inte är något att hetsa upp sig över, inget man kan göra något åt, det är ju bara på skoj. Pojkstreck, typ. Pojkpojkpojkpojkpojkstreck. Bara på skoj.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Nej, det är inte bara tjejer som faller offer för förnedring, för mobbing, för hån och hat på nätet, på skolgården, på arbetsplatsen, i hemmet. Det är ofta att så är fallet, men inte alltid. Och det är inte nödvändigtvis killar som är gärningsmän.  Det är ofta att så är fallet, men inte alltid.
De som råkar illa ut i de här fallen gör det emellertid, vill jag hävda, alltid till följd av en patriarkal maktordning, ett mönster där någon — tjej, eller kille, plugghästnörd eller förståndshandikappad, egentligen precis vem som helst — kommer i vägen för någon som
på eget bevåg eller pushad av ett pennalistiskt grupptryck eller nästintill i en masspsykos — med destruktiv makt utnyttjar mot en annan, en utsatt, människa det faktum att hen själv, på något jävla vänster hamnat i en vedertaget överordnad position.
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Ondkan i att det där ju inte kan vara brottsligt enligt den gamla hederliga synen på brottslighet, det finns ju inget uppsåt, ingen vinning, det är ju bara lite på skoj, inget allvarligt, skärp dig nu, sluta lipa. Lite korkat, kanske. Omdömeslöst, möjligtvis, med kom igen, boys will be boysboysboysboysboys.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Det är, tack och lov, inte olagligt att vara dum. Eller att vara ointelligent, eller korkad.
Men när det kommer till något så ogripbart och abstrakt i sin påtagliga ickeexistens som själen, eller vad man nu väljer att kalla vad det nu är som gör oss mänskliga — där finns det nog inget som bättre kan mäta innehållet i en människas karaktär, de precis lika abstrakta begreppen "ondska" och "godhet", än vad en väljer (!) att göra med sin dumhet — eller med sin intelligens. Att använda sina 76 eller 108 eller 129 eller 154 i IQ till att förvrida sin egen litenhet till något stort och hotfullt och använda den för att utöva makt över en annan människa, som under de tillgängliga omständigheterna, är underlägsen jag kan inte komma på något bättre sätt att definiera ondska i en människa. Om nu något sådant som ondska finns.
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Den förbannade jävla ondskan i att det så klart inte kan vara brottsligt att vara — förvisso möjligtvis inte uppsåtligt beräknande ond, men väl — så förbannat  _ jävla _ DUM _ att man tycker det är okej att ha sex med en 16-årig flicka som visserligen inte sagt nej, eftersom hon är för berusad för att kunna sätta vare sig ord eller handling emot… att dokumentera akten, att med ett skratt sprida dokumentationen, och använda den för att förnedra flickan, för att  håna offret för något som MAN SJÄLV har gjort. Liksom lite på skoj. Tills hon bryts ner. Tills hon tar sitt liv. Slutar att finnas. Lämnar efter sig sorg och saknad, men inga egentliga spår annat än tomheten – eftersom inget annat finns kvar. Glädje, kärlek, allt nedbrutet, förintat.

Liksom bara lite på skoj.
  

söndag 28 juli 2013

Är vi stolta olympier?


Allt jag läser om den ryska antihomolagen, och det mer eller mindre sanktionerade våldet i dess kölvatten, gör mig så förtvivlat ledsen och arg. När jag läste Rickard Söderbergs blogginlägg för andra gången försökte jag på allvar sopa undan känslan av hopplöshet och i stället fundera på vad man, vad jag, skulle kunna göra annat än att bara klicka "gilla" och vidare-dela när länkar till hans text, och till liknande kloka artiklar, dyker upp i mina facebook- och twitterflöden.
Jag tänkte ett tag, i min initials affekt, att man borde lobba för att Sverige bojkottar det Vinter-OS som drar igång i Sotji om bara lite mer än ett halvår – men kom på att det nog vore lite korkat. I synnerhet då Sverige och den svenska OS-truppen skulle kunna göra ett enklare och säkert ännu mer genomslagskraftigt statement: Att marschera in med både den svenska flaggan och regnbågsflaggan!

…men nej, det skulle lilla Sverige så klart inte (våga) göra – för OS ska ju inte ha något med politik att göra.
Till vilket jag har två saker att säga:
1: Ingen politik i OS? Eh… närå, inte alls. Det är heeeeelt opolitiskt. Inte en enda politiker eller lobbyist så långt ögat kan nå. Det handlar enkom om kämpande idrottsmän som vill visa vad de går för, inget annat. Jojomensan, så enkelt är det, så varför krångla till det genom att blanda in politik?
(Uppfattade ni det lite sarkastiska tonläget där?)
2: Sen när är det politik att helt enkelt påtala det självklara i alla människors lika värde, i att det är fel att förbjuda kärlek, i att det är vansinne att tortera människor som inte vill någon annan något illa utan bara få älska varandra?
Om ni håller med om punkt 2, att det inte är politik att säga: kärlek är okej – då torde Sverige inte ha något problem att marschera in på OS-invigningen med en regnbågsflagga.

Om ni inte håller med om punkt 2, exempelvis med argumentet att man inte kan bära en regnbågsflagga på en OS-inmarsch och tro annat än att vissa skulle se tilltagets en provokation, och att det därmed är ett politiskt drag? Ja, det är faktiskt en poäng – ett statement är ett statement. Men då vill jag hävda att det är betydligt mindre "politik" i detta (vars statement jag vill hävda snarast är humanistiskt) än i ack så mycket annat i och ikring OS, alla aspekter jag hintade mot med min sarkasm i punkt 1 (ekonomiska följder, säkerhetsåtgärder, lobbyism, etc, mm, osv…).
Visst, OS-reglerna säger att "Under spelen får deltagande idrottsutövare inte bära symboler eller framföra budskap som är politiska, religiösa eller reklam." Det skulle kanske ursäkta allt politiskt OS-spel som försiggår på andra spelplatser än utövarnas kläder, tecken, symboler och uttalanden (?). Och om man då ser regnbågsflaggan som en politisk symbol, ja, då blir en regnbågsfärgad inmarsch så klart ett påtagligt aber.
Men vore det då inte trevligt om den svenska truppen samtidigt i sådant fall gjorde ett – varför inte uttalat? –delstatement med sitt regnbågsviftande, nämligen det jag ville påtala med punkt 2 ovan: Människors lika värde och rätt att få älska är inte politik, de är självklarheter. Tycker ni att det är politik, ja så till den grad att ni till och med lagstiftar inte bara om utan rentav emot det – ja, då ligger felet helt hos er.
Så kan ju IOK få besluta om de i det läget håller med Ryssland eller Sverige…

Eller vad sägs om att, lite smygigt så där, designa den svenska truppens kläder i regnbågens färger? Och ba "Nä, det är ingen symbol, det är bara färger. Vi tyckte de var fina. Möjligtvis kan man hävda att de symboliserar mångfald, men om ni tycker den färgsymboliken är ett problem – ja då får ni nog ta och hala den där flaggan med de olympiska ringarna illa kvickt." 

Visst, sexuell läggning har inget med idrott att göra. Eller borde väl inte ha det. Hur man är som idrottsperson har inget att göra med vem man vill ligga med.
Men vet ni vad som har med idrott – och i synnerhet OS – att göra? Fair play. Gemenskap. Respekt för medmänniskor och deras lika värde. Omtänksamhet. Mångfald. Tolerans. Ni vet, det där som regnbågsflaggan står för.
(Sedan kan man så klart, med bara en liten gnutta logiskt tänkande, argumentera att hela grejen med att tävla går emot själva tanken att en människa/nationalitet inte är "bättre" än en annan – men det är en helt annan debatt…)

 

Jag funderar på en facebooksida för att lobba för denna – i min mening alltså helt icke-politiska –  idé: Att den svenska truppen ska sporta regnbågsflaggan under inmarschen i Sotji.
Finns det någon jag känner, eller någon som läser det här (vilket väl bara är folk jag känner, typ?), som har lite större socialmedial makt (=fler följare, större räckvidd, en starkare röst, större kändisskap) – och, i synnerhet, dito know-how – än jag och som har lust att, om den lyckligt passande metaforen tillåts, ta över facklan från mig och starta en dylik sida? Kanske har någon redan gjort det? (För jag kan inte tänka mig att jag är den enda som fått den här iden. Liknande inspirerande facebook-idéer har jag ju redan sett.)
Eller har jag tillräckligt med stöd och löfte om vidarespridning om jag själv skulle ta och starta sidan?

 

Hursomhelst hoppas jag att få se en vajande regnbågsflagga när Sverige tågar in under OS-invigningen, om inte i fanbärarens näve så i alla fall kanske i miniformat i någon tävlandes hand, ackompanjerat med ståndpunkten att det är ett till fullo medmänskligt och inte ett politiskt statement. Det vore inte bara en trevlig födelsedagspresent (då jag råkar fylla år samma dag som elden tänds i Sotji) utan även – och så klart först och främst – ett starkt och fint budskap från Sverige till, i allmänhet, alla som står för rätten att få älska, samt, i synnerhet, alla ryssar som fråntagits denna rätt.

––––––––––––––

 UPPDATERING: Nu finns det en facebook-grupp! Gå med!